Sämsta april i mannaminne

Jag såg väldigt mycket fram emot april. Drömde om det där poesiruset som jag har fått uppleva tidigare vårar. Tänkte mig sol och tulpaner och ljus.

Hittills har denna april nog varit den sämsta april i mannaminne. Tvångsdeporteringar till Afghanistan, gasattack i Syrien, terrordåd i Stockholm. Ondska och död. Jag har ångest och Weltschmerz. Blir förkyld och får bihåleinflammation för andra gången i år, måste på grund av det stå över ett lajv. En kväll går det riktigt illa för en nära vän. Jag får i tredje hand veta att hen är akut intagen på sjukhus och jag lever i en absurd mardröm innan jag får bekräftat att hen kommer klara sig.

Poesiruset är långt borta och jag är förundrad över att jag faktiskt har tvingat fram en dikt också de dagar då jag mår som värst. Tänker att det finns ett egenvärde i att skriva en dikt varje dag, oavsett hur dålig den blir. Tänker att poesiruset kanske ännu kommer.

Tänker att tulpaner har jag ändå fått, och igår talade jag länge i telefon med KJ. Tänker att det snart är påsk, och jag kan ju inte vara sjuk hur länge som helst, och att det måste vara nu april vänder.

Saker Jag Gjort Nu När Jag Är Frisk Igen

När jag var sjuk skrev jag en lista över saker jag skulle göra när jag var frisk igen. Hur har det nu gått med listan?

– Jag har köpt fler tulpaner. En massa fler tulpaner, och de gör mig så glad. Finaste färgkombinationen.

– Jag har sovit en hel natt utan strategier för hur jag ska kunna sova. Hostan har så gott som gett med sig och jag har bytt lakan för att på riktigt känna att sjuksovandet är över.

– Jag har träffat vänner! Har umgåtts med släkt och vänner i Vasa, och förra veckan var min favorit KJ på besök flera dagar. Vi drack en massa te, besökte Jakobstad under ett dygn, och tittade på alla Captain America-filmerna because of fangirl reasons. Mycket bra.

– Jag har ätit en massa god mat som smakar. Åh, vad jag har ätit god mat! Att spagetti och köttbullar i överbliven tomatsoppesås kan vara så gott.

– Jag har städat undan alla mediciner från badrummet. Hejdå hostmedicin, hejdå antibiotika, värktabletter och allergimedicin! Bara en långtidsverkande nässprej finns kvar.

– Jag har gått på kafé, bland annat på Skorpans i Jeppis. Tycker så bra om kaféer som är lika mycket vardagsrum som kaffeställe. Men jag drömmer fortfarande om en session på Sweet Vaasa inom en snar framtid. Vill äta deras största kakbit.

– Jag har inte skrivit de där dikterna som jag inte hade ork att skriva tidigare. Tyvärr. Tror jag har färdigställt en tidigare påbörjar dikt, men det är allt. Det är så märkligt att det man helst vill göra så ofta prioriteras ner, för att det inte är direkt avgörande för ens överlevnad (läs: genererar inte pengar).

– Jag har klippt håret kort, mycket kort. 12mm med maskin, närmare bestämt. Utom pannluggen, den får hänga med ännu. Jag kanske inte ser ut som Arthur Shelby ännu, men jag närmar mig.

Slutsats: Jag räknar mig som frisk och på G med livet igen. Hell yeah.

Skumpa en torsdag

Vissa torsdagar blir bara bättre än andra (speciellt om onsdagen innan inte har varit så lyckad).

Jag har druckit två glas skumpa och fått ett litet stipendium för min pro gradu-avhandling. Och en bukett tulpaner. Även om jag är väldigt dålig på sociala sammanhang var det i slutändan en trevlig skumpadrickning. Före det hade jag träffat vänner på lunch och tänkt på dikter. Jag tänker på dikter ungefär en gång i halvtimmen nu under april månad, känns det som.

Tanke om studier: Om jag kunde välja om mina studier, så hade jag struntat i etnologin och gå direkt på litteraturvetenskap och genusvetenskap. Jag kunde ha angstat mindre över gradun.

Viktigare tanke om studier: Om jag kunde välja om mina studier, så hade jag fortfarande valt svenska. Alla gånger.

Mellanvarandet

Det är fortfarande februari och jag är fortfarande i limbot mellan studerande och arbetssökande. Att-göra-listor skrivs med jämna mellanrum, jobbansökningar och cv:n skickas in med ojämna mellanrum. Jag vågar ta ut svängarna i formuleringarna då jag söker de jobb jag mest vill ha – och oftast är okvalificerad för. Det finns inget att förlora.

Samtidigt försöker jag hitta någon slags riktning och mening i ett mellanrumsvarande, i ett undantagstillstånd. Det känns som om jag borde ta avstamp, använda den här våren som ett språngbräde mot något större, högre, bättre – men då jag inte vet vart jag vill. Så jag köper tulpaner och försöker läsa tidningen i lugn och ro om morgnarna, träffar vänner i ett nästan cirkulerande system och försöker ta fler promenader. Hitta en mening i (den ur samhällets synvinkel sedda) sysslolösheten.

Mitt köksbord. Lägg märke till den lilla lilla porslinskaninen.

På biblioteket fanns det böcker att gå på blinddejt med. Inpaketerade i fina papper med en liten kontaktannons på. Jag lånade hem en ”äldre och speciell klassiker” som sökte sällskap. Den hade ofta blivit lämnad på hyllan, kanske för att dess utseende inte är så lockande. Boken hoppades dock på att ”hitta någon som inte bryr sig så mycket om det yttre” och som gillar äventyr och spänning. Det visade sig vara ungdomsromanen Den utvalde av Lois Lowry och jag slukade den på under ett dygn. Hoppas det var regnet som bryter den lästorka som har rått.

”Jag skriver och gör poesi av verkligheten”, har jag skrivit på en lapp som jag tejpat upp på min vägg, i ett försök att påminna mig själv om vad det egentligen är jag gör. Mina anteckningsböcker är plågsamt orörda. Jag skriver vardagliga blogginlägg, inte fiktion utan dagbok, ni kanske har märkt det? Att skriva något är bättre än inget. Jag läste en kolumn i Åbo Underrättelser om att fasta från likgiltighet. Att bry sig om något, att göra något. ”Allt utom inget” istället för ”allt eller inget”. Det här är mitt allt utom inget i skrivväg.