Monthly Archives: november 2015

Inte den här gången (heller)

Jag hinner inte läsa mer än början på mejlet, ”Du har denna gång tyvärr inte blivit utsedd bland de tolv deltagarna till författarutbildningen…”, innan jag skriker rakt ut. Fula ord. Fula ord, rakt ut, gång på gång, innan jag skriker fula ord ner i kuddarna i soffan där jag ligger och gråter hysteriskt.

Det är inte vackert och jag hoppas att grannarna inte är hemma.

Jag vet, rent logiskt, att det var en stor risk att jag inte skulle bli antagen den här gången (heller). Det är många sökande för de där tolv platserna. Men jag trodde och hoppades verkligen. Skickade in det bästa jag hade åstadkommit, ord skriva med hjärteblod och iver.

Det är alltid ruttet när ens bästa inte duger.

För en sekund tänker jag att jag fan ska sluta skriva, men det är bara en kort, fåfäng tanke. Vem tackar mig om jag slutar skriva? (Ingen.) Vem tackar mig om jag fortsätter skriva? (Nå, egentligen ingen där heller, men jag vet inte hur jag skulle leva om jag inte skulle skriva.)

Jag hade inte berättat åt så många att jag skulle ansöka, ifall det inte skulle gå vägen. (Nu berättar jag ju det i alla fall.) Men jag skriver åt mina närmaste vänner, att inte den här gången (heller) och att det känns ruttet. ”Det är det också”, svarar min vän. ”Det är ruttet med hinder för den som kan och vill men inte får”.

Då gråter jag igen. Utan fula ord, inte av ilska och besvikelse utan av kärlek och tacksamhet över den sympati jag får och de vänner jag har.

Och så tänker jag att den dag jag inte har ord i hjärtat och poesi i blodet är den dag jag är död.

Annonser

13 kommentarer

Filed under dagbok

Festligheter

12283324_815860121858454_1277969629_n

Jag råkade hitta en mångfärgad ljusslinga i förrådet då jag var hemma senast och blev alldeles till mig över fyndet. Nu ståtar den sanslöst fulsnygga ljusslingan i min hall.

Beroende på sinnesstämning ger ljusslingan olika associationer. Jag får känslan av en bordell, vilket i och för sig passar bra ihop med min tamburlampa med röd glaskupa. Det är onekligen mera disco än jul över regnbågsljusen, men det jag mest förknippar dessa lysande färgkonstellationer med är lågstadiefester under de sista åren.

Det var de coola flickorna på klassen som hade födelsedagsfester där vi lyssnade på Limp Bizkit och t.A.T.u och Shakira, och det luktade chips och sura godisar och vi lekte Snurra flaskan och Sanning eller konka och kurragömma. Jag var kär i Marcus och hade börjat tona håret och min finaste tröja var en vinröd långärmad med silvertryck.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Vintervila

Det är som att åka till ett dödsbo, där frånfället var väntat men kom lite hastigare än beräknat. Det mesta är undanplockat, uppordnat. Trädgårdsmöblerna står under tak, mattorna är ihoprullade. Skafferiet är nästintill tömt, men en burk snabbkaffe, lite honung och en oöppnad påse turkisk peppar har lämnats kvar. Spisen är inte avtorkad och någon har glömt en tekanna – fortfarande fylld med te – på den. Jag häller ut teet på backen, slänger tepåsarna i skogen.

Villor och sommarstugor under andra tider än somrar är märkliga. De är ändå inga dödsbon. De har bara gått i ide, ligger i träda. Vattnet stängs av i oktober, rangliga stänglar av prydnadshallon som ingen har klippt ner bär förmultnade löv likt tunga kjolar. Gräsmattan är lerig och stänker ner mina kängor. Det är isande kallt inne i stugorna, i garderoberna sover sommarklänningar och tunna tunikor.

Jag sätter mig i min lillstugo, drar ut lådor och öppnar bokskåpet. Där ligger cigarettpaketet, vars cigaretter jag räknade i somras en natt då jag inte kunde sova. (De var tre stycken.) I skåpet finns ett broderat dynvar som är ställföreträdande bordsduk och liten, liten flaska rom att spetsa sitt te med som jag tar den allra minsta klunk ur. Till sommaren kommer jag plocka fram dynvaret igen, placera flaskan i fönstret. Pynta med blommor och högar av biblioteksböcker. Vädra ut vinterluften, iskylan, öppna fönstren och se spetsgardinerna fladdra i vinddraget.

På bordet på bastuverandan står moffas kvarglömda kaffekopp. Jag låter den vara. Får se om den står där ännu i april, då vi sakta väcker villan ur sin vintersömn.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Sparka utåt

Att svimma av smärta
XXXXXXär ingen konst
det är kroppens sätt att fly
vägra ta ansvar

det finns inga ord
XXXXXXför att vakna av smärta

det är att sparka utåt
XXXXXXi cirkel
tills något tar emot
och erkänner:
XXXXXXPrecis så här ont gör det.

och det är ont intill förbannelse

att tvingas in i snäva rum
XXXXXXenkelriktade

fokusera på
XXXXXXhur smärtan rör sig genom dem
XXXXXXi sökandet efter de där orden
XXXXXXXXXXXXatt besvärja den med

för varje dörr till vare rum
XXXXXXsom man sparkar in
XXXXXXsom man sparkar ut

men inget som binder smärtan.

Skrivet en natt, halvt i sömn, helt i smärta.

 

 

 

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Åt helvete med romantiken

Den senaste tiden har jag funderat mycket på kärlek. Mer bestämt på den romantiska kärleken. Mer bestämt på hur trött jag är på den romantiska kärleken.

Jag är så trött på den bild av romantisk kärlek som förmedlas i vår kultur. Genom normer, skönlitteratur, teve, musik, reklam och tidningar berättas samma historia hela tiden. Hon och han möter varandra, rosa moln och fjärilar i magen, dejter och bröllop och barn. Prat om att ”hitta sin andra hälft” och att kärleken gör en ”komplett”.

Inte nog med att du förväntas vara heterosexuell och monogam. Du förväntas dessutom romantiskt lagd. Snacka om press!

Det finns ett ord för denna romantikfixering, amatonormativitet. Amatonormativitet innebär ”antagandet om, och den sociala normen att, romantiska kärleksrelationer automatiskt är överlägsna, mer värdefulla och mer nödvändiga än vänskapliga och andra icke-romantiska relationer och att det är ett universellt, mänskligt livsmål att sträva efter” (definition härifrån). Om du då inte passar in i amatonormen – om du är olycklig singel, lycklig singel, aromantisk eller något annat – så är du fel, misslyckad, konstig, en stackare som inte får ta del av det största i livet.

Problemet med denna ensidiga bild av kärleken är att det inte finns utrymme för andra, minst lika viktiga kärlekar.

Ge mig historier om tre vänner som köper ett hus tillsammans och har höns och kaniner och lever lyckliga i alla sina dagar. Ge mig historier om en person som lever ensam och lycklig i alla sina dagar. Låt mig höra sånger om systrar som tillsammans upptäcker världen. Uppfinn och använd begrepp för att kunna prata om fler sorters kärlek än den romantiska. Skriv flera tidningsartiklar om relationen mellan familjemedlemmar. Sluta använda uttrycket ”bara vänner”, för det finns inget ”bara” med vänner. Och framför allt: Ge aldrig, aldrig, aldrig intrycket av att det är synd om en person som inte är i ett romantiskt förhållande. Det är det inte.

9 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

Åt helvete med kärleken

Jag ska sluta skriva om kärlek
tänker jag

Istället
ska jag skriva

om två bröder (kanske)
XXXpå roadtrip
XXXkörsbär & honung

jag ska skriva
om närhet och ömhet
blodssystrar
XXXvänner    familj

om tonårspojkar
om betonggolv
om att älska och slå

Jag ska skriva
om att skriva
om att dansa
om att dricka isbitar ur din mun

– – –

Jag inser
att jag alltid skriver om kärlek

bara andra sorters kärlek
men inte mindre hjärta
men inte mindre hjärta
XXXXXXXXXXXX(& smärta)
för det.

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt