dagbok

Cruising

20200616_141723

Det var en tisdag i juni då vi båda var lediga och bilen – en beige dieseldriven Mercedes från 1982 – hade kommit tillbaka från verkstaden.

IMG-20200617-WA0009

Vi klädde upp oss i finaste stassen: hatt, scarf, hängslen och rött läppstift. Jeansjackan med, för det var en blåsig dag. I korgen vatten, filt, körsbär och aprikoser.

20200616_141058

Sedan mullrade vi ut till skärgården! Replot, Björköby, Södra vallgrund. Körde runt där vi tyckte. Kastade ut körsbärskärnor genom de nervevade bilrutorna, planerade framtida vandringsturer Bodvattnet runt, körde in på återvändsvägar för att titta på fina hus. Herrgårdsgula liderdörrar och blåmålade fönsterluckor och roliga små torn.

20200616_144429

Och fina båthus.

20200616_170506

Det doftade hav och dy, och inne i Salteriet nygräddade munkar, som vi åt tillsammans med kaffe.

20200616_144442

Efter sex timmar hade jag fått nåla upp håret igen två gånger på grund av all blåst, ätit sommarens första (och troligen sommarens största) mjukglass vid Berny’s och varit till alla ställen vi hade tänkt fara till. Så då körde vi hem igen.

dagbok · skönlitterärt

Det är väl uppenbart

Jag drömmer att jag är på dejt med en intagande bekant, som jag haft en lågmäld crush på i flera år. Vi är i Åbo, jag vet inte riktigt varför, för jag bor inte där längre och hon har mig veterligen aldrig bott där.

Det är ingen uttalad dejt, men vi går nära varandra och hon bjuder mig från en vegansk food truck innan jag hinner bjuda henne. Jag tar en bit körsbärspaj. Själv äter hon chocolate mint cookies, och vi delar på glassen som hör till min paj, sitter med papperstallriken mellan oss på en avsats ner till Aura å, glassen smälter sakta i värmen. ”Tänk, jag har bott i Åbo, men aldrig suttit just här”, säger jag, det är en lugn del av ån, kantad med stora stenblock i avsatser, perfekt att sitta på en avsats och dingla med benen strax ovanför nästa.

Jag vet att det inte kommer bli något desto mera av den här dejten, för jag har pojkvän och hon har, vad jag har förstått på omvägar, man, men jag är nervös och pirrig och förtjust över att detta äntligen händer, jag har drömt om det så länge.

Vi pratar om hennes tid som feministisk aktivist. Jag hade inte vetat att hon varit en sådan, men jodå, hon gick med i feministiska demonstrationer (men hon gör det inte längre). ”Vilket block var du med i?” frågar jag, för i drömmen är det självklart att demonstrationerna indelas i block, där deltagarna klär sig i olika färger för att visa sin ståndpunkt. ”Jag gick med anarkisterna, för jag visste inte vad jag riktigt skulle tro”, säger hon och ler, och jag ser framför mig hur hon rusar fram i första led bland de svartklädda anarkisterna och en grupp klädd i lila som jag inte vet vad står för, men som är lika upprorisk och oregerlig som anarkisterna. Början av demonstrationståget är därför kaotisk, det finns inga ordnade rader eller högt burna banderoller, men anarkisterna och de lila banar väg för de grupperingar som följer.

Medan vi pratar hänger frågor i luften: Vad är jag riktigt? Är jag lesbisk? Queer? Och, frågan som allt leder fram till: Är jag intresserad av henne? Jag känner hur hon formulerar frågan i sina tankar, prövar orden, tänker att det är väl uppenbart att jag är intresserad! ”Jag anar vad du tänker fråga, men jag vill gärna höra dig säga det högt”, säger jag, och vänder ner blicken mot gruset under mina fötter, tänker att när hon frågar och jag svarar, då ska jag titta upp och möta hennes blick.

dagbok

Stockholm & Downton Abbey

Mina Stockholmsplaner var att:

  • umgås med två vänner, samt
  • gå på bio.

Det var det. Planerna fullföljdes med stort nöje.

20191013_123553

Att återse Downton Abbey var verkligen som att komma hem till en kär släkting. Biopubliken var engagerad, skrattade högt och drog kollektivt efter andan. Jag känner karaktärerna, deras egenheter, önskningar, rädslor. Jag känner det där huset, kan precis föreställa mig höjden på trappstegen som finns mellan tjänstefolkets och herrskapets våning, de vidsträckta gräsmattorna, grusuppfarten invid huvudingången. Som biotilltugg hade jag lösgodis i tantiga och barnsliga smaker: viol, lakrits, körsbär, hallon, marshmallows.

En av mina favoritsysselsättningar är att titta på när folk lagar middag åt mig. Både fredag och lördag kväll lagade folk mat åt mig medan jag tittade på. På fredag fick jag entrecôte och på lördag lasagne. Båda kvällarna blev det rödvin till.

IMG-20191013-WA0012

Vi har pratat mycket, mina vänner och jag. Om framtiden, bostäder, relationer. Om hur bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk (pris för en nybyggd tvåa: cirka 3,5 miljoner kronor, och trots ett så stort lån skulle boendekostnaderna ändå halveras jämfört med om paret fortsätter bo på hyra). Hur alla kaféer verkar ha 1. chokladbollar 2. kanelbullar.

”Du ska ha stort tack för en chattkonversation om dejtande och förhållanden vi hade tidigare i höstas”, sade jag åt min vän J. ”Den fick mig att se på saker från ett helt annat perspektiv. Jag trodde att jag hade mitt på det klara, att jag var säker i det jag gjorde. Vår konversation fick mig att inse att jag klamrade mig fast vid en väg ut ur det hela – fastän jag ju inte ville ut ur det!”

20191011_131433.jpg

På fredagen besökte vi det ljuvliga retrokaféet Älskade traditioner. Det spelades gamla svenska slagdängor, sittgrupperna på det schackrutiga golvet bestod av udda stolar och bord, det fanns en jukebox längs ena väggen och flamingon överallt. ”Jag tänkte att du skulle tycka om det!” sa min vän E glatt när jag bubblade av fröjd. Vi fikade i flera timmar. Lunch: Earl Grey & körsbärssmulpaj med vaniljglass. Sedan pratade vi så länge om chokladbollar att vi köpte sådana, tog påtår av teet, och så fikade vi lite till.

20191013_132006

På söndagen fick jag mina kullerstenar och Nationalmuseum. Jag hade inga förväntningar på stället, utan drev runt och tittade på det som fångade ögat: guldkantat porslin, kronorna i skattkammarrummet, vidsträckta gobelänger, ljuset i skulpturträdgården. Det var fullt med folk och sorl runtomkring, men inom mig spelade klassisk musik.

20191013_132116

Jag har sovit lite, drömt märkliga drömmar, saknat min pojkvän, fått blåsor mellan tårna, lett åt tjuvlyssnade samtal på tunnelbanan, ätit roliga saker. Nu har jag ännu några dagar i Pargas innan min höstlovsresa är slut.

I väskan hem: vykort, lakrits, mandelmassa, te.

20191013_121643

dagbok

Majminnen

En vän ska komma till mig på te och jag handlar en viss veganvaniljglass, som förflyttar mig i tid och rum.

Det är näst sista maj. Aldrig förr har jag sett Åbo så grönt och friskt, för aldrig förr har jag stannat så länge om våren. Lägenheten är tömd och städad, jag sover ljusa nätter på en väns golv med prasslande sovsäck som täcke. Sista dagen i staden promenerar jag över tågspårsbron för att träffa en ny bekantskap. Via gemensamma intressen och ideologier har vi umgåtts en handfull gånger under de senaste månaderna och jag är så glad över att hon vill ses ännu en gång innan jag flyttar.

Hon har köpt veganvaniljglass.

– Jag bjöd in J också, hoppas det är okej? frågar hon och jag tänker att världen är god som låter mig träffa två så fantastiska människor på en gång.

Vi sitter i köket, köket med vykort och märkliga bilder på väggen. I vardagsrummet: en eftersträvansvärd bokhylla och bekväm fåtölj. Det är så varmt, maj har bringat högsommarväder, jag svettas i nacken och på tinningarna. Vi pratar Pride och litteratur och nya jobb. Vaniljglassen smälter, vi äter den med saltade cashewnötter och det är något av det bästa jag har ätit.

dagbok

Sötsöndag

Jag har varit sugen på något sött hela dagen, men har ett föredömligt och tråkigt sockertomt skafferi. På kvällen cyklar jag iväg till en nyinflyttad vän. Han bjuder på te och choklad och Ben&Jerry-glass. Så sitter vi och ser på avsnitt efter avsnitt av Teen Wolf och dreglar över heta karlar som orimligt ofta är barbröstade och som tål mycket mer stryk än de borde. En mycket bra söndagskväll.