Tag Archives: sol

Strumpor

Jag drömmer att jag är personlig assistent åt en gammal dam i rullstol. Hon bor i ett enplanshus i tegel, med en gammal betjänt och en ung man som också är anställd för att hjälpa till med huset och med gården. Mycket av tiden tillbringar vi i trädgården på baksidan av huset. Det är tydligen något magiskt över den bakgården, för när vi har varit där en tid blir den gamla kvinnan bättre och bättre och snart behöver hon inte rullstol längre. Jag stannar trots allt kvar som assistent, hämtar saker och håller ordning i huset.

Den gamla damen och den lika åldriga betjänten har picknick på gräsmattan, de är glada och flirtiga och lättklädda i värmen. Damen vill inte alls ha på sig de strumpor som jag tagit med ut åt henne, så jag vänder mig till den unga mannen och knölar ner dem i bröstfickan på hans väst, säger: ”Kan du snälla föra in de här? Tack”. Så ställer jag mig på tå för att kyssa honom på kinden, han vänder ansiktet för att möta mitt. Sedan står han kvar, säger: ”Du missade”.

Och jag ler och det är så soligt i trädgården, det är alltid soligt och sommar, och jag svarar: ”Nytt försök nästa gång!” och vet att nästa gång kommer jag inte missa hans mun. Försiktigt flätar vi ihop fingrarna och går hand i hand mot huset för att föra in de där strumporna.

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Vi kan inte alltid lyckas, och det är som det ska vara.

Mina drömmars kvinna är svarthårig och bär krona. Hon heter Veronica Varlow.

I natt träffade jag henne på en stor utomhusmarknad. Det är vackert väder. Hon står bakom mig i kön till kassan, mitt sällskap ska köpa en massa askar och tyll och guld. När jag hjälper att packa inköpen vänder sig Veronica till mig och frågar om jag njutit av marknaden. Jag drar lite besvärat i min svarta, slinkiga klänning som hela tiden hotar att glida ner på grund av avsaknaden av axelband. Jag har en tiara i handen. Med drömmars logik sitter den ibland i mitt hår och ibland är den två – växlande mellan min första tiara någonsin, en nätt liten sak i silver, och min nyaste tiara, en intrikat prydnad i brons och pärlor. Just nu är den en stor, glittrande skapelse av endast glaspärlor som fångar ljuset på ett underbart sätt.

Jag svarar att jag tyvärr inte har uppskattat marknaden så mycket som jag hade hoppats, trots att jag har gjort mitt bästa med klänning och tiara.

Veronica ler mot mig. ”Det är okej”, säger hon medan hon packar ihop sina inköp med sitt sällskap, en okänd dam lika strålande betagande som hon själv. ”Om du har försökt, om du har planerat och ansträngt dig, men ändå misslyckas, så är det helt okej. Vi kan inte alltid lyckas, och det är som det ska vara. Vi får bara inte ge upp, utan försöka igen nästa gång.”

När vi ska skiljas åt kramar hon alla i mitt sällskap, mig till allra sist. Så kysser hon mig med smala, rödmålade läppar. Hon kysser mig länge och ömt och det är inte helt oväntat, men inte heller något som jag hade kunnat kräva. Det är en välsignelse, och medan vi kysser varandra tänker jag på resor och solljus.

DSC05124

2 kommentarer

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 13 – Löpeld

Spruckna rötter
spruckna läppar
majsfält, guld.
Smärtsamt blå himlar
XXXXXvänder ögonen neråt.

Röda grusvägar
under vita tygskor
XXXXX(de kommer aldrig
XXXXXbli rena igen.)

Alltid andfådda, varma.
Dåsigheten bryter ner barriärer.
Fingrarna kladdiga av jordnötssmör,
kaffe så djävulskt starkt
att det fräter genom plåtmuggen.

Det doftar skarpt: bensin, hetta, gräsbrand.

Horisonten kommer aldrig närmare,
trycker sig mot marken mil och åter mil bort.
En bil skramlar förbi,
stora dammoln dröjer kvar.
XXXXXMarodörer, mordbrännare,
XXXXXlaglös, löpeld.

En gång vitmålade verandor.
Sneda solstrålar
på svedda kinder –
det finns ingen lindring,
inget vatten, ingen vind.

Hjärtslagen dunkar i öronen,
klockan över halva urtavlan
XXXXXdet borde bli skymning
XXXXXmen allt är fortfarande
XXXXXXXXXXlika klibbigt
XXXXXXXXXXlika ljust.

 

Dagens prompt: att mycket detaljerat beskriva en favorit av något slag, antingen i prosatext eller i punktform, för att sedan omvandla den texten till dikt genom att stryka onödiga ord samt göra nya radbrytningar.

Jag kan aldrig få nog av fiktiva värmeböljor, brännande sydstatslandskap och doften av bensin.

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

S:t Oswalds läroverk för pojkar

Jag hittade en pocketbok på loppis. Texten på baksidan inleddes med ”Det nya skolåret har just börjat på S:t Oswald’s, en gammal och välrenommerad internatskola för pojkar i norra England” och jag behövde inte läsa längre innan jag visste att den boken ska få följa med mig hem. Gamla traditionstyngda skolor, internat, barnhem, kloster, mentalvårdsinstitutioner… Små slutna samhällen med egna lagar och hierarkier. Miniatyrvärldar som snurrar runt en ofta mörk och destruktiv sol. Jag älskar fiktion som äger rum på sådana ställen.

Boken är Gentlemän och spelare av Joanne Harris. Det visar sig vara en riktig skatt  en spännande, nästan thrilleraktig berättelse i en mörkbonad och kritdammig miljö, varvat med ändlösa bilder från en enda het och oerhörd barndomssommar.

Jag älskar fiktion som utspelar sig under heta somrar.

”Det var en underbar sommar, en sådan där sommar som bara existerar i minnet och i vissa böcker, het, blågrön och fylld av bin och surrande […]”.

Det är något med sådana värmeböljor, knastertorrt guld i luften, stickande blå himlar och svett som pärlande bryter ner barriärer, gör gränserna lite mer suddiga. Vi är redan andfådda och varma – varför inte ta det ett steg längre? Allt det destruktiva blir också så mycket klarare i obarmhärtigt solljus. Smärtan är skarpare och hettan sveder skinnet. Inte som knytnävsslag, inget näsblod och igensvullna ögon, men ömmande hud efter ett slag med öppen handflata, som när man trillar omkull på golvet i skolans gymnastiksal och bränner sönder knäna.

”[…] och jag rusade ut i solskenet där S:t Oswalds sträckte ut sig i det oändliga över den blå horisonten, och solen genomborrade min panna och det svedda gräset luktade Cinnober och de dumma fåglarna sjöng och sjöng och sjöng och ville inte sluta.”

Den gamla skola S:t Oswald’s är som ett enormt skepp, ett vidunder i mörkt trä som obevekligt fortsätter i samma riktning som alltid, ett skepp som nu på väg att sjunka. Det blir beskjutet, kanoner från många år tillbaka, av häftig längtan och hat och förgrymmelse, i en språkdräkt som är rentav svindlande.

”De flesta vuxna anser att pubertetens känslor på något sätt inte räknas, och att de där brännande passionerna av vrede och hat och förlägenhet och skräck och hopplös, usel kärlek är något man växer ifrån, någonting hormonellt, en träning inför den Verkliga Kärleken. Så var det inte i det här fallet. Vid tretton års ålder räknas allt; allting har vassa kanter, och allt skär. En del droger kan återskapa den där intensiva känslan, men vuxenlivet slipar av kanterna, dämpar färgerna och fläckar allting med skäl, logik och rädsla. Vid tretton års ålder hade jag inte användning för något av det där. Jag visste vad jag ville och jag var redo, med pubertetens målmedvetenhet, att kämpa för det till döden.”

Då jag hade läst klart romanen var min första tanke att jag måste läsa om den, vid ett mer tillåtande tillfälle än under en tågresa och sömnlösa nätter. Någon gång då jag har all ledig tid i världen och inte behöver hasta mig igenom de intrikata beskrivningarna och nästan smärtsamt träffande insikterna. Under en semesterresa, kanske, då jag redan befinner mig i den där slöa hettan som jag så suktar efter i litterär form.

Det var Sommarlägret på Vildkattsön och Fem-böckerna, det var saft på gräsmattan, det var internatskola, det var picknick vid kusten och en fryntlig kokerska som bakade scones, en elegant mor som satt tillbakalutad i en soffa och en piprökande far som alltid hade rätt, alltid var välvillig men sällan var hemma. Jag var knappt tretton och kände mig redan otroligt gammal, som om barndomen på något sätt förnekats mig den barndomen, åtminstone; den jag förtjänade.”

7 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Uppbrottets tid

Uppbrottet ligger i luften. De redan djupgröna löven i björken utanför köksfönstret är alldeles stilla i den heta majmorgonen. Solen är otröttlig i sitt gassande, ingen vind skänker svalka. Allt väntar på dagen för avresan.

Vi cyklar nordväst, genom betongdistrikt och taggtrådskvarter tills grönskan åter tar vid, mjuka kullar och äntligen – en lummig skugga som förlänar skydd från solljuset. Det doftar så jag blir yr – av kåda och torra tallbarr, av försiktigt blommande hägg, av rök från bränt ris, av jord och hav och al. Längst ut på udden, på solvarma men skuggfläckiga klippor slår vi oss ner, barfota, sandbeströdda fötter och blöt byxbunt. Vi lyssnar till vågsvall, koltrast, frasandet av tunna tallbarksflagor i den välsignade vind som trots att den inte orkar till inlandet alltid lurar vid stranden. Vi äter plättar och fruktsallad och choklad och pratar om vad som är viktigt i livet och vad som inte är viktigt.

En disig skymning visar att ännu en dag har gått. Vinden stillnar åter, det lyser ännu ingen stjärna över takåsen på grannhuset men jag vet att den finns där. Kinderna hettar efter en hel dag utomhus, värmen dröjer sig kvar i nacken och tröttheten tynger benen. Jag önskar mig liljekonvaljer och svala lakan. Väntan surrar fortfarande i luften, sticker i blodet. Det är inte dags än. Men snart, snart.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Rånda

Bara för att jag bor för mig själv, så betyder det inte att jag bor ensam. Tvärtom är det väldigt trångt med inneboende i min lägenhet: emopojkar i garderoberna, troll i badrumsskåpet, köksslampor och badrumsslampor i respektive rum, en nordisk asagud i frysen, en drottning i städsskrubben…

Den mest iögonfallande invånaren är dock Rånda, ett väsen som råder och vakar över sin skog och mark. Hon manifesteras på en stor, närmare 75 x 90 cm, och mycket tung tavla ovanför soffan, där hon ständigt utövar sin magi i en mörkt lysande skog. Hon är mitt fönster till en annan verklighet.

 Bild

Tavlan är målad av en mycket kär vän. Jag fick den i gåva vårvintern 2009, i ett brytningsskede av mitt liv. Först var jag tveksam till att ta emot en så praktfull gåva under de omständigheter som rådde, men min vän ville ge mig tavlan ”oavsett vad”. Idag är jag väldigt tacksam och glad över målningen, och min lägenhet skulle vara så väldigt tom utan Råndas närvaro.

9 kommentarer

Filed under dagbok

Vintervidder

Foto0174Foto0183Foto0184_001

Den sista dagen på de norra vidderna begav jag mig ut för att fånga solen. Det var så kallt och så vackert att jag tappade både andan och känseln i fingrarna. Då jag gick genom byn tänkte jag:

Det är här mitt hjärta hör hemma.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Thailand

Det finaste, så här långt:

Att med blicken följa havets horisont, så vidsträckt att jag måste vända på huvudet för att kunna ta in det hela.

Vackra, androgyna thailändare med smal midja, gnistrande örhängen och kortrufsigt hår. De är som en egen, evig ung sort, med vitblanka tänder och mörka, kisande ögon.

Den mjuka känslan av att ligga i en solstol, i skuggan, och torka efter ett dopp i poolen, med den ljumma vinden mot huden.

Att i den svala, nästintill kyliga, luftkonditionerade butiken köpa iskalla drycker som troligen är roligheter som vattenmelonmjölkdryck, lichilemonad eller grönt iste, men inte kunna läsa tecknen på etiketterna och därmed inte vara helt säker på vad det egentligen är i flaskorna.

Alice Munros novellsamling om kvinnor och kärlek, men ”knappast en romantisk sådan, snarare är det en kärlek som man försöker få att fungera eller en kärlek som man återhämtar sig ifrån”. Noveller som jag läser långsamt, för att de kräver eftertanke och för att jag vill att de ska räcka länge.

Sval sand under fötterna, fin som puder och nästan lika ljus.

En indisk restaurang, där innehavaren önskar en ”most welcome”, och vi blir serverade röd, het och stark kycklingmasala och stora, tunna naanbröd, något av det bästa jag har ätit här.

Doften av pepparmynta i hotellets trappuppgång.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Sol

Imorgon går solen upp klockan 09.06.

Imorgon går solen ned klockan 15.31.

Morgondagens längd: 6 timmar och 25 minuter.

Under årets kortaste dag, fredagen den 20 december, är dagens längd 5 timmar och 43 minuter i Åbo. Jag kommer befinna mig i min hemstad den dagen. Dagens längd: 4 timmar 40 minuter.

Jag kan inte bestämma mig för om det är mera spännande eller skrämmande.

P.S. Exakt ett halvt år senare går solen upp i min hemstad klockan 03.23 och stannar sedan uppe i 20 timmar och 22 minuter. För Åbo gäller då soluppgång en minut över fyra om morgonen och en dag på 19 timmar och 2 minuter. ”Vi betalar för våra ljusa sommarnätter med mörka vinterdagar”, förklarade jag åt en bekant en gång. ”Men jag har kommit att tycka om även de mörka vinterdagarna, så det är ett pris jag inte sörjer över att betala.”

2 kommentarer

Filed under dagbok