Etikettarkiv: vardag

Hur länge

Hur länge kan man
låta bli att skriva poesi
och fortfarande kalla sig poet?

(Jag har inte skrivit på länge
men det har inte heller Shakespeare

Shakespeare är ju död
säger du

Det är väl ingen ursäkt
säger jag argt)

Det finns
så mycket annat
än att skriva
(tänk att jag säger det
tänk att jag skriver det
någonstans är mitt dåtida jag mycket besviket
någonstans kastar mitt framtida jag slängkyssar
åt alla mina tidigare jag
även detta
även detta)

Det finns
så mycket annat
(också)
rosor böcker vänner nätter
när vi knappt sover

Hur länge kan man
låta bli att skriva poesi
innan man bara måste?

Den kommer i
kittlingar klara ögonblick
hjärtslag som från en hög höjd

i ord som:
katalysatorexpert
i ord som:
”Ge mig inte rått kött
och påstå att det är näring.
Jag känner igen ett slakthus
när jag ser det.”

Jag närmar mig svaret.

Citatet lånat och översatt från denna fantastiska poesivideo:

Parentesen om Shakespeare lånad från min egen dikt, som i sin tur lånade ur Istället för en blomma av Sven Nordqvist & Erik Arpi.

Annonser

Lämna en kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

Prideveckan

MÅNDAG

Jag får ett infall och hänger upp en regnbågsfärgad tvättlina på min stuga. Regnbågstvättlinan kom till inför Jeppis Pride 2014 men har börjat leva sitt eget liv efter det. Jag tycker det är ett underbart sätt att bokstavligen bekänna färg, visa var ens sympatier ligger.

62555405_2155108197933633_5936609719014653952_n

TISDAG

Jag är så nervös hela dagen att jag mår riktigt illa. Tänker varför jag riktigt har gett mig in på det här. Att gå utanför sin bekvämlighetzon är bara hemskt. Men när jag slutligen kommer till Folkhälsans hus blir jag mest ivrig och glad över alla regnbågsdekorationerna. På en vägg hänger info om bland annat olika regnbågsflaggor och deras betydelse. Dansskorna är på, för jag ska hålla min första lindy hop-taster, som dagen till ära är en queerlindy-taster. Alla kan föra, alla kan följa.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 17.29.34

Som ni kanske vet är jag en queer lindydansare i flera bemärkelser. Jag dansar som förare, vilket inte är alldeles självklart som kvinna. Min danspartner denna taster är dessutom en man. Det är en kombination (kvinnlig förare, manlig följare) man inte ser så ofta. Bland dansarna finns vänner, bekanta, och en kusin, och jag vågar påstå att tastern är riktigt lyckad. Svettigt är det också, som lindy hop brukar vara.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 19.02.59

Efter dansen hänger jag kvar, dansar lite mera, pratar med folk. Dricker saft och äter godis, tar Röda Korsets kondomkörkort (fulla poäng i teoriprovet, klart godkänt i det praktiska provet och mörkerkörningen, hurra!). Jag kommer hem med godis, kondomer och rosa sockor med regnbågar. Tisdagskvällen känns som fredagskväll.

ONSDAG

20190613_132829

TORSDAG

Det är en grå och tung dag, men en definitiv höjdpunkt blir att dricka kaffe i soffan med pappa och titta på X Factor-videor. Pappa vet vilka som är sevärda och vi skrattar så vi gråter.

Sedan kör jag till Dragnäsbäcks kyrka för att se på konstutställningen GOD LOVE PRIDE. I min känslosamma dagsform tänker jag börja gråta redan när kyrkpersonalen på plats är vänlig mot mig och låter mig lämna ytterkläder och mopohjälp i personalrummet. Sedan gråter jag lite mera medan jag lyssnar på Emilie Autumns Laced/Unlaced och går runt i församlingssalen. Jag gråter åt hur folk har tvingats bryta med sin familj, inte har fått vara sig själva, sett sin storebror hänga sig för att hans sexualitet inte accepterades av de religiösa föräldrarna.

Det här gråter jag också till. Att det inte alltid är en kamp. Att man ibland kan resa sig upp och bara gå.

FREDAG

En intervju med mig publiceras på Vasabladet.fi med rubriken För Sandra är pride såväl glädje som kamp – ”Jag vill gå i paraden för de som inte kan”. Jag kommer officiellt ut som queer, för mer officiellt än i lokaltidningen kan det väl inte bli. Folk gillar och älskar länken jag delar på Facebook, skriver kärleksfulla kommentarer. Jag skrattar högt åt min kusins kommentar: ”Hejja Sandra du e bäst, brudar, killar, du får flest! 😃

Jag får höra i andra hand vad familjebekanta har sagt om intervjun. Vissa är lite förundrade, men ingen, ingen har yttrat ett enda negativt ord som når mina öron.

Skärmklipp 2019-06-17 17.24.39

Skärmdump från intervjun.

LÖRDAG

Höjdpunkten på veckans festligheter är Prideparaden. Vi är 800–900 människor som går från torget till Sandö. Överallt är det regnbågsflaggor, glitter, musik, skyltar. Det är ljuvligt att se. Vi återanvänder skyltarna från förra årets Kokkola Pride. Jag pryder mig med biologiskt nedbrytbart glitter i silver och rosa. Vi är alla glada, alla trötta. Allt känns intensivt och fötterna ömmar. Jag lånar olika solglasögon under dagen, för mina egna har jag glömt hemma på villan.

Långt senare på kvällen har världen lugnat sig. Sommarnatten är ljus. Vi sitter invid en öppen balkongdörr och dricker skumpa och pratar oanständigheter. Jag lägger mig på golvet och lämnar glitter på mattan. Jag sover över hos en vän och lämnar glitter på handduken.

SÖNDAG

När jag går hem nästa dag – i gårdagens kläder, okammat hår, glitter kvar på axlar och hals, regnbågssjalen ännu knuten om väskan – skrattar jag för mig själv av en vidunderlig lycka. Solen skiner, en frisk vind blåser, jag är glad och dagen ligger ledig framför mig. Jag vet inte ännu att den kommer innehålla kaffe, rosor, presenter, promenader, färgsprakande film på bio, och glitter under bäddmadrassen i en säng jag inte ens har sovit i hur. kan. det. finnas. glitter. överallt, men det kommer den.

Jag tänker: Det är så här sommaren, livet, ska vara.

3 kommentarer

Under dagbok

Lillstugon

20190607_151340

Jag sade att jag skulle visa lite fler bilder från min lillstugo. Här står den i hörnet av gården, en ombyggd lekstuga invid gårdsbjörken.

20190607_151357

Bakom den, lite i skymundan, växer ett körsbärsträd som jag kan se genom spetsgardinerna. Det kommer inte mycket körsbär, men blommorna är vackra som ur en saga. Ur Bröderna Lejonhjärta, till exempel, med sin Körsbärsdal.

20190607_151421

Och inne i stugan är det minst lika vackert. Tänk att det här är på riktigt. Spetsgardiner och blombuketter. En dagbok och en diktbok. Och i hörnet skymtar mommo och moffas bröllopsfoto från 1956.

20190607_151445

Lillstugon är bara cirka 4,5 kvadratmeter, men där ryms: en högsäng, en byrå, ett litet klädskåp (under sängen), en fåtölj (under sängen), en kommod, en golvlampa och en pall. På kommoden finns för tillfället ett inramat citat av Jane Austen, samt en liten hög nyinköpt litteratur: Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff (som jag läst förr, men inte ägt) och en ask noveller från Novellix. Noveller i en ask är något jag länge har velat prova på, men inte kommit mig för. Men nu!

20190607_151507

I ena fönstret står kristallglas och flaskor som prydnad, små vaser och teförstärkare (det är rom i den fyllda flaskan).

20190607_151722 (2)

Här sover jag, i en platsbyggd och lite ranglig halvhögsäng. Notera ölburken uppe på balken till vänster. Den ställde Vivi där den sommar hon bodde i stan – jag tror det var år 2013 – och där har den stått som ett monument och minne sedan dess. Utanför bild, på den andra tvärbalken: en skumpakork från förra årets födelsedag, också som minne och monument.

20190607_151731

Under sängen, på klädskåpet, bor lite böcker. För tillfället är det Karin Boyes Kallocain, som ska läsas till en feministisk bokklubb, Min lilla gröna som jag fått i present, och ett oläst nummer av Språktidningen. Under hatten ligger Donna Tartt. Jag ämnar läsa Steglitsan i sommar igen. Vad sa ni? Om jag någonsin ska sluta bedyra min kärlek till Donna Tartt? Nä.

20190607_151749 (3)

Väggarna pryds av sånt som villaväggar brukar prydas av. Upphängda minnen på skrangliga nålar. Ett födelsedagskort av föräldrarna till min 23:e födelsedag, om jag minns rätt.

20190607_151800

Och ett annat födelsedagskort till en senare födelsedag, av en vän i grannlandet, fast på en lika skranglig nål.

20190607_151826

Från lillstugodörren ser man rakt till mommo och moffas villa, och över gräsmattan hoppar björktrastar alltjämt i skymningen.

IMG-20190607-WA0007

Och här är jag. I dag har varit en sån där dag när man luktar (eller doftar) svett och solkräm. Jag tog en paus i arbetet och låg på en filt på gräsmattan, i skuggan av gårdsbjörken, för att dricka iste och läsa Vasabladets sommarbilaga. I fjärran mullrade åskan. Någon timme senare kom ovädret inrullande, ni vet, då man riktigt kan höra regnet närma sig på hur vinden ökar.

Nu är det kväll, och solen skiner igen. Jag värmer bastun och viker tvätt. Nu tar vi helg.

5 kommentarer

Under dagbok, okategoriserat

Den senaste tiden

Den senaste tiden har jag träffat vänner, bott på villan, varit hundvakt, sovit alldeles för lite och haft digert program noga räknat varannan dag: tisdag, torsdag, lördag. Det har blåst mest hela tiden – vi drev på en sten, mommo och jag, när vi skulle ta upp nätet, och måsboet på stenen hade nästa dag sköljts bort av vågorna.

Men här bor jag och ska bo alla mina sommardagar.

20190525_172737

Sisådär en åttatiden har Nisse tyckt att det är dags att stiga upp. Sånt går väl för sig om man har gått och lagt sig elva kvällen innan. Om man har lagt sig klockan tre natten innan är det inte lika skoj. Men ändå. Om det är ljust, och blåsigt, och daggen glittrar i trädgårdarna …

20190530_13211720190602_08433720190602_085056

Jag har tänkt på en hel del – hela maj har varit en reflektionernas månad – och har funderat bland annat över följande två saker.

1. Det är mycket med det jordiska på villan. Allt det praktiska tar tid: gå ut med Nisse, ge honom mat, elda i spisen (och märka att man måste aska ur, och därmed jaga runt efter en askspade i alla stugor), hämta mera ved i två omgångar, få igång brasan, vänta på att tevattnet kokar upp … En helt annan rytm än att bo i stan.

IMG-20190525-WA0000IMG-20190531-WA0005

2. Sommaren. Tidig juni. Studentmössor och skir grönska och ibland den där känslan av oändlig tacksamhet som slår mig, insikten om att allt är så vackert och livet är så förunderligt och kärleken är enorm och evig. Men det går liksom inte att vara i den känslan jämt. Jag försöker carpa diem varje dag, men sen börjar jag ändå tänka på jobbet och småsaker som måste fixas och att man har ont i knäna …

Det där nuet kommer liksom i små, korta ögonblick. Och kanske det kan vara så också. Att ibland får man liksom carpa diem trettio sekunder åt gången. Blunda mot solen. Dofta på en pion. Dricka en kopp kaffe. Andas lite extra djupt en gång. Och sen köra på igen.

20190602_192218

En torsdag var det examensfest för en kär vän. Det visade sig också vara på dagen tio år sedan vi tog studenten. Tänk det: tio år senare, och vi alla fem har en examen, bor i Finland, är vid liv. Sådant är inte att ta för givet.

Det bästa med fester är ju nästan ändå resterna dagen efter. Så dagen efter var det restkaffekalas på villan. Notera den ursnygga tårtbiten med marsipanpion, hemlagad av examinanden själv. Vi satt och pratade och skrattade och grät och pratade ännu mera i timtal. Som det konstaterades efter min inflyttningsfest: Vad ska man ha vänners köksbord till, om inte för att sitta och gråta vid?

IMG-20190531-WA0010

Jag lade också ut texten om hur jag inte är en stor människa. Ni vet, det finns de där som är förstående och välvilliga och som alltid försöker se båda sidorna av myntet. Jag trodde länge att jag var en sån, men i ärlighetens namn är jag en mycket liten människa när det kommer till kritan. (Fast det beror förstås på vilken krita. När det kommer till mina vänner och familj är jag obönhörlig – alla som gör dem illa är idioter. Då finns det inte två sidor av myntet.)

Passande nog dök följande upp på Instagram dagen därpå. Jag kände att det var ödet som påpekade att det är okej.

IMG-20190602-WA0019

På lördag var det studentfester och ljusnande framtider. Resten av familjen var på diverse orter utomlands, så jag fick representera. Jag tänker på något som min mer kända bloggnamne Sandra Beijer skrev: ”[…] ett minibloggtips på vägen också: Ha fler bilder på er själva! Det handlar inte om självupptagenhet, utan om att läsaren ska få en bild av dig när de läser bloggen. Ett praktiskt sätt att skapa en relation med sin läsare.”

Så, här är jag i bilen, på väg från ett kalas till ett annat, hej hej!

WhatsApp Image 2019-06-01 at 15.55.21

Även när det är blåst och regn vill Nisse bara vara ute. Så jag byggde ett filtbo åt honom, så han inte skulle frysa så. Där fick han sen ligga som en snigel och titta ut över ägorna. En märklig liten hund.

IMG-20190528-WA0003

9 kommentarer

Under dagbok

Aprillyrik dag 22 – Måndagskväll

En måndagskväll:

scillorna och snödropparna
står i full blom

två okända män
sitter i mitt kök
(den ena beväpnad
med nål och pincett
mot en motsträvig sticka)

i bastun är det
vattenläckage

min vän och jag
har tagit en promenad

på köksmattan sover
Nebukadnessar III
(som är
en liten hund)

på något sätt
hör allt ihop

En sanningsenlig redogörelse för gårkvällen.

 

Lämna en kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

Raven, blackbird, magpie, crow

Jag är hund- och husvakt en vecka, i den prioriteringsordningen. Jag är också mycket trött, för hundvaktande (som innebär tidiga morgnar) och den senaste tidens helgliv (som innebär sena kvällar) går inte riktigt ihop. I går sade jag: ”Förstår du vad jag fattar?” när jag ville försäkra mig om att en kompis förstod vad jag menade. Han förstod nog både vad jag fattade och menade.

De tidiga morgonpromenaderna är ändå de finaste, trots tröttheten. Det är ljust men ännu kyligt, så grusvägarna är ännu grusvägar och inte lerstigar. Överallt hörs fågelsång – älskade koltrastar, tranor på Söderfjärden, stora svanplogar som trumpetande och dovt susande flyger över en. I morse hade jag en ensamkonversation med en fiktiv engelsktalande om fåglar. Jag räknade upp alla fåglar jag kom på: raven, blackbird, magpie, crow. Swan, ostrich, eagle, hen … När jag kom till ”fasan” tvekade jag. De liknar så varandra, peasant och pheasant. Min imaginära konversationspartner gjorde sig lustig över att jag blandade mellan ”bonde” och ”fasan”. Well, how many birds do you know in another language than your first? frågade jag argt. Det fick tyst på min mycket enspråkiga påhittade samtalskamrat.

2 kommentarer

Under dagbok

Den sista torsdagen i mars

Torsdag. Jag hade bestämt mig för att ta ledigt från det faktiska jobbet, för att hinna och kunna göra en massa andra saker som bör hinnas med och kunna åtgärdas – skicka jobbmejl, deala med Fpa, handla saker, föra pappas skärmmössa till skomakaren (fråga inte).

Så här såg dagens mycket optimistiska att-göra-lista ut:

IMG-20190328-WA0000

(Fixade jag allt som stod på listan? Nå nej. Men ganska mycket.) Men först: frukost.

20190328_095107

Det här är den frukost som får mig att tänka på min syster. Det känns extra bra nu då hon bor långt borta igen. Bananplättar med blåbär, kanel och yoghurt, samt kaffe. Hemligheten med bananplättarna är att frysa hälften av bananen innan. Min syster har idag lagt upp receptet på sin blogg, men jag gör den icke-veganska versionen med 1 ägg istället för chiafrön.

20190328_093753

(Den inte alls lika tjusiga bilden bakom kulisserna.)

När jag hade ätit min frukost och mejlat de där viktiga ställena så drog jag iväg för att handla. Jag leasar syrrans bil medan hon är utomlands och det är nog bedrägligt bekvämt. Efter att ha totaldissat billiga och slattriga plastlådor i en butik så hittade jag lite mindre billiga och betydligt mindre slattriga förvaringslådor i en annan butik. ”Far nu och se på en dammsugare då du en gång har spenderarbyxorna på”, sa min mamma, så det gjorde jag, och till allas stora förvåning köpte jag också en dammsugare.

20190328_145521

Se här: 130 euro på de saker som jag tycker minst om att köpa – plats och elektronik. Men jag behövde bäggedera, och hela shoppingresan var jag på förvånansvärt gott humör.

20190328_145548

På ännu mer gott humör blev jag när jag fick inordnat mina dukar, gardiner och tavlor i lådorna. Min lägenhet är bra på många sätt, men det är dåligt med förvaringsutrymme. Min badrock hänger i städskrubben och en del av mina badrumsgrejer bor längst bak i min garderob, just saying.

20190328_165524

Men nog är det fint ändå, där jag bor. Bara gatorna har sopats från grus ska jag ta fler promenader i grannskapet, riktigt titta på hus och väggar. Lyfta blicken. Låtsas att jag är utomlands.

Eftersom det är Pampasveckan skulle min granne ha fest, och jag flydde fältet, for hem till en vän på andra sidan stan och badade bastu tillsammans med några andra (herregud vad det var skönt för en trött kropp och ett trött sinne). Efter bastun drack vi te och de andra whisky. Vi kurade ihop oss i soffan och såg på Naked Attraction, en dejtingshow där deltagarna väljer (och väljer bort) potentiella dejter genom att de får se kandidaterna nakna, i etapper, börjandes nerifrån. Sällan har jag sett så många penisar och vulvor på storskärm. En massa olika egenheter i kroppsform och -funktion. Det var fascinerande, pinsamt och underhållande. Helt rätt en sen torsdagskväll i bekvämt sällskap.

När jag kom hem, närmare ett på natten, hade min granne fortfarande fest. Festen fortsatte till klockan fyra, och efter det vaknade jag en gång i timmen fram tills att jag steg upp strax efter nio.

20190328_093810

Med facit på hand borde jag bara ha tackat ja till den där whiskyn och till min väns erbjudande om att sova över där.

4 kommentarer

Under dagbok

Tisdagslistan

Snodde en lista igen av min kändare bloggnamne. Den är i och för sig från januari, så jag får modifiera den lite, när vi nu ändå närmar oss april. Det är en bitterljuv väntan, något dovt som mullrar långt nere under ännu grusiga trottoarer, vårfloden som kommer bryta fram i soldamm och varm jord och tunna skosulor. I går hörde jag den första koltrasten.

Okej, vi lämnar det poetiska ännu en liten lite tid och tar oss an listan – där bilderna får tala för sig själv denna gång.

Vad har du för bakgrundsbild på hemskärmen?

Screenshot_2019-03-26-17-56-24

Du är tvingad att tatuera något i svanken, vad gör du?

 

emancipation-155792_1280

En grej jag skulle vilja lära mig:

Förutom flytande finska, då? Hmm.
Att få det perfekta röda läppstiftet att hålla en hel kväll.

En bild från mitt vardagsrum:

20190326_180306

Ett vackert bokomslag:

9789100171872.jpg
Vilken är den godaste grönsaken?

Honungstomater, samt små morötter direkt från landet.

En grej som stör mig i vardagen:

Att det verkar regna in i min postlåda.

En grej jag borde ta tag i:

Fondsparande.

När kysste du någon senast?

Var det kanske på krogen efter senaste inflyttningsfest?

Ett musiktips?

En bild från mitt kök:

20190326_182126

Vad ser du fram emot i april?

Förutom NaPoWriMo, förstås, så: påsk, hälsa på KJ, vara hus- och hundvakt en vecka, lajv. Jädrar i min lilla låda, vilken bra månad som verkar stunda!

5 kommentarer

Under dagbok, okategoriserat

Sheena is a punk rocker

Det är sen mars och premiär för solglasögonen när jag promenerar in mot stan. Jag har en för varm jacka och fredagsplaner i sinnet.

Tvärs över övergångsstället står en punkrockare vid rödljuset: svarta byxor med en massa kedjor, ett par handklovar; urtvättat rödfärgat hår på svaj; svart jacka med en massa nitar, märken och pinsar. Och, av någon outgrundlig anledning, ett paket Jaffakex i handen. (Jag får plötsligt en stark lust att rota fram mina egna svartrockarkläder, drömmer om grus under converse-sulor och tunna läderjackor.) Punkrockaren ser precis ut som en lite trulig ungdom, en sån där person som äldre damer blänger lite misstänksamt mot och som kan bli skränig i grupp.

Runt armen har punkaren en armbindel med en symbol. På håll tvärs över vägen ser jag inte vad den föreställer, så när ljuset slår om till grönt försäkrar jag mig om att gå förbi på vänster sida för att kunna kika efter. På armbindeln är symbolen av en streckfigur som slänger skräp i en papperskorg, bara det att den här figuren inte kastar ett papper utan ett hakkors. ”Vi antinazister kommer i alla slags former och färger”, tänker jag glatt och känner genast ännu mera samhörighet med personen. Resten av eftermiddagen sjunger jag på Sheena is a punk rocker för mig själv medan jag handlar fikonmarmelad och tittar på dammsugare.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Inomhus

Nu har jag bott tolv nätter i min nya lägenhet. I dag tänkte jag hämta cykeln från cykelskjulet på gamla adressen, sedan har jag kapat alla officiella band dit. Inte en gång har jag saknat den lägenheten. (Däremot har jag med nostalgiskt skimmer tänkt tillbaka på min Åbolägenhet. Jag vet att det inte finns något där att sakna alls – vinda plastgolv med cigarettbrännmärken, otäta fönster, tunna ytterdörrar, cigarettlukt i trapphuset och en dråpåtalad granne – men det var något med närheten till naturen som slår an en sträng. Ironiskt nog är det närmsta jag bott skog sedan jag flyttade hemifrån när jag bodde i Åbo centrum, men då jag minns koltrasten utanför fönstret ljusa vårnätter när jag inte kunde sova, och det var bara tio minuters cykelfärd till Katrinedals skog med sina naturskyddsområden och hasseldungar.)

Nu har naturen dock inte mycket att komma med. Jag har inga behov av att lämna lägenheten. Där ute är det slaskigt, grått och blåsigt. Tvärs över gatan ser jag i skrivande stund en Finlandsflagga som riktigt i slår i vinden – det är ju Minna Canth-dagen i dag, jämställdhetsdagen.

29356766_1514278118683314_7046818538366959616_n

Jag håller mig inne och påtar på med mitt. På köksbordet ligger en broderad duk som jag fått av mommo. Hon kom över med en hel hög dukar som hon broderat, vävt eller sytt i sin ungdom. ”Inte tog jag många promenader då, inte”, sade hon. Dukarna är precis vad jag drömt om.

20190319_125932

I köket står också pianot, som egentligen är min systers men som jag förvaltar på obestämd tid. Det bars in med dödsförakt under Den Stora Flyttardagen av en handfull vänner. Det behöver stämmas, men allt har sin tid. Ovanpå pianot finns foton av mommo från hennes ungdom, kanske just från den tiden när hon hade börjat brodera alla de där dukarna.

20190319_125959

Min sovalkov är en blomsteräng. I morse upptäckte jag smultron där. På nattduksbordet ligger en dagbok och en lånebok. Till min stora förundran har jag skrivit dagbok varje kväll i snart två månader, och läst litegrann nästan varje kväll under samma tid. Jag tror att knepet var att jag sade åt mig själv att jag inte får skriva mer än en sida per dag. Det är redan väldigt överkomligt även de kvällar man är mycket trött. (Som när man har varit på inflyttningsfest, och inte tänker fara ut på krog för att dansa, och ändå blir övertalad om att fara ut. Jag brukar vara den sista som lämnar stället, men den här gången var jag faktiskt bland de första.)

20190319_130027

En dag tar jag ändå en promenad, över gravgården i närheten, hoppar över vattenpölar och klafsar i snömodd medan jag pratar i telefon med en vän. ”Jag kan gå ut fast två gånger om dan sen i maj istället”, säger jag till min vän när jag förklarar min ovilja att röra mig utomhus i detta väder och före. ”Jo”, svarar vännen, ”i maj kan man ju vara utomhus nästan dygnet runt!”

2 kommentarer

Under dagbok