dagbok

Jobbglädje

Jag är så glad. Över mitt jobb. (Sånt händer inte varje dag.) Över att det rullar på, över att jag har det första kvartalet av 2020 under kontroll. (Tänk det, att veta sitt jobb för endast 3 månader framåt och inte stressa ihjäl sig för det. Det hade nog inte en yngre version av mig någonsin trott.)

Här om dagen pratade jag i telefon med Skatteförvaltningen, och fick svart på vitt (fast muntligen, då) bekräftat hur lite jag förtjänade förra året. Jag, som inte brukar skämmas att prata om pengar, kände att det var ytterst pinsamt. Vad lever jag riktigt av? Välfärdssamhällets stöd och pengagåvor i julklapp och födelsedag? Och samtidigt känner jag ju att jag arbetar på enligt egen förmåga och kunskap, att jag visserligen skulle vilja ha lite mera jobb men det vore omöjligt att arbeta med det jag gör, som jag gör, och klocka in 38 h/vecka. Det är en ständig balansakt.

Men i alla fall. Idag är jag glad.

Över att jag lyckas pussla mellan alla manus så jag kan tacka ja till allt jobb jag erbjuds (och fortfarande räknar med att kunna ta ledigt en vecka för att hälsa på min vän KJ i söder, se där sånt som man inte kan göra med ett fast kontorsjobb!).

Över att jag följde min impuls att mejla en gammal arbetsgivare, ”hej, jag ville bara kolla om ni möjligen har något språkgranskningsjobb här under våren” och får till svar ”tankeläsning – jag skulle just kontakta dig!”

Över att jag får ett mejl av en tidskrift med rubriken ”Vill du bli vår nya språkgranskare?” NÅ ATT JAG VILL. Svarade jag inte, för jag vill ju verka lite professionell, men ivern finns ändå där, att få jobba med något som är i linje med både min kunskap och min ideologi.

Nu ska jag börja jobba för dagen.

okategoriserat

Den förhatligt svårstavade drycken

Jag påstår att jag är en rätt vidsynt språkvetare. Jag förstår att folk har svårt att veta när man ska använda tankstreck och när man ska använda bindestreck (eller ens vet att de är olika tecken), stavar det muséet (tips: om ordet inte har en accent i grundform, vilket museum inte har, så ska inte heller de böjda formerna ha accent) och inte vet var det ska vara punkt och mellanrum i förkortningar (en grov grundregel: ord som avbryts mitt i avslutas med punkt, som ev. för eventuell(t) och bl.a. för bland annat, sammandragningar av ord skrivs utan punk om förkortningen avslutas med ordet sista bokstav, som ca för cirka och nr för nummer).

Jag är den första att åberopa konstnärlig frihet, och tycker att är man medveten om språkreglerna så får man för all del bryta hejvilt mot dem (så länge man också är medveten om hur detta kommer påverka texten och läsarens uppfattning). Finlandismer? Kör hårt! Engelska pluralformer? Om du tror det passar, go for it! Använda absolut inga kommatecken? Läsaren kan bli lite andfådd i hjärnan, men om du tycker det passar din stil så passar det din stil!

Det finns dock en sak som irriterar mig mer än vad som är rimligt: alla felstavade varianter av en vanlig varm dryck.

Té. The. Thé.

Det stavas T-E. Blir inte enklare. Ett te, det där teet, flera teer, de där teerna. Vill du ha lite te? Jag ska bara dricka upp teet. Jag köpte flera nya teer i Stockholm.

Okej? Okej. Bra, nu vet vi det för framtiden!

Vad är era favoritsaker att irritera er på i det svenska språket (eller i något annat språk, för den delen)?

IMG_3182
Pepparmint- och lakritste på vad som blev mitt stamkafé i Winchester under den vecka jag besökte staden våren 2013.
dagbok

Nu

Nu. Nu har jag äntligen jobbat färdigt för denna november. Det blev mycket mera arbete än beräknat, så jag har varit jobbstressad på ett sätt som jag inte tror jag har varit sedan studietiden – kroppen minns det, hjärtklappningen, svårigheterna att sova, andan som sitter för högt i bröstet. Nu har jag tvättat, och städat, och ordnat. Kylskåpet är nästan tomt, cykeln är inställd i källaren för säsongen, julprydnaderna är inte framplockade, men nog utsedda. Nu gäller det bara (”bara”) att packa: festklänning, smycken, tröjor, bekväma skor, strumpbyxor, gåvor, böcker, kort, stödstrumpor, kjolar, den begagnade jeansjackan jag fick i födelsedagspresent av min syster – den som är köpt och buren av henne på andra sidan Atlanten.

Nu. Nu är det bara några dagar tills vi reser till Orlando, USA. Till Floriida, med betoning på -ida, som min gammelmommo Momi sa när hon reste dit som pensionär, för första gången i sitt liv var längre bort än till Sverige. Vi ska hälsa på min syster och hennes fästman med familj. Närvara vid deras vigsel. Fira Thanksgiving, delta i ett välgörenshetslopp, fara på roadtrip, åka till Disney World. Så många nya saker att uppleva! Det är väldigt spännande och väldigt nervöst på samma gång. Det här blir den största resan vi någonsin har gjort, på många plan.

Foto: Julia Holmqvist
dagbok

Dessa dagar

Dessa dagar är så långa att de känns som flera i en. ”Skönt att det snart är helg”, sade jag första gången på måndag kväll (var det måndag?) och har sagt varje dag sedan dess. Jag måste måste anstränga mig för att minnas var jag sovit, men jag tror det har varit sol och frost två morgnar i rad nu.

Jag arbetar i en hastighet som är den dubbla mot vad jag är van och bekväm vid, mot en tidtabell som är hälften av den önskade. Dagboken är oskriven sedan flera dagar tillbaka. Igår somnade vi på soffan efter att ha druckit säsongens första glögg – en ny sort med smak av pepparmynta.

Idag bjöd jag hem en vän på mat, värmde soppa från igår. Oväntat dyker en annan vän också upp, jag späder ut soppan lite och tar fram mera bröd. Vi far till gravgården, tänder ljus för bortgångna släktingar och vänner. Jag ska göra samma sak igen på lördag, för samma hädangångna, men i annat sällskap. Ett av ljusen slocknar i vinddraget, men jag försöker att inte se det som ett dåligt tecken. Sedan far vi till ett bryggeri och dricker öl och cider och planerar retreat med påtaglig iver och i stort samförstånd.

Imorgon har jag två olika jobb igen, sen ska jag vara smakråd i glasögonprovning, sen ska jag dansa. Sen ska jag sova, och dagen efter ska jag ordna fest, och sen – ! Sen är det äntligen helg!

dagbok

Dimma och fisk

Jag hade tänkt fara på socialdans och göra det man gör på socialdans: dansa lindy hop och prata med folk. Men när vi körde hem från jobbdagen och den efterföljande familjelunch kände jag bara nej, jag orkar inte, jag vill inte. Jag ville dricka kaffe på verandan, baka en paj, lägga ut nät. (Nåja, jag vet inte hur aktivt jag ville lägga ut nät just denna gång, men jag har bestämt mig för att så länge mommo vill fiska så agerar jag fiskarmedhjälpare, ror båten om hon sköter näten, alternativt sköter näten om mamma ror båten. Sådan är våran arbetsfördelning. Mamma vägrar ta ut fiskar ur näten annat än i nödfall. Moffa rensar nitton gånger av tjugo.)

20190816_195959

(Igen: Jag tog ett enda foto av mina pajbakarförberedelser. Mamma påpekade hur ful bakgrunden var. Jag påpekade att jag är en sån bloggare som tar ett enda foto, dessutom med fula bakgrunder.)

Denna vecka har jag vikarierat tre dagar som assistent i en lågstadieskola. Som alltid när jag rör mig bland elever ökar min respekt för alla som jobbar i skolor. Vilket enormt arbete de gör för att uppfostra, utbilda och stötta barn. E n o r m t.

Dessa rallarrosor mötte mig imorse. Jag tyckte de var så fina då. Jag vet inte om de är så fina nu, men de får stå som påminnelse om fem-sekunders-carpe-diem: man kan inte carpa dagen hela tiden, tjugofyra sju, så då får man fånga dagen ens fem sekunder i taget: Dofta på ett nyöppnat paket kaffe. Äta hallon direkt från busken. Titta på rallarrosor.

20190816_074031

Morgonen mötte mig också med denna dimma. Då tycker jag man ska lyssna på Ulvens döttrar för att komma i stämning. Dimman håller andan …

20190816_074247

En kväll i veckan satte jag mig ute på verandan, i solstolen i hörnet, den bästa platsen, med en tekopp och en bok jag fick i inflyttningspresent i maj. Jag har inte haft tid eller ro att läsa den förrän nu, men den passade precis. Lagom lättläst och hög igenkänningsfaktor bland karaktärerna. Sedan vakade jag alldeles för länge för att jag läste boken och dessutom hade en engagerande chattdiskussion om semikolon. Ja, jag är allvarlig. Ja, detta är nivån av språknörderi som jag ägnar mig åt när jag kan. Semikolon klockan elva, kvällen innan en arbetsdag.

IMG-20190814-WA0001

Det är bråda dagar på gång. Allt som inte är akut och allt som jag förknippar med hösten (jobbplanering, städa lägenheten) får vänta. Imorgon är det talkodag hemhemma: Vi ska tömma, röja och städa upp ett förråd. Träffa vänner på kvällen. På söndag: Afternoon tea. Jag ska stå för sconesen. På måndag kommer en saknad person hem och jag tänkte inte göra något annat än umgås med den ett par dagar, helst. Sedan mera jobb och planeringstillfällen. Sedan en helg i Åbolands skärgård med mina äldsta vänner.

Men först ska vi ta den här helgen. Rabarberpajen är i ugnen. Glad fredagskväll på er!

dagbok

Den sista torsdagen i mars

Torsdag. Jag hade bestämt mig för att ta ledigt från det faktiska jobbet, för att hinna och kunna göra en massa andra saker som bör hinnas med och kunna åtgärdas – skicka jobbmejl, deala med Fpa, handla saker, föra pappas skärmmössa till skomakaren (fråga inte).

Så här såg dagens mycket optimistiska att-göra-lista ut:

IMG-20190328-WA0000

(Fixade jag allt som stod på listan? Nå nej. Men ganska mycket.) Men först: frukost.

20190328_095107

Det här är den frukost som får mig att tänka på min syster. Det känns extra bra nu då hon bor långt borta igen. Bananplättar med blåbär, kanel och yoghurt, samt kaffe. Hemligheten med bananplättarna är att frysa hälften av bananen innan. Min syster har idag lagt upp receptet på sin blogg, men jag gör den icke-veganska versionen med 1 ägg istället för chiafrön.

20190328_093753

(Den inte alls lika tjusiga bilden bakom kulisserna.)

När jag hade ätit min frukost och mejlat de där viktiga ställena så drog jag iväg för att handla. Jag leasar syrrans bil medan hon är utomlands och det är nog bedrägligt bekvämt. Efter att ha totaldissat billiga och slattriga plastlådor i en butik så hittade jag lite mindre billiga och betydligt mindre slattriga förvaringslådor i en annan butik. ”Far nu och se på en dammsugare då du en gång har spenderarbyxorna på”, sa min mamma, så det gjorde jag, och till allas stora förvåning köpte jag också en dammsugare.

20190328_145521

Se här: 130 euro på de saker som jag tycker minst om att köpa – plats och elektronik. Men jag behövde bäggedera, och hela shoppingresan var jag på förvånansvärt gott humör.

20190328_145548

På ännu mer gott humör blev jag när jag fick inordnat mina dukar, gardiner och tavlor i lådorna. Min lägenhet är bra på många sätt, men det är dåligt med förvaringsutrymme. Min badrock hänger i städskrubben och en del av mina badrumsgrejer bor längst bak i min garderob, just saying.

20190328_165524

Men nog är det fint ändå, där jag bor. Bara gatorna har sopats från grus ska jag ta fler promenader i grannskapet, riktigt titta på hus och väggar. Lyfta blicken. Låtsas att jag är utomlands.

Eftersom det är Pampasveckan skulle min granne ha fest, och jag flydde fältet, for hem till en vän på andra sidan stan och badade bastu tillsammans med några andra (herregud vad det var skönt för en trött kropp och ett trött sinne). Efter bastun drack vi te och de andra whisky. Vi kurade ihop oss i soffan och såg på Naked Attraction, en dejtingshow där deltagarna väljer (och väljer bort) potentiella dejter genom att de får se kandidaterna nakna, i etapper, börjandes nerifrån. Sällan har jag sett så många penisar och vulvor på storskärm. En massa olika egenheter i kroppsform och -funktion. Det var fascinerande, pinsamt och underhållande. Helt rätt en sen torsdagskväll i bekvämt sällskap.

När jag kom hem, närmare ett på natten, hade min granne fortfarande fest. Festen fortsatte till klockan fyra, och efter det vaknade jag en gång i timmen fram tills att jag steg upp strax efter nio.

20190328_093810

Med facit på hand borde jag bara ha tackat ja till den där whiskyn och till min väns erbjudande om att sova över där.

dagbok

7 fördelar med att jobba hemifrån

Fördelar med att jobba hemifrån som språkgranskare:

1. Man kan ta en tupplur mitt i dagen om man behöver det. (Ibland behöver man det. Speciellt de gånger man är vaken lite för länge för att man till exempel läste ut en skräckroman, och sedan kunde man inte somna, dels för skräckromanen, dels av nervositet inför följande dags sjukhusbesök. Sjukhusbesöket var dessutom inbokat till 07.35.)

2. Man kan ta kaffepaus när man vill.

20190103_135528
Det är inte alla dagar jag dricker bryggkaffe, men när jag gör det så kan jag använda mitt återanvändbara kaffefilter! Kaffet för stunden är Mickey’s Really Swell Coffee från Disney World. Now that’s swell!

3. Man kan ta lunchpaus när man vill.

IMG-20190206-WA0010
Det är inte alla dagar jag äter lammfärsenchiladas med rostad majs, tomat, bladpersilja och lime till lunch. Men ibland gör jag det.

4. Man kan jobba i pyjamas hela dagen. (En dag klädde jag på mig till klockan halv fyra på eftermiddagen, då ett par vänner bjöd mig på pannkaka och kaffe.)

5. Man kan varva arbetet med att läsa romaner i soffan. (Sådant är speciellt viktigt när man språkgranskar intensivt, eller mycket tråkiga texter. Hjärnan måste få vila emellanåt då.)

Jag hade en timme eller två av väntetid på biblioteket en dag.
Jag: ”Nu ska jag passa på att läsa något nytt eller något jag länge har haft på min att-läsa-lista!”
Också jag:

IMG-20190214-WA0003

6. Restiden för arbetet är de fem sekunder det tar att gå från köket till bordet/soffan.

IMG-20190130-WA0010
Hemmakontor är inte mer fancy än så här. I alla fall inte mitt.

7. Man kan bjuda in folk på kaffe (kaffepaus när man vill!) om de råkar ha vägarna förbi, fast det är en sketen tisdag.

(Bonus: Ibland kan man bestämma sig för att inte jobba alls, utan istället fara till nya lägenheten och renovera.)

IMG-20190213-WA0003

dagbok

Hus- och hundvakt

Denna helg är jag hus- och hundvakt, då resten av familjen befinner sig på varierande breddgrader. Efter några veckor av kaotiskt stadsliv har jag verkligen sett fram emot de här dagarna. Jag har tänkt mig: vinterpromenader, sovmorgon, elda brasa, arbetsro.

20190125_114311

Detta var mitt kontor. Mycket bra kontor. Jag har arbetat 14 av de senaste 16 dagarna med ett manus som jag med stort nöje och mycket besvär (internet är inte det snabbaste här ute på landsbygden) skickade in. Sedan bestämde jag mig helt enkelt för att ge mig själv 1½ dag ledigt innan jag tog itu med följande arbete.

20190125_144815

Kaffepaus framför brasan med säsongens första fastlagsbulle. Den innehöll mandelmassa och vegangrädde. Jag var inte övertygad om den senare, men man tager vad som finnes i kylskåpet.

20190125_153545

Sedan blev det vinterpromenader med Nisse. Han är ytterst ivrig under morgnar och eftermiddagar, men för den sista kvällspromenaden räcker det bra med att gå 20 meter från huset, in i skogen för att uträtta det som uträttas skall, och sedan tillbaka in i värmen och sovkorgen.

20190125_15585720190125_160250

En av standardrundorna går förbi en av byns två väderkvarnar, samt en liten mangelstuga som sköts av en förening som jag, trots idogt letande, aldrig har lyckats hitta mera information om.

img-20190126-wa0002

På lördagskvällen värmde jag bastun. Det var den bästa bastuomgången på långa tider, oh, så jag njöt. Jag rotade igenom alla badrumsskåp och lånade alla slags krämer och skrubbar och smörjor som jag hittade. Efteråt kände jag mig klyschigt nyfödd i kropp och själ.

img-20190126-wa0004

Förutom Nisse har jag endast träffat mommo och moffa, som kom hit på eftermiddagskaffe. Det har varit en skön ensamhet. Här visar Nisse hur kalla vinterkvällar bäst tillbringas. Notera hans utmärkta kamouflagefärger i soffan!

20190127_113531

Idag är det -24 °C och jag ska ta mig till butiken för att handla, skriva brev och hämta in mera ved. O, sköna söndag.

dagbok

Vardagen

Julen är inte riktigt slut än, och jag njuter av lugna, mörka morgnar med tre sorters ljus (blockljus, ljusslingor, adventsljusstake) i soffan, datorn i famnen och tekoppen inom räckhåll. Vardagen är här, men jag behöver inte göra allt på att-göra-listan den första dagen, ens den första veckan, ens den första månaden. Jag filar på en arbetsansökning för ett av de största jobben någonsin, som jag varken räknar med att få eller kanske ens vill ha, men jag vill söka det ändå. Skriver listor över vad jag ska göra de kommande dagarna, veckorna, månaderna. Vågar kasta ut krokar för att se vad som nappar.

Vill du vara min flickvän? skriver jag på Facebook. I februari ska jag lajva i en ny uppsättning av ett skräcklajv som utspelar sig i ett mentalsjukhus på 1920-talet, och jag drömmer om att spela lesbisk sköterska, för att få undersöka motsättningarna: motsättning mellan att se sin flickvän som patient eller partner, motsättning mellan personal och patienter, motsättning mellan att se andra som sjuka och själv vara ”sjuk” (men inte se sig själv som sjuk); motsättning mellan tanke och agerande.

Och det finns annat som rör sig i huvudet under de där mörka morgnarna, men det är sådant som jag måste fundera på och inte ens orkar formulera i ord ännu. Jag ska vänta lite, vila lite, känna efter lite, sova lite. Så länge: Mjuklanda i vardagen. Grädda pannkakor. Åka hemhem på middag. Dofta på en lutande hyacint.

dagbok

Hemma

Jag vikarierar en vecka i ett lågstadium, jobbar kontorstid och väljer att sova istället för att yoga om morgnarna. 6.30 är tillräckligt tidig väckning ändå. Senaste natt vaknar jag två gånger, 2:45 och 3:13, av att min ovangranne klampar omkring i sin lägenhet. ”Kommer du på middag i morgon?” frågar mamma en dag, och det gör jag ju så gärna. Tänker att det kanske är så här det är att leva vuxenliv – ha ett arbete med regelbundna arbetstider och träffa familjen på middag. Vi lagar tikka masala-blomkålsgryta med ris och mynta, och små roliga getostbollar. Till det rostat tortillabröd och hummus. Jag återbördar rentvättade piratkläder från helgens lajv till mina lajvlådor, och tar istället ett skärbräde av trä till stan. Att bo så här – hemma i stan, hemma på landet, hemma på villan – innebär att byta plats på en massa saker hela tiden.

Hemma gosar jag med Nisse och hinner äntligen läsa Kyrkpressen. Det är ett tecken på en hektisk tid när jag inte ens har tid att sätta mig ner med en kopp kaffe och senaste KP, men nu har jag det. Nu gör jag mig den tiden.

Sedan: tranrop. Över huset flyger plog efter plog av svarta silhuetter, ljudet av alla tidigare höstar då tranorna lämnar Söderfjärden. Hundratals och åter hundratals är de, deras läten ekar över skogen och bygden och jag står i andakt på verandan och blickar upp mot himlen.

När jag kör hem till stan går solen ner bakom Norrbacksskogen. Uppe på kullen på andra sidan vägen målar det gyllene ljuset kyrkan än mer gul än vanligt. Tidigare i år röjdes träd och sly från kyrkbacken, så nu syns träkyrkan bra nerifrån byvägen. Precis som den ska göra. Strax invid muren vid ungdomslokalen ligger två kvinnor i gräset. De tittar på något på den enas telefon och skrattar. Jag känner igen en av dem, den svarthåriga med piercingar. Hon jobbar i bybutiken.

Precis i utkanten av skolgården växer fortfarande en hög häck av snåriga buskträd, den där sorten med röda bär och taggar. Taggarna kunde man bryta av och använda som nålar i lekar, eller sticka genom det allra yttersta hudlagret på fingerspetsarna, barnslig och dum och redan då lite masochistisk som man var. (Detsamma kunde göras under syslöjden med knappnålar, en på varje fingerspets, som en märklig tass med smala, vassa klor. Jag minns hur det stretade i skinnet när man böjde på de knappnålsprydda fingrarna.)

Längs med Myrgrundsvägen har det också röjts och huggits, skogen kommer på något vis närmare mellan lite glesare trädstammar. Det växer fortfarande baldersbrå i dikena. Solen har hunnit ännu längre ner över fjärden när jag kör över Myrgrundsbron, dit förbi alla hamnens lampor ligger Sverige. När jag kör över Vasklotsbron och ser staden hopa sig längs med vattnet, strandpromenaden med sina lövträd, det sista solblänket i alla lägenhetsfönster med sjöutsikt, tänker jag återigen på hur jag inte kan tänka mig att bo någon annanstans.