Den 1 februari

Det är dags igen. Enligt min goda vän KJ:s gamla lågstadielärare får man äta gräddtårta den första februari för att fira vårens ankomst. Snömängderna på vår gata talar om att det är långt till våren, men ljuset viskar om andra tider och jag är inte den som är den som motsätter sig högtider som involverar gräddtårta. ”Gräddtårta” väljer jag att tolka som mera en riktlinje än ett fastslaget bakverk, och liksom tidigare år väljer jag grodbakelser. Det tänkte nästan bli kris, då jag igår gick för att köpa grodbakelser och medicin (de har inte med varandra att göra), och varken apoteket eller butiken levererade vad jag var ute efter. Turligt nog slutade Conny precis i tid för att svänga in via Othello efter jobbet och köpa två grodor, så nödsituationen avvärjdes.

Samma soffbord, samma tulpanbukett, tre olika stadier av förfall.

Ovan nämnda vän och jag har bokat in ettmeddaskaffi på distans. Vi har båda lite för mycket jobb för att det ska vara riktigt bekvämt, och just därför är det så viktigt att ta de där pauserna (som man inte känner att man riktigt hinner med). När vi sitter där på varsin sida en skärm och äter grodbakelse respektive moussekaka och dricker kaffe respektive te, ringer sjukhuset om nästa steg gällande mina hälsoproblem. Jag har lite svårt att ta in det hela, men svarar ja, ja och ja på en massa frågor (och nej, nej och nej på andra frågor). Jag minns när jag pratade med en läkare för två somrar sedan, jag körde bil och hade svängt in vid vägkanten för att svara i telefon. ”Röker du?” frågade läkaren. ”Nej”, svarade jag. ”Brukar du fasta?” frågade läkaren. ”Nej”, svarade jag. ”Använder du amfetamin?” frågade läkaren. ”Nej”, svarade jag, med en aldrig så kort stunds fördröjning, eftersom jag blev så paff av att den frågan ställdes i samma neutrala tonläge som frågor om min vikt och mitt alkoholbruk.

I dag är det tre år sedan jag köpte min lägenhet, den som jag inte längre bor i (men fortfarande äger). Jag vet fortfarande hur lent trägolvet framför spisen är, så många gånger som jag legat där. Badrummet där allt är precis inom räckhåll. Blomstertapeterna i sovalkoven, som att sjunka ner på en mörkgrön skogsäng. Morgonsolen rakt in under vårmånaderna.

Jag tänker på det med värme, och saknar inget av det. Varje dag jag bodde där var jag glad åt att ha mitt alldeles egna hem. Nu är jag varje dag glad åt att få bo tre kvarter längre bort och tillsammans med Conny. Gula trähus utanför fönstret och högt till tak. Jag vet inte ännu hur vårsolen lyser här, men jag ser fram emot att så småningom få reda på det.

Den mest vardagliga av vardagar

Är det bara jag som tycker att tisdagar är de mest vardagliga av vardagar? Måndagar är ofta ännu någon slags förvirring och motstånd efter helgen, onsdag är en energitopp mitt i veckan, torsdag är ett ryck framåt och fredag är ju nästan helg. Tisdag är att precis ha landat.

Det vita ljuset dessa januarieftermiddagar gör att jag ofta tänker på min lägenhet på Kommunalsjukhusvägen i Åbo. (Det huset är rivet nu, såg jag senaste gång jag var i stan.) Jag tänker på blårutig bordsduk och tulpaner, på min vän Johanna, på kaffe i presspanna och chokladrullar med mintsmak, på The Lumineers och akustisk singer-songwritermusik.

Jag fick den sista födelsedagsbuketten i förväg i går. Vita och röda tulpaner, inte på blårutig duk just nu, men i det där vita januariljuset. Åter en gång bannar jag mig själv för att jag var så ivrig i rensandet när vi slog ihop våra två hushåll till ett, och därmed gjorde mig av med en vid tulpanvas som jag nu hade haft användning för. Men man ska vara snäll med sig själv också, så sedan säger jag äh, det gör inget, Sandra, det går nog att få tag på en annan vas. Jag försöker vara lite vänligare mot mig själv, klappa mig på axeln och säga uppmuntrande saker i stället för att hacka ner.

I dag har jag läst, yogat och jobbat. Det har varit en tacksamt lugn kombination av allt, för hälsan har gjort en dipp igen – om jag var en sådan som trodde på att ödet blir bitskt av att utmanas så hade jag väl tänkt att det berodde på att jag pratade i positiva ordalag över att jag var på bättre sidan igen, men även om jag tar i trä emellanåt för att inte dra otur över det uttalade så tror jag inte på ödet på det viset. Inte på att det skulle vara lynnigt och elakt, i alla fall. Det är väl bara slumpen. Lätt att skriva om det i sorglösa ordalag nu, när läget är uthärdligt. Mindre lätt att skriva om det är smärtan golvar en fullständigt. Låt oss hoppas att det dröjer länge tills det igen.

I kväll drar Folkhälsan i stan i gång ett regnbågskafé för ungdomar, och jag ska vara en av ledarna. Det blir ett nytt jobb som är svårt att förutse, så jag är ivrig och nervös. Tanken är att vi ska vara möjliggörare och erbjuda ett öppet hus, möjlighet att träffas, dricka te och kanske spela spel, snarare än att vi ordnar något strikt program. Det är på ungdomarnas villkor och enligt deras vilja – vi får ärouppgiften att vara där som vuxen närvaro och stöd.

Innan dess ska jag hämta ett par stövlar och föra en väska till stans gladaste skomakare, och sent i kväll väntar videohäng med mina Åbovänner. Också denna vardagligaste vardag, ett liv.

Fredag lördag söndag

Allt som är fint och behövs just nu. Spetsgardiner, broderad duk från fammos, tulpaner, ljus. En kanin, lite i smyg.

Det är förunderliga tider. Jag jobbar hemifrån köket, som jag alltid gör, men skillnaden i luften är påtaglig. Själen är rätt skakig och pendlar mellan lugn och uppgivenhet. Försöker att inte tänka för mycket framåt, sia om en framtid jag inte kan förutspå, men misslyckas ofta och fastnar i oroliga tankegångar. En dag byter jag de mörkmönstrade gardinerna mot tunna vita. Jag vill ha allt ljus.

Utsikt från en sovalkov.

FREDAG

Vårdagjämning! Denna välsignade festdag. Jag firar med en morgonpromenad i skogen. Sedan bakar jag semlor till frukost och äter dem varma med smör, ost, apelsinmarmelad. Världens enklaste, världens godaste. Sväng ihop degen kvällen innan, låt jäsa i kylskåpet över natten, grädda nästa morgon. Går även bra med utgången torrjäst, avsaknad av köksvåg och rågmjöl istället för det ursprungliga grahamsmjölet.

Här får ni receptet. BARA GÖR DET.

På eftermiddagen är det traditionsenlig grillning hemhemma. Vi grillar alltid på vårdagjämningen. Oavsett väder. Nisse är helt galen av all korvdoft. Sedan bär vi ved, mina föräldrar, min partner och jag, och avslutar kvällen med bastu. De är de enda människorna jag träffat den senaste veckan. De lär bli de enda jag träffar också nästa vecka. Och väl veckan efter det. Fast nu var det ju det där med att inte tänka för långt framåt.

Prinsen i familjen.

LÖRDAG

Vi går till det närmaste loppiset för att hitta en påskkrans åt mig. Det finns inga påskkransar. Jag köper ett gult ljus och ett glasägg, och tvättar sedan händerna som besatt. Känslorna är svåra att hantera och jag får ingen ordning på tanke eller planeringsförmåga.

Sist och slutligen går vi och handlar och sedan bakar vi bakar bullar. Klokt beslut. (Jag säger ”vi”, men för att vara ärlig var jag mest hjälpreda som blandade socker och kanel med ena handen och textade familj och vänner med andra.)

När vi inte kan enas om vilken film vi vill se, så ser vi ingen alls. Det är också ett klokt beslut. Vi äter största delen av en bullalängd till ett sent kvällskaffe.

SÖNDAG

Vi lämnar fyra liter mjölk och lika många bullar åt mommo i dörren, byter några ord med henne. Hon har dammsugit och våttorkat golvet, dammat mattor, vädrat alla kläder i stora garderoben, och torkat alla kökshyllor. Sådant kan man också göra i självisolering.

Det är halvsoligt och blåsigt i Kuniskogen, isigt längs stigen och vackra klippor där stigen går som ett vitt band tvärs över annars mossbelagda hällar. Vi pratar om att vandra och om vilka hus vi vill bo i; om gemensamma intressen och om olika; om oss.

På kvällen äter jag mera bullar och lyssnar på en livekonsert via Facebook. Det är ett ryskt band jag aldrig hört om tidigare, men deras musik gör mig glad.

Torsdag

Inspirerad av min syster Julia tänkte jag skriva om en helt vanlig dag, en torsdag i februari.

Dagens väder: Får jag börja med något så klyschigt som vädret? (Klart jag får, det är ju min egen blogg, hah!) Det är några frostgrader, snö och klar himmel med sol. Allting känns ungefär fem gånger mer genomförbart med ett sådant ljus. Min lägenhet har tre stora fönster. Här är utsikten i precis skrivande stund genom mitt ena köksfönster.

Dagens aj: Förutom att jag fortfarande har ont i ryggen (jag sträckte ryggen en dag hos KJ förra veckan, när jag skulle plocka bort magnetbokstäver från köksbokstäver, ni vet, sånt där som händer) och av nån anledning har haft huvudvärk hela eftermiddagen, så var jag dessutom på både papa-prov och till gynekologen idag. I två olika omgångar, alltså, så att jag två gånger måste klä av mig och ligga med benen i vädret. Aldrig skoj. Men sköterskan som tog papa-provet var världens bästa, så vänlig och lyhörd och förtroendeingivande. ”Du kan bara sitta här på kanten medan jag gör i ordning litegrann, och sen berättar jag precis vad jag kommer göra. Jag kommer inte röra vid dig utan att säga till först.” Rätt person på rätt plats ♥

Efteråt unnade jag mig själv ett tjog tulpaner i rosa och lila, samt blodapelsiner och en mango.

Dagens arbete: Jag sitter i soffan och språkgranskar del 2 av ett tredelat manus. Det är dessutom en översättning från finska, så det finns en hel del att klura på. Idag har jag bland annat funderat kring om ”smällde fast dörren” är en finlandism, hur genitivformer av initialförkortningar fungerar samt om jag kan fortsätta hävda att ”partner” är den rekommenderade pluralformen.

Dagens dans: Torsdagar betyder lindy hop, så lite senare ikväll ska jag iväg och dansa. Jag hoppas på att huvudvärken försvinner senast då.

Dagens dag: Förutom att det är samiska nationaldagen idag, så är det också semikolonets dag. Av uppenbara orsaker är jag mer insatt i det senare; det blir så inom min bransch. I varje text jag språkgranskar så håller jag utkik efter detta lilla besvärliga tecken. Om jag ska ge ett enda råd gällande bruket av semikolon, blir det: Använd det inte. Oftast är det ändå fel. (Eller, för all del, använd det fritt! Och var medveten om att läsare kan irritera sig något alldeles gruvligt på felanvändningen.)

Sämsta april i mannaminne

Jag såg väldigt mycket fram emot april. Drömde om det där poesiruset som jag har fått uppleva tidigare vårar. Tänkte mig sol och tulpaner och ljus.

Hittills har denna april nog varit den sämsta april i mannaminne. Tvångsdeporteringar till Afghanistan, gasattack i Syrien, terrordåd i Stockholm. Ondska och död. Jag har ångest och Weltschmerz. Blir förkyld och får bihåleinflammation för andra gången i år, måste på grund av det stå över ett lajv. En kväll går det riktigt illa för en nära vän. Jag får i tredje hand veta att hen är akut intagen på sjukhus och jag lever i en absurd mardröm innan jag får bekräftat att hen kommer klara sig.

Poesiruset är långt borta och jag är förundrad över att jag faktiskt har tvingat fram en dikt också de dagar då jag mår som värst. Tänker att det finns ett egenvärde i att skriva en dikt varje dag, oavsett hur dålig den blir. Tänker att poesiruset kanske ännu kommer.

Tänker att tulpaner har jag ändå fått, och igår talade jag länge i telefon med KJ. Tänker att det snart är påsk, och jag kan ju inte vara sjuk hur länge som helst, och att det måste vara nu april vänder.

Saker Jag Gjort Nu När Jag Är Frisk Igen

När jag var sjuk skrev jag en lista över saker jag skulle göra när jag var frisk igen. Hur har det nu gått med listan?

– Jag har köpt fler tulpaner. En massa fler tulpaner, och de gör mig så glad. Finaste färgkombinationen.

– Jag har sovit en hel natt utan strategier för hur jag ska kunna sova. Hostan har så gott som gett med sig och jag har bytt lakan för att på riktigt känna att sjuksovandet är över.

– Jag har träffat vänner! Har umgåtts med släkt och vänner i Vasa, och förra veckan var min favorit KJ på besök flera dagar. Vi drack en massa te, besökte Jakobstad under ett dygn, och tittade på alla Captain America-filmerna because of fangirl reasons. Mycket bra.

– Jag har ätit en massa god mat som smakar. Åh, vad jag har ätit god mat! Att spagetti och köttbullar i överbliven tomatsoppesås kan vara så gott.

– Jag har städat undan alla mediciner från badrummet. Hejdå hostmedicin, hejdå antibiotika, värktabletter och allergimedicin! Bara en långtidsverkande nässprej finns kvar.

– Jag har gått på kafé, bland annat på Skorpans i Jeppis. Tycker så bra om kaféer som är lika mycket vardagsrum som kaffeställe. Men jag drömmer fortfarande om en session på Sweet Vaasa inom en snar framtid. Vill äta deras största kakbit.

– Jag har inte skrivit de där dikterna som jag inte hade ork att skriva tidigare. Tyvärr. Tror jag har färdigställt en tidigare påbörjar dikt, men det är allt. Det är så märkligt att det man helst vill göra så ofta prioriteras ner, för att det inte är direkt avgörande för ens överlevnad (läs: genererar inte pengar).

– Jag har klippt håret kort, mycket kort. 12mm med maskin, närmare bestämt. Utom pannluggen, den får hänga med ännu. Jag kanske inte ser ut som Arthur Shelby ännu, men jag närmar mig.

Slutsats: Jag räknar mig som frisk och på G med livet igen. Hell yeah.

Skumpa en torsdag

Vissa torsdagar blir bara bättre än andra (speciellt om onsdagen innan inte har varit så lyckad).

Jag har druckit två glas skumpa och fått ett litet stipendium för min pro gradu-avhandling. Och en bukett tulpaner. Även om jag är väldigt dålig på sociala sammanhang var det i slutändan en trevlig skumpadrickning. Före det hade jag träffat vänner på lunch och tänkt på dikter. Jag tänker på dikter ungefär en gång i halvtimmen nu under april månad, känns det som.

Tanke om studier: Om jag kunde välja om mina studier, så hade jag struntat i etnologin och gå direkt på litteraturvetenskap och genusvetenskap. Jag kunde ha angstat mindre över gradun.

Viktigare tanke om studier: Om jag kunde välja om mina studier, så hade jag fortfarande valt svenska. Alla gånger.

Mellanvarandet

Det är fortfarande februari och jag är fortfarande i limbot mellan studerande och arbetssökande. Att-göra-listor skrivs med jämna mellanrum, jobbansökningar och cv:n skickas in med ojämna mellanrum. Jag vågar ta ut svängarna i formuleringarna då jag söker de jobb jag mest vill ha – och oftast är okvalificerad för. Det finns inget att förlora.

Samtidigt försöker jag hitta någon slags riktning och mening i ett mellanrumsvarande, i ett undantagstillstånd. Det känns som om jag borde ta avstamp, använda den här våren som ett språngbräde mot något större, högre, bättre – men då jag inte vet vart jag vill. Så jag köper tulpaner och försöker läsa tidningen i lugn och ro om morgnarna, träffar vänner i ett nästan cirkulerande system och försöker ta fler promenader. Hitta en mening i (den ur samhällets synvinkel sedda) sysslolösheten.

Mitt köksbord. Lägg märke till den lilla lilla porslinskaninen.

På biblioteket fanns det böcker att gå på blinddejt med. Inpaketerade i fina papper med en liten kontaktannons på. Jag lånade hem en ”äldre och speciell klassiker” som sökte sällskap. Den hade ofta blivit lämnad på hyllan, kanske för att dess utseende inte är så lockande. Boken hoppades dock på att ”hitta någon som inte bryr sig så mycket om det yttre” och som gillar äventyr och spänning. Det visade sig vara ungdomsromanen Den utvalde av Lois Lowry och jag slukade den på under ett dygn. Hoppas det var regnet som bryter den lästorka som har rått.

”Jag skriver och gör poesi av verkligheten”, har jag skrivit på en lapp som jag tejpat upp på min vägg, i ett försök att påminna mig själv om vad det egentligen är jag gör. Mina anteckningsböcker är plågsamt orörda. Jag skriver vardagliga blogginlägg, inte fiktion utan dagbok, ni kanske har märkt det? Att skriva något är bättre än inget. Jag läste en kolumn i Åbo Underrättelser om att fasta från likgiltighet. Att bry sig om något, att göra något. ”Allt utom inget” istället för ”allt eller inget”. Det här är mitt allt utom inget i skrivväg.