dagbok · skönlitterärt

Lite om läsning

Jag tänkte att vi ska prata lite om läsning, om läsning i allmänhet och om läsning under dessa undantagstider i synnerhet. Hur ser din läsning ut för tillfället? Är det något verk du vill berätta om? Kommentarsfältet är öppet!

Under maj månad har jag hittills läst fyra verk.

1. Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, en gammal favorit som jag har i bokhyllan. Den är en litterär fantasi om Karin Boyes liv i Berlin.

20200429_160904

2. The Causal Vacancy av JK Rowling, en o, så välskriven historia om ett dödsfall och vilka oanade följder det får i en engelsk småstad. Rowling är en superb skribent, som vi ju redan vet från Harry Potter-serien, och det är ett sant nöje att få läsa något realistiskt av henne också.

Eftersom biblioteken var helt stängda fram till andra veckan i maj fick jag hålla till godo med böcker jag har i min bokhylla (och därmed har läst minst en gång förut, gällande de ovanstående har jag läst dem minst två gånger förut). Läser du om böcker, eller är det bara en gång som gäller?

3. tecknar snö av Lina Bonde, en nyutkommen diktsamling som är dedikerad ”till alla med traktorer / till alla queers och homos”. Denna hade jag lånat från biblioteket.

4. En annorlunda allians av Julia Quinn, en historisk romance-roman som jag skrev om lite tidigare, och som beskrivs som ”Jane Austen möter Bridget Jones”. Den fick mig att minnas varför jag vanligen inte läser romance, hah.

Månadens läsning så här långt känns väldigt representativ för min läsning denna undantagstid. Jag hade lånat en isländsk samtidsroman skriven av en prisbelönt författare, som jag läst en bok av tidigare i år och gillat. Men nä, det gick inte. Jag märker hur jag inte orkar med ”svår” och tung litteratur när världen ser ut som den gör – jag behöver något med ytterst lite motstånd, en bladvändare att sluka. Gå över där tröskeln om inte är som lägst, så i alla fall noterbart låg. Bara läsglädje, ingen prestation.

Det enda jag kunde tänka på vad den engelska deckaren Huset vid sjön av Kate Morton som jag reserverat från bibban. Ett försvunnet barn, ett övergivet hus, ett olöst mysterium … Och jag blev inte besviken. Den är precis så lockande och sugande som jag hade tänkt, välskriven i all sin genreklyschighet. Inget motstånd, men mycket och rättframt underhållande. Jag läser till frukost, till lunch, och om kvällarna de nätter jag sover ensam.

IMG-20180419-WA0000

Som ni vet så störtdök min läsning förra året då jag började dejta någon. Det var med råge mitt sämsta läsår någonsin som vuxen. Inte kommer det här året heller gå till historien som det läsmesta, men jag har ställt om mina läsförväntningar för att motsvara verkligheten. Då slipper jag bli besviken. Istället för de tidigare årens målsättning med 52 böcker i året – 1 bok i veckan – har jag gått ner till målsättningen 30 böcker detta år. Det betyder 2,5 böcker i månaden, eller 0,57 böcker i veckan. Det känns ganska lagom, och så här långt är jag i takt och till och med lite på den bättre sidan: jag håller på med min 15:e bok detta år.

En sista sak som jag har tänkt på: när folk säger att de inte har tid att läsa, att de skulle vilja läsa mera men inte hinner, så tänker jag att de närmar sig litteraturen från fel håll. Jag tror det är romanens ohotade ställning som Litteraturens Nummer Ett (vilket också är så spännande, eftersom romanen som genre är ett relativt nymodigt litteraturpåfund – under största delen av det skönlitterärt skrivna ordets historia är det poesi som är det självklara) som spökar. Istället för hundrasidiga romaner, läs noveller! Eller ännu bättre, läs poesi! En dikt är sällan lång, du kan läsa en dikt varje gång du sitter på toaletten eller en dikt varje kväll innan läggdags, och snart har du läst en hel diktsamling. Du behöver inte ens förstå det du läser. Kanske kontroversiellt, men jag tror faktiskt det. Man behöver inte förstå poesi. Man behöver läsa den, känna den och uppleva den. Inget rätt eller fel. Behövs inga analyser, om man inte vill det. Den ena viktiga frågan att ställa sig är: ”Vad ger denna dikt mig?” Kanske en bild i huvudet. Kanske en känsla av lugn. Kanske irritation. Kanske inget. Allt är lika rätt och befogat.

20181228_121640

Jag bjuder på en dikt. Det är från dag 3 i årets NaPoWriMo, som jag aldrig publicerade (men nu gör jag det). Läs den, och ställ dig frågan: ”Var ger denna dikt mig?” Och skriv väldigt gärna ditt svar i kommentarsfältet! Om det så bara är: ”Denna dikt gav mig en kort stunds slöseri av tid.” Det är också något.

 

Skogar

När han stryker mig över håret
och jag blundar
är allt skogar

skogar

tallar klipphällar
vitmossa lingonris

och jag viskar

att allt

är

skogar

skönlitterärt

Lägre än någonsin förut

Här är den nu, ”en serie dikter som spelar i välkänd skandinavisk natur”, enligt motiveringen för hedersomnämnandet i Arvid Mörne-tävlingen 2020. Om någon hellre vill lyssna på dem kan man höra skådespelaren Sophia Heikkilä läsa tre av dem. Jag tycker hon gör det så himla bra!

20180531_185457

Dikterna är skrivna under de senaste åren, de flesta med en tanke om att ingå i ett större projekt som skulle heta Som man ropar. Det blev aldrig något av det projektet. Det var tydligen meningen att dessa dikter skulle användas till något annat, nämligen denna lilla serie som nu har fått namnet Lägre än någonsin förut.

Trevlig läsning, och tack alla ni som läser och kommenterar min poesi! Ni är guld värda ♥

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 21.21.08

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.34

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.42

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.46

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.48

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 21.21.15

dagbok

Hedersomnämnande

Ett annat år skulle jag vara i Helsingfors på prisutdelning nu.

Fast nä, ett annat år skulle jag ju inte alls det. Det är just i år och inget annat år som jag fått ett hedersomnämnande i Arvid Mörne-tävlingen!

”Ett hedersomnämnande tilldelades Sandra Holmqvist från Vasa för en serie dikter som spelar i välkänd skandinavisk natur och laddar bilderna av barrskogen och vikens vatten med stark personlig närvaro och en nedtonad melankoli. Just lågmäldheten och de säkert behärskade tonfallen gör Holmqvists dikter så övertygande: de har en grafisk skärpa i beskrivningen av yttre natur och inre själstillstånd.”

Tänk det alltså: ett hedersomnämnande i den stora litteraturtävling som jag deltagit i nästan varje vartannat år (alltid när det är dikter) sedan jag var sexton, sista gången jag ens kan vara med i den tävlingen, för i sommar fyller jag 30 och då är det för sent. (Då börjar jag skicka in till Solveig von Schoultz-tävlingen istället, hah!)

I år hölls prisutdelningen genom en video. Om ni vill höra tre av mina inskickade dikter upplästa börjar de vid 16:20, och alla dikter finns också publicerade i en bok som går att läsa digitalt.

Och här inom kort tänkte jag posta alla dikter här på bloggen också. Tills dess, skål på er!

20200511_122706

skönlitterärt

Aprillyrik dag 28 – Replängds avstånd

Håll dig på replängds avstånd
säger Ronja
och kastar ut sin läderrem
till den som sedan blir hennes bror

Håll dig på hjärtsträngs avstånd
säger jag
och kastar ut mitt hjärta
till den som sedan blir min käraste

Någonstans i rymden hänger mitt hjärta
Någonstans i skogen stiger dimman

Vi har ännu lång väg att gå
till fots genom dimman
till fots genom solsystemen

Någonstans där framme
finns tryggheten i en Mattisborg
Lovisbröd Borkason

Håll dig i läderremmen
Håll mig i handen
Håll om varandra

Håll ut
Håll ut
Håll ut.

forest-931706_1920

Tack till Astrid Lindgren och Edith Södergran för lånade ord. Tack till min vän Linn som utmanade mig att skriva en dikt eller historia som innehåller raden ”håll dig på replängds avstånd”.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 26 – Nere i hamnen

En solig kväll övergår i moln
staden lägger sig för kvällen

i trädgårdarna snödroppar och magnolia
på fönsterbrädena mynt
för att inte förarga dem
som vandrar i staden om nätterna

ute på udden bolmar fabrikerna ännu
tillverkar tvål och hampa
graffiti över tegelstensväggarna:
ödlorna ser dig

jag går hemåt mot husbåten
rundar stadshuset med utsikt över fabriksudden
en biobiljett från matinéföreställningen fortfarande i fickan
minnet av runda glasögon mot kinden
en glasskiosk nere i hamnen

i hamnbassängen abborrar
i parkerna kaniner, skogsödlor
i portgångarna burspråk och handsmidda järnportar
fönsterbleck med små mynt

det är ödlorna från parkerna
och skoförsäljaren från torget
och matroserna från galeasen nere i hamnen
som vandrar i staden om nätterna

tänker på filmen
vi har det alla bra, förutom angie
tänker på ljudet av ett handeldvapen som osäkras
tänker på mörkt läppstift mot kinden
hennes småblommiga klänning med puffärmar och kort kjol

som en solig kväll som övergår i moln
som att måla den vackraste av tavlor

i postlådan förfallna räkningar
stadens gratistidning
det finns inga ödlor

som ett vykort
som en saga
det var en gång en matros som seglade en galeas …
där fanns inga ödlor bara salamandrar
där fanns något småblommigt
där fanns den vackraste av tavlor …

Dagens prompt var att fylla i en ”Almanac Questionnaire” med frågor om väder, flora, export, arkitektur, en historia man läser för barn om kvällen, en konspiration … Sedan skulle man använda svaren för att bygga upp en dikt. Jag ville använda precis allt.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 13 – Ursäkta

Jag förförde din flickvän,
det är sant.
Hon bad om det,
bokstavligen,
sade ”snälla ta mig hem”
så jag gjorde det.

Jag stal din BMW,
det är sant,
hon hade nyckeln i fickan
på jeansen jag tog av henne.
När hon somnat efteråt
körde jag till närmaste nattöppna
och köpte kaffe och mjölk.

Jag kapade ditt Mastercard,
det är sant.
Det låg i handskfacket.
WWF och Unicef
är glada nu.
Och Chanel och Dior,
jag ser det
som hittelön,
ett tack för besväret.

Jag behöll dina Raybans,
det är sant,
tänkte att du inte längre
skulle ha någon nytta av dem.
De passar ändå mig bättre,
får mig att se ut som
den bad bitch jag är
medan du bara såg ut som
det rövhål du är.

Jag bjöd din flickvän på frukost,
kaffe och croissanter,
det är sant.
Hon trivs bättre vid mitt köksbord,
iklädd trosor och min t-shirt.
Hon dricker sitt kaffe med mjölk nu,
bara så du vet.
Jag ser henne le
som du aldrig har sett henne le.

Inte för att något av detta längre
är relevant för dig.

Jag lämnade bilen
vid gamla busstationen.
Det råkade visst bli
några skråmor i lacken. 

phuoc-le-4RgKWUvfEuI-unsplash

 

Dagens prompt var att skriva en ”non-apology for the things you’ve stolen”. Det var ett sant och odelat nöje att skriva denna icke-ursäkt.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 8 – Som sandpapper

Vi gjorde oss en gravgård
av den benvita eftermiddagen,
smugglade in oss själva
i oss själva.

Ljuset som sandpapper,
eller en välsignelse,
eller ett blåmärke.

Din jeep. Din tändare.
Kaffet du köpte mig på bensinstationen.
Smörgåsen i plast, uppskuren på mitten.

Om vi hade velat berätta allt
hade vi lämnat fler spår i snön,
kysst varandra hårdare.

Det fanns andra försök, förstås: frukostar,
tallrikar som bars iväg.

Det var aldrig värt pengarna.

Du skriver vykort med slitna kanter
i pauserna:
”Kära den-och-den, jag är ledsen att jag inte kunde komma på din fest.”
”Kära den-och-den, jag är ledsen att jag kom på din fest.”
”Kära den-och-den, här är dina orkaner.”

Dagens prompt var att låna en första rad av en dikt, och sedan fortsätta skriva. Jag tog nästan alla rader av Richard Siken, och översatte dem till svenska, gjorde dem mina. Tack, Siken.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 2 – Veckat

Vi är som syskon,
tvillingar

(Jag ser på dig och
ser mig tillbaka)

Finklädda i
vita skjortor och grå väst
veckat skotskrutigt rött
svarta knästrumpor
skor med klack
lång pannlugg och
kortsnaggad nacke

(När du pratar
hör jag mig)

Vi vet alltid
var den andra är,
äter kaka
från den andras fat,
dricker champagne
(äkta champagne!
som värdinnan bjöd)
ur samma glas

Går i samma takt
delar samma rum
delar samma namn

(Det enda som skiljer oss åt
är att jag bär kilt
och du bär kjol)