Motigt

”Det känns som att hela den här månaden har varit så motig”, säger jag åt min sambo efter ännu en trög dag. Dagens bästa var när vi åt lunch ute, en massa goda röror och sallader, frasiga och varma ostrullar; till och med kaffet, som brukar kunna vara av diskutabel kvalitet på lunchrestauranger, var gott. Även i dag tänker jag med värme tillbaka på gårdagens lunch. Vi var trötta och disträ, men vi var också mätta och tillsammans. Jag sörjer att april, som brukar vara en kreativ och inspirerande vårmånad med daglig dikt, nu är ytterligare en motig och tung vintermånad (visserligen med daglig dikt, men också det är mera ett måste, ett jobb, än ett nöje och en lust).

Jag börjar fundera om jag bara tror att jag är låg, om jag bara lurar mig själv att de tankar jag tänker sent om kvällarna är sanning, så jag bläddrar tillbaka i dagboken:

2.4
Kära dagbok! Jag orkade inte skriva i går kväll, då jag var helt slut i huvudet efter att ha arbetat sent och sen tagit en promenad i snålblåsten för att svalka hjärnan. Jag har lämnat in förra månadens stora arbetsprojekt, men alltså, vad man kämpar och stretar, och sen är man bara lättad men inte alls desto mera nöjd eller stolt, bara ett ”jaha” och så får man fortsätta med nästa jobb.

7.4
Kära dagbok! Vilken absolut gråregnig söndag – imorse till och med snöslaskade det! Humöret har varit därefter.

10.4
Kära dagbok! Det har nog varit en motig april, känns det som. Ingen inspiration eller motiatvion till något. Ont i magen har jag också i dag igen.

19.4
Kära dagbok! Jag är ännu så trött efter Solmukohta, orkade inte skriva igår. Skör är jag också, har gråtit flera gånger om dagen den senaste tiden, redan före frukost. Kanske just för att det är före frukost, och jag behöver äta? Men jag har gråtit vid middagsbordet också, åt oklara saker, jag minns inte nu och visste väl knappt då.

Jag undrar vad det är som felas. Vårvädret som aldrig vill infinna sig? Kroppen som fortsättningsvis krånglar på flera plan? En överansträngning, först massor av jobb och social resa till Åbo & Pargas i mars, ingen egentlig påskledighet, och sedan mera jobb och Solmukohta i april? Världsläget, ekonomin, regeringen? Jag märker ju att jag är deppig, tankarna snurrar åt det negativa, hur mycket jag än gör känns det alltid som för lite – en dag när jag har gjort lite morgonyoga och tagit en promenad hackar jag ner på mig för att jag inte har styrketränat också – samtidigt som jag har svårt att komma till skott med sådant som jag vet att jag brukar vilja göra. Allt går nog, men inget går motståndslöst.

Hav förtröstan, viskar jag åt mig själv och fortsätter. Fortsätter stiga upp om morgnarna, ta mina D-vitaminer och järntillskott, äta bra mat (och där emellan: inte så bra mat), ta mina promenader (och där emellan: ligger på soffan), svettas framför Youtube-pass och veta att det är gott, leverera på jobbet och hålla deadliner, övertala mommo att komma in på kaffe när hon nu en gång kommer promenerandes för att få hjälp med att läsa ett sms på telefonen, försöker lägga mig i tid och höra av mig till mina vänner. Där emellan gråter jag, mår inte jättebra men inte heller jättedåligt. Mårar å på, keep calm and carry on. Vad tråkigt det måste vara att läsa det här, en ändå välfungerande, privilegierad människa som beklagar sig över i det hela struntsaker. Men så är det nu. Är det tungt så är det tungt oavsett hur tungt eller lätt andra har det. Snart är det förhoppningsvis något annat, något bättre, ljusare, varmare. Hav förtröstan.

Den svala sidan uppåt

Mitt skrivande sover. Det har gjort det en längre tid. Emellanåt har jag försiktigt försökt väcka det. Då har det vaknat till, plirat på mig med små ögon, ibland roat, ibland irriterat. Det har mumlat lite, som att försäkra mig om att det fortfarande är där. Sedan har det svängt kudden med den svala sidan uppåt och vänt ryggen mot mig, förnöjt sjunkit ner i slummer och drömmar igen.

Och jag har låtit det sova, gjort andra saker i stället medan vinterhjulet rullat på med snötyngda ekrar – läst romaner och noveller, firat förlovningsfest och trettioårsfest, tagit skogspromenader med Nisse, nyligen tillbringat en vecka i Åbo och Pargas för att i vanlig ordning träffa vänner (och i vanlig ordning älska att jag har så fina vänner). Jag känner mer och mer hur jag vill tillbringa mindre och mindre tid framför datorskärmen, det blir tillräckligt av det i arbetets tecken. Kroppen kräver annat, huvudet behöver rymd, ögonen vill tomglo ut genom ett fönster länge efter att kaffet i koppen är slut.

Men nu, när marssolen packat ihop snön och de första gatorna blivit rensopade, när det är ljust om morgnarna och koltrasten börjat sjunga om kvällarna, så har mitt skrivande också börjat röra på sig. Jag hör hur det suckar till i sovkammaren, bökar omkring i sängen mer än vanligt. Haspen skallrar när det puffar upp fönstret för att släppa in lite luft. Vattenglaset klinkar mot nattduksbordet. Den första april ringer väckarklockan. Då börjar National Poetry Writing Month, som mitt skrivande inte har missat på tio år. Jag är tryggt förvissad om att det kommer att vakna och stiga upp till det även i år.

Tills det låter jag det vakna och morna sig i egen takt, såsom jag själv vill få vakna. Jag öppnar också fönstret i köket för att släppa in lite luft, så småningom låta det bli korsdrag. Jag har en biografi att fortsätta språkgranska. Jag har en fånig fantasyroman att börja läsa. Jag har en påskhelg fylld med arbete som avbryts av brunscher, kaffe, kanske en konsert.

Och sedan – sedan ringer väckarklockan för april.

Askspade

Jag är konvalescent samt hus- och hundvakt ett par veckor. Om morgnarna väcks jag av skall som kräver frukost, med lite tur kan jag sova en halvtimme till innan det är dags för morgonpromenad i ullunderställ och dubbskor, tunn dunjacka och påsavantar. Efteråt sätter jag sätter mig framför den rappade spisen på fotpallen, robust och hemsnickrad som så många pallar och småbord här, och öppnar glasluckan med spiskroken i mässing. Eldstaden behöver askas ur. Det blir så med den ved jag har, grova och lite sura björkklabbar som pyser när fukten flyr, ved som kräver mycket tidningspapper för att ta fyr. Det hjälper inte att jag låter veden stå i grovköket och torka ett extra dygn innan jag flyttar över den till vedlådan.

Jag stiger upp och går iväg, sticker fötterna i pappas stora, fodrade gummistövlar, och slirar ut till skjulet. Det finns många små byggnader på tomten: förrådet, skjulet, lilla ladan, stora ladan, vedlidret. Ved förvaras på flera ställen, enligt ett roterande torksystem som bara pappa har full insyn i. Vi hämtar ved därifrån han säger att vi ska hämta ved. För tillfället hämtas veden från vedlidret, längst bort på en hal, slingrande stig. Men nu går jag till skjulet i gummistövlar, där jag vet att det ska finnas en askspade. Också den robust och hemlagad, inte helt bekväm i handen. Jag tror det är min numera bortgångna gammelmosters man som gjorde den. Han har tillverkat mycket av stål och järn: marschallhållarna som vi sticker ner i snön vissa högtider, den väldigt industriella lyktstolpen som lyser upp villatomten sena augustikvällar och som inte alls passar in stilmässigt men som är mycket praktisk. Jag snokar runt i skumrasket i skjulet, vi har aldrig fått något fungerande ljussystem där, far med blicken över hönsnät, utemöbler, lyktor, krukor, komposttunnan som måste stå skyddad eftersom den bara har frusit till hela vintern. Askspaden står förstås lutad mot väggen direkt till höger innanför dörren – varför skulle den ställas längre bort än nödvändigt.

Jag går tillbaka in med askspaden, stiger ur stövlarna och dimper ner på pallen framför spisen igen, skyfflar upp aska och kolbitar, den rejält tilltagna askspaden blir rågad och kräver bägge händer för att hållas stadig. Sedan stiger jag upp igen, gummistövlarna, går förbi skjulet till vedabackan. På vedabackan kastas allt som anses vara skräp eller förbrukat, men som kan få en andra chans: kvistar, rabarberblad, vissna krukväxter. Inget växer så bra som på vedabackan. Där frodas ett par vinbärsbuskar och två krikonträd som ger rikligare skörd än vad vi alltid vet vad vi ska göra av den, och över rishögen slingrar sig en murgröna. Nu är förstås allt dolt under snön, där jag rakt upp och ner kippar ut askan, svart och grått mot det vita. Jag undrar om askan får snön att smälta snabbare eller långsammare. Om dagarna hörs takdropp, och isen på stenplattorna framför huset både tunnas ut och brakar i större sjok under dubbskorna för var dag som går, allt det viskar om vår, men mulenheten inbjuder inte till eftermiddagskaffe på den nu helt snöfria lilla verandan. Inte ännu.

Jag skakar av askspaden, ställer tillbaka den innanför skjuldörren. Kliver ur stövlarna när jag kommer in, öppnar spjället och dimper ner på pallen framför spisen en tredje gång denna morgon. Staplar tunga vedträn, det smärtar i armen av lyftet. Dessa kroppsligheter som avlöser varandra, det är för mycket för att orka fokusera på mer än en krämpa i taget. Jag river strimlor av och knycklar ihop det senaste numret av Österbottniska posten, trycker in papper mellan vedklabbarna och avslutar med en tändbit. Pappret brinner snabbt, tändbiten sakta, och med misstro lämnar jag spisen för att laga frukost. Jag dricker café au lait ur kaffekapsel, rostar rågbröd med rödbetssallad, paprika, sallad, ost, häller upp ett glas hallonkefir. När jag ställt ner allt i vardagsrummet på ett sidobord, detta faktiskt inte hemsnickrat, får jag ta till eldgaffel och mera tidningspapper och tålamod för att dalta med elden. Veden pyser. Tre omgångar brukar det ta innan jag får ordentligt fyr. Jag tänder en pappersstrimla från ljuset på bordet, använder den för att tända vidare i spisen. Inte sparar man något på en tändsticka, egentligen, men det är något i ryggmärgen, varför slösa en tändsticka när det redan finns en öppen låga inom räckhåll.

När elden slutligen tagit sig och jag flyttar mig från pallen till fåtöljen för frukost hörs tassande. Hunden har lämnat sin korg för att lyftas upp i famnen och tigga om dagens lilla ostranson.

Mitt emellan

Jag är mitt emellan två långa arbetsprojekt och unnar mig därmed några dagar ledigt innan jag tar mig an nästa jobb. Det ska bli skönt att byta ut gymnasiekemitexter mot åländsk biografi. Omväxling förnöjer.

I flera veckor har jag haft ont i armen. Det är svårt att ens lyfta en telefon. När jag använder tandtråd om kvällarna (inte alla kvällar, så duktig är jag inte) krampar det i underarmen när jag är klar. Är det en överansträngning? För mycket knattrande på tangentbordet? För lite (ingen) stretchning?

Det är oxveckor, mitt emellan första januari och första april. Vardagen kravlar sig fram. Utomhus slår det från minus tjugotre till nollgradigt över en natt. Bilarna har stått orörda under tunga blötsnötäcken, men ikväll blir det att sopa av min bil än en gång. Vi ska storhandla till helgens 30-årsfirande (det är inte mitt). En ny butik har öppnat i hembyn, och mamma köper lösgodis åt oss till specialpris. Hon överräcker det när hon, jag och mommo träffas på kaffe i stan. Vi kivas lite över vem som ska få bjuda, men mommo vinner (som hon brukar). Jag vet att jag har sagt det förr, och det är svårt att framhålla utan att låta löjlig, men jag uppskattar varenda kaffekopp med mommo och mamma mer än vad jag någonsin kan förklara, som något jag aldrig tar för givet, alltid värt att prioritera.

Onsdagen, vändagen, känns som fredag. Jag är på ärenden i stan och skickar ett meddelande åt Conny: Okej, nu kommer en viktig fråga: Ska jag köpa blommor åt mig själv idag? Men det behöver jag inte göra, får jag veta, och när han kommer hem från jobbet är det med en blombukett och en liten ask chokladpraliner. Vi äger närmare femton vaser, men ingen som passar precis till just den här blombuketten. Så den får stå i ett ölglas.

På kvällen går vi på alla hjärtans musikaler-konsert. Jag sitter ofta och blundar mot scenljuset, plockar fram en näsduk när det behövs och kramar om Connys knä när det är någon rad i alla musikallåtar om kärlek som känns extra starkt. Så fånig är jag ändå, att jag förstår poesi, musik och litteratur på ett annat sätt när de stämer överens med mitt eget liv. Klyschor är klyschor för att de är sanna. Kärlek är större än vad förnuftet kan fånga.

På snåte

Säg efter mig: PÅ TJUGONDAG KNUT DANSAS JULEN UT. Den som yttrar något om att våren är på kommande (det är -26 grader där ute i skrivande stund), försöker plocka bort adventsstaken till förmån för rosa tulpaner eller ifrågasätter julduken får på snåte. (Nå nej, jag är ju pacifist, men den får täppa till truten med de sista mjuka pepparkakorna och snällt sitta kvar i soffan och titta på julgranen som tindrar.) Som någon på internet sa: Januari blir inte kortare bara för att man städar undan julen tidigare.

Och som jag har längtat efter denna jul, detta jullov! När jag har harvat på med att bolla allt extraprogram som kommer i adventstid med att korrekturläsa kemiböcker och analysera dikter har jag drömt om sovmorgnar, långa lässtunder i soffan, bastu och filmkvällar. Allt detta och mer har jag fått. Mellandagarna var precis det där ljuvliga lullandet som jag vill ha, när jag måste anstränga mig för att komma ihåg vilken veckodag det var. Jag tar paus från så mycket: jobb, tanken på bloggande, hemmaträning. I stället promenerar jag i vinterkvällen, skrollar på telefon och fokuserar på vilan, på att bara vara – jag gör inte ens yoga, som jag vet att jag mår bra av. Men ibland mår jag ännu bättre av att låta bli, för att visa för mig själv att jag kan och får.

Det bästa med denna jul är ändå att systra mi var hemma. Vi och våra respektive har tagit promenader, spelat kort och andra sällskapsspel. Dagen innan julafton hade pappa ordnat tomteverkstad ute i förrådet med såväl muntlig förklaring som pedagogiska steg-för-steg-instruktioner upphänga på arbetshyllorna. Märks det att pappa är lågstadielärare? Han var till och med mer pepp än vi, och då ska jag säga dig att jag var lika ivrig som vilken lågstadieelev som helst som får göra något annat än ha vanlig lektion. Med radion på i bakgrunden pysslade vi ihop tomtar av vedträn, filttyg, knappar och bomull. När allas skapelser var klara bjöd vi in mamma att gissa vems tomtar som var vems. Hon fick 10 av 10 rätt – vi var imponerade men egentligen inte överraskade.

På kvällen innan julafton var vi som vanlig bjudna till grannarna på glögg, som vi har varit sedan vi flyttade in 1995. Det här var första gången som min sambo var med, eftersom jag var beredd att kompromissa med i princip vad som helst annat under julen för att han skulle kunna närvara. Det betydde att vi var 4 äldre vuxna med sina sammanlagt 5 vuxna döttrar, deras sammanlagt 4 respektive samt 1 småbarn och 1 hund. Det var precis lika stökigt, högljutt och hjärtligt som ni kan föreställa er. Kompromissen betydde också att jag firade merparten av julafton hemma i sambons barndomshem, och det var den allra trevligaste av kompromisser. Jag visste ju nog att deras julaftonsfirande innebar mängder av a) mat och b) julklappar, men missbedömde trots det mängden – när de andra gick efter sin tredje tallrik julmat hade jag redan ätit mig mätt på två. Och då var det ännu efterättsbordet kvar, med bland annat den traditionsenliga kinuskikakan. (Andra roliga traditionella julrätter på deras bord är räk-blomkålsgratäng, rom med smetana och rödlök, och kanderade körsbär och konserverade ananasringar på skinkan.)

Något som jag bestämde redan tidigt i höst var att ta långledigt över julen. Jag har varje år känt att jag har behövt det, men varje år har jobb kommit emot och emellan. Den här gången har jag varit bestämd och strukturerat arbetet därefter. Ännu denna smällkalla, första vecka på det nya året är det jullov. Allt arbetsrelaterat som sker är endast på frivilligbasis och en bonus. Jag ska inte behöva skynda hem från iskalla promenader för annat än att värma mig. Kvällarna ska fortsättningsvis tillbringas i soffan med roman och varm kakao – kanske med en skvätt Minttu.

God jul, gott nytt år och god fortsättning på er alla! ♥

Substans, motstånd, tyngd

Jag vet inte om det är den mörka årstiden eller någon slags näringsbrist eller vad det är, men jag är så snål på att äta kött jämt. En nudelwok med tofu till middag räcker ingenstans. När vi var på finmiddag på Fröj för några veckor sedan åt jag deras standardmeny och njöt av mediumgrillat, lokalt kött.

Vissa dagar blir det skralt med redig mat: havregrynsgröt till lunch, kaffe och rostat bröd till mellanmål, pannakaka till middag. Sådan mat är också mat, men jag längtar efter substans, motstånd, tyngd. En kväll promenerar jag till mommo och får fiskbiffar och rödkålssallad, vilket tillfredsställer mitt sug långt mer än vad havregrynsgröt gör. Ändå drömmer jag dagligen om feta älgfärsbiffar med gräddsås, potatismos och lingonsylt; renskav; pumpa, kärva grönsaker; ägg.

Trött är jag också, mycket och ofta, det är som att mörkret kommer ikapp mig nu, och då äter jag både järntillskott och D-vitamin. Men det finns en motighet, en tröghet och en trötthet i kroppen, som bara vill ha det varma, mjuka, lättillgängliga. Varm, tung, salt, fet, mättande mat.

En torsdagskväll går en vän och jag till Friends & brgrs. Vi diskuterar husbygge och jobb och förlovning, vår vardag, båda är slitna men det är skönt att umgås just i den här slitiga vardagen. Jag har testat Friends & brgrs alla vegetariska hamburgare. Denna gång beställer jag min tidigare standard: en aioliburgare med biff på finskt nötkött, cheddarost, syrad rödlök, rucola och aiolimajonnäs. Och så franskisar på det. Och två glas Pepsi max med is.

Det är den godaste hamburgare jag ätit på långa tider.

Snön och träskmarkerna

Den första november börjar snön falla, vinande och länge. Det varnas för dåligt väglag och stormbyar. Jag vet att det kommer smälta till helgen, så jag varken kan eller vill låta bli att försjunka i känslan och det skymmande ljuset av ombonade tider, tända ljus som lyser i kapp med pumpaljusslingan, hålla mig med varmt kaffe och mockakyss i soffan medan jag läser If we were villains som jag lånat om två gånger utan att ha hunnit läsa den och nu måste lämna tillbaka inom en vecka. Jag har mycket arbete på mitt bord, många punkter på att göra-listan, planer som måste dubbelkollas mot arbetsscheman och som bara efter stor tankemöda faller på plats. Vi har husmöte tre dagar i rad för att få allt att stämma. Sambon jobbar delade dagar och kvällar på teatern; jag tågbiljetter och biobiljetter, googlar tårtbeställningar, bokar vaccintider.

Ända sedan jag kom hem från Florida har jag frusit. Kroppen vande sig vid mild värme, sol bakom tunna molnslöjor, fukten som stiger ur träskmarkerna. På Island var det kallt, förstås, men det räknade jag med, rörde mig genom Reyjkavik och lavafälten och kontinentalplattornas skarvar med tre lager byxor och fyra lager tröjor (förutom i Blå lagunen, där jag i strävt, varmt vatten skålade i torr skumpa mot månen, för mig, för mina nära och kära, för att jag hade gjort den här resan och också för att jag snart var hemma igen), men det här var jag inte beredd på.

Jag funderar på vad jag tar med mig från Florida den här gången, inte bara de konkreta sakerna (ett doftljus, tre handgjorda skrivböcker med guldtryck och strukturerat papper, en halloweenpumpakaffemugg som redan åkt i golvet och därefter blivit limmad och numera inte håller kaffe men nog solidare godsaker) utan sådant som inte går att greppa lika lätt. En påminnelse om generositet, som alltid, om att bjuda och bjuda in och bjuda till. Hur värdefullt det är att kunna göra det. Minnena förstås, jag gjorde ju ändå livets resa! Jag ska återkomma till allt det där, bara arbetsbördan minskar och jag gått igenom fotona. Också: känslan av att allt går att köpa, att allt är tillgängligt. Det är inget som jag nödvändigtvis vill inkorporera i min egen vardag. Däremot: inställningen att 30 minuter, 45 minuter, 60 minuter restid till något roligt inte är länge, att det finns ett mervärde i att orka och idas ge sig ut för att uppleva sådant man är nyfiken på. Säga ja. Planera och boka in saker, också långt på förhand, utan att veta hur orken och måendet kommer vara då, våga lita på att man kommer vilja och kunna fara på det när dagen kommer. Och, som min syster säger, om det är skittråkigt, ja, då är det ju bara att fara hem igen.

Välsignelser att notera

Det är dagar som denna som det är lätt att räkna sina välsignelser och låta svårigheterna ligga i ett hörn. När är vinden är skarp och kylig, lönnlöven strax innan sin vackraste nyans i solen, och dagens arbete är avklarat redan kl. 11.30. När man får bo på en sådan här gata.

Jag promenerar in till stan med en detaljerad lista och redig ryggsäck. Det är så skönt med en dag utan någon tid att passa, att utan brådska låta ärendena ta den tid de tar. Bibban, apoteket, butiken, fiskdisken, Alko. Jag lånar en bok om språkrekommendationer, köper värkmedicin, tre sorters bröd för tre sorters syften och två flaskor Minttu. I fiskdisken köper jag skagenröra och sikröra, lägger välsignelsen att få äta egenodlad potatis och fiskröra till middag en vanlig torsdag i oktober till listan.

Ett av stadens favoritkaféer har gått i konkurs. Kombinationen av pandemin, Ukrainakriget och alla ökade kostnader blev för mycket. Denna vecka har kaféet öppet sina sista två dagar, och jag har skrivit in Kaffe på Sweet Vaasa! i kalendern. En vän som bor i huvudstaden skriver och frågar om jag råkar ha vägarna förbi kaféet, där vi ofta brukar träffas när hon är i stan, om jag kunde köpa lite te för att stöda dem. Självklart, självklart! Det blir två Funky Flower och två Earl Grey Blue Flower. När har jag kunnat motstå ett ekologiskt Earl Grey-te? För tillfället har jag fyra sådana i skåpet. De räknar jag med att räcker knappt vintern ut.

När jag efter ungefär två tredjedelar avklarad lista och småsvettig av tyngden av Minttu och bröd närmar mig kaféets uteservering sitter min sambo där, arbetsbyxor och teddyjacka i skuggan, och väntar på mig. Han har stöddemonstrerat på torget med sina kollegor och visste att jag hade ärende till kaféet, så han tog sitt eftermiddagskaffe där. Jag blir så glad och överraskad att jag nästan börjar gråta. Det slår mig så hårt att jag känner mig dum, hur mycket jag älskar den här människan, hur en kaffe tillsammans när jag inte alls hade förväntat mig det kan förgylla en redan guldskimrande dag till oanade glanser. Kanske den största välsignelsen att lägga till listan.

Han dricker ana koppin, jag min första, och vi delar på en bit pavlova. Den där pavlovan är den bästa av alla. Varje år önskar jag mig en pavlova därifrån i födelsedagstårta, och sedan äter vi pavlova till kaffet tre dagar i rad. Vad ska jag ha för födelsedagstårta i fortsättningen?

När jag kommer hem någon timme senare packar jag upp för att snart packa ner igen. Nästa vecka tar jag tidigt höstlov och reser dit där palmerna och alligatorerna – och min syster – bor. Ännu en välsignelse att notera. I väskan ska jag packa solkräm, yogabyxor, sandaler och två flaskor Minttu.

Tre roligheter

Har du ens läst dikter till lunch, om du inte fotar att du har läst dikter till lunch?

Vi lagade fem liter tonfiskpastasallad till mat för flera dagar, och jag har läst dikter till lunch, också det flera dagar i rad. Att läsa Jag älskar dig till döds ändå av Dorothy Parker, i urval och tolkning av Isabella Nilsson, var så roligt. Flappern Dorothy Parker skrev sina dikter om livets nedrigheter, dödslängtan och kärlekssorg år 1926 på light verse, som enligt diktsamlingens förord är ”rimmad poesi med triviala eller lekfulla teman som skrivits primärt för att roa eller underhålla och som ofta involverar användandet av nonsens eller ordlek”. Nästan hundra år senare tolkar Isabella Nilsson dikterna med lika stor skicklighet, och placerar dem dessutom i sin samtid. Eller vad sägs om följande bilder:

ANECDOTE

So silent I when Love was by
He yawned, and turned away;
But Sorrow clings to my apron-strings,
I have so much to say.

ANEKDOT

Hos Kärleken, på finbesök,
förblev jag på min vakt.
I Sorgens slitna pentrykök
blev desto mera sagt.

Eller den här absoluta pärlan:

En lördag var jag på lajv. För en gångs skull såg karaktären inte alls ut som jag. Lockad pannlugg och smink är the way to go, tydligen!

Foto: Toni Finell.

Till utstyrseln hade jag:

• icke synlig: svart korsett som jag en gång betalde 3 euro för på loppis och som tjänat mig väl
• av gamlamommo omsydd kråsskjorta, ursprungligen lagad till moffa för en Bellmanmaskerad
• folkdräktsliv med tillhörande röd kjol
• brun loppiskjol med glittrande kantband
• mommos gamla förkläde
• röd sjal som jag någon gång haft under magdanslektioner
• mammas gamla halsduk som huvudduk
• broderade och paljetterade pengapungar av okänt ursprung
• tingeltangelsmycken från mina tonår och djupet av smyckeslådorna
• mammas gamla stövlar (som varit med på varenda piratlajv och vars klack oåterkalleligt smulades sönder när lajvet slutat).

Jag spelade siaren Martha Isabelle på sjörövarlajvet Bland dråpare och rövare, och det var så roligt. Jag spådde i tarotkort tills jag tappade rösten, och korten talade sanning varenda gång. Det var så härligt med ett kort, lättsamt och optimistiskt lajv efter sommarens stora vikingalajv. Det fick lusten att lajva att väckas igen.

Förutom tarotkorten hade jag förstås också en uppsättning tekanna, tekopp och teblad för att kunna ägna mig åt tasseografi, och så hade jag en skattkista med allehanda små behändiga föremål att använda när man ska förtrolla och förbanna.

Och i går skickade jag med mycket kort varsel och frågade om en gammal gymnasievän ville äta fredagshamburgare med mig. Jag skulle ändå vara i stan, och behövde ändå äta, så varför inte göra det i finsällskap? Vännen är numera heltidsarbetande trebarnsfar, vilket som ni förstår är en livssituation ganska olik en barnfri frilansares, så glädjen var ännu större när det ordnande sig så att han och hans barn, tillika mitt fadderbarn, kunde träffas! Så roligt! Det var hjärtevärmande att kunna umgås och hinna prata – förstås inte om allt som man hade velat, och inte så länge eller så ostört som man kanske hade behövt – men icke desto mindre givande. Att det kan kännas så bekvämt och självklart även när man inte umgåtts ordentligt på flera år. Det visar i sanning på vänskap.

Vykort från väntrummet

Det kommer att komma en dag
när jag inte gråter hos doktorn
sjukskötaren, rådgivaren, fysioterapeuten
men den dagen
är inte i dag.

Jag befinner mig inte
i dödens väntrum
klarar mig med sympati och opiater
men väntrummet ligger i dödsskuggans dal:
för om jag ock sitter i väntrummets sal
fruktar jag mycket ont.

Det sägs att det som inte dödar härdar
men det som inte dödar
skadar.

Hemma gäller kaffe i finkopp
gårdagens grodbakelse
förnuftigt nog sparad:
jag känner mig själv
vet vad som krävs:
kaffe, grädde, marsipan.