dagbok

Förtvifla icke

Jag drömmar mardrömmar om en alligator och är rädd när jag vaknar upp mitt i den ljusa natten. Ilsket virar jag silvertejp kring alligatorns käft så att den inte ska kunna bita mig och störa min nattsömn längre.

Sedan drömmer jag om hur jag är på en plats med ett gäng vänner, och saker inte är så lätta. ”Att det ska vara så svårt att vara ihop med Xavier*”, tänker jag, innan jag inser att jag ju inte alls är ihop med Xavier, utan med den som är min partner också i vaket tillstånd. Och att det ju inte är så svårt.

(*Xavier heter förstås något annat, både i min dröm och i verkligheten.)

Det är inte första gången jag drömmer om att vara tillsammans med någon och ha det svårt, för att sedan inse att jag ju egentligen är ihop med någon annan och att det är mycket enklare.

Jag tror mitt undermedvetna vill säga: Förtvifla icke.

(Jag saknar min pojkvän. Vi har inte setts på fem dagar men det känns som det dubbla.)

Det är en omställningsperiod. Jag försöker lära mig leva sommarliv igen, men allt går ju på undantag både i stort och smått. Det finns inga rutiner och ingen självklar plats för mig att ha min dator eller göra morgonyoga. I flera dagar går jag omkring med konstant lågmäld ångest över så vitt skilda saker som polisbrutalitet mot svarta i USA och att också de yogamattor som påstås vara ekologiska finns på Marthaförbundets lista över ”undvik denna sortens plast”. I ingendera fallet går det att göra rätt.

Men nu har det gått några dagar, och ångesten har lagt sig. Jag jobbar på att hitta en plats åt datorn, åt yogamattan, åt mig.

Förtvifla icke.

dagbok · skönlitterärt

Lite om läsning

Jag tänkte att vi ska prata lite om läsning, om läsning i allmänhet och om läsning under dessa undantagstider i synnerhet. Hur ser din läsning ut för tillfället? Är det något verk du vill berätta om? Kommentarsfältet är öppet!

Under maj månad har jag hittills läst fyra verk.

1. Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, en gammal favorit som jag har i bokhyllan. Den är en litterär fantasi om Karin Boyes liv i Berlin.

20200429_160904

2. The Causal Vacancy av JK Rowling, en o, så välskriven historia om ett dödsfall och vilka oanade följder det får i en engelsk småstad. Rowling är en superb skribent, som vi ju redan vet från Harry Potter-serien, och det är ett sant nöje att få läsa något realistiskt av henne också.

Eftersom biblioteken var helt stängda fram till andra veckan i maj fick jag hålla till godo med böcker jag har i min bokhylla (och därmed har läst minst en gång förut, gällande de ovanstående har jag läst dem minst två gånger förut). Läser du om böcker, eller är det bara en gång som gäller?

3. tecknar snö av Lina Bonde, en nyutkommen diktsamling som är dedikerad ”till alla med traktorer / till alla queers och homos”. Denna hade jag lånat från biblioteket.

4. En annorlunda allians av Julia Quinn, en historisk romance-roman som jag skrev om lite tidigare, och som beskrivs som ”Jane Austen möter Bridget Jones”. Den fick mig att minnas varför jag vanligen inte läser romance, hah.

Månadens läsning så här långt känns väldigt representativ för min läsning denna undantagstid. Jag hade lånat en isländsk samtidsroman skriven av en prisbelönt författare, som jag läst en bok av tidigare i år och gillat. Men nä, det gick inte. Jag märker hur jag inte orkar med ”svår” och tung litteratur när världen ser ut som den gör – jag behöver något med ytterst lite motstånd, en bladvändare att sluka. Gå över där tröskeln om inte är som lägst, så i alla fall noterbart låg. Bara läsglädje, ingen prestation.

Det enda jag kunde tänka på vad den engelska deckaren Huset vid sjön av Kate Morton som jag reserverat från bibban. Ett försvunnet barn, ett övergivet hus, ett olöst mysterium … Och jag blev inte besviken. Den är precis så lockande och sugande som jag hade tänkt, välskriven i all sin genreklyschighet. Inget motstånd, men mycket och rättframt underhållande. Jag läser till frukost, till lunch, och om kvällarna de nätter jag sover ensam.

IMG-20180419-WA0000

Som ni vet så störtdök min läsning förra året då jag började dejta någon. Det var med råge mitt sämsta läsår någonsin som vuxen. Inte kommer det här året heller gå till historien som det läsmesta, men jag har ställt om mina läsförväntningar för att motsvara verkligheten. Då slipper jag bli besviken. Istället för de tidigare årens målsättning med 52 böcker i året – 1 bok i veckan – har jag gått ner till målsättningen 30 böcker detta år. Det betyder 2,5 böcker i månaden, eller 0,57 böcker i veckan. Det känns ganska lagom, och så här långt är jag i takt och till och med lite på den bättre sidan: jag håller på med min 15:e bok detta år.

En sista sak som jag har tänkt på: när folk säger att de inte har tid att läsa, att de skulle vilja läsa mera men inte hinner, så tänker jag att de närmar sig litteraturen från fel håll. Jag tror det är romanens ohotade ställning som Litteraturens Nummer Ett (vilket också är så spännande, eftersom romanen som genre är ett relativt nymodigt litteraturpåfund – under största delen av det skönlitterärt skrivna ordets historia är det poesi som är det självklara) som spökar. Istället för hundrasidiga romaner, läs noveller! Eller ännu bättre, läs poesi! En dikt är sällan lång, du kan läsa en dikt varje gång du sitter på toaletten eller en dikt varje kväll innan läggdags, och snart har du läst en hel diktsamling. Du behöver inte ens förstå det du läser. Kanske kontroversiellt, men jag tror faktiskt det. Man behöver inte förstå poesi. Man behöver läsa den, känna den och uppleva den. Inget rätt eller fel. Behövs inga analyser, om man inte vill det. Den ena viktiga frågan att ställa sig är: ”Vad ger denna dikt mig?” Kanske en bild i huvudet. Kanske en känsla av lugn. Kanske irritation. Kanske inget. Allt är lika rätt och befogat.

20181228_121640

Jag bjuder på en dikt. Det är från dag 3 i årets NaPoWriMo, som jag aldrig publicerade (men nu gör jag det). Läs den, och ställ dig frågan: ”Var ger denna dikt mig?” Och skriv väldigt gärna ditt svar i kommentarsfältet! Om det så bara är: ”Denna dikt gav mig en kort stunds slöseri av tid.” Det är också något.

 

Skogar

När han stryker mig över håret
och jag blundar
är allt skogar

skogar

tallar klipphällar
vitmossa lingonris

och jag viskar

att allt

är

skogar

dagbok

Vardagsveckan 21

Måndag: Jag dricker frukostteet på gårdens uteplats med solglasögon på näsan och Hypat podcast, där syrran är halva duon, i lurarna. Senare på eftermiddagen dricker jag kaffe på samma uteplats med mamma. På eftermiddagen sitter (!) jag och min partner sönder mitt köksbord. Jag skickar en bild till pappa och undrar om han kan laga bordsbenet. ”Om jag kan”, svarar han. Jag tackar och skriver att det finns lite flisor som lossnat också. ”He blir nog bra ti sist”, säger han. Det har han ju rätt i.

IMG-20200518-WA0006
Efter brottet.

Tisdag: Morgonyoga, där jag får springa ut halvvägs för att rädda min violampel från hagel. Lång jobbdag hemmavid, men en paus för att promenera till bibban och hämta ut En annorlunda allians. ”Jane Austen möter Bridget Jones”, beskrivs den historiska romance-romanen som, och av någon underlig anledning är jag väldigt ivrig att läsa den. Ungefär 80 sidor in kommer jag plågsamt bra ihåg varför romance inte är min grej, trots allt. Den är bättre än Harlequin-romaner, men bara lite.

Onsdag: Tid till hälsovården. Jag hatar att sitta i väntrum, det och att sitta i telefonkö är så bombsäkert ångestframkallande. Sedan far jag ut till Sundom för att dricka kaffe med mamma och mina morföräldrar på lilla verandan i solen. När mommo och mamma far till blomgården för att handla blommor stannar moffa och jag kvar. Han berättar om hur man spelar bridge, och jag lyssnar. Inte för att jag är särdeles intresserad av brigde, men för att han vill berätta. På kvällen chattar jag med en skribentkompis, innan jag börjar min arbetsdag kl 18.30. Det är skönt att ha någon att prata skrivande med, speciellt någon som skriver i en helt annan genre än en själv. Då finns det bara uppmuntran och stöd, aldrig konkurrens. Köksbordet ligger fortfarande kapsejsat med tre ben på köksmattan.

20200520_053504
Kl 05:36. Ibland tänker jag att jag borde skaffa mörkare gardiner till vardagsrumsfönstret, men så svänger jag mig bara i sängen och sover vidare ändå.

Torsdag: Kristi himmelsfärd. Fast röda dagar spelar sällan någon roll för frilansare. Jag hänger med 3 av mina högstadievänner på distans, dricker kaffe och pratar om dejtande, mat, lägenheter och livet i allmänhet. Det är så himla fint att få umgås! Jag får också tillbaka bordsbenet, så nu är köksbordet fyrbenat igen. Det syns knappt var det är lappat. He blir nog bra ti sist. Jag går långsamt genom stan, långkappa i vinden, för att hälsa på min partner. Vi lagar kycklingsås med ingefära middag och ser på Sherlock. Sedan far vi hem till mig igen för att sova, för jag behöver sova hemma, som jag ibland gör.

IMG-20200519-WA0012
Efter lagningen.

Fredag: Morgonyoga – för femte dagen i rad. Det är som yogagurun Adriene på Youtube säger: Den högsta tröskeln är att ta sig till mattan. Sedan går allt lättare. Nu ska jag strax iväg till villan för att vädra sängkläder och städa vinden. Efter det är det ännu bastun och tuppen som ska städas. Sedan, så småningom, kan säsongen verkligen börja.

dagbok

Livet. Havet.

Efter att ha firat mitt hedersomnämnande i måndags drog jag ut till havet. Min partner hade redan varit där några dagar och kom och hämtade mig med båt. Jag hade inget jobb under några dagar, så jag inledde veckan med helg. Vi badade bastu, löste korsord och eldade i öppna spisen. De två första dagarna blåste det så mycket att vi mest var inomhus. Jag låg i soffan och läste, fötterna slängda upp i famnen på pojkvännen som löste sudoku. Så fint att bara vara. Vara tillsammans. Ofta var jag glad och lugn till sinnes. Emellanåt var jag ledsen och hade leidon. Drack lite kaffe och drack lite whisky. Allt sådant som lifvet är.

Men här, här åt vi frukost i går morse. Och då var jag bara glad och hänförd åt utsikten och solen och fågelropen.

20200513_111152

I morgon tänkte jag publicera mina diktbidrag till Arvid Mörne-tävlingen. De har redan publicerats i en bok på nätet, men jag vill gärna ha dem här också. Så välkommen hit i morgon på diktläsning! De dyker upp lagom till eftermiddagskaffet.

dagbok

ABC i finheter

När vissa morgnar är sådana att jag undrar varför jag över huvud taget stiga upp och göra något av dagen, då är det bra att skrolla igenom telefonens galleri och påminnas om det goda i livet. Här kommer fina saker från de senaste två veckorna – i bokstavsordning!

IMG-20200503-WA0005
BANANPLÄTTAR. Nästintill perfekta.

IMG-20200508-WA0002
FRÖN. Mamma skrev: ”Jag köpte, så du får så!” Det ska förhoppningsvis bli fler bellisar utanför min lillstugo.

IMG-20200509-WA0031
GAMLA FINA SAKER. Från fammos. De rosamönstrade tekopparna är sköra och kantstötta och hjärtskärande söta.

IMG-20200501-WA0005
HEMMAGJORD PIZZA. Och teveserier.

20200429_160904
LÄSRO. När biblioteken är stängda får man återgå till favoriter i bokhyllan.

IMG-20200508-WA0001
MOMMO. Som här rensar årets första små abborrar, fångade i kass utkas(s)tad från bryggan. Så snart vi får båten i sjön blir det nät och förhoppningsvis större firrar.

IMG-20200510-WA0015
MORSDAGSKAFFE. Dukat för tre närvarande och två på distans.

IMG-20200509-WA0004
NISSE.

IMG-20200510-WA0000
NISSE.

IMG-20200503-WA0010
NISSE. Följer rekommendationer och träffas utomhus.

IMG-20200507-WA0002
NISSE. Följer rekommendationer och stannar hemma.

ezgif.com-video-to-gif
BONUS: NISSE SOM LITEN.

IMG-20200509-WA0021
POJKVÄN. Här mycket glad över att få dra igång motorsågen på villan sin.

IMG-20200504-WA0006
PYSSEL. Morsdagskort och födelsedagskort. Jag levde farligt och hade både kaffe och färgvatten i muminmuggar. Gäller att komma ihåg vad som är vad.

IMG-20200509-WA0023
SOL I ANSIKTET. Och pre-morsdagskaffe ute på kusinernas veranda. Mommo och moffa satt vid eget bord. Sådan är coronatiden.

20200430_135047
VAPPEN. Videoträff med vänner. Middag med familjen. Bastu. Skumpa. Mjöd. Struvor. Morgonkaffe på verandan.

20200506_135238
VILLAN. Mommo vädrar diverse.

dagbok

Distraktioner

Hur skriver man ens om något vardagligt i dessa tider. Jag pendlar mellan tillförsikt och upplösning, en stund är jag tillfreds, nästa är jag övertygad om att jag blir galen.

Många timmar går åt till distraktion, att bara vänta ut dagen, tills också den tar slut. Jag gör mycket mot bättre vetande, ligger för ofta och för länge i soffan och bläddrar i Instagramflödet. Tittar på för många Youtubevidor. Äter för lite. Äter för mycket. Äter fel. Gör emellanåt de där vanliga sysslorna som alltid ska göras: diskar, tvättar, vattnar blommorna. Det känns bra.

Har en enda tid att passa denna vecka, läkartid tisdag kl 14.10. Få saker är så bergsäkert ångestframkallande som att sitta i hälsovårdstelefonkö. När jag kör till hälsovårdsstationen mår jag fysiskt illa av nervositet, som alltid. Jag har aldrig varit med om något stort medicinskt trauma, men jag är i kontakt med sjukvården med så jämna mellanrum att jag tänker att jag borde ha vant mig. Eller så är det precis tvärtom. Ett långsamt pyrande medicinskt trauma, påspätt av många väntrum under många år.

Läkaren har snälla ögon ovanför munskyddet och det är ingen fara.

Vissa morgnar yogar jag. Ljuset vitt och mjukt över trägolvet, blå yogamatta, ett block i kork att sitta på då vi bara ska andas andas andas. Ett annat pass så tungt att låren skakar, jag pausar videon och svär högt, SA-TANNN. Andas andas andas, andningen lugnar sig, svetten stannar av, jag trycker igång videon igen.

Jag riktar in mig på de små sakerna. Paraplyaralian som fått ett nytt, litet blad som var dag sträcker på sig lite högre, breder ut sina palmblad lite mer. Fredskallan, där en vit blomknopp skymtar i det nya gröna.

En söndag kärrar jag kompostjord på villan, kör ner grepen i det förmultnade, äggskalen fortfarande intakta. Häver ut jorden över potatislandet i skogsbrynet. Torkar svetten ur pannan med handleden. Kör tillbaka den tomma skottkärran för att hämta nästa lass. Bara arbetar utan att tänka.

dagbok

Vuxenpoäng

Tunga dagar, jag har varit sjuk. Jag har mest velat vila, vara helt ensam. Sova tio, elva timmar per natt och ändå vara trött. Så småningom vill jag tro att saker ändå börjar normaliseras, och idag var jag i skick nog att ta mig ut i sexton grader och sol.

Efter att ha slagit sönder två presskannor inom ett år bestämde jag mig för att köpa en rejäl ny en, som det finns reservdelar till. Jag for till Liisa Koski, Vasas delikatessaffär sedan 1917. En superb liten affär om man vill ha något extra åt sig själv eller i gåva. Jag passade på att köpa tre paket smakkaffe också. (Nej, jag ska inte ha dem alla själv – gåvor, var det.) Och Ann-Luise Bertells Heiman från Akademiska bokhandeln Gros till mommo och moffa, så de har något bra att läsa under isolationstider. Jag språkgranskade boken i vintras och genast visste att det var litteratur av högsta klass. Sällan har det varit så här trevligt att spendera närmare 100 euro i lokala butiker. Och se där, min nya soffa i bakgrunden!

20200422_141515

Gårdagens vuxenpoäng: byta strömknapp på diskmaskinen, nästan helt själv. Jag visste precis hur jag skulle göra, men hade inte tillräckligt starka nypor för att dra loss elkablar. Pappa fick komma till undsättning medelst tång och större styrka – och kanske framför allt dödsförakt inför att något skulle gå sönder. Fungerande diskmaskin för 30 euro, istället för att behöva köpa ny maskin för 300+ euro. Ni skulle ha hört mina jubelmorr när displayen fungerade som den skulle.

Dagens vuxenpoäng: föra en matta till tvätteri. En enorm vävd yllematta med naturvit botten och kubistiska pastellmönster, från min barndoms matsal. Det låter ytterst märkligt. Den passar utmärkt i mitt kök. När jag nu en gång hade bort mattan kunde jag lika gärna lyfta undan köksbord och stolar, och i samma veva annat lösöre från köket, för att torka golvet. Trägolvet är fortfarande det kanske allra finaste i hela lägenheten. Se här, mitt ljusa köksgolv!

20200422_140926

Det roliga är att fast det är trägolv i både kök och vardagsrum, så är de inte samma. De varierar i nyans, och faktiskt också i höjd några centimeter. Själv har jag lärt mig att det är ett litet steg ner från köket till vardagsrummet genom valvgången. Mina nyaste gäster noterar det inte alltid. Här ses nyansskillnaden mellan köksgolvet och den flammigaste,  mörkaste delen av vardagsrumsgolvet strax efter hallen.

20200422_140943

dagbok

O-morgonmänniska

Innan jag regelbundet började tillbringa mina morgnar med någon visste jag faktiskt inte att jag var en sådan o-morgonmänniska som jag är.

Alltså: jag älskar morgnar, för de är ljusa och löftesrika och jag får äta frukost, som nog är mitt favoritmål på dagen, men jag älskar absolut inte morgnar när jag behöver stiga upp medan jag fortfarande är trött, och jag älskar dem speciellt inte före frukost. (Ät nåt så int du blir så knäro*, brukar min mamma säga åt mig.) Det märks ju inte på samma sätt om man är trött (eller sur, eller butter) ensam, för då har man ingen att spegla det mot – ingen som man behöver svara, ta hänsyn till eller ens se. Då kan man vara trött och butter i allsköns ro och ensamhet, och efter frukost är allt lite bättre igen och jag är en lite trevligare människa.

Alltså: att regelbundet börja tillbringa mina morgnar med någon vars väckarklocka ringer 6:30 på vardagarna är inte jättesmidigt. (Man lär sig mycket om sig själv genom att vara ihop med någon. Det är inte alltid skoj. Jag har upptäckt fler dåliga sidor hos mig själv än vad jag har upptäckt bra sidor, men då må det nu vara så. Min partner vill vara tillsammans med mig ändå. Tur är nu det.) Jag brukar stiga upp samtidigt som min partner, koka kaffe åt honom, och sedan gå och lägga mig igen. Så sover jag vidare tills han kommer och säger hejdå för att fara iväg, sådär lite före åtta. Då kanske jag stiger upp, eller så sover jag en halvtimme till. Sedan. Sedan börjar jag vara redo för dagen. Att få äta frukost och långsamt vakna till liv och bli den där trevliga personen som jag ju faktiskt vill tro att jag är större delen av tiden. Förutom då jag är hungrig, då.

Denna morgon har jag vaknat ensam och i lugn och ro. Gjort yoga och ätit frukost (te, brusvitamindryck, limpsmörgås med paprika, samt en skål fruktsallad som lämnade från igår kväll – en rätt typisk frukost för mig). Snart ska jag uträtta lite ärenden i snöovädret (snöovädret!) och sedan jobba. I eftermiddag får jag kaffebesök av en av de 3 personerna jag träffar nu för tiden.

Och imorgon! Imorgon påbörjas mitt sjunde år av National Poetry Writing Month. Dag 1 av 30 dagars diktande. Aprillyrik. Versdiktning varje dag. Poesi utan pardon.

*Det vill säga, ät något så du inte blir så knarrig (gnällig)

dagbok

Poesi utan pardon

För det mesta går det bra. Jag vaknar, äter frukost, arbetar, går till butiken (med stort stresspåslag), går hem. Lagar mat, umgås med folk online. Läser, städar, tvättar. Mot kvällen kommer rastlösheten, oron. Idag kom den redan från morgonen. Jag vill SKRIKA av all osäkerhet. Ska fanimej sluta läsa nyheterna, inget blir ju bättre av det

Jag har ett utkast på ett blogginlägg. Det påbörjades i november, och slutfördes för någon vecka sedan, och ännu har jag inte vågat trycka på publicera. Det fascinerar mig litegrann. Här har jag gått och trott att jag inte har så många spärrar när det gäller vad jag skriver om, och sen kommer det något som ännu är så rått och på något vis skört att jag inte kan dela med mig av det, trots att jag skulle vilja. Får se om det någonsin ser dagens ljus. Kanske behövde det bara skrivas, inte läsas.

Någon ljusglimt i hela det här undantagstillståndet är ju att det snart är april, och april betyder ju förstås National Poetry Writing Month. Trettio dagar, trettio dikter. Skriva dikter kan man ju, förstås, tacksamt nog, göra också i halvisolering och undantagsförhållanden. Så då kommer bloggen överösas av poesi utan pardon.

Detta är en av årets banners på NaPoWriMos hemsida och tillika min favorit: Skärmklipp 2020-03-19 18.08.37

Bilden får mig att längta än mer till sommaren, då jag fantiserar om att saker har lugnat sig, stabiliserat sig, normaliserats. Oavsett kommer jag då få flytta ut till villan, se gröna gräsmattor och sol. Och så fort som våra liv tillåter det, ska jag äta lunch på valfri lokal restaurang med min syster. Med skumpa. Hon bestämmer, jag bjuder. Jag ser så fram emot det.

dagbok

Fredag lördag söndag

20200320_102327
Allt som är fint och behövs just nu. Spetsgardiner, broderad duk från fammos, tulpaner, ljus. En kanin, lite i smyg.

Det är förunderliga tider. Jag jobbar hemifrån köket, som jag alltid gör, men skillnaden i luften är påtaglig. Själen är rätt skakig och pendlar mellan lugn och uppgivenhet. Försöker att inte tänka för mycket framåt, sia om en framtid jag inte kan förutspå, men misslyckas ofta och fastnar i oroliga tankegångar. En dag byter jag de mörkmönstrade gardinerna mot tunna vita. Jag vill ha allt ljus.

20200319_090711
Utsikt från en sovalkov.

FREDAG

20200320_090544

Vårdagjämning! Denna välsignade festdag. Jag firar med en morgonpromenad i skogen. Sedan bakar jag semlor till frukost och äter dem varma med smör, ost, apelsinmarmelad. Världens enklaste, världens godaste. Sväng ihop degen kvällen innan, låt jäsa i kylskåpet över natten, grädda nästa morgon. Går även bra med utgången torrjäst, avsaknad av köksvåg och rågmjöl istället för det ursprungliga grahamsmjölet.

IMG-20200320-WA0009

Här får ni receptet. BARA GÖR DET.

IMG-20200320-WA0014

På eftermiddagen är det traditionsenlig grillning hemhemma. Vi grillar alltid på vårdagjämningen. Oavsett väder. Nisse är helt galen av all korvdoft. Sedan bär vi ved, mina föräldrar, min partner och jag, och avslutar kvällen med bastu. De är de enda människorna jag träffat den senaste veckan. De lär bli de enda jag träffar också nästa vecka. Och väl veckan efter det. Fast nu var det ju det där med att inte tänka för långt framåt.

IMG-20200321-WA0000
Prinsen i familjen.

LÖRDAG

Vi går till det närmaste loppiset för att hitta en påskkrans åt mig. Det finns inga påskkransar. Jag köper ett gult ljus och ett glasägg, och tvättar sedan händerna som besatt. Känslorna är svåra att hantera och jag får ingen ordning på tanke eller planeringsförmåga.

Sist och slutligen går vi och handlar och sedan bakar vi bakar bullar. Klokt beslut. (Jag säger ”vi”, men för att vara ärlig var jag mest hjälpreda som blandade socker och kanel med ena handen och textade familj och vänner med andra.)

20200321_182125 - kopia

När vi inte kan enas om vilken film vi vill se, så ser vi ingen alls. Det är också ett klokt beslut. Vi äter största delen av en bullalängd till ett sent kvällskaffe.

SÖNDAG

Vi lämnar fyra liter mjölk och lika många bullar åt mommo i dörren, byter några ord med henne. Hon har dammsugit och våttorkat golvet, dammat mattor, vädrat alla kläder i stora garderoben, och torkat alla kökshyllor. Sådant kan man också göra i självisolering.

Det är halvsoligt och blåsigt i Kuniskogen, isigt längs stigen och vackra klippor där stigen går som ett vitt band tvärs över annars mossbelagda hällar. Vi pratar om att vandra och om vilka hus vi vill bo i; om gemensamma intressen och om olika; om oss.20200320_090006

På kvällen äter jag mera bullar och lyssnar på en livekonsert via Facebook. Det är ett ryskt band jag aldrig hört om tidigare, men deras musik gör mig glad.