dagbok

Sori, men det är november, det blir inte mera ljus än så här

Min rumsask – en spretig och ranglig krukväxt som egentligen ska vara tätare, mera trädformat än skrangelbuske – ser ganska ledsen ut. De nya skotten i toppen har torkat och de större bladen är också trötta. Några har trillat av. Jag skickar en video av den till min vän KJ, som jag fick växten av. ”Jag försökte vattna den, men jag vet inte vad det är för fel”, säger jag. ”Kanske har den för lite ljus? Sori, rumsask, men det är november. Det blir inte mera ljus än så här, oavsett var du står.” Jag har köpt växtnäring, funderar på att omplacera den, kanske ta den hemhem över vintern för att se om den trivs bättre där, det finns flera fönster, mera ljus där.

Jag känner mig också ganska ledsen. Kroppen är trött, själen är trött. Ögonen är trötta efter många timmar framför skärm varje dag. En dag tänker jag: Om jag kunde sjukskriva mig, så skulle jag sjukskriva mig. Orken går på sparlåga, allt tar mer energi än vanligt. Sori, Sandra, men det är november. Det blir inte mera ljus än så här. En kväll är jag så trött att jag ligger i sängen och gråter och gråter och önskar att jag vore medvetslös. Sedan sover jag nio timmar och saker blir lite bättre.

Jag försöker hitta ett nytt sätt, lite mera ljus. Flyttar hela arbetsdagen många timmar framåt. Varför ska jag vara inomhus och stirra på en skärm de få ljusa timmarna jag har? I stället tar jag en promenad vid vattnet med mamma och Nisse, hälsar på mommo. Går in till stan med intentionen att hämta ut ett par böcker från bibban, inhandla lite kompletteringssaker som inte går att få tag på i varuhuset där jag handlar mat, och sedan gå på kafé. Jag orkar med hälften, handlar ekologisk tandkräm och lakrits och unnar mig tre chokladpraliner från stans delikatessbutik: salted caramel, polka cupcake och golden champagne. Går sedan hem och kokar starkt, mörkrostat kaffe, läser Språktidningen, äter chokladpraliner. Saker blir lite bättre. När solen har gått ner ska jag ta itu med dagens jobb.

skönlitterärt

Mocca caramel – en novell

Tidig fredag eftermiddag. Det har varit en lång jobbvecka, en ansträngande arbetsdag. Jag unnar mig en kaffepaus, skakar av mig halsduken, lägger läderhandskarna i ryggsäckens ytterfack men behåller rocken på. Oktobersolen är klar och kall, och stadens esplanader översköljs av förmultnade lindlöv. Kaféet är precis som jag vill ha det, livfullt men inte stimmigt, en lagom blandning av människor för att bara sjunka ner i ett soffhörn och vila en stund, existera utan att behöva åstadkomma.

Den söta, blåhåriga baristan med ”Laura” på namnskylten är på jobb. Jag tvivlar på att hon heter Laura på riktigt men dricksar ändå, önskar en trevlig helg tillbaka. Jag beställer en stor mocca caramel med vispgrädde och chokladsås, det är ändå höst och fullt tillåtet att gå snäppet högre än en slät kaffekopp. Utanför de stora fönstren strosar folk fram och tillbaka, låter helgtempot smyga sig in i stegen. Det är inte så bråttom. En halvtimmes lunch blir fyrtiofem minuter, en timme. Ingen klockar det så här i slutet av veckan.

”Ursäkta mig, har du läst klart den här?” En ung man med runda glasögon och en bricka i händerna ler mot mig och nickar mot dagens tidning på soffbordet framför mig. Han har en uppknäppt, mörkblå yllerock av dyrare sorten – jag känner igen modellen från en klients garderob – och blanka kängor. Den där snygga typen som är medveten om sin egen charm, men inte för medveten. Jag ler tillbaka, sträcker mig efter tidningen och kastar först ett snabbt ögonkast på rubrikerna, sedan ett snabbt ögonkast på mannen.
”Åh, ta den du bara. Jag lyssnade på nyheterna i morse, tror inte jag orkar läsa om alla hemskheter i detalj.” Jag stiger upp med tidningen i handen, rullar långsamt ihop den medan jag möter mannens blick.
”Ja, det är hemsk, det som hänt. Det är skönt att serierna kommer sist, så har man något trevligt att se fram emot!” På mannens bricka trängs en getostsallad och en avokadotoast med en flaska kolsyrat vatten med citronsmak. En burk chiapudding med jordgubbar är på väg att rymma mot ett hörn, kaffet nära att skvalpa över. Ett paket socker på sidan av.
”Visst är det.” Nu står jag alldeles nära, anar en förnimmelse av tungt rakvatten, läder från portföljen som hänger från en axelrem. Jag lutar mig fram och stoppar omsorgsfullt ner den hoprullade tidningen i mannens vänstra rockficka, ger tidningen en klapp när jag är färdig. Andas långsamt in och långsamt ut och blinkar upp genom ögonfransarna, han har mörkbruna ögon i precis samma nyans som portföljen och kängorna.
”Varsågod, där har du. Njut av din lunch”, säger jag, ler en sista gång och vänder mig tillbaka till min soffplats. Mannen står kvar ett ögonblick, får sedan bråttom att krångla sig vidare när Laura kommer med min mocca caramel. Ett paket socker på sidan av.

På en bänk utanför sitter en sliten man med grönrutig dragväska. Han balanserar på gränsen till samhällets utkanter, men hålls åtminstone ännu innanför civilisationens emellanåt förvånande töjbara ramar. Med fransiga muddar och fläckiga händer stoppar han sin pipa, vana rörelser som visar att han rökt längre än han inte gjort det. Jag inbillar mig att jag känner den söta tobaksdoften, men det är nog bara karamellsmaken på tungan som bedrar mig. Jag slickar bort grädde från skeden. Stora rökpuffar stiger mot den höga himlen, blandar sig med ångmolnen från förbipasserandes utandning. På marken knaprar en duva, lika ruggig som mannen, på hörnet av ett saltkex. Mannen stör inte duvan och duvan stör inte mannen, de röker och äter i vänskaplig tystnad. Mannen för med jämna rörelser pipan till och från munnen, duvan knycker och sprättar, flaxar till när kexbiten är slut. Utan att titta på duvan fiskar mannen upp ytterligare ett kex ur dragväskan och kastar det på kullerstenarna.

När mocca caramellen är uppdrucken smyger jag ner sockerpaketet i ryggsäcken, knycklar ihop servetter och kvitton i muggen och går in på toaletten. Skannar snabbt efter elektronik. Inget annat än den dolda kameran ovanför dörren, som jag oskadliggjorde för flera månader sedan. Ingen har vågat vare sig ta bort eller byta ut den, säkerligen väl medveten om hur olaglig den är. Jag justerar lårhölstret, kontrollerar magasinet en sista gång innan jag knäpper fast pistolen igen. Drar ordentligt ner den korta, veckade kjolen, sätter upp håret i en stramare hästsvans. Skakar prövande på huvudet. Jag tar på mig handskarna och halsduken. På väg ut ler jag igen mot mannen med tidningen och höjer handen till avskedshälsning mot Laura, som står böjd över kaffemaskinen. Utanför dörren drar jag ett djupt andetag, koffeinet och den kyliga luften piggar upp. Dags att ta itu med veckans sista arbetspass.

dagbok · skönlitterärt

nattens stilla glasets brus

om dagarna kaffe och tårta
om nätterna regnsus och fukt

om nätterna osömn och dovhet
om dagarna porlar champagne

om dagarna glass på terrassen
om nätterna vilar och väntar

om nätterna vaklånga lakan
om dagarna vitklöverdoft

allt handlar om samordning
perspektiv

när jag blundar kaffet mot solen
minns jag inte nattens stilla

när jag blickar mot mörkret
minns jag inte glasets brus

dagbok

En natt var det dimma, en dag var det sol

Det är så varmt. Dagarna flyter ihop. Jag har nästintill inget jobb och så verkar det förbli under den kommande tiden. Jag orkar inte skriva, inte sitta framför datorn. Läser, vilar, svettas, äter, simmar, söker skugga.

20200623_170228

Midsommarrosorna har varit i sin fullaste blom. Jag doftar på dem varhelst jag kommer åt. Och en pion har jag också fått! Två av mina favoritblommor.

20200620_223525

Vi har firat min födelsedag och midsommar. Födelsedag på förmiddagen, midsommar på eftermiddagen!

IMG-20200619-WA0004

Skumpa, kaffe och pavlova. Allt jag önskar av min födelsedag.

IMG-20200620-WA0024

Någon gång lekte jag med tanken på att ha en stor 30-årsfest. Sedan kom corona och jag skippade alla sådana planer. Nu firade jag med föräldrarna, mommo & moffa, min pojkvän, och Nisse.

IMG-20200619-WA0010

Färdig för midsommar! Jag fick så fina födelsedagspresenter: en hemstickad tröja, skumpa x 2, gin, en Marimekkoväska, ett fotoalbum. Av mommo fick jag en blomsterkrans, och vad är det som skymtar i öronen?

Kvinnosymbolsörhängen i återvunnet silver av Feministsmeden! Precis vad jag hade önskat mig ♥

IMG-20200619-WA0016

Nisse orkar heller ingenting i värmen. (Förutom att skälla på förbipasserande, det orkar han nog med.) Här hänger han på vår picknicksfilt som alltid funnits.

20200617_232906

En natt var det dimma.

20200622_130330

Och en måndag uträttade vi ärenden: köpte sololja, after sun, arbetskläder, vitamintabletter, solcellspaneler. Och höll glasspaus i värmen.

20200617_210103

20200617_210425

Mamma och jag har lagt ut och tagit upp nät. Här var en kväll som var lite lite svalare. Inte en enda abborre på långa tider. Nu får det nog vara en fiskepaus.

dagbok

En natt i slutet av maj

Den första gången jag vaknar har jag knappt somnat. Klockan är tjugo före ett och det är inte mörkt. Det sover någon bredvid mig och jag halvsmyger till badrummet. Golvbrädorna knarrar.

Den andra gången jag vaknar är det fullt solljus rakt in i sovalkoven. Klockan är fem före sex och det är varmt. Det sover någon bredvid mig. Jag viker upp täcket som solskydd, tänker varje gång jag vaknar så här tidigt i så här ljust att jag borde skaffa mörkläggningsgardiner till vardagsrumsfönstret, men behovet finns ju aldrig där när jag är mera vaken och faktiskt kapabel att göra något åt saken. Motståndet att göra något åt situationen är fortfarande mycket större än besväret, och med mig själv vet jag att det inte kommer bli några mörkläggningsgardiner. Jag svänger mig på sidan, blundar i täckdalens skugga och sjunker ner i kudden.

Den tredje gången jag vaknar har solen förflyttat sig litegrann. Klockan är halv sju och en telefon som inte är min ringer för väckning. Det vaknar någon bredvid mig. Jag, som sover närmare nattduksbordet, famlar efter telefonen som inte är min och föser över den till den som sovit bredvid mig. I går hade jag under ett kort ögonblick tänkt att jag också skulle stiga upp och påbörja min dag då, men nu har jag övergett den tanken fullständigt. Men jag stiger upp för att koka kaffe åt den som har sovit bredvid mig, och går sedan och lägger mig igen, somnar till ljudet av en som stökar omkring i lägenheten.

Den fjärde gången jag vaknar är det av att den som har sovit bredvid mig kommer för att säga hejdå. Klockan är ungefär kvart före åtta, jag ser inte tiden men jag vet att det är så. Jag är så trött, så trött, orkar knappt öppna ögonen, håller bara i handen och pussar i blindo och pratar mumlande. Jag kommer inte att minnas senare vad vi pratade om. Den som sovit bredvid mig ställer fram min väckning med en halvtimme.

Den femte gången jag vaknar är det av min telefon som ringer för väckning. Klockan är nio. Med rusande hjärta petar jag till snooze-knappen och faller tillbaka ner i sängen. Jag ligger helt i skugga, men det är fortfarande varmt. Det finns ingen bredvid mig. Det är nästan som om jag hade sovit helt ensam, om man bortser från det tillknycklade andra täcket och osthyveln på diskbänken.

dagbok

Vardagsveckan 21

Måndag: Jag dricker frukostteet på gårdens uteplats med solglasögon på näsan och Hypat podcast, där syrran är halva duon, i lurarna. Senare på eftermiddagen dricker jag kaffe på samma uteplats med mamma. På eftermiddagen sitter (!) jag och min partner sönder mitt köksbord. Jag skickar en bild till pappa och undrar om han kan laga bordsbenet. ”Om jag kan”, svarar han. Jag tackar och skriver att det finns lite flisor som lossnat också. ”He blir nog bra ti sist”, säger han. Det har han ju rätt i.

IMG-20200518-WA0006
Efter brottet.

Tisdag: Morgonyoga, där jag får springa ut halvvägs för att rädda min violampel från hagel. Lång jobbdag hemmavid, men en paus för att promenera till bibban och hämta ut En annorlunda allians. ”Jane Austen möter Bridget Jones”, beskrivs den historiska romance-romanen som, och av någon underlig anledning är jag väldigt ivrig att läsa den. Ungefär 80 sidor in kommer jag plågsamt bra ihåg varför romance inte är min grej, trots allt. Den är bättre än Harlequin-romaner, men bara lite.

Onsdag: Tid till hälsovården. Jag hatar att sitta i väntrum, det och att sitta i telefonkö är så bombsäkert ångestframkallande. Sedan far jag ut till Sundom för att dricka kaffe med mamma och mina morföräldrar på lilla verandan i solen. När mommo och mamma far till blomgården för att handla blommor stannar moffa och jag kvar. Han berättar om hur man spelar bridge, och jag lyssnar. Inte för att jag är särdeles intresserad av brigde, men för att han vill berätta. På kvällen chattar jag med en skribentkompis, innan jag börjar min arbetsdag kl 18.30. Det är skönt att ha någon att prata skrivande med, speciellt någon som skriver i en helt annan genre än en själv. Då finns det bara uppmuntran och stöd, aldrig konkurrens. Köksbordet ligger fortfarande kapsejsat med tre ben på köksmattan.

20200520_053504
Kl 05:36. Ibland tänker jag att jag borde skaffa mörkare gardiner till vardagsrumsfönstret, men så svänger jag mig bara i sängen och sover vidare ändå.

Torsdag: Kristi himmelsfärd. Fast röda dagar spelar sällan någon roll för frilansare. Jag hänger med 3 av mina högstadievänner på distans, dricker kaffe och pratar om dejtande, mat, lägenheter och livet i allmänhet. Det är så himla fint att få umgås! Jag får också tillbaka bordsbenet, så nu är köksbordet fyrbenat igen. Det syns knappt var det är lappat. He blir nog bra ti sist. Jag går långsamt genom stan, långkappa i vinden, för att hälsa på min partner. Vi lagar kycklingsås med ingefära middag och ser på Sherlock. Sedan far vi hem till mig igen för att sova, för jag behöver sova hemma, som jag ibland gör.

IMG-20200519-WA0012
Efter lagningen.

Fredag: Morgonyoga – för femte dagen i rad. Det är som yogagurun Adriene på Youtube säger: Den högsta tröskeln är att ta sig till mattan. Sedan går allt lättare. Nu ska jag strax iväg till villan för att vädra sängkläder och städa vinden. Efter det är det ännu bastun och tuppen som ska städas. Sedan, så småningom, kan säsongen verkligen börja.

dagbok

Vuxenpoäng

Tunga dagar, jag har varit sjuk. Jag har mest velat vila, vara helt ensam. Sova tio, elva timmar per natt och ändå vara trött. Så småningom vill jag tro att saker ändå börjar normaliseras, och idag var jag i skick nog att ta mig ut i sexton grader och sol.

Efter att ha slagit sönder två presskannor inom ett år bestämde jag mig för att köpa en rejäl ny en, som det finns reservdelar till. Jag for till Liisa Koski, Vasas delikatessaffär sedan 1917. En superb liten affär om man vill ha något extra åt sig själv eller i gåva. Jag passade på att köpa tre paket smakkaffe också. (Nej, jag ska inte ha dem alla själv – gåvor, var det.) Och Ann-Luise Bertells Heiman från Akademiska bokhandeln Gros till mommo och moffa, så de har något bra att läsa under isolationstider. Jag språkgranskade boken i vintras och genast visste att det var litteratur av högsta klass. Sällan har det varit så här trevligt att spendera närmare 100 euro i lokala butiker. Och se där, min nya soffa i bakgrunden!

20200422_141515

Gårdagens vuxenpoäng: byta strömknapp på diskmaskinen, nästan helt själv. Jag visste precis hur jag skulle göra, men hade inte tillräckligt starka nypor för att dra loss elkablar. Pappa fick komma till undsättning medelst tång och större styrka – och kanske framför allt dödsförakt inför att något skulle gå sönder. Fungerande diskmaskin för 30 euro, istället för att behöva köpa ny maskin för 300+ euro. Ni skulle ha hört mina jubelmorr när displayen fungerade som den skulle.

Dagens vuxenpoäng: föra en matta till tvätteri. En enorm vävd yllematta med naturvit botten och kubistiska pastellmönster, från min barndoms matsal. Det låter ytterst märkligt. Den passar utmärkt i mitt kök. När jag nu en gång hade bort mattan kunde jag lika gärna lyfta undan köksbord och stolar, och i samma veva annat lösöre från köket, för att torka golvet. Trägolvet är fortfarande det kanske allra finaste i hela lägenheten. Se här, mitt ljusa köksgolv!

20200422_140926

Det roliga är att fast det är trägolv i både kök och vardagsrum, så är de inte samma. De varierar i nyans, och faktiskt också i höjd några centimeter. Själv har jag lärt mig att det är ett litet steg ner från köket till vardagsrummet genom valvgången. Mina nyaste gäster noterar det inte alltid. Här ses nyansskillnaden mellan köksgolvet och den flammigaste,  mörkaste delen av vardagsrumsgolvet strax efter hallen.

20200422_140943

dagbok

Runebergsdagen

Jag är tillbaka i stan efter en vecka på annan ort. Det var en välbehövlig vecka, som bestod av umgänge, vila, mat, promenader, samtal, te, teveserier och hushållssysslor. Vi åt Runebergstårtor redan sista januari för att fira Runebergsdagen i förväg, och veckan innan hade jag också ätit Runebergstårtor, så jag hade faktiskt tänkt skippa att äta en tårta också idag.

20200128_142244

Men sedan tänkte jag om.

Det är en fullspäckad dag med en massa jobb som ska göras idag och resten av veckan. Sådana dagar, sådana veckor, ska man inte pruta på pauserna. Så nu har jag kokat kaffe, skalat en apelsin och sätter tänderna i en lokalbakad tårta som jag köpte på väg hem från morgonyogan.

Och så repeterar vi infon som jag skrev förra året, va?

Idag får vi äta Runebergstårta, och det är ju hur trevligt som helst, men vem var egentligen Runeberg?

Runeberg (1807–1879) var en finländsk författare som gav ut historiska romaner och prosaberättelser. Runeberg anses vara Finlands första kvinnliga journalist, första kvinnliga tidningsredaktör (för Helsingfors Morgonbladet 1833–1836) och den första kvinnliga författaren som kritiskt analyserat kvinnans ställning i hem och samhälle.

Runeberg är även bekant för sina samhällsinsatser. Hon var aktiv i Fruntimmersföreningen som motarbetade nöden och skapade arbete för de fattigaste kvinnorna i Borgå, och deltog i grundandet av en skola för medellösa flickor. Dessutom skrev hon mycket för skrivbordslådan om kvinnors rätt till utbildning och om kvinnosaken överhuvudtaget. Hon hörde också till krukväxtodlarpionjärerna, där hennes specialitet var rosor, och flera av hennes sticklingar lever ännu. Fredrika Runeberg var gift med författaren Johan Ludvig Runeberg, och de fick åtta barn.

Hurra för Fredrika Runeberg! (Och ett litet hurra för hennes make också.)

okategoriserat

Vecka 40

När folk frågar hur det är, vad jag har gjort, om jag hade en trevlig helg, vet jag sällan vad jag ska svara. Dagarna flyter ihop, kvällarna är mörka, morgnarna är grå. Jag håller fortfarande på att anpassa mig till det här som är oktober, men det går bättre och bättre. Här är min vecka, ihopskrapad från kalender, dagboksanteckningar, mobilfoton.

IMG-20191002-WA0003

MÅNDAG

Vaknade upp i en lägenhet som inte var min, men som jag börjar lära känna bra vid det här laget. Tittade ut över röda lönnlöv under frukosten, den sista tillsammans på en tid.

Tillbringade dagen hemhemma med en glad hund och en lite trött pappa. Plockade med mig ved, ägg, gräslök och äpplen när jag for hem – typiska saker att ta med sig till stan från landet. Klockan åtta är det redan mörkt och jag är redan trött. Jag läste inte en enda bok under hela september månad.

TISDAG

Tror jag fick fem jobbsamtal innan klockan ens var elva. Det passade bra in i dagens tema: administration. Att frilansa är till femtio procent att bara hålla saker rullande, känns det ibland som. Till middag lagade jag en revanschmakaronilåda – här om veckan gjorde jag en mycket osmaklig vegevariant med Härkis, broccoli och fullkornsmakaroner. Nu köpte jag maletkött och vanliga makaroner. Den blev utsökt.

IMG-20190930-WA0010

Läste en novell!

ONSDAG

Jag inser hur bra morgonyoga är när jag verkligen lyckas andas och vara närvarande och koncentrera mig endast på övningarna. Jag märker också hur svårt det är att göra just det.

På kvällen höll jag min första riktiga poesikurs någonsin. Den blev av tack vare att mina gulliga vänner anmälde sig för att uppnå minimiantalet deltagare ♥ Tre timmar skrevs det poesi. Om jag var nervös? Litegrann, sådär halv fem på eftermiddagen. Men jag hade stort självförtroende gällande denna kurs, jag litade på att jag skulle klara det.

Att-göra-listorna är spretiga.

Längtan efter obrutna tider.

TORSDAG

Jag hade bestämt mig för att klä mig i höstiga kläder, promenera in till ett kafé, och skriva brev. Precis det gjorde jag. Svarta läderkängor och buteljgrön, veckad kjol. Pumpkin latte, bara för att. Brevet blev skrivet och jag njöt av pausen från lägenheten och jobbet.

20191003_120533

På kvällen drack jag te, lyssnade på From The Gutter To The Stars och var lite ledsen.

FREDAG

I dag har jag jobbat och bloggat.

I dag ska jag donera blod, besvara ett mejlbrev, äta smörgåstårta med mommo och moffa.

Kanske läsa en novell!

Ha en trevlig helg allihopa ♥

dagbok

Flytta saker och dricka kaffe

Det här med att flytta till stan gick ju inte så bra. Varannan natt sover jag länge, varannan natt sover jag kort, alla nätter drömmer jag mardrömmar. Det är något som skaver igen, jag vet inte riktigt vad det är. Om det är omställningen, hösten, hormoner, att-göra-listorna, osäkerheten kring jobb, en kombination av allt det nämnda. Jag kan inte somna om kvällarna för att jag tänker på att jag borde tvätta fönstren.

Ändå: Jag har dansat lindy hop två gånger denna vecka, badat bastu, och fått besök av hela tre kära långväga vänner. Ena hade med sig solrosor och choklad, ”som en dejt!”, en annan gav mig en bok som jag skulle språkgranska i våras men som aldrig blev av, och både jag och författaren var onöjda med det. Det är fint att veta att ens arbete uppskattas. Med den tredje for vi på höstmarknad, och där fick jag hålla i en stor fransk vädurskanin som hette Ivar. Definitivt en av dagens höjdpunkter, värt att nämna.

20190911_131120

(Alltid när jag träffar min vän Y blir jag påmind om och inspirerad till att leva lite mer som jag ju vill leva (feministiskt, humanistiskt, litterärt). Att det går att leva lite mer ideologiskt. Men inspirationen försvinner också så snabbt och sen står jag där med regnvåta skor och tvätt som jag inte orkar vika igen, och litteraturen – för att inte tala om det egna skrivandet – är mil bort, sovande, om inte redan död.

(Ändå: Jag hittar en bild på nätet som jag genast måste skicka till en vän, för det finns en historia bakom den som vill höras och poesi i den som vill skrivas. Kanske jag skriver den, om jag sneglar på den bara lite, i ögonvrån, så att den inte ser mig och blir rädd och flyr.))

I dag har det regnat hela dagen. Jag skulle fara till villan för att hämta mopon, men jag hade ingen lust att köra hem i vätan. Istället drack jag kaffe med mamma och morföräldrarna i deras villakök, gjorde upp planer för fredagsbastu, tog hem saker för vintern (salt, te, febertermometer) och fick skjuts tillbaka till stan. Utanför ytterdörren stod min pojkvän och väntade. Han skulle också hämta saker, och dricka kaffe med mig. Sånt är livet också: att flytta saker från ett hem till ett annat, och dricka kaffe där emellan.

20190328_093753
En av alla de kaffestunder som är livet.

(Det känns så märkligt, förresten, att skriva ”min pojkvän”. Inte för att det känns märkligt att han finns i mitt liv – det är tvärtom så svindlande självklart att jag nästan blir förskräckt ibland. Men jag känner ju honom inte som ”pojkvän”, utan vid hans namn. Men ännu får han stå namnlös i bloggen. Jag funderar fortfarande på hur han eventuellt får vara med här. Att skriva om sig själv går lätt – jag kan fläka ut mig själv rätt oreflekterat och inte känna mig sårbar för det – men så fort någon annan också är inblandad vill jag gå fram med största försiktighet bland orden.)