Luften är
februarisolsval
sövande, stilla
tupplur under dun
Inget är så skinande
som vinterbar hud
sned sol över bröstbenet
bleka handleder
en ljusgata över täcket
Stygnen stramar på magen
mellan brösten ett raster
ovan naveln en båge
med spänd sträng
på höger sida
två små kors,
kryss, kyssar, stjärnor –
eller tecken:
här
Etikett: sol
Aprillyrik dag 17 – Djupled
Myrmarkerna blänker framför oss
en väta som aldrig stannar av
den går i djupled
i oss alla
rop över himlen
tallbarr i vattnet
spången som bär över kärret
två tranor spatserar i skogsbrynet
som urtidsdjur i utkanten
fjolårstranbären beska och matta
smakar träskvatten och vodka
Röken drar i sidled
trots att det är vindstilla:
koppen
puukkon
kaffepannan
Jag har knutit
en duk om huvudet
som skydd mot solen
känner något förankras
genom tiden
generationers generationer tillbaka
Klyschig och sockersöt
Jag skulle kunna bli klyschig och sockersöt om den gångna helgen med alla hjärtans dag, men det är inte riktigt min stil. Jag slår ifrån mig allt romantiskt betonat, ibland med mera kraft än vad jag kanske innerst inne skulle vilja. För kärlek är kärlek är kärlek, och bara för att min kärlek de senaste åren har breddats till att också innefatta den romantiska kärlek, som förr var mig så främmande (och, för att vara ärlig, ännu ibland är det), så är den romantiska kärleken även den en kärlek som numera finns i min vardag, sida vid sida vid de andra sorters kärlekar – den till familj, den till vänner – som är och alltid har varit närvarande.
Men kanske, om jag får vara lite lite klyschig och sockersöt, så har den gångna helgen med alla hjärtans dag varit en underbar helg. Min pojkvän har jobbat de senaste fem lördagarna, så vi har saknat att få umgås ostört och nära och utan tider att passa. Jag är in between jobs, som det heter, och har ägnat några dagar åt att ta itu med saker som släpat efter och kurerat min fot och min själ (opassligheten i de båda är inte relaterade). På fredagen dricker jag kaffe med distanssällskap och tar en promenad i närvarande sällskap. Jag får en blombukett med hälsning om en fin helg, och en ask chokladlöv som tack för lånet av en bok. Båda bor nu på mitt soffbord och matchar varandra. På kvällen badar vi bastu och äter fattiga riddare, och helgen i den goda matens tecken börjar.
(Natten mellan fredag och lördag har jag också oerhörd huvudvärk och på grund av det dödsångest och panik. Det går att skriva lättsamt om helgen så här nu efteråt, men där och då var jag emotionellt beredd på att aldrig vakna igen om jag somnade, även om jag förnuftsmässigt insåg att så inte kommer ske. Och jag vaknade ju på lördagen, och det var soligt och klar himmel, och världen var lättare att hantera även om huvudvärken ännu sitter i, dock med förminskad styrka.)
På lördagen steker vi amerikanska plättar till frukost och går in till stan för att köpa chokladpraliner. Det är inte bråttom någonstans och allt får ta den tid det tar. Jag har nog aldrig vilat så mycket i vardagen som jag gjort detta pandemiår. Kanske har jag alltid behövt eller i alla fall skulle ha haft nytta av mera vila, men inte trott att jag hade tid för det. Nu finns det sällan något att ha bråttom till och redan den minsta tidspress får mig att bli jäktad och spänd. På kvällen lagar min partner mat medan jag sitter framför datorn i en sammankomst och dricker rödvin. (Att någon lagar mat åt mig är något jag aldrig vill ta för givet men som jag värderar likt guld varenda gång.) Sedan dricker vi mera rödvin och äter älgfärsbiffar, potatismos, gräddsås med timjan och surdegsbröd.
På söndagen är det lika soligt och klart som hela helgen, vi hissar upp persiennerna halvvägs för att inte bli bländade men ändå kunna äta brunch i solljus. Kaffe, apelsinjuice, äggröra, salami, sallad, croissanter, surdegsbröd, vindruvor, tunnbrödschips. Jag tänker på citat från en bok som berörde mig starkt som 14-åring: ”Själv sjöng hon i duschen. Åt stora frukostar med ägg och apelsinjuice […]” Det livsbejakande i stora frukostar med ägg och apelsinjuice, precis som denna söndag, denna alla hjärtans dag. Jag har velat se Amélie igen, ett annat verk som berört, och vi ser den under andra koppen kaffe, med pauser nu som då för att koncentrerat äta chokladpraliner och utvärdera dem: mocca crème, jordgubb-vitchoklad, jordgubb-champagne, salted caramel cup, golden champagne. De två förstnämnda var godast, den andra smakade som Hesburgers jordgubbsmilkshake. Den sistnämnda lämnar, till min förtjusning, guldglitter på pojkvännens läppar. Det försvinner inte hur han är slickar.
Liksom halva stan beger vi oss ut på isen. Säkert tio gånger stannar jag för att slå ut med handen och säga: ”TITTA NU, vad fint det är!” För det är så fint, med snön och solen och himlen och ljuset ljuset ljuset. Snålblåsten kyler näsor och öronsnibbar, vi följer skoterspår och upptrampade stigar och när vi kommer iland vid stranden igen måste jag gråta lite, för att björkarna med snön och de blå spåren på isen och ljuset och alltihop är så vackert, och för att det på bänkarna i solskenet sitter ett sällskap som pratar och skrattar högt och har termosar och emaljmuggar och det är så vackert, det också.
Skolavslutning
Hon kom till skolavslutningen
i vit klänning
och traktor
Stampade jorden av arbetskängorna
innan hon bytte till
högklackade svarta pumps
lacket så skinande i solen
att jag måste blunda
Klickandet av klackar
mot skolgårdens asfalt
när hon lät nyckeln falla ner
i urringningen
tog fram det röda läppstiftet
ur kuvertväskan
Senare band hon fast rosen
i backspegeln
traktorhytten het och doftade
när vi körde hem.
En natt i slutet av maj
Den första gången jag vaknar har jag knappt somnat. Klockan är tjugo före ett och det är inte mörkt. Det sover någon bredvid mig och jag halvsmyger till badrummet. Golvbrädorna knarrar.
Den andra gången jag vaknar är det fullt solljus rakt in i sovalkoven. Klockan är fem före sex och det är varmt. Det sover någon bredvid mig. Jag viker upp täcket som solskydd, tänker varje gång jag vaknar så här tidigt i så här ljust att jag borde skaffa mörkläggningsgardiner till vardagsrumsfönstret, men behovet finns ju aldrig där när jag är mera vaken och faktiskt kapabel att göra något åt saken. Motståndet att göra något åt situationen är fortfarande mycket större än besväret, och med mig själv vet jag att det inte kommer bli några mörkläggningsgardiner. Jag svänger mig på sidan, blundar i täckdalens skugga och sjunker ner i kudden.
Den tredje gången jag vaknar har solen förflyttat sig litegrann. Klockan är halv sju och en telefon som inte är min ringer för väckning. Det vaknar någon bredvid mig. Jag, som sover närmare nattduksbordet, famlar efter telefonen som inte är min och föser över den till den som sovit bredvid mig. I går hade jag under ett kort ögonblick tänkt att jag också skulle stiga upp och påbörja min dag då, men nu har jag övergett den tanken fullständigt. Men jag stiger upp för att koka kaffe åt den som har sovit bredvid mig, och går sedan och lägger mig igen, somnar till ljudet av en som stökar omkring i lägenheten.
Den fjärde gången jag vaknar är det av att den som har sovit bredvid mig kommer för att säga hejdå. Klockan är ungefär kvart före åtta, jag ser inte tiden men jag vet att det är så. Jag är så trött, så trött, orkar knappt öppna ögonen, håller bara i handen och pussar i blindo och pratar mumlande. Jag kommer inte att minnas senare vad vi pratade om. Den som sovit bredvid mig ställer fram min väckning med en halvtimme.
Den femte gången jag vaknar är det av min telefon som ringer för väckning. Klockan är nio. Med rusande hjärta petar jag till snooze-knappen och faller tillbaka ner i sängen. Jag ligger helt i skugga, men det är fortfarande varmt. Det finns ingen bredvid mig. Det är nästan som om jag hade sovit helt ensam, om man bortser från det tillknycklade andra täcket och osthyveln på diskbänken.
Vardagsveckan 21
Måndag: Jag dricker frukostteet på gårdens uteplats med solglasögon på näsan och Hypat podcast, där syrran är halva duon, i lurarna. Senare på eftermiddagen dricker jag kaffe på samma uteplats med mamma. På eftermiddagen sitter (!) jag och min partner sönder mitt köksbord. Jag skickar en bild till pappa och undrar om han kan laga bordsbenet. ”Om jag kan”, svarar han. Jag tackar och skriver att det finns lite flisor som lossnat också. ”He blir nog bra ti sist”, säger han. Det har han ju rätt i.
Tisdag: Morgonyoga, där jag får springa ut halvvägs för att rädda min violampel från hagel. Lång jobbdag hemmavid, men en paus för att promenera till bibban och hämta ut En annorlunda allians. ”Jane Austen möter Bridget Jones”, beskrivs den historiska romance-romanen som, och av någon underlig anledning är jag väldigt ivrig att läsa den. Ungefär 80 sidor in kommer jag plågsamt bra ihåg varför romance inte är min grej, trots allt. Den är bättre än Harlequin-romaner, men bara lite.
Onsdag: Tid till hälsovården. Jag hatar att sitta i väntrum, det och att sitta i telefonkö är så bombsäkert ångestframkallande. Sedan far jag ut till Sundom för att dricka kaffe med mamma och mina morföräldrar på lilla verandan i solen. När mommo och mamma far till blomgården för att handla blommor stannar moffa och jag kvar. Han berättar om hur man spelar bridge, och jag lyssnar. Inte för att jag är särdeles intresserad av brigde, men för att han vill berätta. På kvällen chattar jag med en skribentkompis, innan jag börjar min arbetsdag kl 18.30. Det är skönt att ha någon att prata skrivande med, speciellt någon som skriver i en helt annan genre än en själv. Då finns det bara uppmuntran och stöd, aldrig konkurrens. Köksbordet ligger fortfarande kapsejsat med tre ben på köksmattan.
Torsdag: Kristi himmelsfärd. Fast röda dagar spelar sällan någon roll för frilansare. Jag hänger med 3 av mina högstadievänner på distans, dricker kaffe och pratar om dejtande, mat, lägenheter och livet i allmänhet. Det är så himla fint att få umgås! Jag får också tillbaka bordsbenet, så nu är köksbordet fyrbenat igen. Det syns knappt var det är lappat. He blir nog bra ti sist. Jag går långsamt genom stan, långkappa i vinden, för att hälsa på min partner. Vi lagar kycklingsås med ingefära middag och ser på Sherlock. Sedan far vi hem till mig igen för att sova, för jag behöver sova hemma, som jag ibland gör.
Fredag: Morgonyoga – för femte dagen i rad. Det är som yogagurun Adriene på Youtube säger: Den högsta tröskeln är att ta sig till mattan. Sedan går allt lättare. Nu ska jag strax iväg till villan för att vädra sängkläder och städa vinden. Efter det är det ännu bastun och tuppen som ska städas. Sedan, så småningom, kan säsongen verkligen börja.
Livet. Havet.
Efter att ha firat mitt hedersomnämnande i måndags drog jag ut till havet. Min partner hade redan varit där några dagar och kom och hämtade mig med båt. Jag hade inget jobb under några dagar, så jag inledde veckan med helg. Vi badade bastu, löste korsord och eldade i öppna spisen. De två första dagarna blåste det så mycket att vi mest var inomhus. Jag låg i soffan och läste, fötterna slängda upp i famnen på pojkvännen som löste sudoku. Så fint att bara vara. Vara tillsammans. Ofta var jag glad och lugn till sinnes. Emellanåt var jag ledsen och hade leidon. Drack lite kaffe och drack lite whisky. Allt sådant som lifvet är.
Men här, här åt vi frukost i går morse. Och då var jag bara glad och hänförd åt utsikten och solen och fågelropen.
I morgon tänkte jag publicera mina diktbidrag till Arvid Mörne-tävlingen. De har redan publicerats i en bok på nätet, men jag vill gärna ha dem här också. Så välkommen hit i morgon på diktläsning! De dyker upp lagom till eftermiddagskaffet.
ABC i finheter
När vissa morgnar är sådana att jag undrar varför jag över huvud taget stiga upp och göra något av dagen, då är det bra att skrolla igenom telefonens galleri och påminnas om det goda i livet. Här kommer fina saker från de senaste två veckorna – i bokstavsordning!
-
BONUS: NISSE SOM LITEN.
Storkyro anno 1700
Andra helgen i augusti är det 1700-talsmarknad i Storkyro, och mamma och jag har en om inte årlig, så i alla fall nästan årlig tradition att fara dit.
Dagen började med sol genom spetsgardinerna. Jag vaknade ur en dröm där det snöstormade och vi hade därför bestämt oss för att inte fara på marknaden. Här ligger den litteratur jag för tillfället håller på med: Till vänster Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff läser jag för andra gången, och jag njuter storligen av att röra mig i den välskrivna fantasyvärlden. Till höger en novellsamling från Novellix som jag har tänkt läsa hela sommaren, men ännu inte kommit mig för. Jag fantiserade om att läsa den under lugna, varma julidagar, men om sådana någonsin fanns (främst ”lugn”-delen var svårfångad) så är det för sent nu. Kanske lugna, varma augustidagar. Under den ligger pärlan Locus amoenus av Eva-Stina Byggmästar, en utsökt pralin till diktsamling som smakar körsbär och socker och doftar av parfym och äppelblom.
Här står jag framför Storkyro gamla kyrka, hej hej! Att gå på marknad är att uppleva med alla sinnen. Fötterna trampade grus och gräs, det doftade grillrök från den helstekta grisen, stråhatten skyddade från solljus och hetta, det hördes flöjt och fiol från ensemblen som spelade klassisk musik och dova trumslag från ett marknadsstånd som sålde bland annat djurben, rökelse och hemmagjord kosmetika.
Det fanns inte bara en långhårig smed i kilt, utan hela tre. Samt tre andra smeder, kanske med långt hår men inte med kilt. Här var en av de glada smederna som gärna poserade för en bild.
Jag köpte sammanlagt tre läppomada (smaker: blåbär, pepparmynta, kaffe) och en bukett torkade blommor. Mamma köpte ett bröd och fem sockermunkar. Jag gladdes åt det gamla gardet som marscherade genom marknadsområdet till taktfasta trumslag. (Ett annat år hade ett adligt 1700-talssällskap i krinoliner och höga peruker slagit upp en vit paviljong för att inta sin middag där. Det var linneduk och silverfat och kristallglas, vindruvor och bakelser och bröd, vin och sherry, hela baletten!)
På vägen hem gjorde vi en avstickare till Orisberg, en av Österbottens få herrgårdar. Vi visste inte vad som väntade, men vi hittade en kyrka som var så liten att det inte fanns någon altartavla, för där altartavlan vanligen är fanns här predikstolen.
Här är jag och min allrakäraste mamma invid Kotilammi strand. (Mellan oss finns Orisberg herrgård, men den syns inte i solljuset.) Syns det att vi är släkt? Säg hej till mamma!
Söderfjärden
Gryningen har lagt sig
över trädtopparna
Ett brandgult band
som klyver kupolen
som är himlen
och Söderfjärden
Det är julaftons morgon
och bara tio grader kallt
En stund senare
går solen upp
i randen mellan horisonten
och molntäcket
Ett klart lysande klot över snön
(ingen värme
men l j u s)
Sandra skriver 