dagbok · skönlitterärt

Det är väl uppenbart

Jag drömmer att jag är på dejt med en intagande bekant, som jag haft en lågmäld crush på i flera år. Vi är i Åbo, jag vet inte riktigt varför, för jag bor inte där längre och hon har mig veterligen aldrig bott där.

Det är ingen uttalad dejt, men vi går nära varandra och hon bjuder mig från en vegansk food truck innan jag hinner bjuda henne. Jag tar en bit körsbärspaj. Själv äter hon chocolate mint cookies, och vi delar på glassen som hör till min paj, sitter med papperstallriken mellan oss på en avsats ner till Aura å, glassen smälter sakta i värmen. ”Tänk, jag har bott i Åbo, men aldrig suttit just här”, säger jag, det är en lugn del av ån, kantad med stora stenblock i avsatser, perfekt att sitta på en avsats och dingla med benen strax ovanför nästa.

Jag vet att det inte kommer bli något desto mera av den här dejten, för jag har pojkvän och hon har, vad jag har förstått på omvägar, man, men jag är nervös och pirrig och förtjust över att detta äntligen händer, jag har drömt om det så länge.

Vi pratar om hennes tid som feministisk aktivist. Jag hade inte vetat att hon varit en sådan, men jodå, hon gick med i feministiska demonstrationer (men hon gör det inte längre). ”Vilket block var du med i?” frågar jag, för i drömmen är det självklart att demonstrationerna indelas i block, där deltagarna klär sig i olika färger för att visa sin ståndpunkt. ”Jag gick med anarkisterna, för jag visste inte vad jag riktigt skulle tro”, säger hon och ler, och jag ser framför mig hur hon rusar fram i första led bland de svartklädda anarkisterna och en grupp klädd i lila som jag inte vet vad står för, men som är lika upprorisk och oregerlig som anarkisterna. Början av demonstrationståget är därför kaotisk, det finns inga ordnade rader eller högt burna banderoller, men anarkisterna och de lila banar väg för de grupperingar som följer.

Medan vi pratar hänger frågor i luften: Vad är jag riktigt? Är jag lesbisk? Queer? Och, frågan som allt leder fram till: Är jag intresserad av henne? Jag känner hur hon formulerar frågan i sina tankar, prövar orden, tänker att det är väl uppenbart att jag är intresserad! ”Jag anar vad du tänker fråga, men jag vill gärna höra dig säga det högt”, säger jag, och vänder ner blicken mot gruset under mina fötter, tänker att när hon frågar och jag svarar, då ska jag titta upp och möta hennes blick.

skönlitterärt

Okända farvatten

Din kropp är okända farvatten
som jag navigerar i

Här är farleden
XXXXXXXXsäger du
XXXXXXXXstyr mig
Här är strida strömmar
Här är kobbar och skär
som kräver varsam hand
vid rodret
för att inte få grundstötning

Jag kastar ankar
vilar på lena klippor
som doftar av sol och tång

Du är sjökort och kompass
viskar fram förliga vindar:

Här
XXXXXXXXsäger du
XXXXXXXXseglar vidare
Här är säkra vatten
Här är grunda vikar
och här

här är djupet

20180531_185457

Årets första dikt, må de bli många fler!

dagbok · skönlitterärt

The closest I’ve ever been to home

Jag drömmer att jag är en hästskötare vid namn Benjamin, som jobbar på en ranch för mister Johnny. Nästan varje dag är jag och mister Johnny ute och rider längs skogs- och landsvägar. Det finns en särskild rutt som mister Johnny tycker ovanligt bra om, men den är lång och vi måste alltid vända strax före ett krön i en skogsbacke för att hinna tillbaka till ranchen i tid. Mister Johnny och jag har stannat hästarna framför kullen, han ser längtansfullt mot vägen som försvinner in i skogen, uttalar än en gång sin önskan om att kunna rida vidare.

”But mister Johnny, remember that time we actually made it over the hill? We stayed in the woods all day, swimmed in the lake”, säger jag. En kort paus. ”That is the closest I’ve ever been to home.”
”Benjamin”, säger mister Johnny, ”your home is in the opposite direction.”
”No, no, you misunderstand me, mister Johnny”, säger jag. ”I mean that is the most at home I’ve ever felt.”

Jag brukar inte vara så här frispråkig. Jag vet min plats, men orden slinker ur mig. Mister Johnny ser på mig, läser kärleksförklaringen i mina ögon. Ser plötsligt minnet av den där enda gången vi red över kullen i ett helt annat ljus. Jag känner en sten sänkas i min mage när jag inser att han inte känner detsamma. Han drar hårt i tyglarna för att svänga om. Skogen är inte längre ett alternativ.

”I’m so very sorry, mister Johnny”, säger jag, medveten om att jag har gjort bort mig fullständigt. ”I’ll hand in my resignation as soon as we get back, and leave today. It will probably take a day or two to find someone to replace me to look after the horses, I’m sorry for the inconvenience.”

Mister Johnny säger inget. Vi rider vidare, inte sida vid sida som vi brukar, utan med mig en halvmeter längre bak, i tyst skam.

”Do your parents know?” frågar han efter en stund. ”That you are … the way you are.”
”They do”, svarar jag. ”They don’t like it, but they accept it.”

Mister Johnny säger inget, men hans grepp om tyglarna lättar lite.

Stenen i min mage lättar aldrig så lite, den med.

dagbok · skönlitterärt

Jacktull

Natten till idag drömde jag fram ett nytt ord, igen.

jacktull [∫aktul´] substantiv ~en ~er

Jacktull (uttalas alltså med sch-ljud och betoning på den sista stavelsen -tull) är ett kort textstycke avsedd för högläsning och reflektion, sällan längre än en halv sida, i vilket det sker en förändring. Något är inte detsamma i slutet av texten som i början. En jacktull översätts för det mesta inte, utan tanken är att jacktullens sensmoral är så stark att den förmedlas oavsett språk.

En jacktull kan också i överförd betydelse vara en kort, tunn sommarjacka som man inte tar av sig inför ett besök; en jacktull-text är så kort att man inte behöver ta av sig jackan för att lyssna eller läsa.

dagbok · skönlitterärt

Gårdsljus

Tallarna utanför mitt fönster
finns inte längre

Skuggan från barndomen
när jag låg i sängen
som skänkte mörker och trygghet
finns inte längre

Nu ser jag gårdsljus jag aldrig sett förut

Nya grannar på distans
en tröst
ett spår av liv
att se lamporna lysa bortom kullarna om kvällarna

och en morgon stiger röken tjock
från en skorsten
tidigare osedd

dagbok · skönlitterärt

Västerviken

I dag är det fredag och jag ska ut till en av mina favoritplatser. Där ska jag träffa kusiner och bada bastu. Innan dess är det arbete som gäller. I dag jobbar jag med en skrivkurs som jag drar via Folkhälsan, och när jag rotade efter material till skrivövningar hittade jag en hittills opublicerad dikt som jag själv skrev under en skrivkurs för ett par år sedan. Det får bli fredagens poesi. Ha en riktigt skön helg, allihopa ♥

20180531_185523

[…]

Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymt av Västerviken,
som en glänta mitt i skogen, öppnar sig till sol och himmel.
Övre sidan utav vägen, följer längs med vikens vatten,
i den juniljusa tiden fram till augustinätter
i den klara Västerviken.

Här läggs nät i inre vatten, ro ut mellan tvenne stenar,
dimman över gryningsviken syns igenom tall och granar.
Uti skogsbrynet potatis, bär på tuvorna kring tomten.

Gårdens hängbjörk ritar mönster, skuggardiner över trappan.
Allt är ljust och lätt och nära; vila, sluta sina ögon,
tid att koka mera kaffe, ved; och bastu värms till kvällen
i den stilla Västerviken.

skönlitterärt

Vart sommarn tog vägen

”Vart tog sommarn vägen?”
frågan han
i början av augusti

”Jag vet inte”
svarar jag
men borde ha sagt:

i fester och bastu och korta nätter
(nästan hälften av dem med dig)
i sommarkläder och vackert väder
i picknick en torsdag
när hettan låg på

i nytvättade lakan
i längtan, i saknad

i jordgubb och socker och kaffe och glass

i bortglömda böcker
i upptäckta gläntor
i åror och nät och blankfjällad fisk

i moln och dimma och blåst och regn
(i fönstret på glänt invid din säng)

20190802_234417

skönlitterärt

Hamburgerpapper

De sitter mitt emot varandra
pussas över tomma hamburgerpapper
och ser lyckliga ut:
en 16-åring med sin
pojkvän/flickvän/älskare/dejt

och jag älskar dem
hett och häftigt
som jag ibland
älskar främlingar

”Han ser ut som en fotbollskille”
säger min pojkvän/partner/älskare/dejt
mitt emot mig
över tomma hamburgerpapper

”Han ser ut som en
som jag tänker
att jag hade fallit huvudstupa för
som 16-åring
men nu vet jag
att så inte hade skett”
säger jag

En stund senare
på gågatan:
flygigt hår
tejpade knän
ryggsäck med alla fack öppna
(det är kanske det finaste:
alla fack öppna)

De cyklar kring varandra
i en extra cirkel
innan de skiljs åt

Båda ler

Jag tänker:
tänk att
(och allt)
de får

Jag tänker:
tänk att
(och allt)
jag får

skönlitterärt

Bära frukt

Det är så varmt
att kroppen inte vet
vad den ska ta sig till:
snart bär jag väl frukt!

Alla mina blommor
har blommat ut
i hettan, i huden
den verkar aldrig ta slut,
denna svett, denna mättnad
av värme och sälta och ljus över bygderna
allt det som
sedan länge
torkat fast i dyn

Jag har slutat se mig om,
kastar mig rakt ut i vattnet
dricker direkt ur skålar
allt det som erbjuds mig
all den väta jag kan få och locka fram
ur alla skrymslen, skuggor

Snart bär jag väl frukt,
solmogen, solsvedd
som torkade tomatblad
men tomaterna! — de sväller än
i rött och gult
gömmer den fukt
jag så ivrigt letar
efter solen
efter middagen
efter timmar då svetten inte
hinner torka ens en droppe
innan nästa
innan nästa
innan nästa
innan nästa

Hela världen är ett växthus
det är bara att kapitulera

20190726_125234

Påbörjad under förra sommarens värmebölja. Bearbetad under denna sommars första värmebölja. Publicerad under denna sommars nuvarande värmebölja. Tack till A för textmeddelandet med den första strofen. Du skriver omedvetet dikter.