Category Archives: skönlitterärt

Om jag vore

I

Om jag vore en doft skulle jag vara
Earl Grey med honung
(hett, starkt och mycket)
frånvaron av hårspray
(efter tio år med)
lampolja och pioner
midsommarrosor

II

Om jag vore en känsla skulle jag vara
ett tryck över bröstet
tänder mot halsen
en kort snärt i knäna

Armar som omfamnar
knotiga axlar
runda axlar
breda axlar
stela axlar

III

Om jag vore ett ljud skulle jag vara
skratt tills jag hostar
rinnande vatten
(från köket och duschen
inga romantiska bäckar)
snörvel och suckar
knattertangenter
kullerstensgator
en bildörr som smälls igen

IV

Om jag vore en färg skulle jag vara
röd
svart
blå

eller rödgrönrosa

fast egentligen kanske mest grå och vit
fast egentligen en r e g n b å g s e x p l o s i o n

V

Om jag vore en smak skulle jag vara
blåbär och hallon
blod i munnen
whisky och sprittusch
alltid: grädde
ibland: champagne

Annonser

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Mossen

Inte riktigt en novell, men nästan. Underhållning (?) till eftermiddagskaffet, kanske. (Berätta gärna om din läsning. Sådant är guld för en skribent.)

Vi tävlar om vem som kan gå längst ut på mossen utan att drunkna.

Vi har gjort det förut och hittills har ingen förlorat. Det är fukt i luften, i vinden, höga tallar kring hög himmel. Det doftar av getpors och solsken och underjord. Vi är våta om fötterna, vattnet har trängt in i skorna och färgat strumporna bruna. Träskvatten, kärrvatten. Det omger oss, det luktar om oss långt efter att vi har lämnat mossen, jag kan svära på att jag känner lukten flera dagar senare fastän ingen annan verkar märka den. Jag ser på dig och vet att dina fötter ännu är smutsiga mellan tårna där vattnet har trängt in, det fläckar huden, vi kommer inte ifrån det.

Det är något som drar oss mot mossen, som får oss att se hur långt vi kan gå på tuvorna innan suget blir för stort och vi är tvungna att vända om för att inte frivilligt bege oss ner i djupet. Det växer hjortron längs mossens utkanter, i utmarkerna där vi rör oss i början, och vi äter dem, de är inte helt mogna än men vi äter dem i alla fall. Getporsen fastnar i knästrumporna, vi bär med oss doften.

Om nätterna, när vi ibland sover i samma säng, är det som om sängen gungar precis som träsktuvorna, som att vi sakta sjunker i vatten, och vi klamrar oss fast vid varandra på ett sätt som vi aldrig gör ute på kärret. Där är det var och en för sig som gäller, där är det du mot jag, livet mot döden, där ska det egentligen bara finnas en vinnare men vi har inte vågat oss dit än. Det finns något lockande, något sugande, drömmen om att gunga och sakta sjunka. Kanske kunde vi då klamra oss fast vid varandra också i dagsljus och inte bara i skydd av mörkret de nätter sängen gungar som allra värst och vi råkar, vi bara råkar, ligga i samma säng. Det är det mörka träskvattnet som drar även när vi är ute ur skogen, när vi rör oss i utkanter, i utmarker av något annat än mossen.

Jag tänker att vi skulle smaka omogna hjortron, om någon vågade smaka på oss, om de inte blev bortskrämda av lukten av träskvatten. Men vi är vana, vi är vana vid lukten av varandra, av getpors och unken ängsull och dagg, spindelväv i solskenet, glitter av vattendroppar, hummusen som sätter sig på hårstråna på benen, på armarna, när vi har trillat och behöver hela kroppen för att ta oss upp igen. Det är en outtalad regel, och ingen av oss bryter mot dem.

Vi hjälper inte varandra upp.

Vi får inte röra vid varandra vid mossen, hur gärna vi än skulle vilja.

Vi väntar och längtar efter mörka nätter då sängen gungar och vi vågar dela den, vågar röra vid varandra medan träskvattnet stiger kring oss, letar sig in i öron och munnar och näsborrar, när vi nästan drunknar, på riktigt denna gång. Först då får vi ta varandras händer, varandras armar, varandras munnar som smakar hjortron och stillastående vatten, vi håller så hårt att det blir blåmärken, något som vi nästa dag inte låtsas om, blåa märken på bruna ben där vi än en gång går mot träsket.

Tallarna doftar i solskenet, bränt och fuktigt på samma gång, ockra och sienna, barr under fötterna på stigar som långsamt blir fuktigare ju närmare mossen vi kommer. Ljuden tystnar, fåglarna lämnar inte skogens trygghet för kärrets öppenhet, de stannar i sina trädkronor och på sina grenar med sina sånger, men vi går vidare. Tysta går vi vidare, lämnar allt som heter skog och stig för att bege oss ut på gungfly som vill sluka oss levande och vi tillåter det, vi tillåter det försöka, vi kämpar emot med minsta möjliga motstånd för det är ändå en lek och en tävling och någon gång måste en av oss förlora, någon gång måste en av oss vinna, och när vi ligger på gungflyet om natten och lakanen blir fuktiga av träskvattnet som gömt sig i våra hålor vet jag inte om jag vill vinna eller förlora.

I slutändan är det inte mossen som betyder något utan vi, våra försök och våra viljor, och när en av oss till sist går förlorad är jag säker på att sängen kommer sluta gunga och jag vet inte om jag klarar det, varken att vara den som lämnas ensam kvar i torra lakan och stillastående sängar eller den som ligger ensam kvar i mörka och stillastående vatten.

10 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Där vänner kan vara något annat, och tvärtom

Vi pratar om heteronormativitet, en annan skribent och jag, i världen i allmänhet och i litteraturen i synnerhet. Hur två flickor i en novell automatiskt ses som vänner, fast de kanske är flickvänner. Hur jag skriver en text om ett lite undfallande jag och en spattig Carl, och sedan kommer en ömsint Salla in i bilden, och åhörarna tolkar jaget som kvinna och därmed jaget och Carl som ett par, och Salla blir i någon version en svärmor. Jag blir lite paff av läsningen, då jag tänkte mig en dysfunktionell men kärleksfull vänskapstrio.

Vi talar lite om hur en queer berättelse ofta tolkas som skriven av en queer författare, och det kanske stämmer i många fall, men samtidigt är det vanskligt att läsa fiktion som biografi. ”Jag vill komma ifrån heteronormen inom fiktion” är ju ett tillräckligt argument i sig för att skriva queert, utan att ge några som helst vinkar om var man själv eventuellt står. (Sedan kanske queera författare gärna skriver queert, för någonstans ifrån måste ju också de berättelserna komma. Men queera författare kan för all del skriva straighta karaktärer och historier också, utan att vara straighta själva för det.)

Det gäller väl att vara övertydlig, när man vill få fram ett normbrott. Alla karaktärer läses som hetero och cis om inget annat explicit nämns, precis som alla karaktärer läses som vita om inget annat explicit nämns. Presentera den andra flickan som flickvän, för annars går den relationen förbi.

Alltid vill man ju inte skriva rakt ut heller. Vi pratar också om antydningarna, de som kanske är glasklara för en själv men som går andra förbi. Bedrövelsen i att de går folk förbi, när man vill visa på normbrottet men inte göra en grej av det. Veta var ens egna gränser går, vad man är bekväm med att skriva (för när man skriver så tolkar folk alltid även författaren, och det är inte alltid angenämt).

Jag inser att jag återkommer till ett begrepp i vårt samtal: ruska om. Att bli omruskad, att tro att man läser om två vänner och, se där, de var systrar! Eller läser om ett par och se där, de var bästa vänner! Eller en stor familj, se där, de var inte blodssläkt alls! När man minst anar det gungar marken och de automatiska tankarna till.

För de intresserade finns här den dialogbaserade texten om jaget, Carl och Salla. Hur läser du dem?

– Vi kan åka direkt från Gatswick, det går tåg ungefär en gång i halvtimmen. Kostar inte så mycket heller, man kan köpa biljetter på plats.
Tangentbordet smattrar, fem-sex öppna flikar som svirrar i bakgrunden. Ur någon av dem spelar musik på låg volym.
– Mm, det kan vi väl.
– Det beror egentligen på vilket flyg vi tar. Är det bättre att flyga till Stansted? Blir närmare och snabbare, men lite dyrare.
– Jag tycker kanske att vi far till Stansted då, vi har ju inte så länge på oss.
Tangentbordet smattrar vidare, det brusar av Samarin i saft som Carl blandar med ena handen medan den andra vilt klickar vidare.
– Åh jävlar, här finns billiga online-biljetter! Tjugosju pund från Gatwick, billigare kommer vi inte undan. Vilket datum är det vi landar nu igen?
– Alltså, vi har inte ens bokat flyg än. Vi skulle vänta till nästa vecka, då jag har fått semestern bekräftad?
Jag rör om i bottensatsen av teet, det är sedan länge kallt.
– Ingen sen fågel fångar någon mask, vet du väl! Här har vi en guldmask.

Carl tömmer glaset med Samarinsaft, rullar en cigarett och dräller tobak över hela skrivbordet. Talet blir knappt sluddrigt av cigaretten som guppar i mungipan när han går ut på balkongen.
– Om vi sticker på lördag, med tåg ner.
Paus, klick från tändaren.
– Och sen flyger vi, vad blir det, tidig söndag morgon? Helgen är du väl i alla fall ledig, det vet du väl redan nu?
–  Mjo, det är jag. Men jag vet inte hur länge jag måste jobba på fredagen, sista dagen och så.
– Äsch, vila får man göra i graven! Sova får du göra när vi kommit hem!
Det slamrar från balkongen, en lång radda svordomar (”helvetes jävla skit jag tappade den satans askkoppen i golvet det är fan glas överallt”) innan ha kommer in med fimpen ännu i munnen och med kraft trycker ner den i det tomma saftglaset, skjuter det vårdslöst in i hörnet bland alla andra urdruckna koppar och glas.
– Vi gör så här, va? säger Carl och vänder sig mot datorn igen, musiken byts ut mot något mer dovt och oroväckande. Vi bokar biljetter imorgon, kollar de där billiga tågbiljetterna då?

Jag svarar inte utan stjälper i mig mitt kalla te, stiger upp för att koka mer vatten. Det finns ingen vattenkokare utan bara en kastrull. När vattnet just kokat upp ringer det på dörren, från kokvrån hör jag Salla braka in med sina klackar och hesa röst.
– Men hej! Hur går det? Har ni bokat biljetter än?
Hon trycker en puss mot min kind och drar fram en kopp i samma andetag, skopar kokande vatten direkt ur kastrullen och sörplar i sig snabbkaffe redan hon hunnit ut i rummet.
– Inga biljetter än, för vissa av oss (här tittar Carl på mig med överdrivet höjda ögonbryn) hasn’t got their shit together.
– Jag sade bara, att jag inte fått semesterveckorna bekräftade än! Vissa av oss (och här tar jag mod till mig och nöjer ögonbrynen mot Carl) har faktiskt ett jobb att sköta.
– Och har blivit stöddiga efter det också, tydligen!

– Darlings, darlings, kommer Sallas djupa röst. Nu ska ni inte redan slita upp strupen på varandra. Det finns gott om tid för det sen. Sägs det inte att tågluffande är det bästa sättet att testa en relation?

Hon stryker Carl över huvudet där han sitter vid datorn och rullar en ny cigarett, ler mot mig.
– Och er relation har stått ut med värre saker än lite bråk om semestrar, right?
Jag stirrar ner i min nybryggda tekopp. Carl byter musik igen. Jag väntar på något.
– Nåjo, medger han, och jag slappnar plötsligt av, tar en klunk av teet, kan le (om även lite darrigt) tillbaka mot Salla. Hon klappar Carl på axeln, sätter sig mitt emot mig vid bordet. Carl går ut för en till cigarett.

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Nyårsmorgon

Vi sover alla tre i samma säng och ingen av oss har orkat leta fram fler täcken.

Jag ligger på rygg längst in mot väggen. Jorund ligger på min arm, andas värme mot mitt nyckelben. Längst ut ligger My och skedar Jorund, armen över midjan och näsan vilande mot nacken.

Senare på morgonen kommer min arm vara bortdomnad, Jorund kommer spilla kaffe över sin t-skjorta och My tappa bort sina yllesockor, men ännu är allt lugnt och stilla. Rummet är instängt av kroppsvärme och tre andedräkters dova lukt av öl och vodka. My snarkar alldeles tyst och genom sömnen hör jag hur tunnelbanan sakta rasslar igång. Halvvägs in i drömmen tänker jag på kaffe med grädde, på fyrverkerierna och på hur Jorund och jag kysste varandra för första gången, rakt över ölflaskorna. My hade skrattat och vi kom alla överens om att första gången också var den sista.

Ett par sömntunga timmar senare känner jag hur My häver sig upp ur sängen och vinglar till kokvrån, där hon slår upp fönstret med extra mycket buller. Den kalla luften får Jorund att krypa närmare och vi ligger kvar under täcket och viskar meningslösa morgonord till varandra. När My kommer tillbaka med kaffe har hon med sig grädde, bara för min skull.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Fara hem

Det finns en bil på gården.
Den är min.

Det lyser i ett fönster i huset.
Det är i mitt.

Jag antar
att alla andra
har farit hem
inför julen.

Ännu en arbetsdag
innan jag också
kan fara hem.
Vilken tur
trots allt
att julen kommer
oavsett.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Förrädisk mark

Jag sjunker in i min kropp
ett kärr
ett träsk
förrädisk mark

Detta är
mitt territorium
bara jag vet
var det finns fotfäste

Jag blir den jord
mot vilken
jag lägger örat

för att lyssna till
varje styng
varje mummel av smärta
porlanden svullnader förminskningar
i kött och blod

Detta är tecknen

Detta är
vad jag måste
känna till

Ovanstående dikt är skriven enligt följande enkla steg:
1. Läs en riktigt bra bok (i detta fall Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood).
2. Hitta ett stycke som bränns.
3. Kopiera in texten i ett Word-dokument.
4. Radera, stuva om och skriv till.
5. Ta-daa!
(6. Glöm inte att ange inspirationskällan.)

För den intresserade finns det ursprungliga textstycken nedan, i vitt. Markera för att läsa.

”Jag sjunker in i min kropp som i ett kärr, ett träsk, där bara jag vet var det finns fotfäste. Förrädisk mark, mitt eget territorium. Jag blir till den jord mot vilken jag lägger örat, för att lyssna efter rykten om framtiden. Vartenda styng, vartenda mummel av lätt smärta, porlanden av avstötta ämnen, ansvällningar och förminskningar av vävnader, köttets dreglande, detta är tecken, det är detta jag måste känna till. Varje månad håller jag utkik efter blod, med fruktan, för när det kommer betyder det misslyckande.”

– ur Tjänarinnans berättelse (1985) av Margaret Atwood, s. 90.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

När man inte kan sova

När man inte kan sova.

Ligger och tänker på
jobb och sex och döden
och fester man vill ordna.

När man inte kan sova.

Äter tre skålar cornflakes
med mjölk och extra socker
– något man säkert får ångra.

När man inte kan sova.

Läser instagramposter
om våld och hat och nazister.
Det är för mycket, för många.

När man inte kan sova.

Går mellan säng och soffa,
räknar timmar till morgon.
Blundar och låtsas sova.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Granatäppelträd

I granngårdens port
växer änglatrumpet
I vår
granatäppelträd

De doftar
båda
på olika sätt

Det är så
vi skiljer gårdarna åt
när vi går hem
om kvällen

IMG_0177

 

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Anjusa

Anjusa är en bäck i skogen bakom gården. Gården ligger i byn Sundom, Vasa. Om vårarna och höstarna är vattenflödet i Anjusa stadigt, vid rikligt regn till och med starkt strömmande. Sommartid är Anjusa nästintill uttorkad, och utgör vistelseort för en ansenlig mängd myggor. Under kallare vintrar fryser bäcken till, men vattnet kan ibland höras porla under istäcket. Under gårdsbarnens barndomsår rensades ofta Anjusa på gyttja, löv och kvistar, för att få vattnet att rinna friare, av såväl praktiska (som till exempel tävlingar i Puh-pinne) som av estetiska skäl. Numera är bäcken återigen i sitt naturliga, något tilltäppta tillstånd.

Främst avses med ”Anjusa” ett visst avsnitt av bäcken, som ligger närmast huset och därmed är det mest besökta.

Historia

Under tidigare år har Anjusa med omnejd (gläntan, aspgläntan, åsryggen i skogen, kalhygget med Vargstenen, ängen med häxbron, samt stenåldersstenen med tillhörande klättergran) använts som lekplats för områdets barn. Delar av Anjusa utgjorde också en lång tid gränsen för hur långt in i skogen barnen i gården fick gå (uppskattningsvis endast ett par stenkast från huset). Ett grannbarn har enligt utsago haft bäcken, och speciellt gångbron över, som en plats att komma till när barnet vill ha ”lite lugn och ro”. Anjusa har även figurerat i fotosessioner med stilleben i fantasystil under tidigt 2000-tal av det äldre barnet på gården.

Överfarter

För tillfället finns en trygg överfart i form av en mycket stadig träbro. När husbonden, på husmoderns uppmaning, byggde en trappa istället för en slät gångbro (för att den inte skulle bli så hal vintertid) i den lilla slänten mellan stengångarna, släpade husfadern den gamla gångbron ner till Anjusa. Det var, enligt hörsägen, ett slitsamt arbete.

Tidigare fanns två andra överfarter. Den mer lättillgängliga var i form av två parallellt lagda stockar från gläntan tvärs över till det dåvarande kalhygget. Numera är dock stockarna så gott som bortruttnade, kalhygget igenväxt och den gamla stigen inte längre i bruk. Gläntan hålls dock fortfarande öppen för bland annat risbränning. Den andra överfarten var i form av en fallen trädstam längre västerut längs bäcken. Denna överfart krävde dock klättring på och över såväl klippblock som den fallna och den kvarvarande, ännu upprättstående delen av trädstammen, och rekommenderades endast för barn och insatta.

Bäcken är dock inte ens under vårfloden bredare än att de flesta vuxna och barn kan hoppa över den utan att blöta ner sina skodon.

Upptäckt och etymologi

Anjusa upptäcktes ordentligt av gårdens två barn med en gästande kusin.

Namnet ”Anjusa” bildades genom att kombinera de första två bokstäverna i respektive upptäckarkusins förnamn. Namnleden står inte i någon inbördes ordning, utan endast i den ordning som fick namnet att klinga bäst.

Se även:


I en bloggbaserad skrivkurs jag går var uppgiften att skriva en fiktiv Wikipedia-artikel. Det blev dock inte så mycket fiktion som en faktiskt dokumentation av en existerande bäck. Å andra sidan – vad gör jag, om inte fiktion av verkligheten?

7 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Dämpade dagar

Ibland kommer
dämpade dagar
tystare tider

när alla bokstäver är långt borta
och det enda jag vill
är rosta bröd och koka te
(och det räcker)

Under en skogspromenad
återfår världen
sina rätta proportioner

Jag längtar efter
att dricka kaffe
i ett stort tyst vitt vardagsrum

Så jag tar bussen hem

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt