Tag Archives: modig och djärv

Skamlös

Det har varit en omtumlade och utmattande helg. Jag har varit på lajv, klätt mig i blå linnekjol och sjalar och armband som klirrar och rasslar då jag rör mig. Jag har sovit under yllefiltar och andats skogsluft. Jag har gråtit av känslor som jag inte var säker på om var mina eller karaktärens, kanske både och.

Men mest har jag pratat. Om viktiga saker, om små saker, om känsliga saker och om svåra saker. Jag har berättat saker som jag aldrig har talat om för någon förut, aldrig, för att jag har känt normer och antaganden som en munkavle på mig. Och medan jag har pratat, och lyssnat, och nickat i ivrigt samförstånd, så har jag inte känt skam. Jag har vägrat kännas vid skammen.

Det är lätt att säga:
Våga prata om saker.
Öppen och rak kommunikation.
Inte skämmas.

I verkligheten är det skitsvårt.

För skammen fanns där, jag hörde den viska fula, fula ord, men jag blundade och talade, högt, tvingade ut orden för att överrösta den, i hopp om att motståndet en dag får den att tystna.

1 kommentar

Filed under dagbok

1. Det här är feminism för mig

Jag utlovade imaginärt te och dito kex. Om du hälsar på mig i min skeva lägenhet någon gång så bjuder jag på riktigt te och kakor.

Foto0571

Här. Det är här jag börjar mitt feminism-bloggprojekt. Vi börjar förstås i den viktigaste ändan. Definitivt inte den lättaste ändan, för dagens rubrik är en mycket vittspännande sådan.

Vad är feminism för mig?

Feminism för mig är en livssyn som innebär att a) jag är övertygad om att människor av alla kön är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter, möjligheter och ansvar men att b) kvinnor alltid har värderats och fortfarande värderas lägre än män. Detta är förjävligt och något som måste förändras.

Feminism för mig är tankeverktyg och analysredskap som har gjort det möjligt för mig att se det strukturella förtryck av kvinnor som existerar. Det må låta melodramatiskt, men feminismen har fått slöjan att falla från mina ögon. Genom att betrakta världen från en feministisk synvinkel kan jag se det som ligger under ytan, jag kan se de konstruktioner som konstant förtrycker kvinnor – och det är endast genom att vara medveten om dessa strukturer som jag kan börja bekämpa dem.

Framför allt är feminism för mig är ett sätt att bli säkrare i mig själv. I början kan det vara rentav förkrossande att inse att en är utsatt för förtryck, att det är omöjligt att komma ifrån detta förtryck. Sedan kommer kampviljan, insikterna, hur bitarna en efter en faller på plats och det känns som att jag står med facit på hand. Jag förstår att jag i mångt och mycket är som jag är för att jag är uppfostrad som kvinna i ett patriarkalt samhälle – en av De Andra, en av de som står lägre i hierarkin. Jag genomskådar samhällets skadliga könsnormer och jag vägrar skämmas, både då jag följer dem och då jag bryter dem.

Istället för att bara känna mig obekväm, utan att riktigt veta varför, då någon kallar mig ”lilla gumman” så förstår jag att personen utövar en härskarstrategi mot mig och vågar säga ifrån. Om en okänd kille på krogen tycker att jag ska le och inte se så sur ut, så är jag säker i min vetskap om att jag inte existerar för att behaga andra, utan att jag har rätt att vara precis som jag är och kan utan dåligt samvete be honom dra åt helskotta. Feminismen ger mig kraft att ifrågasätta den grymma utseendehetsen: att jag som kvinna värderas utifrån mitt yttre och förväntas vara missnöjd med min kropp, vilja gå ner i vikt; att det ses som naturligt och självklart att raka ben, armhålor och underliv. Feminismen har gett mig mod att lägga mindre tid, kraft och pengar på mitt utseende, och därmed få mer tid, kraft och pengar att lägga på saker som spelar större roll för mig – som en god frukost, att skriva dikter eller att njuta av hur det kittlar i magen då jag besöker en lekpark och gungar så högt att kedjorna slackar. Feminismen ger mig styrka att inte förminska mig själv, trots att patriarkatet ständigt förminskar mig. ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”, som Edith Södergran skrev.

Vet ni, det här är verkligt svårt att skriva. Det är inte bara svårt, det är nästintill smärtsamt. Det är så mycket jag vill säga, det är så många tankar som halvfärdiga rasar genom sinnet: om skambelagd sexualitet, om nedvärdering av sådant som traditionellt ses som kvinnligt, om att tvingas till heteronormativitet. Det är stormande känslor om allt från kärlek och systerskap till frustrerande oförståelse och ilska. Medan jag har skrivit detta har jag lyssnat på musik, googlat definitioner av feminism, läst feministiska bloggar, skrollat genom tumblr-flöden med taggen #feminism. Medan jag har skrivit detta har jag kommit till nya insikter. För att låna orden av en tumblr-bloggare: ”i wish men understood that when women are talking about feminism and rape culture and shit, it’s not just a political conversation. it’s not about being a “social justice warrior” or whatever. it’s about our actual lives being shaped by misogyny since childhood, and the daily reality of living in fear of violence. this isn’t a fucking game or philosophical debate. this is our fucking lives.”

Feminism för mig är inte bara en livssyn och en ideologi – det är en överlevnadsstrategi.

7 kommentarer

Filed under okategoriserat

1500+ ord om mens

Jag vaknar klockan 01.06 av mensvärk. Suckar av lika delar frustration och uppgivenhet, kurar ihop mig på sidan för att försöka få smärtan att släppa, orkar inte stiga upp.

Jag vaknar klockan 02.04 av samma orsak. Trevar omkring med handen i mörkret för att få veta om det har läckt blod på lakanen. Det har det inte och jag orkar fortfarande inte stiga upp.

Jag vaknar igen klockan 03.10. Den här gången hasar jag till badrummet, sväljer en värktablett av den billigaste sorten och förbannar värken, världen och morgondagens oundvikliga trötthet.

Jag minns när jag var 10 år och vi skulle till simhallen från skolan. Innan bussens avfärd berättar en klasskompis att hon inte ska simma. Jag undrar varför och hon svarar att det är för att hon har mens. ”Vet du vad det är?” frågar hon och jag nickar, fastän jag inte är riktigt säker. Det är något jag har läst om i frågespalten i Kamratposten, men jag förstod det aldrig riktigt.

Det finns ett menstest på nätet, How metal is your period? Jag gör testet och får svaret ”Your uterus is a dark storm cloud and once a month it RAINS BLOOD out of your vagina for days on end. You, my friend, are very fucking metal”. Jag skrattar gott och skickar länken vidare till några av mina vänner, som också har erfarenhet av mens. Vi diskuterar testet nästa gång vi ses, skrattar så vi gråter över hur very fucking metal vi är (det är kul att få det bekräftat), men under skrattet finns förundran och frågor som vi efter en stund vågar lufta. Då vi gjorde testet upplevde vi alla en förvåning, kanske en lättnad: ”Finns det andra som känner så här och går igenom det här? Är det här en grej då det kommer till mens?” Det visar sig att vi delar många kroppsliga erfarenheter som har ett samband med menstruation, men som vi aldrig har vetat att även andra upplever, för ingen har någonsin pratat om det.

Jag minns när jag var 12 år och fick min första mens. Ett halvt år tidigare hade vi varit till skolsköterskan och hon menade att jag nog snart kommer få mens. Jag blev arg. Vem var hon att komma och bestämma om något sådant? Inte ville jag ha något med det att göra, jag var nöjd som det var. I slutändan hade jag förstås ingen talan och min kropp gjorde som den ville. Jag ropade skärrad på mamma, som undrade om jag behövde hjälp med bindan. Jag nekade och krånglade lite med bindan innan jag sprang ut för att leka med en kompis som var på besök. I efterhand ser jag det som något väldigt poetiskt och symboliskt. Jag må ha fått mens, men jag var fortfarande ett barn.

Menstruationen för med sig en väldigt tudelad känsla inför min egen kropp. Å ena sidan känner jag mig så distanserad till min fysiska uppenbarelse. Är det där verkligen mitt röda blod som rinner ur mig, är de där svarta, koagulerade klumparna faktiskt en del av mig som nu ska ut och bort? Det känns surrealistiskt, som om blodet inte är riktigt blod, inte mitt riktiga blod. Å andra sidan binder menstruationen mig obönhörligt till min kropp. Den svullnar upp och spänner, krampar och molar: magen, ryggen, underlivet, huvudet fungerar inte som jag är van vid. Jag måste förhålla mig till min kropp och dess funktioner på ett helt annat, mera medvetet sätt än under resten av min oreflekterade menscykel.

Jag minns när jag var 14 år och började ta p-piller, efter att jag en gång för många hade legat på golvet och gråtit av smärta. ”Nu får det vara nog, nu gör vi något åt det här”, tyckte min mamma. Det var i samband med det jag besökte gynekologen för första gången och jag är fortfarande inte helt bekväm med det. ”Har du någon pojkvän?” var en av de frågor som mitt 14-åriga jag fick under utredningen, och även om jag anade att frågeställaren egentligen var intresserad av något annat än min relationsstatus så kunde jag sanningsenligt svara nej, för nej var svaret både på den explicita frågan och på den outtalade frågan som jag anade bakom orden. Då jag fick samma fråga som 17-åring blev det svårare att veta vad jag skulle svara och jag kände mig olustig. Om jag svarar ja, så svarar jag kanske också ja på den outtalade frågan, där svaret kanske är nej, och svarar jag nej så kanske jag ljuger på den uttalade frågan. Mitt 17-åriga jag verkade förstå att det går att vara 17 år och ha pojkvän men ändå inte vara sexuellt aktiv, eller att vara 17 år och inte ha pojkvän men vara sexuellt aktiv ändå – vilket tydligen var mer än gynekologen verkade förstå.

Då jag fick frågan som 20-åring hade jag genomskådat de unkna föreställningarna och normerna som låg bakom frågans formulering och svarade helt enkelt på den outtalade frågan. Min relationsstatus hade inget att göra med huruvida jag kunde få mitt p-pillerrecept förnyat eller inte. Det var först som 24-åring som jag fick den tidigare bakomliggande frågan explicit ställd: Är du sexuellt aktiv? Och jag insåg att inte ens det är rätt formulerat och att den enda rätta frågan skulle vara: Har du sådant sex att du kan bli gravid av det? Jag undrar hur många år det kommer dröja innan jag får höra uttryckligen den frågan.

I somras läste jag Spill: en damroman av Sigrid Combüchen. Det var en fantastisk läsupplevelse av många orsaker. En av dem var hur romanen inte ryggade tillbaka för det mänskliga och/men tabubelagda. Jag läste ord och beskrivningar vars like jag aldrig hade kommit i kontakt med tidigare, och det var nästan att jag blev generad. Sedan blev jag generad över att jag blev generad. Sedan blev jag arg över att jag blev generad, över att det finns så livsviktiga och samtidigt vardagliga skeenden som rentav blir överväldigande i skönlitterär form, för att de så sällan, om ens någonsin, yttras eller känns vid.

”Hedda hade menstruation (”giltiga dagar” som hon skulle säga, om hon måste säga något) på andra dagen, den värsta, och kände blod glida ur slidan, klia utmed hårkanten på blygdläpparna och svämma ut vått, varmt och rikligt. Det som är viktigast att hemlighålla är det som inte går att kontrollera. Hon kunde inte hindra blodet från att rinna ut, man kan inte hålla sig när man blöder, hon kunde inte springa till toaletten i allas åsyn.” (Spill: en damroman, s. 25-26)

Kom inte och säg att du inte reagerade på något vis då du läste de där raderna.

Jag minns när jag var 23 och var ute i skogen en helg för att lära mig mera om läger- och vildmarksliv. Jag gjorde upp eld med tändstål, kokade mat över öppen eld och byggde vindskydd med likasinnade, en del ytligt bekanta men många av dem nära vänner. Under den andra dagen var jag tvungen att dra mig tillbaka till stugan som vi hade som bas, för mensvärken gjorde det omöjligt för mig att fungera som aktiv människa. Jag kallsvettades, tryckte i mig värktabletter och vatten och kröp ihop i fosterställning i soffan medan jag undrade om jag skulle svimma av smärtan och frossan innan medicinen hunnit börja verka. (Nej, det gjorde jag inte.)

Ett tag senare kommer de andra tillbaka till stugan. Jag ligger kvar i soffan, orkar inte bry mig om särdeles mycket annat än om att genomlida och genomleva minut för minut. Flera närmar sig och undrar hur det är med mig – de är fina på det sättet, mina vänner. Jag funderar om jag ska ljuga, en vit lögn om att jag har huvudvärk eller kanske bara säga att jag har ”ont i magen”. Mens är inget som ska nämnas ens för nära (speciellt manliga) vänner, men normer är till för att brytas och tabun är ännu mer till för att brytas, så jag säger som det är – jag har en sådan helvetisk mensvärk. En av mina vänner, som råkar vara man, sätter sig intill mig och frågar var jag har mest ont, och sedan stryker han länge med sina varma händer över min korsrygg medan jag äntligen känner hur de där 800 milligrammen ibuprofen börjar verka.

Det slår mig, hur snabbt jag glömmer bort hur ont jag hade. Då jag vaknar för sista gången är klockan 08.4o. Fortfarande inget blod på lakanen. Jag kravlar mig upp ur sängen, vinglig av sömnbrist men med bara en svag känning i magen. Jag undrar om det verkligen var så där farligt inatt, om jag hade orsak att svära så mycket och om jag inte överdriver mina plågor. (Jo, det var verkligen så farligt och jag hade all orsak, och nej, jag överdriver inte.) Då jag klär på mig väljer jag de bekvämaste kläder jag har, strumpbyxor som inte spänner åt i midjan och en trikåklänning som tillåter kroppen att gå utanför dess vanliga ramar.

♦ ♦ ♦

Jag tror inte att jag någonsin har skrivit mens- så här många gånger förut. Jag har skrivit och skrivit om, sovit på saken och bearbetat, låtit texten ligga och mogna ett par dagar för att sedan bearbeta på nytt. Fortfarande skäms jag lite då jag läser igenom inlägget (varför gör jag det?). Jag har tänkt publicera det här inlägget minst sju gånger, bara för att ångra mig sju gånger. Det känns olovligt att skriva om mens, men det gör att jag bara blir mer säker på att jag ska trycka på ”publicera”, trots att det gör mig obekväm. På samma gång känns det förunderligt befriande, nästan rebelliskt. Det här inlägget får stå för alla de gånger jag i mitt liv har hållit tyst om menstruation, för att det är något som ska kontrolleras och tystas ner, något som en ska dölja och nästan skämmas över.

Nu är jag färdig med att vara tyst och skämmas.

5 kommentarer

Filed under dagbok

-ister

Se på oss små anarkister
hur vi över gräset sneddar
hur vi vårat livsrum breddar
Sommarnattens smygligister

Se på oss små feminister
vägrar hålla tand för tunga
vi är starka arga unga
Hör hur normer bryts och brister

Se på oss små aktivister
hur vi drömmer talar skriver
hur vi barriärer river
Samtidsskeppets myterister

Se på oss små humanister
vi drar undan dimridåer
möts på olikhetsnivåer
Livsaktörer ej statister

Se på oss små optimister
hur vi plockar grus och fjäder
hur vi flyttar berg och städer
Handlingskraftens utopister

Den här dikten – kampsången, nästan? – är resultatet av de tankar som har rört sig i mitt sinne de senaste dagarna. Vi må vara små, men det vi gör är stort. Och jag måste påminna mig själv om det varje dag för att orka vidare med och i världen.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Radiokändis nästa?

Ibland gör jag saker som överraskar mig själv. Som att spela in en sommarpratsdemo utan att egentligen veta vad jag pysslar med. Ibland överraskar världen mig tillbaka. Som med att låta mig bli en av Radio Vegas sju sommarpratskandidater!

Ifall ni vill låta mig ta över etern i sommar – eller för all del om ni vill höra hur jag gör bort mig inför hela Svenskfinland, den risken är också överhängande – så tycker jag att ni ska gå in på Radio Vegas hemsida och rösta på mig. För rättvisans skull kan ni ju lyssna igenom vad de andra kandidaterna har att berätta också innan ni röstar. Så ska vi se vad det blir av det här spektaklet.

Just ja. Jag är alltså den som talar om försiktiga drömmar, vilda festivaler och män i neongröna flätor, ifall ni inte visste det. Så att ni nu röstar på rätt person. Ifall små framtidsdrömmar, alternativa personer och vilda liv är sådant som ni vill lyssna på i sommar, vill säga.

DSCN1279Ögonblick från ett av mina vildaste äventyr.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Swing it

Dans

Fredag. Spontana planer med KJ. Paj och vitt vin och 1930-talsmusik. Rött läppstift och hatt. Swing & Dance-kväll på Kåren. Leka gentleman. Stor orkester. Vals och bugg och bjuda upp en söt flicka i körsbärsmönstrad klänning. Hemma innan midnatt och sova tio timmar.

Något så fint i all sin enkelhet.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Allt det nya

Här i Thailand är många saker som förut. Jag klarar fortfarande inte av att ligga i solen och svettas, så jag söker mig till skuggan och läser böcker. Vattnet är surrealistiskt varmt och svalkar knappt. Det doftar av rök och kryddor från gatuköken, tuk-tukarna brummar förbi längs med stora vägen och i badrummet bor ödlor som tjattrar om natten.

Jag gör också saker som jag aldrig har gjort förut. Kör motorcykel, till exempel, en 125-kubikare förklädd till skoter. I Thailand kör man på vänster sida av vägen, och bensinen säljs i litersflaskor vid små stånd längs med vägarna. De lyser som flytande bärnsten i solen. ”GASOLINE 40฿”, står det på skyltarna, vilket innebär ungefär 88 cent. Man kommer hela ön runt på bara två flaskor bensin. Att köra till staden i gråblå skymning och att senare köra hem i neonblinkande svartnatt kändes så välbekant och samtidigt helt främmande.

I en av strandbarerna jobbar en kille som fångade min uppmärksamhet inom tio sekunder och fyra ord. Han är kortare än jag, har långt hår i knut, örhängen och piercingar, tatuerade armar och en glugg mellan framtänderna som gör att han läspar då han talar den simplaste engelska. Innan jag träffade honom hade jag aldrig blivit bjuden på mango mojito, eller tassat iväg barfota från hotellet för att dricka öl med lokalbefolkningen medan resten av familjen sover, eller blivit bjuden på gräs av en tysk vid namn Wolfgang, men nu har jag gjort allt det och mer. (Jointen tackade jag för övrigt artigt nej åt.)

Annat som jag har gjort är smakat på en efterrätt som består av färsk mango och klibbigt, sött ris, och haft hjärtligt roligt åt att rätten förstås heter mango sticky rice. Det är så fint i all sin enkla självklarhet. Jag har förirrat mig in på en muslimsk marknad och sällan känt mig så malplacerad, i min lårkorta klänning över bara ben bland alla kvinnor i långa klädnader och slöjor. Jag har kittlat svartgula fiskar och blivit nafsad i benen av desamma som hämnd, jag har simmat i smaragdskimrande vatten genom en tunnel till en hemlig lagun, och jag har tittat på svarta fåglar som sjunger så vackert men som ser ut som om de hade en gul dödskallemask på sig.

Vad har du gjort den senaste tiden, som du alltid gör? Och, vad mer, vad har du upplevt för första gången? Berätta om något hemtamt och tryggt, och om något nytt och kanske spännande.

5 kommentarer

Filed under dagbok

REVOLVER

Min stora idol, inspirationskälla och favoritburleskdansös Veronica Varlow satsar allt på ett kort för att kunna förverkliga sin dröm – en roadtripfilm vid namn REVOLVER. Hon och hennes man Burke har lanserat ett Kickstarter-projekt där de nu ännu har 8 dagar på sig att få ihop en budget för att kunna göra verklighet av sin dröm.

Kika in på projektet, läs Veronicas dagbok, bli övertygad! Tycker du att det här verkar vara en bra idé som du vill stöda? Har du ett par extra slantar? I sådana fall – låt mig genast veta, så kan vi stöda Veronica tillsammans! Det är så här drömmar blir verklighet: genom samarbete.

 

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

Modig och djärv

Världen var på min sida. Gårkvällen tillbringades i en dunkel källare med öl, whiskey, skratt och idel komplimanger. Idag var jag på gratisfestival med mina vänner, vi satt på en picknickfilt med kardemummakex, tonfiskröra och japanskt plommonvin inom räckhåll. Flera timmar senare då det halvkyliga vädret, det väder som den finländska sommaren brukar erbjuda, har börjat ta ut sin rätt och vi funderar på att lämna festivalen för en varmare lägenhet, så råkar jag titta upp. Hjärtat hoppar över ett slag.

Där står Bläckpojken, han som jag i mina hemliga tankar benämner min Bläckpojke. Han har välkammat hår, finbyxor och kavaj och mindre silver i ansiktet än vad jag kommer ihåg, men då kan jag mycket väl ha smyckat ut honom lite extra i mina minnen. Bläckpojken, som jag umgicks intensivt med i arbetets tecken för några somrar sedan, då vi skrattade och svor och slet och badade bastu ihop. Bläckpojken, som har silver gömt på kroppen och de vackraste tatueringarna jag har sett, nio färggranna tatueringar som nu inte syns under hans kavaj men som han har visat mig och berättat om och jag kommer ihåg dem alla. Bläckpojken, som har den ovanliga och överväldigande förmågan att ge en sin hela och fulla uppmärksamhet då man samtalar. Nu ger han mannen som står bredvid honom och pratar sin fulla uppmärksamhet, och det är förståeligt att han inte lägger märke till mig.

I mitt tantskap har vi ett uttryck som ofta används, både adresserat till en själv och till de andra i sällskapet. Det handlar om att vara modig och djärv. Det handlar om att göra saker som man vill, trots att man inte riktigt vågar. Jag har försökt, verkligen försökt anamma detta tankesätt och har under årens lopp blivit bättre och bättre på det. Jag vågar flirta med den söta pojken i ljusblå skjorta på krogen och får dansa med honom. Jag vågar skicka in en ansökan till en författarkurs och blir inte antagen. Det viktigaste är inte utgången av ens handling, utan det att man över huvud taget handlar.

Men jag klarar inte alltid av att vara modig och djärv. Så där sitter jag på min picknicksfilt och vet att jag borde gå fram till Bläckpojken och prata, även om jag inte riktigt vågar. Men jag gör det inte. Då vi ska bege oss hemåt plockar jag långsamt ihop mina saker, jag viker noggrant och sakta ihop filten, som för att ge världen tid, som för att ge Bläckpojken tid att se mig, att låta honom vara modig och djärv och komma fram till mig.

Det fungerar inte så. Det slutar med att jag går därifrån utan att han har sett mig, utan att jag har fått veta om det fortfarande glittrar av silver i hans tunga då han talar. Jag var inte modig och djärv, och därmed har jag inte en chans i världen att lyckas med det jag vill. Så är det ibland. Ibland kan, orkar eller till och med vill jag inte vara modig och djärv. Då är det bara att försöka låta bli att vara besviken på sig själv och bestämma sig för att nästa gång, nästa gång jag ser Bläckpojken så ska jag banne mig gå fram till honom och se om han är lika underbart sällsam som förut.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok