Tag Archives: vardag

I just need to get it off my chest

Det är första dagen på arbetsveckan. Tio och en halv timme jobb. Tolv timmar tills jag ska vara på plats igen. Fyra dagar till innan jag är ledig.

När jag kör hem bläddrar jag mellan radiokanalerna. Behöver något som rensar huvudet, något som passar till en regntung julikväll, som trots allt är så ljus, när syrenerna just har slagit över från den vackraste blomningen.

Och när den låten kommer så vrider jag upp volymen, så högt att jag inte hör min egen röst fastän jag sjunger med, om inte med full hals, så ändå utan att lägga band på mig. I just need to get it off my chest, och utanför bilen blommar syrenerna, och inne i bilen skakar instrumentbrädan av basen, och för en kort stund är jag inte längre trött.

 

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Alla känner ett offer, ingen känner en förövare

Mitt nya sommarnöje är att gå på promenad längs villavägen och lyssna på feministisk podd under tiden. Kombinationen feministisk analys + solljus och sommardoft (bastu, hundloka, lupiner, tallbarr) är fenomenal.

20170625_191538

I det senaste avsnittet av Penntricket var Linnéa Claeson, som driver ett briljant instagramkonto, på besök. De pratade bland annat om sexuella trakasserier, näthat som kvinnor får utstå och mäns våld mot kvinnor. Inga ovanligheter, med andra ord.

Det som fascinerar mig är en tanke som tagits upp i flera omgångar, nämligen: alla känner något som blivit sexuellt trakasserad, men ingen känner någon som trakasserat.

Jag vågar påstå att jag pratar också för mina kvinnliga vänner när jag säger att vi alla har blivit utsatta. Fått oönskade blickar, kommentarer eller bilder. Blivit påtafsade eller påtvingade. Blivit offer för våld och våldtäkt. Jag har kommit rätt lätt undan, men vet att det i mina internetarkiv finns meddelanden (från män) som är av vidrigt slag, dansgolv och festivaler som har solkats av okända och objudna (mäns) händer på min kropp, situationer (med män) som jag i efterhand har insett att inte bara var vaga och obehagliga, utan rentav potentiellt farliga.

Mina solskenspromenader med feminism i hörlurarna ger mig möjlighet att i trygghet skratta, nicka igenkännande, ilskna till, bli ledsen, bli inspirerad. Jag känner mig stark och stärkt, känner stödet av systerskapet, hur alla medfeminister håller mig om ryggen, går bakom och framför och bredvid mig där på grusvägen, med hundlokan som blommar i diket.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Dagar

I

Det finns dagar
när jag skimrar
skiner
skriver
spritter av energi
förändrar världen
förbättrar världen

Så finns det dagar
när det drar i benen
av trötthet
och jag   för   mitt   liv
inte orkar diska
—————-sy en knapp
—————-gå på den där konserten jag tänkte

istället
orkar jag nätt och jämt
till närmsta butiken
köper mjölk spenatplättar godispåse
tillbringar resten av kvällen i sängen
äter sura godisar och tittar på teveserier
chattar med vänner
googlar
hur cyklister med snopp
riktigt placerar sina kroppsdelar
på så smal sadel

och när jag lägger mig
drar det ännu i benen
men jag vet
att det kommer nya dagar
när jag skimrar skiner skriver
och orkar gå på konserter

II

En helgdag
arbetar jag
trots allt

tvingar tanken
och språket att samarbeta
ett förbannat arbetspass
efter annat arbetspass

ligger sedan naken i sängen
läser poesi
och sover

(alltid lika förvirrande
att vakna)

och i att släpa sig ut
för att promenera
handla
sedan: sy den där knappen

bidar jag tid
bereder jag ro
för mer skimrande skinande skrivande
dagar att komma

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Kaffe och Kyrkpressen

Till mina veckovisa rutiner hör att läsa Kyrkpressen och dricka kaffe. Oftast på torsdagar, då, när KP kommer. Allra bäst är det torsdagar då jag är ledig och kan ta ettmeddaskaffi i soffan med nyaste numret. Jag är en sån mommo.

Denna vecka blev KP-stunden, med kaffe och struva, av först idag. Hela gårdagen var jag nämligen upptagen. Två varv via hälsovårdscentralen (har nu tre nya mediciner – men kan också andas ordentligt för första gången på en månad, så i slutändan är det på plussidan), handla åt en vän, och sedan hängde jag med L resten av dagen. Vi köpte glass, vinägerchips, Daimkross, salta nötter och kolasås, som vi åt. Samtidigt. Och så whisky på det. Medan vi lyssnade på musik, tittade på trailrar och pratade om teveserier och snygga män.

Sedan var jag mommo igen och for hem redan halv elva på kvällen, för att jag måste ta min antibiotika och sova.

Den lysande BFF-Ellen skrev: ” Tycker faktiskt vi kollektivt i bloggosfären kan bestämma oss för att det är okej att skriva osammanhängande, oplanerade inlägg också. Visst, visst?” MEN JAVISST. Är ledsen över att mitt bloggande har blivit så förknippat med uttänkta och tematiska inlägg. Jag är ju inte så uttänkt och tematisk själv, så då känns det märkligt att mitt skrivande också ska vara det.

Ett osammanhängande och oplanerat inlägg, alltså. Och jag tycker mig minnas att när jag för länge sedan bad om önskeinlägg så kom ”vardag” från flera håll.

Denna vardag, med andra ord. Kaffe och Kyrkpressen. Jag har köpt skor idag också. På grund av att mina fötter är feldesignade såsom de är, så är skoköp ett lite större projekt än jag skulle vilja att det var. Men jag hittade ett par fina lågskor i vinröda mocka. De var inte precis billiga (vilka bra skor är nu det?), så jag hoppas de förstår att vara bra också nu när de är ute ur skoaffären.

20170428_202956

Nya, snygga, dyra och (förhoppningsvis) bekväma skor.

Nu ska jag – kanske – ta en promenad i mina nya skor. Om jag vågar.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Tio dagar till april

Vår i Vasas vindtunnlar
får örhängen att glittra
hårslingor att slita sig
sand i synen att klia sig

Extra vuxen:
byta banker
mejl om möten
plan om pengar
(det sista: lögn)

Klippte naglarna
smärtsamt korta
får inget grepp
om något

(Läser sedan:
”…men det är definitivt
bara heterokvinnor
som har långa naglar”
Ojdå jaså jaha)

På vägen hem:
Ben Whishaw-look alike
ett barn i koppel
en tant med basker
lika röd som min

drömmar om
kringlor och kaffe

tio dagar till april

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Entusiasm

När folk frågar hur det är, så kan jag sanningsenligt svara: Jotack, det är riktigt bra.

Vilken känsla efter en så svår höst. En livskris genomliden och genomlevd.

Och våren hjälper, ljuset. Det faktum att jag den senaste tiden har jobbat med sådant jag faktiskt vill och kan. Lissabon som gjorde så förvånansvärt gott åt själen.

Här om dagen ställde en av mina husgudinnor Veronica Varlow en fråga via instagram:

Skärmklipp 2017-03-18 20.07.02

Av gammal vana tänkte jag först skriva: writing. Men det var för uppenbart. Inte riktigt sant. Write one descriptive word below of who you want to be today. Name it and claim it. Så jag tänkte efter, och sen svarade jag, sanningsenligt:

My word for today, and for days to come: enthusiastic.

Jag vill återuppväcka min entusiasm, den som jag vet att finns där, i grunden av min natur. Just nu ligger den och slumrar i jorden, men med vårljuset, lite lockande och tålamod så tror jag snart den visar sig.

Jag vill inte endast vara entusiastisk sådär i största allmänhet – jag vill också aktivt välja saker som gör mig entusiastisk. Kunna välja bort saker som jag gör mer av pliktkänsla än av glädje. Säga ja och säga nej och säga det låter roligt, men tyvärr inte denna gång och säga tack för förslaget, jag ska sova på saken och återkomma åt rätt saker.

Två saker som jag vill odla min entusiasm inför: Vasafeministerna och NaPoWriMo, ett nätverk för feminister i Vasatrakten, samt den årliga diktutmaningen med 30 dikter på 30 dagar. Denna april blir fjärde på rad som jag ska vara med. Förbered er på dikter. Många dikter. Förhoppningsvis med översvallande entusiasm!

2 kommentarer

Filed under dagbok

Imorgon igen

Det är något som inte riktigt är som det ska vara. Jag tror det är tröttheten som överrumplade mig. Plötsligt, en dag, tog även små saker all min energi, och igår – en lördagskväll – var jag i säng innan klockan tio om kvällen. Sedan sov jag tio timmar. Idag är jag trött igen. Helt färdig redan klockan tre, när jag ligger i soffan och läser en feministisk tidskrift. Senare: gäspar framför datorn, tänker kan inte tvättmaskin bara gå klart så jag kan sova sedan?

På andra sätt: en märklig känsla av att allt går som det ska – eller att saker i alla fall går i en godtagbar riktning. Att jag inte har något jag stressar väldigt mycket över, och att jag inte har haft svår ångest på rätt länge. Känns på nåt vis förvånansvärt – och lite bedrägligt – lugnt, helt enkelt.

En vän: ”Sådär så man undrar om det är lugnet mellan stormarna eller om det har stormat klart för ett tag?”
Jag: ”Precis så! Magkänslan säger faktiskt att det har stormat klart för ett tag, men det finns ju alltid den där lilla rösten som säger annat.”
Min vän: ”Då får vi tro på magkänslan och berätta för den lilla rösten att allt faktiskt kan rämna när som helst och att det är precis så det ska vara.”
Jag: ”Vilken otroligt svår men samtidigt fin tanke. Och sann, framför allt.”
Min vän: ”Too-ticki säger: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Jansson vet nog hur det är.”
Jag: ”Nå att.”

Morgnarna, i alla fall. Förmiddagarna, de tidiga eftermiddagarna. Det här vidunderliga vårljuset som får min själ att vilja sjunga. Allt är så lugnt i det. Hanterligt. Till och med vackert. Tiden dras ut i långa sjok och jag vill bara bada i det här marsljuset, i det som snart kommer vara aprilljus. (Åh, vad jag ser fram emot april.)

Då blir senkvällarna lite svårare. Att jag fortfarande måste tända ljus för att orka, för att inte vilja sova riktigt med detsamma. Den regnbågsfärgade ljusslingan i mitt sovrum. Gräva ner sig i tumblr och instagramkonton som antingen är trösterikt vackra eller utan ursäkter feministiska eller en blandning av båda.

Men det där ljuset, ändå. Imorgon igen. Att få se det imorgon igen.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Inte som jag tänkte

Idag är en sån där dag som jag skulle vilja göra det mesta av. Engagera mig, delta, skriva, påverka. Jag började starkt, med kvinnodagsfrukost (får jag ge mig själv typ femtio poäng för att jag vågade mig dit trots att jag inte kände en själ?) och planer på att vara nätaktivist hela dagen, och sedan avsluta det hela med öppen scen-evenemang på Ritz ikväll.

Men vet ni, ibland går det inte som man har tänkt. Jag har sovit lite för lite, lite för många nätter i sträck. Jag fryser, och har en molande mensvärk som sitter överallt. Inte tillräcklig för att ta värktabletter, men tillräcklig för att inte riktigt vara i toppform. Har arbetat med en korrekturläsning, men det har gått trögt. Känner det klia i kroppen av rastlöshet och en vag ångest som jag försöker ruska av mig. Orkar inte diska eller tänka smarta tankar.

Där ute snöar det tungt, som det har gjort hela dagen.

Och först nu, halv sex på kvällen, börjar jag komma till ro med att Internationella kvinnodagen inte blev som jag tänkte eller ville. Att vissa dagar är tröga och svårforcerade, helt utan anledning. Att det sådana dagar är okej korrekturläsa lite mindre och stirra tomt framför sig lite mera. Kampen finns nog kvar imorgon, eller någon annan dag, när kraften och inspirationen är större.

Och till Ritz går jag, genom snöfallet, om jag orkar. Och orkar jag inte är det okej, det med.

IMG-20161231-WA0007

Fin tavla från badrummet i en lägenhet jag firade nyår i.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Tvillingar

Då jag står och väntar på bussen ser jag ett par tvillingar.

De går i takt, bestämda steg i Doc Martens, nätstrumpbyxor och raka, svarta kappor. När de passerar tittar en av dem på mig, blicken lika hård som stegen, bleka ansikten med skarpt smink och krusigt rött hår.

De har varsin vit tygkasse över axeln – inte på samma axel utan på den yttre, så att de blir spegelbilder där det enda som skiljer dem åt är att ena tygkassen är mönstrad i svart.

Jag tänker att jag aldrig någonsin kommer vara lika cool som de.

1 kommentar

Filed under dagbok

Knäckebröd och kokt potatis

De senaste dagarna har jag vikarierat som elevassistent i en lågstadieskola. Jag får skjuts med min pappa, som är lärare och rektor. Morgnarna är mörka och blåsiga, men jag sitter som en varm, sömnig puppa i passagerarsätet och lullar i takt med radion.

Min aktning för lärare och skolpersonal växer för varje timme. Att de orkar. Att de klarar det.

Varje rast är det någon som gråter. Någon som slåss. Varje lektion är det någon som springer, någon som skriker. Fyra elever som frågar ”Vad ska vi göra?” precis åtta sekunder efter det att läraren har gått igenom de steg-för-steg-instruktioner som står skrivna på tavlan.

Samtidigt: för varje timme lär jag känna eleverna lite bättre. De vågar komma till mig när de har problem med matteräkning, låter sig tröstas efter att någon har pickat dem lite för hårt i axeln, läser sin läseläxa för mig. (Det är fascinerande, hur stora skillnader det är  i läsning för elever på sju, åtta år: vissa stavar sig igenom varje ord och klarar det knappt då, andra läser flytande och har inga problem med ord som ”guldbroderi” eller ”brådska”.)

I matsalen tänker jag tänker, hur alla finländska elever i princip är uppfödda på knäckebröd, kokt potatis och mjölk så kall att det ilar i tänderna om man tar för stora klunkar.

Det fascinerar mig också, hur eleverna inte verkar tro att lärare och andra vuxna är så okunniga om vad de gör. Svärord i korridoren. Fula gester i matsalen. Tänkte vi också att vuxna inte lade märke till saker?

Kanske är det mycket vi inte lägger märke till.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok