dagbok

Helgplaner

Så här tänker jag mig min helg. Det ska vara soligt hela tiden, all mat ska smaka ovanligt gott, blommorna är vackra som en dröm och inga kläder skaver. Då kör vi.

FREDAG

Äta sushi med min syster, handla födelsedagspresenter, sitta på Frihetsstatyn och dricka Hesburgers jordgubbsmilkshake. Laga middag med älskade högstadievänner och köra hem till villan i ljus och ljuvlig sommarnatt.

20190616_170112

LÖRDAG

Bruncha med familjen för att fira Nisses 3-årsdag ♥ Umgås på villan, läsa en bok i hängmattan och tvätta sängkläder. Skriva klart en dikt, kanske på rim, kanske inte. Till kvällen träffa någon jag tycker om och sova över där.

IMG-20190628-WA0002

SÖNDAG

Ha sovmorgon, kanske äta frukost på en balkong, skratta åt hur fint livet är. Vara på våffelkalas på villan med alla grannar, smälla i mig minst fyra våfflor. Elda bastu, tvätta håret och skrubba bort allt junismuts från fötterna. Vara glad, vara nöjd, vara ren.

20190616_170221

Annonser
dagbok · skönlitterärt

Systra mi

I dag är det syskondagen. Eller så var det syskondagen redan 10 april. Det är lite olika, hur man räknar, var man är. Vi är på olika ställen i dag, min syster Julia och jag, men närmare varandra än vi varit på flera månader – och nästa vecka, ja, då är vi i samma stad igen för sommaren! Jag tänker mig: skumpa, ettmeddaskaffi på villan, sushilunch, road trip. (Syrran är världens mest upptagna, men man kan ju drömma!)

Här är hon, min finaste lillasyster, och hänger på en båt förra sommaren. Hon är en väldigt duktig fotograf och bloggar också, om resor, livsstil och företagande, på juliaholmqvist.com, så det lönar sig att kolla in om man är intresserad av sånt. Jag blir alltid hungrig av hennes matfoton och tänker att jag ska följa hennes tips om egenföretagande, men sedan kommer jag aldrig till skott (se längre ner).

https://www.juliaholmqvist.com/wp-content/uploads/2018/07/white3.png

Jag brukar (eller brukade, för ju äldre vi blir desto mer gemensamt känner jag att vi börjar ha) skämtsamt säga att det enda vi har gemensamt är våra föräldrar. Vi har olika temperament, känslighet, intressen. Julia har en förmåga att alltid landa på fötterna (ibland undrar jag om våra föräldrar har ingått någon slags pakt med högre makter, om hon har fått en specialiserad skyddsängel), och är driven och företagsam på ett sätt jag bara kan drömma om. Jag älskar henne gränslöst och till tidens ände.

En av de allra, allra bästa sakerna med att ha rest så mycket med familjen är all kvalitetstid jag har fått tillbringa med min syster. När man delar sovrum och badrum under intensiva dagar, sitter bredvid varandra på långflyg och väntar på samma flygplatser, så kommer man varandra närmare på ett annat sätt än under en vardag där båda är upptagna med sina liv och, som det har varit under många år, bor på olika platser. (Tacka vet jag Whatsapp. Där kan man chatta under dagen, och skicka bilder på Nisse och vad man gör under dagen, och bestämma telefondejter.)

Vi har fått upptäcka bland annat Budapest, Prag, Kreta, London, Kap Verde, Lissabon, Thailand och Gdansk tillsammans. Här dricker vi cappuccino i Rom höstlovet 2017. Syns det att vi är släkt? (Jag skrattar nu när jag ser de här bilderna. Det är ju helt klart vem som är utbildad estenom och vem som är humanistfjant.)

22690690_10155830267952767_653862889_o

Jag skrev en dikt till och om min syster för ett par år sedan. Den står sig alltjämt.

Systra mi

Mitt tidigaste minne:
springa i sjukhuskorridorer
en nyfödd knubbis
som ska komma att bli
längre än jag

Vi delar rum
smygsover i samma säng
blicken på klockan:
20:59 till 21:00
Önska dig något

I mitt liv
har hon alltid funnits

Om somrarna
spelar vi kort
tills korten tar slut

Efter kraschen:
kunde inte tala
inte hålla en penna
men skrev med fingret
i min handflata
XXXXXXXXde första och viktigaste orden

Folk blir förvånade
Ni liknar inte alls varandra!
Vi råkar bara ha
samma föräldrar
samma familj

samma släkt
samma liv och blod
Jag är inte
om hon inte är

Kaffe och apelsinjuice
solglasögon mot morgonen
och ut ur det öppna fönstret
(där vi langade koppar och glas):
One day, baby, we’ll be old…

Knöliga kuvert på posten
med gåvor och bilder på grisar
textmeddelanden med citat
ur sånger vi skrattar åt

små små tecken till tröst
när vi är ifrån varandra

Kom och sjung!
säger hon
Jag har lärt mig
en ny låt på piano

Vad som helst
tänker jag
vad som helst

dagbok

Morgonlistan

Morgon i stan denna maj:

  • vakna av väckningssignal på telefon
  • se om det hänt nåt viktigt på Whatsapp under natten
  • vingla ut till badrummet
  • tillbaka i sängen för att skrolla genom Instagram och kanske Facebook
    (dålig vana, jag vet)
  • stiga upp så småningom
  • dricka ett glas vatten, kanske
  • sätta på någon bra musik
  • laga frukost
  • äta frukost framför datorn

Morgon på villan denna maj:

  • vakna av Nisse som gnäller
  • se om det hänt nåt viktigt på Whatsapp under natten
  • vingla ner för trappan och ut på verandan för att vingla till badrummet
  • korva på sig mera kläder (fleecejacka, yllesockor, crocs)
  • ta hunden med sig för att gå och hälsa på mommo och moffa i grannstugan
  • gäspande ta en promenad med en ivrig hund
  • lämna hunden på verandan, för han vill inte vara nån annanstans
  • lägga igång en brasa, möjligen hämta in mera ved om man inte var förutseende nog att göra det kvällen innan
  • dricka ett glas vatten, kanske
  • ge Nisse frukost
  • laga egen frukost
  • äta frukost framför Vasabladet, telefon, datorn, något annat

20180610_201955

dagbok

Raven, blackbird, magpie, crow

Jag är hund- och husvakt en vecka, i den prioriteringsordningen. Jag är också mycket trött, för hundvaktande (som innebär tidiga morgnar) och den senaste tidens helgliv (som innebär sena kvällar) går inte riktigt ihop. I går sade jag: ”Förstår du vad jag fattar?” när jag ville försäkra mig om att en kompis förstod vad jag menade. Han förstod nog både vad jag fattade och menade.

De tidiga morgonpromenaderna är ändå de finaste, trots tröttheten. Det är ljust men ännu kyligt, så grusvägarna är ännu grusvägar och inte lerstigar. Överallt hörs fågelsång – älskade koltrastar, tranor på Söderfjärden, stora svanplogar som trumpetande och dovt susande flyger över en. I morse hade jag en ensamkonversation med en fiktiv engelsktalande om fåglar. Jag räknade upp alla fåglar jag kom på: raven, blackbird, magpie, crow. Swan, ostrich, eagle, hen … När jag kom till ”fasan” tvekade jag. De liknar så varandra, peasant och pheasant. Min imaginära konversationspartner gjorde sig lustig över att jag blandade mellan ”bonde” och ”fasan”. Well, how many birds do you know in another language than your first? frågade jag argt. Det fick tyst på min mycket enspråkiga påhittade samtalskamrat.

dagbok

Hus- och hundvakt

Denna helg är jag hus- och hundvakt, då resten av familjen befinner sig på varierande breddgrader. Efter några veckor av kaotiskt stadsliv har jag verkligen sett fram emot de här dagarna. Jag har tänkt mig: vinterpromenader, sovmorgon, elda brasa, arbetsro.

20190125_114311

Detta var mitt kontor. Mycket bra kontor. Jag har arbetat 14 av de senaste 16 dagarna med ett manus som jag med stort nöje och mycket besvär (internet är inte det snabbaste här ute på landsbygden) skickade in. Sedan bestämde jag mig helt enkelt för att ge mig själv 1½ dag ledigt innan jag tog itu med följande arbete.

20190125_144815

Kaffepaus framför brasan med säsongens första fastlagsbulle. Den innehöll mandelmassa och vegangrädde. Jag var inte övertygad om den senare, men man tager vad som finnes i kylskåpet.

20190125_153545

Sedan blev det vinterpromenader med Nisse. Han är ytterst ivrig under morgnar och eftermiddagar, men för den sista kvällspromenaden räcker det bra med att gå 20 meter från huset, in i skogen för att uträtta det som uträttas skall, och sedan tillbaka in i värmen och sovkorgen.

20190125_15585720190125_160250

En av standardrundorna går förbi en av byns två väderkvarnar, samt en liten mangelstuga som sköts av en förening som jag, trots idogt letande, aldrig har lyckats hitta mera information om.

img-20190126-wa0002

På lördagskvällen värmde jag bastun. Det var den bästa bastuomgången på långa tider, oh, så jag njöt. Jag rotade igenom alla badrumsskåp och lånade alla slags krämer och skrubbar och smörjor som jag hittade. Efteråt kände jag mig klyschigt nyfödd i kropp och själ.

img-20190126-wa0004

Förutom Nisse har jag endast träffat mommo och moffa, som kom hit på eftermiddagskaffe. Det har varit en skön ensamhet. Här visar Nisse hur kalla vinterkvällar bäst tillbringas. Notera hans utmärkta kamouflagefärger i soffan!

20190127_113531

Idag är det -24 °C och jag ska ta mig till butiken för att handla, skriva brev och hämta in mera ved. O, sköna söndag.

dagbok

Novemberseg

Jag har varit på massage och ansiktsbehandling. Känner mig så slät i både kropp och själ. Sådant kan behövas när väderleksprognosen inte lovar en enda glimt sol på 10 dagar.

Skärmklipp 2018-11-08 17.16.16

Och då är det redan ett par dagar sedan vi såg solen. Jag bara gäspar hela tiden, vill inte stiga upp om morgnarna och vill lägga mig tidigt om kvällarna. Om man inte var novemberseg innan, så blir man det nu.

Jag råskrattar åt hurtfriska råd som att ”ta en promenad mitt på dagen när det är ljust”. Det är aldrig ljust. Det är lite, lite mindre mörkt. Istället känner jag bara för att gosa ihop mig inomhus. Experten Nisse demonstrerar klassiskt höstmys.

Nisse myser i höstrusket

Jag har ätit säsongens första julstjärna. Två, till och med. Dagen efter, såsom jag gillar dem bäst. Lurar på om jag ska drista mig till att öppna en första glöggflaska också ännu ikväll, eller om jag borde dra ut på det lite till. Starkt, hett Earl Grey kunde också ha samma eftersökta effekt.

För några dagar sedan hoppade jag av skrivkursen i huvudstaden. Den var inte för mig just nu. Lättnaden var stor när beslutet väl var taget. Jag har ju ändå flera seriebiljetter mellan Vasa och Helsingfors att använda upp, så jag drar söderut några dagar oavsett. Hoppas Stockmanns julfönster är igång och att jag hittar ett par bra lindy hop-dansskor.

dagbok

Hemma

Jag vikarierar en vecka i ett lågstadium, jobbar kontorstid och väljer att sova istället för att yoga om morgnarna. 6.30 är tillräckligt tidig väckning ändå. Senaste natt vaknar jag två gånger, 2:45 och 3:13, av att min ovangranne klampar omkring i sin lägenhet. ”Kommer du på middag i morgon?” frågar mamma en dag, och det gör jag ju så gärna. Tänker att det kanske är så här det är att leva vuxenliv – ha ett arbete med regelbundna arbetstider och träffa familjen på middag. Vi lagar tikka masala-blomkålsgryta med ris och mynta, och små roliga getostbollar. Till det rostat tortillabröd och hummus. Jag återbördar rentvättade piratkläder från helgens lajv till mina lajvlådor, och tar istället ett skärbräde av trä till stan. Att bo så här – hemma i stan, hemma på landet, hemma på villan – innebär att byta plats på en massa saker hela tiden.

Hemma gosar jag med Nisse och hinner äntligen läsa Kyrkpressen. Det är ett tecken på en hektisk tid när jag inte ens har tid att sätta mig ner med en kopp kaffe och senaste KP, men nu har jag det. Nu gör jag mig den tiden.

Sedan: tranrop. Över huset flyger plog efter plog av svarta silhuetter, ljudet av alla tidigare höstar då tranorna lämnar Söderfjärden. Hundratals och åter hundratals är de, deras läten ekar över skogen och bygden och jag står i andakt på verandan och blickar upp mot himlen.

När jag kör hem till stan går solen ner bakom Norrbacksskogen. Uppe på kullen på andra sidan vägen målar det gyllene ljuset kyrkan än mer gul än vanligt. Tidigare i år röjdes träd och sly från kyrkbacken, så nu syns träkyrkan bra nerifrån byvägen. Precis som den ska göra. Strax invid muren vid ungdomslokalen ligger två kvinnor i gräset. De tittar på något på den enas telefon och skrattar. Jag känner igen en av dem, den svarthåriga med piercingar. Hon jobbar i bybutiken.

Precis i utkanten av skolgården växer fortfarande en hög häck av snåriga buskträd, den där sorten med röda bär och taggar. Taggarna kunde man bryta av och använda som nålar i lekar, eller sticka genom det allra yttersta hudlagret på fingerspetsarna, barnslig och dum och redan då lite masochistisk som man var. (Detsamma kunde göras under syslöjden med knappnålar, en på varje fingerspets, som en märklig tass med smala, vassa klor. Jag minns hur det stretade i skinnet när man böjde på de knappnålsprydda fingrarna.)

Längs med Myrgrundsvägen har det också röjts och huggits, skogen kommer på något vis närmare mellan lite glesare trädstammar. Det växer fortfarande baldersbrå i dikena. Solen har hunnit ännu längre ner över fjärden när jag kör över Myrgrundsbron, dit förbi alla hamnens lampor ligger Sverige. När jag kör över Vasklotsbron och ser staden hopa sig längs med vattnet, strandpromenaden med sina lövträd, det sista solblänket i alla lägenhetsfönster med sjöutsikt, tänker jag återigen på hur jag inte kan tänka mig att bo någon annanstans.

dagbok

Fisig tisdag

Tisdag tänkte jag skulle betyda bloggdag, men denna tisdag får underkänt, så härifrån finns det inte mycket roligt att plocka till ett blogginlägg. (Här skulle jag vilja dra ordskämt om att denna tisdag är en fisdag, men jag kanske har någon slags värdighet att hålla upp? Eller så inte.)

Låt oss bara titta på lite fina bilder från den senaste tiden innan vi avslutar kvällen med film och Ben&Jerry’s cookie dough-glass, säg?

Jag har varit en vända till huvudstaden för att skriva en helg. Sedan dess har jag ironiskt nog inte skrivit nästan alls. Men det finns tider för det också. Imorgon, till exempel.

20180902_200546.jpg

En av mina favorittygkassar för tillfället. Det finns någon slags nivå av självironi där som jag gillar. Speciellt då jag själv inte ens bloggar på Sevendays.

img-20180902-wa0002.jpeg

En av de bästa sakerna med att vara i Helsingfors är att få bo hos vänner och äta finfrukost med dem ♥

img-20180901-wa0002.jpeg

(Fast det går att äta finfrukost ensam hemma också – detta var gårdagens morgonmål och morgonläsning. En vuxenlyx att prenumerera på en intressant tidskrift. Att iddas lägga pengar på det.)

20180910_094958.jpg

Här i höst har jag funderat över hur självklart det är att bo i Vasa. Över hur jag inte kan föreställa mig att bo någon annanstans. Vart annanstans skulle min själ längta än till dessa eviga österbottniska åkrar och skogar och skyar?

(Tja, det vore då till London för några veckor, det är hösten som sätter in – jag drömmer om att gå i timtal på museer och sedan dricka afternoon tea, dagar och dagar i sträck. Men det finns tider för sådant också. Kanske i vår.)

img-20180813-wa0000.jpeg

Och här finns ju också Nisse. Som gör även en fisig tisdag bättre. Gullegubben.

IMG-20180415-WA0000

dagbok

Grönt och ljust – rosa och vitt

Min hjärna är alldeles slut efter att i helgen ha pratat tre språk, tokdansat lindy hop, umgåtts med vänner och släktingar, sovit för lite, och skurat bastu och tvättat bil. Jag försöker minnas vad jag gjorde i fredags, men det står helt still. Aj jo, jag skjutsade föräldrarna till flygfältet, för en resa till vårt älskade Kreta ♥ Själv stannar jag hemma i år och vattnar blommorna. Vårt blomhörn på verandan är ovanligt fint denna säsong. Det är inte vår förtjänst, då tre av fyra installationer är gåvor.

20180608_164722

Bellisarna har också vaknat på riktigt, och tar över hela gräsmattan. En smygrevolution i rosa och vitt.

20180608_164758

Jag vattnar också mina små trädgårdslådor. Salvian, rosmarinen, timjanen och gräslöken planterade på tuva frodas – de frösådda kryddorna är inte alls lika ivriga.

20180608_164840

Loke och Helga har påbörjat sommarens grävprojekt och sprättar jord med stor entusiasm (om de inte ligger utsträckta i solen och vilar, förstås).

20180608_164940

Jag rantar på från en byggnad till en annan: bär en vattenkanna, hämtar tidningen från andra villan, dricker kaffe, diskar, går ner till stranden, matar kaninerna, hänger en matta på tork.

20180608_165020

Som sagt var.

20180608_165053

Allt är grönt och ljust, och min kalender är tacksamt tom.

20180608_165436

Efter lindy hoppen – när jag nu ändå har klätt mig i något annat än huppare och keps – går jag på kafé. Där äter jag den största pavlovan någonsin.

20180609_150102

Under kvällspromenaden senare samma dag hittar jag sommarens första liljekonvalj.

20180609_205732

Helt ensam är jag förstås inte, trots att föräldrarna är på resa. Jag har ju mommo och moffa i grannstugan, kaniner i hagen, vänner i stan, kusiner och syster på besök. Och så Nisse, ibland, som sitter och spanar ut över ägorna.

20180610_201955

dagbok

Lördag kväll

Det är lördag och jag tar hand om Nisse över natten. Vi går på en promenad i snöyran, leker med boll och en platt mjukisanka, bjuder över en vän på kaffe. Senare på kvällen sitter jag och slötittar på en ny serie (engelsk mysdeckare, utspelar sig på 1950-talet, började med andra avsnittet i säsong 3, för det var vad som fanns på Arenan).
Skärmklipp 2018-01-06 21.31.19

De två huvudkaraktärerna sitter och dricker te vid köksbordet och utanför sjunger koltrasten, och det är bara något med det här ljuset (och ljudet!) som är så otroligt vackert. Jag planerar ju dra ut julen så länge jag kan i år, rött och gyllene ända in i februari om jag så vill, och än är det länge kvar av vinter, men ändå – när den sedan kommer, den där våren, med sitt vita ljus och sina koltrastar. Det är något som lättar då, koltrastskymning och doften av mylla och tunna sulor mot småningom bar asfalt. Sedan.

Ännu senare på kvällen skjutsar jag hem mommo och moffa från en bjudning. Det är inte mycket trafik, föret är dåligt. De har varit sju personer på en middag på Strandgatan.
”Har ni känt dem länge, de i sällskapet?” frågar jag.
”Nåjoo”, svarar moffa. ”Kronlunds har vi nog känt rätt länge. Och Smeds sedan 60-talet.” Vänskaper på femtio år. Det är nog livsmål, det. Så vill jag också svara, sisådär år 2068, när någon ung spoling skjutsar hem mig från en trevlig bjudning:
”Nåjoo”, ska jag säga, ”Palmbäck har jag nog känt rätt länge. Och Vistbackas sedan 2010-talet.”