dagbok

Vila ikapp

Det är jul. Jag läser inte min mejl på tre dagar, vet inte när det senast skulle ha skett. Jag kan vila i vetskapen om att alla andra också är lediga, att ingen kommer vilja mig något under de här röda dagarna.

IMG-20191222-WA0000

Julen är känslosam. Vi saknar alla min syster i USA, videosamtalar med henne medan vi öppnar julklappar. Jag får bland annat choklad och hemstickade yllesockor och ett halvlitersmått i metall och presentkort till bio och kafé och konsert och en svindlande stor summa pengar av mina morföräldrar (jag tror de döstädar bland sina konton).

20191225_132948

Natten till juldagen snöar det äntligen. Vi tar en långpromenad i skogen med Nisse, går ner till ett träsk som jag inte varit vid på nästan tjugo år. Det är vitt och vackert och jag drömmer om flera skogsutfärder, kanske med en picknickskorg, kanske göra upp en eld. Sedan halvligger vi i soffan resten av kvällen, bara vilar i glitter och ljussken och brasvärme. Det är som om man måste vila ikapp de senaste månaderna, kroppen orkar verkligen ingenting, hösten har varit lång och mörk och tung.

På annandagen kör jag tillbaka till stan efter tre dagar i byn. Jag ska träffa en vän och min partner, och vi ser en favoritfilm och äter popcorn efter all julmat. Men snart far jag nog tillbaka till byn igen, om så bara över dagen. De där snötäckta granskogarna vill inte lämna mig ifred.

20191225_141036

dagbok

Förmodat låsta dörrar

Här om veckan var jag en vända till huvudstaden. Jag skulle träffa en långväga vän som kom till hemlandet över jul. Samtidigt var jag på möte hos ett förslag som jag jobbar för, fick slutligen skaka hand med folk som jag mejlat med i flera år.

I närheten av de fina förlagskvarteren finns Pestparken med en gammal träkyrka som jag många gånger gått förbi och velat titta in i, men som alltid varit låst. Enligt anslaget på dörren ska den vara låst även denna gång, men jag har ryckt i förmodat låsta kyrkdörrar förr och ibland sluppit in. Och denna gång är dörren öppen.

Inne i den ljusa kyrkan värmer en liten orkester upp. Jag inser att det ska hållas De vackraste julsångerna i kyrkan lite senare den kvällen, och jag hinner i lugn och ro gå till Stockmann för att titta på julprydnader och köpa godis och julkaffe, och gå vilse på vägen ut och komma ut genom en helt annan dörr än den tänka, för Stockmanns våningsplan och uppbyggnad är bortom mänskligt förstånd. Jag promenerar tillbaka till kyrkan. Det regnar och juleljusen får kämpa för att synas i mörkret. Sedan sitter jag i hårda och rakryggade kyrkbänkar, lättad över att få häkta av mig min tunga ryggsäck och vila en stund, och äter godis så där lite i smyg medan kyrkan långsamt fylls upp med folk.

dagbok

Värt det

Vi firar en 30-årsfest, ett år och en vecka för sent. Finklädda människor av olika slag – någon har skjorta och fluga, någon har svart sammetsklänning, någon har nyfärgat hår. Jag har svart eyeliner, grön tröja och stövlar med klack. Jag känner mig som hundra procent mig själv.

Vi äter enchilladas och hamburgare och quesadillas. Själv tar jag franskisar med manchego-ost, smetana, salsa och jättekräftstjärtar. Jag älskar franskisar. Det är roligt att för en gångs skull få äta dom i egenskap av huvudrätt, inte bara sidorätt. Sedan vill jag ha efterrätt, så då beställer jag det också: fattig riddare, glass, pekannötter, stekt banan, dulche de leche.

Något som USA lärde mig: Beställ in en drink före maten om du vill det. Du behöver inte veta vad den kostar. Det är värt det. Du behöver över huvud taget inte tänka så mycket på vad maten kostar. Beställ in det du är sugen på. Att äta utsökt mat i fint sällskap är ändå alltid värt mer. Var alltid vänlig mot servitören, säg tack. Bjud någon annan, om du kan det. Generositeten kommer tillbaka, alltid, trefaldigt.

Vi går vidare till en steampunkbar. Födelsedagsbarnet bär lång kappa och cylinderhatt för att passa in i miljön. Jag dricker en prisbelönt gin & tonic som får mig att tänka på svala skogskällor och granskugga. Mina korta och nylackade röda naglar matchar med de runda, röda tranbären i min drink, med de röda pärlorna i mina örhängen.

Inte en sekund under kvällen känner jag mig utanför, malplacerad, ensam. Inte en sekund funderar jag vad jag egentligen gör där. Jag är sedd, bekräftad, uppskattad. Jag vågar dra fräcka skämt, för att sällskapet är tryggt. Jag vågar tänka vi om mig och min partner, för att folket runtom bekräftar oss som par. Jag skrattar, högt och ofta. Jag smakar på andras drinkar, och bjuder folk att smaka av min. Glaset är fullt av gin och is, och hjärtat är fullt av tillgivenhet.

dagbok · skönlitterärt

The closest I’ve ever been to home

Jag drömmer att jag är en hästskötare vid namn Benjamin, som jobbar på en ranch för mister Johnny. Nästan varje dag är jag och mister Johnny ute och rider längs skogs- och landsvägar. Det finns en särskild rutt som mister Johnny tycker ovanligt bra om, men den är lång och vi måste alltid vända strax före ett krön i en skogsbacke för att hinna tillbaka till ranchen i tid. Mister Johnny och jag har stannat hästarna framför kullen, han ser längtansfullt mot vägen som försvinner in i skogen, uttalar än en gång sin önskan om att kunna rida vidare.

”But mister Johnny, remember that time we actually made it over the hill? We stayed in the woods all day, swimmed in the lake”, säger jag. En kort paus. ”That is the closest I’ve ever been to home.”
”Benjamin”, säger mister Johnny, ”your home is in the opposite direction.”
”No, no, you misunderstand me, mister Johnny”, säger jag. ”I mean that is the most at home I’ve ever felt.”

Jag brukar inte vara så här frispråkig. Jag vet min plats, men orden slinker ur mig. Mister Johnny ser på mig, läser kärleksförklaringen i mina ögon. Ser plötsligt minnet av den där enda gången vi red över kullen i ett helt annat ljus. Jag känner en sten sänkas i min mage när jag inser att han inte känner detsamma. Han drar hårt i tyglarna för att svänga om. Skogen är inte längre ett alternativ.

”I’m so very sorry, mister Johnny”, säger jag, medveten om att jag har gjort bort mig fullständigt. ”I’ll hand in my resignation as soon as we get back, and leave today. It will probably take a day or two to find someone to replace me to look after the horses, I’m sorry for the inconvenience.”

Mister Johnny säger inget. Vi rider vidare, inte sida vid sida som vi brukar, utan med mig en halvmeter längre bak, i tyst skam.

”Do your parents know?” frågar han efter en stund. ”That you are … the way you are.”
”They do”, svarar jag. ”They don’t like it, but they accept it.”

Mister Johnny säger inget, men hans grepp om tyglarna lättar lite.

Stenen i min mage lättar aldrig så lite, den med.

dagbok

Lucia idag

Jag for hemhem och bakade lussekatter till midnatt igår, bara för att få äta lussebullar till frukost idag. Jag har tusen saker på min att-göra-lista, känns det som, men tänker på vad en vän sade: Man ska inte ha att-göra-listor. Jag tänker på vad min partner sade: Vem tackar dig för att du gör mer än du måste idag?

IMG-20191212-WA0010

Jag tackar i alla fall mig för att jag bakade lussebullar när mamma och jag dricker kaffe och te, äter lussebullar, och ser på Jonna Jintons Luciafilm från ett par år tillbaka. Den är det vackraste jag vet på Lucia, och jag måste varje gång anstränga mig för att inte börja gråta.

Jag hittar också en ny favoritluciasång från en av Jonna Jintons tidigare Luciavideor, och lyssnar på den på repeat resten av morgonen.

När jag kör tillbaka till stan funderar jag på vem Lucia skulle vara idag, i Finland. Jag kommer fram till att hon skulle vara en av de där som jobbar ideellt med asylsökande, ordnar filmkvällar och kaféträffar i en hbtq-förening eller är med i Röda korsets vänverksamhet och hälsar på ensamma pensionärer. Hon skulle vara en suvakkihuora, en blomsterhattstant, en av de där rödgrönrosa feministerna som sannfinländare och rasister skulle uttala dödshot över på sociala medier.

Jag vill stå sida vid sida med henne i det Luciatåget.

Glad Lucia på er alla ♥

15578676_1075010342610096_3547799354459200356_n
Sandra 3 ½ år som Lucia.
DSC05806
Sandra 29 ½ år som Lucia. Notera att Luciakronan är densamma.