dagbok · skönlitterärt

nattens stilla glasets brus

om dagarna kaffe och tårta
om nätterna regnsus och fukt

om nätterna osömn och dovhet
om dagarna porlar champagne

om dagarna glass på terrassen
om nätterna vilar och väntar

om nätterna vaklånga lakan
om dagarna vitklöverdoft

allt handlar om samordning
perspektiv

när jag blundar kaffet mot solen
minns jag inte nattens stilla

när jag blickar mot mörkret
minns jag inte glasets brus

skönlitterärt

Skolavslutning

Hon kom till skolavslutningen
i vit klänning
och traktor

Stampade jorden av arbetskängorna
innan hon bytte till
högklackade svarta pumps
lacket så skinande i solen
att jag måste blunda

Klickandet av klackar
mot skolgårdens asfalt
när hon lät nyckeln falla ner
i urringningen
tog fram det röda läppstiftet
ur kuvertväskan

Senare band hon fast rosen
i backspegeln
traktorhytten het och doftade
när vi körde hem.

dagbok · skönlitterärt

Lite om läsning

Jag tänkte att vi ska prata lite om läsning, om läsning i allmänhet och om läsning under dessa undantagstider i synnerhet. Hur ser din läsning ut för tillfället? Är det något verk du vill berätta om? Kommentarsfältet är öppet!

Under maj månad har jag hittills läst fyra verk.

1. Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, en gammal favorit som jag har i bokhyllan. Den är en litterär fantasi om Karin Boyes liv i Berlin.

20200429_160904

2. The Causal Vacancy av JK Rowling, en o, så välskriven historia om ett dödsfall och vilka oanade följder det får i en engelsk småstad. Rowling är en superb skribent, som vi ju redan vet från Harry Potter-serien, och det är ett sant nöje att få läsa något realistiskt av henne också.

Eftersom biblioteken var helt stängda fram till andra veckan i maj fick jag hålla till godo med böcker jag har i min bokhylla (och därmed har läst minst en gång förut, gällande de ovanstående har jag läst dem minst två gånger förut). Läser du om böcker, eller är det bara en gång som gäller?

3. tecknar snö av Lina Bonde, en nyutkommen diktsamling som är dedikerad ”till alla med traktorer / till alla queers och homos”. Denna hade jag lånat från biblioteket.

4. En annorlunda allians av Julia Quinn, en historisk romance-roman som jag skrev om lite tidigare, och som beskrivs som ”Jane Austen möter Bridget Jones”. Den fick mig att minnas varför jag vanligen inte läser romance, hah.

Månadens läsning så här långt känns väldigt representativ för min läsning denna undantagstid. Jag hade lånat en isländsk samtidsroman skriven av en prisbelönt författare, som jag läst en bok av tidigare i år och gillat. Men nä, det gick inte. Jag märker hur jag inte orkar med ”svår” och tung litteratur när världen ser ut som den gör – jag behöver något med ytterst lite motstånd, en bladvändare att sluka. Gå över där tröskeln om inte är som lägst, så i alla fall noterbart låg. Bara läsglädje, ingen prestation.

Det enda jag kunde tänka på vad den engelska deckaren Huset vid sjön av Kate Morton som jag reserverat från bibban. Ett försvunnet barn, ett övergivet hus, ett olöst mysterium … Och jag blev inte besviken. Den är precis så lockande och sugande som jag hade tänkt, välskriven i all sin genreklyschighet. Inget motstånd, men mycket och rättframt underhållande. Jag läser till frukost, till lunch, och om kvällarna de nätter jag sover ensam.

IMG-20180419-WA0000

Som ni vet så störtdök min läsning förra året då jag började dejta någon. Det var med råge mitt sämsta läsår någonsin som vuxen. Inte kommer det här året heller gå till historien som det läsmesta, men jag har ställt om mina läsförväntningar för att motsvara verkligheten. Då slipper jag bli besviken. Istället för de tidigare årens målsättning med 52 böcker i året – 1 bok i veckan – har jag gått ner till målsättningen 30 böcker detta år. Det betyder 2,5 böcker i månaden, eller 0,57 böcker i veckan. Det känns ganska lagom, och så här långt är jag i takt och till och med lite på den bättre sidan: jag håller på med min 15:e bok detta år.

En sista sak som jag har tänkt på: när folk säger att de inte har tid att läsa, att de skulle vilja läsa mera men inte hinner, så tänker jag att de närmar sig litteraturen från fel håll. Jag tror det är romanens ohotade ställning som Litteraturens Nummer Ett (vilket också är så spännande, eftersom romanen som genre är ett relativt nymodigt litteraturpåfund – under största delen av det skönlitterärt skrivna ordets historia är det poesi som är det självklara) som spökar. Istället för hundrasidiga romaner, läs noveller! Eller ännu bättre, läs poesi! En dikt är sällan lång, du kan läsa en dikt varje gång du sitter på toaletten eller en dikt varje kväll innan läggdags, och snart har du läst en hel diktsamling. Du behöver inte ens förstå det du läser. Kanske kontroversiellt, men jag tror faktiskt det. Man behöver inte förstå poesi. Man behöver läsa den, känna den och uppleva den. Inget rätt eller fel. Behövs inga analyser, om man inte vill det. Den ena viktiga frågan att ställa sig är: ”Vad ger denna dikt mig?” Kanske en bild i huvudet. Kanske en känsla av lugn. Kanske irritation. Kanske inget. Allt är lika rätt och befogat.

20181228_121640

Jag bjuder på en dikt. Det är från dag 3 i årets NaPoWriMo, som jag aldrig publicerade (men nu gör jag det). Läs den, och ställ dig frågan: ”Var ger denna dikt mig?” Och skriv väldigt gärna ditt svar i kommentarsfältet! Om det så bara är: ”Denna dikt gav mig en kort stunds slöseri av tid.” Det är också något.

 

Skogar

När han stryker mig över håret
och jag blundar
är allt skogar

skogar

tallar klipphällar
vitmossa lingonris

och jag viskar

att allt

är

skogar

skönlitterärt

Betonggolv

Vi träffas som alltid i den stora lagerlokalen. Det är varmt och torrt i luften av att solen har legat på sedan tidig morgon, men betonggolvet är svalt. Ingen jobbar här sedan teaterutbildningen flyttade till en annan stad. Enligt anslagen fasttejpade på väggen i korridoren ordnas det ibland samtalsstödgrupper och yogakurser här, men vi har aldrig sett någon annan.
”Jag har något att berätta!” har du skrivit till mig samma morgon, och jag har svarat: ”Det har jag också!”, och sedan finns inget annat att göra än att ses så snart som möjligt.

Vi kokar te, vattenkokaren skramlar omkring direkt på golvet i ett hörn. Du har hämtat muggarna från toaletten, där vi diskar i en balja och ställer dem att torka i torkstället jag snott från min arbetsplats när personalköket renoverades. På min blåa mugg står det ”I work hard so my dog can have a good life”. Du har den vita ananasmuggen i ena handen och ett paket Mariekex i den andra.

”Jag hade en så märklig dröm i natt”, säger jag och gräver i honungsburken som du köpt hit bara för min skull. ”Jag drömde att vi träffades och att vi båda hade något stort och spännande att berätta för varandra. Jag skulle äntligen berätta att jag var förälskad i dig, och jag var säker på att du kände detsamma. Så mycket som vi hade umgåtts och pratat och planerat och drömt och skrattat? Hur kunde det vara annat än kärlek?

‘Börja du!’, sa du i drömmen. ‘Nej, börja du!’, sa jag i drömmen. Så du började, berättade att du hade tänkt på ett nytt skrivprojekt som vi skulle göra tillsammans. Och när du berättade kände jag något sjunka inom mig, långsamt, för jag kommer inte kunna göra annat än berätta, jag med, men inget kommer bli som jag har tänkt och inget smärtar så som en ensidig kärleksförklaring. Det är obekvämt för alla inblandade, och hur kommer det bli med vårt gemensamma skrivprojekt? Jag var så generad när jag vaknade, förstod inte hur jag skulle kunna se dig i ögonen förrän insikten hade landat i mig att det ju bara var en dröm.”

Jag skrattar lite ut i den tysta lokalen, makar på mig för att ha väggen som ryggstöd. Du sitter tyst, benen i kors på en kudde som skydd från betonggolvskylan, virar sakta snöret runt tepåsen för att klämma ut den sista vätskan.

”Jag hade faktiskt något stort och spännande att berätta”, säger du, sätter ner tepåsen på det ännu oöppnade Mariekexpaketet, lägger ifrån dig muggen, tar upp den igen. Ser förbi mig.
”Jag hade tänkt på det ett tag nu. Det var ett nytt skrivprojekt som vi hade kunnat göra tillsammans.”

Jag känner hur något sjunker inom mig.

skönlitterärt

Lägre än någonsin förut

Här är den nu, ”en serie dikter som spelar i välkänd skandinavisk natur”, enligt motiveringen för hedersomnämnandet i Arvid Mörne-tävlingen 2020. Om någon hellre vill lyssna på dem kan man höra skådespelaren Sophia Heikkilä läsa tre av dem. Jag tycker hon gör det så himla bra!

20180531_185457

Dikterna är skrivna under de senaste åren, de flesta med en tanke om att ingå i ett större projekt som skulle heta Som man ropar. Det blev aldrig något av det projektet. Det var tydligen meningen att dessa dikter skulle användas till något annat, nämligen denna lilla serie som nu har fått namnet Lägre än någonsin förut.

Trevlig läsning, och tack alla ni som läser och kommenterar min poesi! Ni är guld värda ♥

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 21.21.08

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.34

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.42

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.46

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 20.50.48

 

 

Skärmklipp 2020-05-14 21.21.15

skönlitterärt

Aprillyrik dag 28 – Replängds avstånd

Håll dig på replängds avstånd
säger Ronja
och kastar ut sin läderrem
till den som sedan blir hennes bror

Håll dig på hjärtsträngs avstånd
säger jag
och kastar ut mitt hjärta
till den som sedan blir min käraste

Någonstans i rymden hänger mitt hjärta
Någonstans i skogen stiger dimman

Vi har ännu lång väg att gå
till fots genom dimman
till fots genom solsystemen

Någonstans där framme
finns tryggheten i en Mattisborg
Lovisbröd Borkason

Håll dig i läderremmen
Håll mig i handen
Håll om varandra

Håll ut
Håll ut
Håll ut.

forest-931706_1920

Tack till Astrid Lindgren och Edith Södergran för lånade ord. Tack till min vän Linn som utmanade mig att skriva en dikt eller historia som innehåller raden ”håll dig på replängds avstånd”.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 26 – Nere i hamnen

En solig kväll övergår i moln
staden lägger sig för kvällen

i trädgårdarna snödroppar och magnolia
på fönsterbrädena mynt
för att inte förarga dem
som vandrar i staden om nätterna

ute på udden bolmar fabrikerna ännu
tillverkar tvål och hampa
graffiti över tegelstensväggarna:
ödlorna ser dig

jag går hemåt mot husbåten
rundar stadshuset med utsikt över fabriksudden
en biobiljett från matinéföreställningen fortfarande i fickan
minnet av runda glasögon mot kinden
en glasskiosk nere i hamnen

i hamnbassängen abborrar
i parkerna kaniner, skogsödlor
i portgångarna burspråk och handsmidda järnportar
fönsterbleck med små mynt

det är ödlorna från parkerna
och skoförsäljaren från torget
och matroserna från galeasen nere i hamnen
som vandrar i staden om nätterna

tänker på filmen
vi har det alla bra, förutom angie
tänker på ljudet av ett handeldvapen som osäkras
tänker på mörkt läppstift mot kinden
hennes småblommiga klänning med puffärmar och kort kjol

som en solig kväll som övergår i moln
som att måla den vackraste av tavlor

i postlådan förfallna räkningar
stadens gratistidning
det finns inga ödlor

som ett vykort
som en saga
det var en gång en matros som seglade en galeas …
där fanns inga ödlor bara salamandrar
där fanns något småblommigt
där fanns den vackraste av tavlor …

Dagens prompt var att fylla i en ”Almanac Questionnaire” med frågor om väder, flora, export, arkitektur, en historia man läser för barn om kvällen, en konspiration … Sedan skulle man använda svaren för att bygga upp en dikt. Jag ville använda precis allt.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 13 – Ursäkta

Jag förförde din flickvän,
det är sant.
Hon bad om det,
bokstavligen,
sade ”snälla ta mig hem”
så jag gjorde det.

Jag stal din BMW,
det är sant,
hon hade nyckeln i fickan
på jeansen jag tog av henne.
När hon somnat efteråt
körde jag till närmaste nattöppna
och köpte kaffe och mjölk.

Jag kapade ditt Mastercard,
det är sant.
Det låg i handskfacket.
WWF och Unicef
är glada nu.
Och Chanel och Dior,
jag ser det
som hittelön,
ett tack för besväret.

Jag behöll dina Raybans,
det är sant,
tänkte att du inte längre
skulle ha någon nytta av dem.
De passar ändå mig bättre,
får mig att se ut som
den bad bitch jag är
medan du bara såg ut som
det rövhål du är.

Jag bjöd din flickvän på frukost,
kaffe och croissanter,
det är sant.
Hon trivs bättre vid mitt köksbord,
iklädd trosor och min t-shirt.
Hon dricker sitt kaffe med mjölk nu,
bara så du vet.
Jag ser henne le
som du aldrig har sett henne le.

Inte för att något av detta längre
är relevant för dig.

Jag lämnade bilen
vid gamla busstationen.
Det råkade visst bli
några skråmor i lacken. 

phuoc-le-4RgKWUvfEuI-unsplash

 

Dagens prompt var att skriva en ”non-apology for the things you’ve stolen”. Det var ett sant och odelat nöje att skriva denna icke-ursäkt.