Några dagar från juni

Maj försvinner, är svårfångad, skriver jag i min dagbok. Jag ser varje solig och varm dag som en ynnest, en bonus, tänker fortfarande att det egentligen är kall vår fastän vi bara är några dagar från juni. Juni! Sommar!

Här är några saker från denna svårfångade månad.

Tio före fyra natten till den nionde maj. Jag upplever vårnätterna inifrån numera. Jag minns en kall vår i Åbo, det måste ha varit kring 2014, som jag en sen kväll efter en avslutad etnologiuppsats kokade varm kakao och cyklade ner till en parkbänk invid ån. Där satt jag efter midnatt och drack ur min medhavda termos, bara för att jag kunde och ville.

Ett fint graffitiklistermärke under en promenad runt viken.

Vi ställer i ordning villan för säsongen. När vi ska sätta på vattnet fullkomligen skvalar det ner under villan. HELVETE! ropar pappa och spurtar ner till stranden för att stänga av vattnet igen. Några dagar senare var två rörmokare på plats och bytte ut läckande rör. Ungefär vartannat, vart tredje år behöver något åtgärdas gällande villavattnet. Nu dröjer det förhoppningsvis några år igen. Senare på kvällen samma dag som vattnet blev fixat premiärbadade vi bastu. Annars städar vi ur stugor och kammare, räfsar löv, planterar grönsaksplantor, sätter potatis. Mommo rensar i blomrabatten. Armadis gräsi*, säger hon och kastar ogräset ut över kanten.

• nordösterbottniska för förbaskade gräs

En vacker dag äter jag årets första lösglass. Notera bh:n på bordet.

Vöråstan fortsätter vara stadens vackraste kvarter, också i skymningen efter en regnig dag. Kanske speciellt i skymningen efter en regnig dag.

Pojkvännen och jag kommer oss äntligen ut till en vandringsled som jag har drömt om sedan oktober förra året, då jag gick den första gången. Jag har bestämt att snusnäsduk på huvudet ska bli min nya vardagssommarstil. Jag känner mig som en av medlemmarna i den georgiska trion Trio Mandili, bara en tiondel så snygg och en hundradel så talangfull.

Körsbärsträden blommar.

Björkarna grönskar.

Häggarna slår ut.

Min syster är hemma på visit! O lycka! Hon har namnsdag och jag vill ge henne hela världen men det får bli blommor. Vi träffas på luncher, dricker skumpa, dricker kaffe, promenerar, hälsar på fammo, hänger på villan. Jag jobbar så lite som möjligt för att kunna vara så social som möjligt. De senaste veckorna har jag varit mer social än vad jag varit sammanlagt under året hittills. Det är ett sätt att försöka fånga denna svårfångade maj.

En dag är jag otroligt snål på kokosbollar, men jag har varken kokos eller ork att baka. Istället köper jag en Bounty när jag handlar och äter den med otrolig tillfredsställelse till kaffet. Jag skickar denna bild till mina vänner.

Foto: systra mi.

Nisse finns förstås alltid med i bilden.

En torsdag vittjar jag postlådan och får en synnerligen trevlig fångst. Kyrkpressen, ett brev, och ett vykort. Vykortet är från min vän KJ, som jag av yttre omständigheter inte har lyckats hälsa på som jag brukar. Mycket är annorlunda mot vad det brukar. Precis på det här kaféet, i precis det här hörnet, satt vi i alla fall en gång och fikade. Jag hoppas och tror att vi snart kan sitta och fika där igen.

Glass

Försäljare i glasskiosken var så söt. Ni vet, på det där sättet att man knappt kan titta av oro för att bara gapa.

(Jag mötte en sådan försäljare på grönsaksavdelningen i ett supermarket en gång. Han kom emot mig med sitt svarta hår och sina glimmande örhängen och stora leende och jag insåg inte att jag hade tappat hakan förrän jag förvirrat smällde igen käften när han passerat mig.)

Jag stod länge och valde glass, tittade på bilderna av de olika glassmakerna och absolut inte på henne. Men i ögonvrån anade jag hennes svarta hårband och guppiga pagefrisyr, hennes glada ögon. Hon talade svenska med en omisskänlig finska i bakgrunden. Finskspråkiga främlingar som talar bruten men hjärtlig svenska med mig får mig knäsvag. Är de dessutom söta och glada så smälter jag helt.

Jag hade velat lyfta upp henne på ett bord, få henne att skratta och pussa henne på näsan. I stället beställde jag sommarens första lösglass, två bollar; en hallon-lakrits och en gammaldags vanilj med hjortron.

Cruising

Det var en tisdag i juni då vi båda var lediga och bilen – en beige dieseldriven Mercedes från 1982 – hade kommit tillbaka från verkstaden.

Vi klädde upp oss i finaste stassen: hatt, scarf, hängslen och rött läppstift. Jeansjackan med, för det var en blåsig dag. I korgen vatten, filt, körsbär och aprikoser.

Sedan mullrade vi ut till skärgården! Replot, Björköby, Södra vallgrund. Körde runt där vi tyckte. Kastade ut körsbärskärnor genom de nervevade bilrutorna, planerade framtida vandringsturer Bodvattnet runt, körde in på återvändsvägar för att titta på fina hus. Herrgårdsgula liderdörrar och blåmålade fönsterluckor och roliga små torn.

Och fina båthus.

Det doftade hav och dy, och inne i Salteriet nygräddade munkar, som vi åt tillsammans med kaffe.

Efter sex timmar hade jag fått nåla upp håret igen två gånger på grund av all blåst, ätit sommarens första (och troligen sommarens största) mjukglass vid Berny’s och varit till alla ställen vi hade tänkt fara till. Så då körde vi hem igen.

Det är väl uppenbart

Jag drömmer att jag är på dejt med en intagande bekant, som jag haft en lågmäld crush på i flera år. Vi är i Åbo, jag vet inte riktigt varför, för jag bor inte där längre och hon har mig veterligen aldrig bott där.

Det är ingen uttalad dejt, men vi går nära varandra och hon bjuder mig från en vegansk food truck innan jag hinner bjuda henne. Jag tar en bit körsbärspaj. Själv äter hon chocolate mint cookies, och vi delar på glassen som hör till min paj, sitter med papperstallriken mellan oss på en avsats ner till Aura å, glassen smälter sakta i värmen. ”Tänk, jag har bott i Åbo, men aldrig suttit just här”, säger jag, det är en lugn del av ån, kantad med stora stenblock i avsatser, perfekt att sitta på en avsats och dingla med benen strax ovanför nästa.

Jag vet att det inte kommer bli något desto mera av den här dejten, för jag har pojkvän och hon har, vad jag har förstått på omvägar, man, men jag är nervös och pirrig och förtjust över att detta äntligen händer, jag har drömt om det så länge.

Vi pratar om hennes tid som feministisk aktivist. Jag hade inte vetat att hon varit en sådan, men jodå, hon gick med i feministiska demonstrationer (men hon gör det inte längre). ”Vilket block var du med i?” frågar jag, för i drömmen är det självklart att demonstrationerna indelas i block, där deltagarna klär sig i olika färger för att visa sin ståndpunkt. ”Jag gick med anarkisterna, för jag visste inte vad jag riktigt skulle tro”, säger hon och ler, och jag ser framför mig hur hon rusar fram i första led bland de svartklädda anarkisterna och en grupp klädd i lila som jag inte vet vad står för, men som är lika upprorisk och oregerlig som anarkisterna. Början av demonstrationståget är därför kaotisk, det finns inga ordnade rader eller högt burna banderoller, men anarkisterna och de lila banar väg för de grupperingar som följer.

Medan vi pratar hänger frågor i luften: Vad är jag riktigt? Är jag lesbisk? Queer? Och, frågan som allt leder fram till: Är jag intresserad av henne? Jag känner hur hon formulerar frågan i sina tankar, prövar orden, tänker att det är väl uppenbart att jag är intresserad! ”Jag anar vad du tänker fråga, men jag vill gärna höra dig säga det högt”, säger jag, och vänder ner blicken mot gruset under mina fötter, tänker att när hon frågar och jag svarar, då ska jag titta upp och möta hennes blick.

Stockholm & Downton Abbey

Mina Stockholmsplaner var att:

• umgås med två vänner, samt
• gå på bio.

Det var det. Planerna fullföljdes med stort nöje.

Att återse Downton Abbey var verkligen som att komma hem till en kär släkting. Biopubliken var engagerad, skrattade högt och drog kollektivt efter andan. Jag känner karaktärerna, deras egenheter, önskningar, rädslor. Jag känner det där huset, kan precis föreställa mig höjden på trappstegen som finns mellan tjänstefolkets och herrskapets våning, de vidsträckta gräsmattorna, grusuppfarten invid huvudingången. Som biotilltugg hade jag lösgodis i tantiga och barnsliga smaker: viol, lakrits, körsbär, hallon, marshmallows.

En av mina favoritsysselsättningar är att titta på när folk lagar middag åt mig. Både fredag och lördag kväll lagade folk mat åt mig medan jag tittade på. På fredag fick jag entrecôte och på lördag lasagne. Båda kvällarna blev det rödvin till.

Vi har pratat mycket, mina vänner och jag. Om framtiden, bostäder, relationer. Om hur bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk (pris för en nybyggd tvåa: cirka 3,5 miljoner kronor, och trots ett så stort lån skulle boendekostnaderna ändå halveras jämfört med om paret fortsätter bo på hyra). Hur alla kaféer verkar ha 1. chokladbollar 2. kanelbullar.

”Du ska ha stort tack för en chattkonversation om dejtande och förhållanden vi hade tidigare i höstas”, sade jag åt min vän J. ”Den fick mig att se på saker från ett helt annat perspektiv. Jag trodde att jag hade mitt på det klara, att jag var säker i det jag gjorde. Vår konversation fick mig att inse att jag klamrade mig fast vid en väg ut ur det hela – fastän jag ju inte ville ut ur det!”

På fredagen besökte vi det ljuvliga retrokaféet Älskade traditioner. Det spelades gamla svenska slagdängor, sittgrupperna på det schackrutiga golvet bestod av udda stolar och bord, det fanns en jukebox längs ena väggen och flamingon överallt. ”Jag tänkte att du skulle tycka om det!” sa min vän E glatt när jag bubblade av fröjd. Vi fikade i flera timmar. Lunch: Earl Grey & körsbärssmulpaj med vaniljglass. Sedan pratade vi så länge om chokladbollar att vi köpte sådana, tog påtår av teet, och så fikade vi lite till.

På söndagen fick jag mina kullerstenar och Nationalmuseum. Jag hade inga förväntningar på stället, utan drev runt och tittade på det som fångade ögat: guldkantat porslin, kronorna i skattkammarrummet, vidsträckta gobelänger, ljuset i skulpturträdgården. Det var fullt med folk och sorl runtomkring, men inom mig spelade klassisk musik.

Jag har sovit lite, drömt märkliga drömmar, saknat min pojkvän, fått blåsor mellan tårna, lett åt tjuvlyssnade samtal på tunnelbanan, ätit roliga saker. Nu har jag ännu några dagar i Pargas innan min höstlovsresa är slut.

I väskan hem: vykort, lakrits, mandelmassa, te.

Majminnen

En vän ska komma till mig på te och jag handlar en viss veganvaniljglass, som förflyttar mig i tid och rum.

Det är näst sista maj. Aldrig förr har jag sett Åbo så grönt och friskt, för aldrig förr har jag stannat så länge om våren. Lägenheten är tömd och städad, jag sover ljusa nätter på en väns golv med prasslande sovsäck som täcke. Sista dagen i staden promenerar jag över tågspårsbron för att träffa en ny bekantskap. Via gemensamma intressen och ideologier har vi umgåtts en handfull gånger under de senaste månaderna och jag är så glad över att hon vill ses ännu en gång innan jag flyttar.

Hon har köpt veganvaniljglass.

– Jag bjöd in J också, hoppas det är okej? frågar hon och jag tänker att världen är god som låter mig träffa två så fantastiska människor på en gång.

Vi sitter i köket, köket med vykort och märkliga bilder på väggen. I vardagsrummet: en eftersträvansvärd bokhylla och bekväm fåtölj. Det är så varmt, maj har bringat högsommarväder, jag svettas i nacken och på tinningarna. Vi pratar Pride och litteratur och nya jobb. Vaniljglassen smälter, vi äter den med saltade cashewnötter och det är något av det bästa jag har ätit.

Sötsöndag

Jag har varit sugen på något sött hela dagen, men har ett föredömligt och tråkigt sockertomt skafferi. På kvällen cyklar jag iväg till en nyinflyttad vän. Han bjuder på te och choklad och Ben&Jerry-glass. Så sitter vi och ser på avsnitt efter avsnitt av Teen Wolf och dreglar över heta karlar som orimligt ofta är barbröstade och som tål mycket mer stryk än de borde. En mycket bra söndagskväll.