Jag såg väldigt mycket fram emot april. Drömde om det där poesiruset som jag har fått uppleva tidigare vårar. Tänkte mig sol och tulpaner och ljus.
Hittills har denna april nog varit den sämsta april i mannaminne. Tvångsdeporteringar till Afghanistan, gasattack i Syrien, terrordåd i Stockholm. Ondska och död. Jag har ångest och Weltschmerz. Blir förkyld och får bihåleinflammation för andra gången i år, måste på grund av det stå över ett lajv. En kväll går det riktigt illa för en nära vän. Jag får i tredje hand veta att hen är akut intagen på sjukhus och jag lever i en absurd mardröm innan jag får bekräftat att hen kommer klara sig.
Poesiruset är långt borta och jag är förundrad över att jag faktiskt har tvingat fram en dikt också de dagar då jag mår som värst. Tänker att det finns ett egenvärde i att skriva en dikt varje dag, oavsett hur dålig den blir. Tänker att poesiruset kanske ännu kommer.
Tänker att tulpaner har jag ändå fått, och igår talade jag länge i telefon med KJ. Tänker att det snart är påsk, och jag kan ju inte vara sjuk hur länge som helst, och att det måste vara nu april vänder.