Imorgon imorgon imorgon

I morse tittade jag i min kalender och sköt fram alla arbetsrelaterade göromål till nästa vecka. Jag behöver några lugnare dagar efter en intensiv semester i Prag. (Snart ska jag skriva om och visa mer av staden med dess tegeltak och kullerstenar.) Jag må vara arbetslös och fattig, men jag är herre över min egen tid – tiotimmarsnätter, utdragna morgnar, besök på bio och bibliotek.

I dag tvättar jag. Om ni inte visste det, så kan jag berätta att fyra maskiner tvätt på tork i en etta med ett enda vanligt torkställ blir en utmaning. Jag har hängt tvätt på torkstället, i duschen, över garderobsdörrar, över skåpluckor, över dörrar, över stolar och under stolar, på klädhängare och på handdukskrokar. Om jag hade tvättat ens ett par strumpor till hade jag fått hänga dem på tork i hallampan.

Jag skriver också, förbereder mig och tränar fingrar och sinne inför NaPoWriMo. Två texter väntar på att klarna, Dansant och hänsynslös samt Kafka. Det är något skönt i att ibland kunna skriva långsamt, låta halvfärdiga dokument stå öppna länge och veta att inget behöver bli klart idag eller ens denna vecka. Låta orden vila i sig själva för att så småningom bli det de ska bli. Att inte tvinga fram något utan låta det skapa sig själv.

Nedräkning till NaPoWriMo

Idag är det bara en vecka kvar till NaPoWriMo – National Poetry Writing Month!

Under hela april månad kommer mina dagar och förhoppningsvis också min blogg att fyllas med poesi. Bra poesi, dålig poesi, sonetter, haikun, poesi på fri vers. Inspiration, nya ingångsvinklar och experimenterande, allt i en andra av gemenskap och skaparglädje.

Vill du också vara med? Så här enkelt är det:
1. Bestäm att du är med.
2. Skriv en dikt om dagen under hela april.

Trettio dagar. Trettio dikter (minst). Så enkelt, så svårt. Om du vill känna dig med delaktig i gemenskapen kan du följa National Poetry Writing Month på Facebook, eller kolla in hemsidan för NaPoWriMo. Där finns också mera info och svar på frågor. Varje dag under april publiceras också ett ”prompt”, en uppgift eller tips på dagens dikt, för att ge inspirationen en skjuts. Eller så struntar du helt i promptet och skriver fritt.

Det är det här som är det fina med NaPoWriMo – alla får göra precis som de vill.

Vi ses i diktningens tecken! ♥

Det som finns kvar tio år senare

Det är tio år och en månad sedan jag för första gången träffade lajvare i lajvsammanhang. Tio år och en månad sedan jag för första gången träffade min älva, som till min oändliga lycka har funnits vid min sida ända sedan dess, ibland närmre, ibland längre bort, men alltid alltid där.

Jag läser gamla inlägg i mörka hörn av internet, tankar från 15-åringen som var jag, 16-åringen som var jag. All denna ångest, all denna känsla av att vara onormal – var den faktiskt där, var den faktiskt så stark? Men jag kan inte avfärda mitt dåtida jags erfarenheter och känslor, det är inte rättvist. Det var så svårt, det var så tungt som jag upplevde det. (Jag vet att det fanns fina stunder, vidunderliga tider – världen har aldrig glittrat så som under de där åren. Men jag skrev inte lika ofta om det storslagna, lysande, befriade som om det mörka, panikartade, ångestfyllda.)

Idag när jag läser, så känner jag inte igen mig. Jag kan inte ens känna igen min egen röst i orden. Tio år senare, älskade lilla dåtida jag – det blev så mycket bättre. Jag är så mycket starkare och säkrare, och de som gjorde dig så ont kommer aldrig att nå dig igen.

Det som jag med facit på hand fascineras över är den queerhet som skymtar bakom orden redan då. En visshet om att jag inte passade in i den komplexa och samtidigt strikta heteronorm som fanns, ord som är lite skeva, meningar som avslutas med tre punkter för att visa att tankarna leder annanstans. Men jag hade inte orden då, kunde inte förklara och berätta mig själv. Skrev med vit penna på vitt papper för att ingen skulle se, i hopp om att någon skulle se – och förstå.

Vissa kvällar har jag svårt att somna på grund av den kärleken till mina vänner som brinner häftigt i mig. (Varje dag försöker jag visa mina vänner att jag älskar dem. Varje dag visar de att de älskar mig. Genom brev, genom meddelanden, genom chattar på Facebook, delade länkar, telefonsamtal. Hur fattigt vore inte mitt liv utan Facebook? Hur lätt är det inte att stämma träff, planera resor, boka biljetter, skicka en video och säga: ”Den här fick mig att tänka på dig”?)

För jag tänker på dem, jag tänker på er, alltid alltid.

Tid

Det tar tid att söka arbete, sägs det på Arbetsforums kurstillfälle för arbetssökande. Det tar tid att skriva ett bra cv, en bra ansökan. Att söka arbete är ett heltidsjobb i sig.

◊

På deras hemsida återkommer den, gång på gång. Tiden.

”Det kan ta tid att hitta jobb och karriären går sällan spikrakt mot målet.”

”Att välja en karriär är en process, inte ett enskilt val. Det betyder att du måste:

1. Känna dig själv och dina kunskaper
2. Känna till olika branscher
3. Använda dina kompetenser
4. Skapa kontakter”

◊

Att (lära) känna sig själv och sina kunskaper tar tid. Att undersöka och upptäcka olika branscher tar tid. Att skapa kontakter tar tid.

Att över huvud taget komma fram till vad en vill göra, vad en drömmer om och strävar efter tar så förbannat med tid.

◊

Det var en eftermiddag när detta år inte var många dagar gammalt som jag satt på ett kafé med en kreativ systersjäl. ”Jag vill skriva”, sade jag till henne över våra kaffekoppar. ”Jag vill inte ta vilket jobb som helst för att hanka mig fram under våren. Jag vill skriva och se vad jag kan göra av det”. Det var första gången jag hade vågat uttala de önskningarna högt, jag var tvungen att vända ner blicken för att hålla tårarna borta. Så viktigt var det för mig. Så viktigt att jag ville gråta.

◊

Jag hade stora planer då, livrädd men bestämd som jag var. Innan februari var slut skulle jag ha fått ordning på mitt liv, mitt skrivande och mitt jobbsökande. Nu är februari sedan länge mars och inte har jag fått den ordningen och rutinen som jag trodde och hoppades på. Vardagen för tillfället går mest åt till att – just det – hålla ihop vardagen. Tvätta kläder, handla, laga mat. Arbeta som privatlärare ett par timmar i veckan. Besvara mejl, skumma igenom mol.fi, skicka in blanketter och intyg till FPA, planera framtiden. Där emellan träffa vänner, se på teveserier och läsa.

◊

Jag måste hela tiden påminna mig själv om att det är okej. Att detta också är ett sätt att leva. Att detta också är tid.

WWALD?

Detta liv, hör ni. Detta liv.

Ett sportlov i norr blev, av flera orsaker, det ensammaste sportlovet någonsin. Men jag redde mig, jag fick ett grepp om vardagen och njöt av frukostar med smoothie och tidningar, trots att prenumerationen  egentligen hade gått ut. Jag är inte den som ringer och klagar över det. Däremot oroade jag mig över kaniner och läste tre romaner som alla handlade om queera pojkar.

Måndag: jag åker tåg från Vasa till Åbo och hinner ringa tre samtal angående min arbetslöshets(ersättning) innan klockan är tio på morgonen. Tvingar bort tårarna med Children of Bodom, tänker ”What would Alexi Laiho do?”. Kalendern svämmar över av blyerts och att-göra-listorna påminner mig om en inköpslista jag en gång hade. ”Bakpulver, rött läppstift, whisky” stod det på den. Ingen inre logik, knappt ens någon yttre.

Där emellan måste jag komma ihåg att äta.

Det är för varmt överallt.

Idag: försiktiga drömmar som blir lite mer konkreta när de spottas ut ur printern, flera queera romaner, flera blanketter till Fpa för att jag kanske skulle få lite pengar, tack, min inkomst ligger fortfarande på ungefär femtio euro i månaden.

Två nätter av för kort och dålig sömn förstör effektivt känslan av att vara utvilad som en veckas god sömn åstadkom. Tänk att vara så beroende av de där timmarna i sängen. Ikväll ska jag se på Peaky Blinders och sedan lägga mig tidigt.

Livet är sånt här också. Ett blogginlägg skrivet på tio minuter. Fall Out Boys på det. Hej bara.

Hur många feminister…?

I tisdags var det internationella kvinnodagen. Under en dag fylldes mitt Facebookflöde (mer än vanligt) av rättframma blogginlägg, inspirerande bilder och feministiska länkar. Känslan av gemenskap – av systerskap – var enorm och kärleken var stark. Jag var glad och trygg.

Det fascinerar mig när folk som ser feminism som tråkigt, gnälligt och bittert. (Visst kan feminister vara arga, men det finns ju goda orsaker till det.) För mig är feminism bland annat en känsla av gemenskap och frihet. Feminism är att återta kontroll, att få vara precis som en vill och är samt att uppmuntra och stötta varandra. Det är i feminismen som alla blommor äntligen får en chans att blomma. Det är i feminismen som en grå värld blir regnbågsfärgad.

Smyg(?)feministiskt statement i en butik.

Idag är det torsdag och automatisk mansdag igen. Jag måste försöka komma ihåg den där regnbågen, den där kärleken och gemenskapen för att fortsätta kämpa. För fortsätta kämpa måste vi, varje dag, tills internationella kvinnodagen inte längre behövs.

Till sist, en vits från en av mina favoritbloggar:

Hur många feminister behövs det för att byta en glödlampa?
Inga. Det är inte glödlampan som behöver bytas.

Ibland bara måste man

När jag har besökt biblioteket i Åbo har jag dragits mot ungdomsavdelningen, hyllan längst ner vid golvet, bokstaven L. Det finns en författare, David Levithan, som jag gillar skarpt (queera ungdomsromanen är min likör, som ni kanske vet). Jag har förgäves letat efter en roman, Ibland bara måste man, som jag har läst för flera år sedan och nu kände att jag måste läsa om. Jag visste inte riktigt varför, bara att.

Nu vet jag varför. Det finns en svindlande lätthet över romanen, en självklarhet i att folk är olika (som att den tuffa backen i fotbollslaget också är dragqueen och heter Infinite Darlene) och att världen är full av äventyr (som att städerskorna på skolan är börshajar – ”Våra städerskor är några av de rikaste i landet tack vare sina aktiekunskaper. De kunde ha pensionerat sig för länge sedan, men de verkar ha ett trängande behov av att städa skolor” – och att det vid varje grav på gravgården finns en liten låda med en bok där man får skriva ner saker, som hälsningar till den begravda). Jag njuter av alla fina tankar om känslor, om vänskap och kärlek och livsinställning. ”Det mesta av min styrka får jag från viljan av att vara stark. Jag blir modig när jag bestämmer mig för att vara modig.”

Jag vill dela med mig av ett stycke som verkligen kändes:

”Jag kommer att tänka på något som jag såg på lokalnyheterna för något år sedan. En ung fotbollsspelare hade dött i en bilolycka. I rutan visades alla hans vänner efter begravningen, stora bjässar till killar – alla med tårar i ögonen – som sa: ‘Jag älskade honom. Alla älskade honom så mycket.’ Jag började också gråta, och undrade om de här killarna hade talat om för fotbollsspelaren att de älskade honom medan han var i livet eller om det bara var efter döden som det märkliga ordet älskar kunde användas. Jag lovade mig själv att aldrig låta min familj och mina vänner tvivla på att jag älskar dem. De förtjänar att få veta att de ger mitt liv mening. De har rätt att veta hur mycket de betyder för mig.

‘Du vet att jag älskar dig’, säger jag till Tony nu, och det är inte första gången jag säger det. ‘Du är verkligen en av dom finaste människorna jag känner.’ Tony, som har svårt att ta komplimanger, får här den bästa av alla. Han skakar lite på huvudet och svänger med armen efter sidan. Men jag vet att han hör mig. Jag vet att han vet.

‘Jag är glad att vi är här’, säger han.”

(ur ”Ibland bara måste man” av David Levithan, s. 133-134)

Ord på avvägar

Jag påstår mig ofta vara en skrivande människa. Fritidspoet, aspirerande författare, skribent eller något annat uttryck som jag tycker passar.

För att vara en skrivande människa skriver jag för tillfället väldigt lite. Trots att jag så gott som alltid har en anteckningsbok inom räckhåll och i teorin har fyra skrivböcker i användning, har jag – förutom några rader ur en dröm – inte skrivit något på flera veckor. Speciellt dikterna flyr mig, jag har förlagt språket och känslan för lyrik.

Inte för att jag saknar impulser, nej då. Det finns rader ur låttexter som hemsöker mig, rytmer som ekar i takt med mina steg. En kväll sitter en av mina grannpojkar med en bok i handen och röker ut genom det öppna fönstret. Han har blont hår och stor, vit t-skjorta och bilden av honom är så stark att jag blir förbannad.

”Sandra Beijer ska tydligen ge ut sin andra roman. Alltså, jag är liksom avundsjuk fastän jag ju själv aldrig ens skulle försöka skriva en roman”, skriver jag åt en vän. ”Ja hon kan nog den där andra Sandra. Men den här Sandra kan nog minst lika bra misstänker jag”, svarar min vän. Jag blir smickrad och glad och tänker att jag måste hitta de där orden på avvägar, banne mig.

Och enda sättet att hitta ord och skriva mera är att skriva mera.