dagbok

Bokåret 2018

Ett av mina nyårsmål för 2018 var att läsa minst 52 böcker. Jag tänkte: Att snitta på en bok i veckan är inte alls oöverkomligt, men kräver ändå att jag tänker lite extra på att läsa.

20181228_121640

Detta år har jag även bok(!)fört poesi. Titel, författare, datum, sidantal, betyg och en kort beskrivning. Jag vet inte varför jag inte har gjort det tidigare år. Kanske för att jag var för fast i tanken på att läsa så många sidor som möjligt, och då kommer man oundvikligen längre med romaner. Kanske för att jag inte riktigt tyckte att poesi räknades ”på riktigt”, vilket ju är skitsnack och ett effektivt sätt att skjuta mig själv i foten. Om jag envisas med att skriva dikter så måste jag ju hålla min egen genre på samma nivå som prosa. Alltså: från och med 2018 räknas poesi som skönlitteratur på samma sätt som romaner och noveller! (Också grafiska romaner och noveller samt andra slags serieböcker räknas. Om jag hade läst dramatik skulle det också räknas, men jag tror inte jag någonsin läst dramatik frivilligt i hela mitt liv.)

20181228_121559
Lånade böcker i skrivande stund.

I år har jag läst 62 böcker.

3 novellsamlingar
2 seriealbum
34 romaner
16 diktsamlingar
7 andra böcker (manifest och faktaböcker)

Av författarna till dessa böcker är (såvitt jag vet) 10 män och 54 kvinnor. Endast 3 av böckerna var på engelska, resterande var på svenska.

Av dessa 16 poesiböcker var 5 av Eva-Stina Byggmästar. Hon är som ingen annan poet, och har varit inspiration också i min egen diktning i år. Jag kom mig också för att äntligen läsa Sapfo – så spännande att mötas i diktfragment med 2500 år som skiljer en åt!

20181228_121338

Några riktigt bra böcker i år var:

Ormen i Essex av Sarah Perry. En riktig pralin till bok.
Nuckan av Malin Lindroth. En sån insiktsfull berättelse om något av det fulaste en kvinna kan vara i dagens samhälle.
Till dikten av Malte Persson. Briljant poesisamling som svänger och kränger ord utan like.
Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström. En gripande skildring av 1930-talets skamfläck: rashygienen och dess konsekvenser.

Några böcker som det hade talats gott om, men som inte föll mig på läppen:
Jaga vatten av Ellen Strömberg
Flickorna av Emma Cline
Mjölk och honung av Rupi Kaur

Av årets 62 böcker har jag läst 13 förut. Det var nästan hela Harry Potter-serien i ett lyckat försök i februari att sparka igång läslusten, Valerie Solanas SCUM Manifest, Vi på Saltkråkan och lite Anne på Grönkulla under sommarmånaderna, som sig brukar. Dessutom läste jag Malin Lindroths Nuckan två gånger under hösten, med bara några veckors mellanrum.

20181228_121457

Och förstås Donna Tartt. Jag läste såväl The Secret History/Den hemliga historien och The Goldfinch/Steglitsan för tredje gången detta år. Jag kommer med stor sannolikhet att läsa åtminstone en av dem även kommande år.

20181228_121412

Så finns det för all del några dagar kvar än av detta år, så kanske jag hinner läsa en bok till!

dagbok · skönlitterärt

Nyårsmål 2018: Hur gick det sen?

Så här står det nästan längst bak i min kalender för år 2018:

Nyårsmål och -riktningar 2018

  • bli bättre på att hälsa på folk & skaka hand
  • läsa minst 52 böcker
  • genomföra ett större diktprojekt
    • Som man ropar?

Frågetecknet är i något skede ändrat till ett utropstecken.

20180105_101527

Hur gick det med nyårsmålen och -riktningarna då? Tja, resultaten är varierande. Jag tror faktiskt att jag har varit mer uppmärksam på att skaka hand med folk och presentera mig. Det är knepigt, den här hälsningskulturen i Finland mellan bekanta. Handslag känns ofta så formellt, men nästa steg är nästan en kram och det är redan väldigt personligt, så då tänker jag att jag helt enkelt får var den som bär den lite genanta, högtravade känslan. Hellre skaka hand en gång för mycket än en gång för lite, känner jag.

Det större diktprojektet då? Det sket sig nog kungligt, hah. Jag anmälde mig till två skrivkurser under året och hoppade av båda två. Som man ropar hördes aldrig utanför mina anteckningsböcker. Det var inget bra år för skrivande, tydligen. Det ville sig inte. Också bloggen har lidit.

Ändå. Något har bevisligen blivit skrivet. I april skrev jag 37 dikter (och jag ser redan fram emot kommande april!). I maj publicerade jag den fyrdelade diktsviten Tyll & swing (här finns del I, del II, del III och del IV), och fick så fin respons på den. I oktober började jag på en ny diktmånad, men strandade efter fem dikter. Men ändå. Fem dikter.  På julafton knappade jag ner några rader i telefonens anteckningsfunktion för att det kanske ska bli en dikt av det också. Och här om veckan vann jag ju faktiskt en liten skrivtävling, något som roligt nog också har blivit uppmärksammat av väldigt många i min bekantskapskrets.

När jag går igenom etiketten ”dikt” här i bloggen finns ju faktiskt en hel del där, också glömda pärlor. Denna pärla är dock inte publicerad här tidigare:

Regler

I skogen finns regler som gäller:
det finns träd man inte rör eller
ställer sig i skuggan av.
De är skogens sav.

Det finns marker som inte är,
med mossar som inte bär,
med stigar man inte beträder:
ingen vet vart de leder.

Det finns kärr man inte ser
utan känner först på vägen ner
mot själva skogens hjärta.
Sedan är svärta. Sedan är inget mer.

IMG-20180419-WA0000

De 52 böckerna då?

De ska faktiskt få ett eget inlägg.

dagbok

Fjärde advent och juldag

Fjärde advent och vår juldag. Vi tände det sista adventsljuset redan igår, eftersom vi då firade julafton, mycket traditionellt med gröt, paketrim och bastu. Till de nya inslagen hörde ingen julkyrka eller Kalle Anka (eftersom sådana inte förekommer den 22 december), men däremot äggtoddy. Gårdagen visade också att jul, vilket jag ju anade med tacksamt nog fick bekräftat, inte är ett datum utan en stämning och en gemenskap. Jag fick också en massa fina julklappar, bland annat en (icke-fungerande) skrivmaskin, ett restaurerat tro, hopp och kärlek,  och ett återanvändbart kaffefilter. Det ni!

E9D957AB-62B9-4BC6-956E-F328FFE127F2

Klockan är lite efter tolv, jag står på balkongen. Solen har inte orkat upp över skogshorisonten, och den gör väl knappast det idag heller. Vackert är det ändå, eller kanske just därför. Jag är ensam med Nisse i huset, har diskat grötkastruller och sorterat tvätt och vattnat blommor i allsköns ro. Resten av huset är i kyrkan och sedan på vinterbad, eller ut till villan en sväng för att avlämna paket. Snart ska jag också bege mig ut i kylan och allt det vita.

En riktigt gog julhelg önskar jag er allihopa! ♥

dagbok

Tredje advent

Tredje advent.

20181217_234300

Fast egentligen var det redan igår. Men den senaste veckan har varit väldigt rörig, med en familjemedlem på sjukhus (hen är hemma och mår bra nu, tackar som frågar!) och framskjutna fester och ändrade planer. Tiden blir liksom lite åsidosatt. Datum är inte lika viktiga. Man firar det man kan när man kan.

Men igår, tredje advent. Pepparkakshus och julklappsrim till den grad att jag helt glömde helt bort adventssöndagen. Idag, andra dagen på tredje advent. En sista, mycket lyckad förlovningsfest. (Men tro inte att firandet slutar där, ånej. Här kommer det firas all slags juligheter och festligheter så mycket som bara går. Det blir så ibland, när livet inte riktigt sammanfaller med kalendern. Då vinner ändå livet och man firar julafton när det passar, kanske den tjugofjärde, kanske någon annan dag. Vi får se, vi får se!)

Nu. En lugn stund efter midnatt. Julmusik och – nu! – det tredje adventsljuset tänt. Jag silade nyss glöggkryddorna ur den 80-procentiga Viru Valgen som ska till den tänkta syrénglöggen. Den glöggen får nog drickas på egen risk.

Trevlig sen tredje advent, allihopa!

dagbok

Ibland bara händer det skitsaker

Från senaste adventstid:

”Tur att julen kommer oavsett”, har jag lite käckt sagt i ett försökt att hålla humöret uppe, även om jag kanske inte trott på det.

Men så är det ju. Julen kommer, och innan dess självständigheten, och efter det Lucia. Och Lucia är det och blir det trots att en familjemedlem är akut intagen på sjukhus och ingen vet riktigt vad som felas och jag hatar väntandet och hopplösheten och det långsamma och knackiga informationsflödet.

Kanske det här också är någon slags lektion i livet, säger jag högt medan jag stökar i köket där hemma, bara för att ha något för händer. Men fan, jag tror ju inte på mig själv ens i sekunden jag uttalar det. Jag tror inte på den sortens livslektioner. Ibland bara händer det skitsaker. Det finns inga givna lärdomar att ta med sig från dem, inget inget ont som inte för något gott med sig. Ibland bara händer det skitsaker och så är det med det. Så får man bara försöka navigera kring dem oavsett, Lucia eller inte. Baka lussebullar fastän man inte riktigt har inspiration, för att. För att. För att. För att det är Lucia oavsett om någon är på sjukhus eller inte, och kan man inget göra så kan man inget göra, och det man kan göra kanske är att hänga upp tro, hopp och kärlek, och baka lussebullar.

 

Nu är det inte längre Lucia, och alla är hemma från sjukhuset igen. Allt är inte som det ska än, men om skitsaker ibland bara händer så kan man väl ta de bättre sakerna också på samma sätt: Nu är det så här. Det här är vad vi har. Nu kan vi äta lussebullar.

skönlitterärt

Före alla

Tack till Olle och Kalle för inspiration och material.

I

Jag kan inte komma från tanken
att det fanns någon före
alla sångerna
alla sagorna
alla flickorna
(Mathilda
Emilie
Greta)

Där fanns Henrik.

II

Så när de bägge vännerna
(Zacharias Topelius
Henrik Backman)

blir förälskade i samma flicka
(Mathilda
Emilie)

tar Zacharias ett steg åt sidan:
L’amitié est fidèle, plus fidèle que l’amour.

(Vänskapen är trogen, trognare än kärleken.)

III

”På min ära
XXXXXXXX(skriver Zacharias)
om lilla Emmy blev din fru
skulle jag gratulera både dig
och henne.”

IV

Jag säger er:
vänner

det
(om något)
är kärlek.

Tidigare i höstas ordnade Svenska Österbottens litteraturförening en skrivartävling för medlemmar med temat Zacharias 200!, med anledning av att det gått 200 år sedan Zacharias Topelius födelse.

Jag drog mig till minnes en mycket berörande dramavandring med samma tema, som två dramainstruktörer hade satt upp på Stundars i somras. Jag lyckades se den allra sista dramavandringen, en mycket het julidag med svetten rinnande under huvudduken, och njöt av hur den fokuserade på Topelius relationer snarare än hans verk – ett givande nytt sätt att se på författaren.

Igår fick jag ett mejl om att min Topeliusdikt ”Före alla” hade vunnit skrivartävlingen, med motiveringen ”en diktsvit som med enkla medel fångar en tidlös, topeliansk idé.” Jag säger er: vänner – det om något är tidlöst.

 

skönlitterärt

Finlandia, en alternativ version

En självständighetsdag senare, med blåvita ljus, vittvin, slottsbal, och nazister på våra gator. Därför, en alternativ variant av Finlandia.

O Finland, se, det över världen skymmer
och natten faller, hotfullt mörk och lång.
Hör, gatan kantas av bråk och bekymmer,
snabbt fylles livet av våld och tvång
när allt blir trångt och inget uppror rymmer.
Men ljuset väntar, o vännen min!

Stig upp, min vän, vi oss ur natten höjer!
Den dag dig väntar, fritt och öppet möt!
Med samma kraft, med samma mod, vi dröjer
vid våra platser, vid varje stöt.
Förtrycket aldrig oss till jorden böjer.
Nu står vi här, igen, o min vän!

dagbok · skönlitterärt

Hänförelse

Det var ju inte så att jag blev kär, inte precis – det var mera så att hon var den mest förtjusande kvinna jag sett i kanske hela mitt liv, och hade jag inte redan suttit så skulle jag helt klart ha funnit mig själv på golvet i ren hänförelse. Men nu satt jag redan på golvet och där stod hon, glittrande och intagande och jag tänkte på Hollywood och diamanter och Great Gatsby och att jag inte skulle kunna sova innan jag visste hennes namn.

När hon började dansa glömde jag till och med att fundera över hennes namn. Guldskorna gled över golvet och hårbandet glittrade, hon drog upp klänningen med ena handen för att, för att, ja, jag vet inte ens varför, för att skapa rörlighet eller för att retas, men hon var tatuerad hela vägen upp från ankel till lår, så högt som hon drog klänningen. Och de långa ögonfransarna! Och den röda blomman i håret! Och de där ögonbrynen som var vinklade så att hon alltid såg okynnig ut, även när leendet var av den oskyldiga sorten (och det var det sällan, hela hennes varelse bara ropade sofistikerade oanständigheter av det allra ljuvaste slag). Jag var glad över mörkret över publiken, att det dolde min hettande, utan tvivel höga rodnad.

Jag var nästan rädd för att se henne på närmare håll, rädd att stjärnglansen skulle dämpas när hon steg ut ur strålkastarljuset, att jag skulle se sömmarna i hennes paljettklänning. Men jag listade ut hennes namn, och om natten låg jag läge och vakendrömde om hur jag bjöd upp henne till en dans som i verkligheten aldrig skulle ske.

dagbok

Första advent

20181202_210934

Första advent. Jag kom hem för några timmar sedan, efter en hel helg i lindy hoppens tecken. Tårna värker, vaderna stramar, huvudet är alldeles dimmigt. Efter ett par oväntat och (vad jag tycker) orimligt tunga veckor var det skönt att gå helt in i dansbubblan för en helg. Bara dansadansadansa, äta stora portioner mat där emellan, och sova litegrann också. Beundra skimrande vackra proffsdansare på håll, och lära känna den egna swingscenens meddansare bättre. Inga tårar. Mycket skratt, svett och trötta ben.

Nu ska jag julpynta lägenheten, så att jag känner att jag kommer ikapp med omvärlden. Glad första advent på er alla!