dagbok

Från undantaget till normaltillståndet

Efter två veckor i ett hus är jag inte alls övertygad om det här med lägenhet i stan. Jag försöker påminna mig själv om varför jag riktigt bor här. Egentligen är det ju inte så olikt huset i byn – också här har jag en kakelugn, olästa tidskrifter, ljus på bordet och svala rum (sådär som trähus är om vintern).

(Här har jag ett te, ett som jag har väntat på, som får mig att brista ut i ett ”Åh Gud ja” när jag doftar på påsen med te.)

Kanske är det något med själva utrymmet? Det konkreta antalet kvadratmetrar som jag kan röra mig på? Hemhemma: Hela huset, hela gården. Skjulet med ved, förrådet med stor frys. Stigen ner till ladorna i skogsbrynet, grusvägen till postlådorna. Det finns mera utrymme att andas, leva, tänka på. Här har jag mina 50 kvadratmeter lägenhet, men till och med när jag går till källaren måste jag gå genom ett trapphus som inte längre än mina domäner. Det går inte att komma ifrån det: det känns smått, instängt, begränsat.

Jag kokar en till kopp te, funderar vidare. Det är något mer än det fysiska utrymmet som känns begränsat.

Det är också något med pressen, prestationerna, förväntningarna. De är annorlunda här i stan, mer närvarande, mer krävande. Hemhemma: undantaget. Stan: normaltillståndet. Här ska jag ha mitt liv i ordning, vara en duktig människa. Jag har ingen Nisse som ursäkt för att börja mina arbetsdagar sent. Här ska jag leva upp till bilden som jag och samhället har satt upp för mig, hur jag bör vara. Jobba från morgonen, äta hälsosamt, motionera, yoga, göra mina fysioövningar, slösurfa mindre och i stället läsa och meditera mera om kvällarna (men då kvällarna är så korta?).

(Här i stan går jag aldrig två promenader om dagen oavsett väder. Tack Nisse för två veckor av regelbundna promenader, de har gjort mig så gott!)

Men varför, varför skulle det spela någon roll? Egentligen. Om jag gör det jag ska i mitt arbete – vilket jag gör – så borde det inte spela någon roll när jag börjar min arbetsdag, hund eller inte. Om jag på landet kan skriva om att-göra-listor, stryka saker, omstrukturera dagarna för att få in mera luft och lugn; ta en promenadpaus mitt i arbetet – varför skulle jag inte kunna göra det i stan också?

Jag kan väl göra det i stan också.

Vara lite snällare och lite lugnare mot mig själv.

Vara lite mer som Nisse är mot sig själv – och mot mig.

Nisse och Sandra säger hejdå för denna gång.

dagbok

Torsdag

Inspirerad av min syster Julia tänkte jag skriva om en helt vanlig dag, en torsdag i februari.

Dagens väder: Får jag börja med något så klyschigt som vädret? (Klart jag får, det är ju min egen blogg, hah!) Det är några frostgrader, snö och klar himmel med sol. Allting känns ungefär fem gånger mer genomförbart med ett sådant ljus. Min lägenhet har tre stora fönster. Här är utsikten i precis skrivande stund genom mitt ena köksfönster.

20200206_160739

Dagens aj: Förutom att jag fortfarande har ont i ryggen (jag sträckte ryggen en dag hos KJ förra veckan, när jag skulle plocka bort magnetbokstäver från köksbokstäver, ni vet, sånt där som händer) och av nån anledning har haft huvudvärk hela eftermiddagen, så var jag dessutom på både papa-prov och till gynekologen idag. I två olika omgångar, alltså, så att jag två gånger måste klä av mig och ligga med benen i vädret. Aldrig skoj. Men sköterskan som tog papa-provet var världens bästa, så vänlig och lyhörd och förtroendeingivande. ”Du kan bara sitta här på kanten medan jag gör i ordning litegrann, och sen berättar jag precis vad jag kommer göra. Jag kommer inte röra vid dig utan att säga till först.” Rätt person på rätt plats ♥

Efteråt unnade jag mig själv ett tjog tulpaner i rosa och lila, samt blodapelsiner och en mango.

20200206_122926

Dagens arbete: Jag sitter i soffan och språkgranskar del 2 av ett tredelat manus. Det är dessutom en översättning från finska, så det finns en hel del att klura på. Idag har jag bland annat funderat kring om ”smällde fast dörren” är en finlandism, hur genitivformer av initialförkortningar fungerar samt om jag kan fortsätta hävda att ”partner” är den rekommenderade pluralformen.

Dagens dans: Torsdagar betyder lindy hop, så lite senare ikväll ska jag iväg och dansa. Jag hoppas på att huvudvärken försvinner senast då.

Dagens dag: Förutom att det är samiska nationaldagen idag, så är det också semikolonets dag. Av uppenbara orsaker är jag mer insatt i det senare; det blir så inom min bransch. I varje text jag språkgranskar så håller jag utkik efter detta lilla besvärliga tecken. Om jag ska ge ett enda råd gällande bruket av semikolon, blir det: Använd det inte. Oftast är det ändå fel. (Eller, för all del, använd det fritt! Och var medveten om att läsare kan irritera sig något alldeles gruvligt på felanvändningen.)

dagbok

Runebergsdagen

Jag är tillbaka i stan efter en vecka på annan ort. Det var en välbehövlig vecka, som bestod av umgänge, vila, mat, promenader, samtal, te, teveserier och hushållssysslor. Vi åt Runebergstårtor redan sista januari för att fira Runebergsdagen i förväg, och veckan innan hade jag också ätit Runebergstårtor, så jag hade faktiskt tänkt skippa att äta en tårta också idag.

20200128_142244

Men sedan tänkte jag om.

Det är en fullspäckad dag med en massa jobb som ska göras idag och resten av veckan. Sådana dagar, sådana veckor, ska man inte pruta på pauserna. Så nu har jag kokat kaffe, skalat en apelsin och sätter tänderna i en lokalbakad tårta som jag köpte på väg hem från morgonyogan.

Och så repeterar vi infon som jag skrev förra året, va?

Idag får vi äta Runebergstårta, och det är ju hur trevligt som helst, men vem var egentligen Runeberg?

Runeberg (1807–1879) var en finländsk författare som gav ut historiska romaner och prosaberättelser. Runeberg anses vara Finlands första kvinnliga journalist, första kvinnliga tidningsredaktör (för Helsingfors Morgonbladet 1833–1836) och den första kvinnliga författaren som kritiskt analyserat kvinnans ställning i hem och samhälle.

Runeberg är även bekant för sina samhällsinsatser. Hon var aktiv i Fruntimmersföreningen som motarbetade nöden och skapade arbete för de fattigaste kvinnorna i Borgå, och deltog i grundandet av en skola för medellösa flickor. Dessutom skrev hon mycket för skrivbordslådan om kvinnors rätt till utbildning och om kvinnosaken överhuvudtaget. Hon hörde också till krukväxtodlarpionjärerna, där hennes specialitet var rosor, och flera av hennes sticklingar lever ännu. Fredrika Runeberg var gift med författaren Johan Ludvig Runeberg, och de fick åtta barn.

Hurra för Fredrika Runeberg! (Och ett litet hurra för hennes make också.)

dagbok

Jobbglädje

Jag är så glad. Över mitt jobb. (Sånt händer inte varje dag.) Över att det rullar på, över att jag har det första kvartalet av 2020 under kontroll. (Tänk det, att veta sitt jobb för endast 3 månader framåt och inte stressa ihjäl sig för det. Det hade nog inte en yngre version av mig någonsin trott.)

Här om dagen pratade jag i telefon med Skatteförvaltningen, och fick svart på vitt (fast muntligen, då) bekräftat hur lite jag förtjänade förra året. Jag, som inte brukar skämmas att prata om pengar, kände att det var ytterst pinsamt. Vad lever jag riktigt av? Välfärdssamhällets stöd och pengagåvor i julklapp och födelsedag? Och samtidigt känner jag ju att jag arbetar på enligt egen förmåga och kunskap, att jag visserligen skulle vilja ha lite mera jobb men det vore omöjligt att arbeta med det jag gör, som jag gör, och klocka in 38 h/vecka. Det är en ständig balansakt.

Men i alla fall. Idag är jag glad.

Över att jag lyckas pussla mellan alla manus så jag kan tacka ja till allt jobb jag erbjuds (och fortfarande räknar med att kunna ta ledigt en vecka för att hälsa på min vän KJ i söder, se där sånt som man inte kan göra med ett fast kontorsjobb!).

Över att jag följde min impuls att mejla en gammal arbetsgivare, ”hej, jag ville bara kolla om ni möjligen har något språkgranskningsjobb här under våren” och får till svar ”tankeläsning – jag skulle just kontakta dig!”

Över att jag får ett mejl av en tidskrift med rubriken ”Vill du bli vår nya språkgranskare?” NÅ ATT JAG VILL. Svarade jag inte, för jag vill ju verka lite professionell, men ivern finns ändå där, att få jobba med något som är i linje med både min kunskap och min ideologi.

Nu ska jag börja jobba för dagen.

okategoriserat

Den förhatligt svårstavade drycken

Jag påstår att jag är en rätt vidsynt språkvetare. Jag förstår att folk har svårt att veta när man ska använda tankstreck och när man ska använda bindestreck (eller ens vet att de är olika tecken), stavar det muséet (tips: om ordet inte har en accent i grundform, vilket museum inte har, så ska inte heller de böjda formerna ha accent) och inte vet var det ska vara punkt och mellanrum i förkortningar (en grov grundregel: ord som avbryts mitt i avslutas med punkt, som ev. för eventuell(t) och bl.a. för bland annat, sammandragningar av ord skrivs utan punk om förkortningen avslutas med ordet sista bokstav, som ca för cirka och nr för nummer).

Jag är den första att åberopa konstnärlig frihet, och tycker att är man medveten om språkreglerna så får man för all del bryta hejvilt mot dem (så länge man också är medveten om hur detta kommer påverka texten och läsarens uppfattning). Finlandismer? Kör hårt! Engelska pluralformer? Om du tror det passar, go for it! Använda absolut inga kommatecken? Läsaren kan bli lite andfådd i hjärnan, men om du tycker det passar din stil så passar det din stil!

Det finns dock en sak som irriterar mig mer än vad som är rimligt: alla felstavade varianter av en vanlig varm dryck.

Té. The. Thé.

Det stavas T-E. Blir inte enklare. Ett te, det där teet, flera teer, de där teerna. Vill du ha lite te? Jag ska bara dricka upp teet. Jag köpte flera nya teer i Stockholm.

Okej? Okej. Bra, nu vet vi det för framtiden!

Vad är era favoritsaker att irritera er på i det svenska språket (eller i något annat språk, för den delen)?

IMG_3182
Pepparmint- och lakritste på vad som blev mitt stamkafé i Winchester under den vecka jag besökte staden våren 2013.
dagbok

Nu

Nu. Nu har jag äntligen jobbat färdigt för denna november. Det blev mycket mera arbete än beräknat, så jag har varit jobbstressad på ett sätt som jag inte tror jag har varit sedan studietiden – kroppen minns det, hjärtklappningen, svårigheterna att sova, andan som sitter för högt i bröstet. Nu har jag tvättat, och städat, och ordnat. Kylskåpet är nästan tomt, cykeln är inställd i källaren för säsongen, julprydnaderna är inte framplockade, men nog utsedda. Nu gäller det bara (”bara”) att packa: festklänning, smycken, tröjor, bekväma skor, strumpbyxor, gåvor, böcker, kort, stödstrumpor, kjolar, den begagnade jeansjackan jag fick i födelsedagspresent av min syster – den som är köpt och buren av henne på andra sidan Atlanten.

Nu. Nu är det bara några dagar tills vi reser till Orlando, USA. Till Floriida, med betoning på -ida, som min gammelmommo Momi sa när hon reste dit som pensionär, för första gången i sitt liv var längre bort än till Sverige. Vi ska hälsa på min syster och hennes fästman med familj. Närvara vid deras vigsel. Fira Thanksgiving, delta i ett välgörenshetslopp, fara på roadtrip, åka till Disney World. Så många nya saker att uppleva! Det är väldigt spännande och väldigt nervöst på samma gång. Det här blir den största resan vi någonsin har gjort, på många plan.

Foto: Julia Holmqvist
dagbok

Dessa dagar

Dessa dagar är så långa att de känns som flera i en. ”Skönt att det snart är helg”, sade jag första gången på måndag kväll (var det måndag?) och har sagt varje dag sedan dess. Jag måste måste anstränga mig för att minnas var jag sovit, men jag tror det har varit sol och frost två morgnar i rad nu.

Jag arbetar i en hastighet som är den dubbla mot vad jag är van och bekväm vid, mot en tidtabell som är hälften av den önskade. Dagboken är oskriven sedan flera dagar tillbaka. Igår somnade vi på soffan efter att ha druckit säsongens första glögg – en ny sort med smak av pepparmynta.

Idag bjöd jag hem en vän på mat, värmde soppa från igår. Oväntat dyker en annan vän också upp, jag späder ut soppan lite och tar fram mera bröd. Vi far till gravgården, tänder ljus för bortgångna släktingar och vänner. Jag ska göra samma sak igen på lördag, för samma hädangångna, men i annat sällskap. Ett av ljusen slocknar i vinddraget, men jag försöker att inte se det som ett dåligt tecken. Sedan far vi till ett bryggeri och dricker öl och cider och planerar retreat med påtaglig iver och i stort samförstånd.

Imorgon har jag två olika jobb igen, sen ska jag vara smakråd i glasögonprovning, sen ska jag dansa. Sen ska jag sova, och dagen efter ska jag ordna fest, och sen – ! Sen är det äntligen helg!

dagbok

Dimma och fisk

Jag hade tänkt fara på socialdans och göra det man gör på socialdans: dansa lindy hop och prata med folk. Men när vi körde hem från jobbdagen och den efterföljande familjelunch kände jag bara nej, jag orkar inte, jag vill inte. Jag ville dricka kaffe på verandan, baka en paj, lägga ut nät. (Nåja, jag vet inte hur aktivt jag ville lägga ut nät just denna gång, men jag har bestämt mig för att så länge mommo vill fiska så agerar jag fiskarmedhjälpare, ror båten om hon sköter näten, alternativt sköter näten om mamma ror båten. Sådan är våran arbetsfördelning. Mamma vägrar ta ut fiskar ur näten annat än i nödfall. Moffa rensar nitton gånger av tjugo.)

20190816_195959

(Igen: Jag tog ett enda foto av mina pajbakarförberedelser. Mamma påpekade hur ful bakgrunden var. Jag påpekade att jag är en sån bloggare som tar ett enda foto, dessutom med fula bakgrunder.)

Denna vecka har jag vikarierat tre dagar som assistent i en lågstadieskola. Som alltid när jag rör mig bland elever ökar min respekt för alla som jobbar i skolor. Vilket enormt arbete de gör för att uppfostra, utbilda och stötta barn. E n o r m t.

Dessa rallarrosor mötte mig imorse. Jag tyckte de var så fina då. Jag vet inte om de är så fina nu, men de får stå som påminnelse om fem-sekunders-carpe-diem: man kan inte carpa dagen hela tiden, tjugofyra sju, så då får man fånga dagen ens fem sekunder i taget: Dofta på ett nyöppnat paket kaffe. Äta hallon direkt från busken. Titta på rallarrosor.

20190816_074031

Morgonen mötte mig också med denna dimma. Då tycker jag man ska lyssna på Ulvens döttrar för att komma i stämning. Dimman håller andan …

20190816_074247

En kväll i veckan satte jag mig ute på verandan, i solstolen i hörnet, den bästa platsen, med en tekopp och en bok jag fick i inflyttningspresent i maj. Jag har inte haft tid eller ro att läsa den förrän nu, men den passade precis. Lagom lättläst och hög igenkänningsfaktor bland karaktärerna. Sedan vakade jag alldeles för länge för att jag läste boken och dessutom hade en engagerande chattdiskussion om semikolon. Ja, jag är allvarlig. Ja, detta är nivån av språknörderi som jag ägnar mig åt när jag kan. Semikolon klockan elva, kvällen innan en arbetsdag.

IMG-20190814-WA0001

Det är bråda dagar på gång. Allt som inte är akut och allt som jag förknippar med hösten (jobbplanering, städa lägenheten) får vänta. Imorgon är det talkodag hemhemma: Vi ska tömma, röja och städa upp ett förråd. Träffa vänner på kvällen. På söndag: Afternoon tea. Jag ska stå för sconesen. På måndag kommer en saknad person hem och jag tänkte inte göra något annat än umgås med den ett par dagar, helst. Sedan mera jobb och planeringstillfällen. Sedan en helg i Åbolands skärgård med mina äldsta vänner.

Men först ska vi ta den här helgen. Rabarberpajen är i ugnen. Glad fredagskväll på er!

dagbok

Den sista torsdagen i mars

Torsdag. Jag hade bestämt mig för att ta ledigt från det faktiska jobbet, för att hinna och kunna göra en massa andra saker som bör hinnas med och kunna åtgärdas – skicka jobbmejl, deala med Fpa, handla saker, föra pappas skärmmössa till skomakaren (fråga inte).

Så här såg dagens mycket optimistiska att-göra-lista ut:

IMG-20190328-WA0000

(Fixade jag allt som stod på listan? Nå nej. Men ganska mycket.) Men först: frukost.

20190328_095107

Det här är den frukost som får mig att tänka på min syster. Det känns extra bra nu då hon bor långt borta igen. Bananplättar med blåbär, kanel och yoghurt, samt kaffe. Hemligheten med bananplättarna är att frysa hälften av bananen innan. Min syster har idag lagt upp receptet på sin blogg, men jag gör den icke-veganska versionen med 1 ägg istället för chiafrön.

20190328_093753

(Den inte alls lika tjusiga bilden bakom kulisserna.)

När jag hade ätit min frukost och mejlat de där viktiga ställena så drog jag iväg för att handla. Jag leasar syrrans bil medan hon är utomlands och det är nog bedrägligt bekvämt. Efter att ha totaldissat billiga och slattriga plastlådor i en butik så hittade jag lite mindre billiga och betydligt mindre slattriga förvaringslådor i en annan butik. ”Far nu och se på en dammsugare då du en gång har spenderarbyxorna på”, sa min mamma, så det gjorde jag, och till allas stora förvåning köpte jag också en dammsugare.

20190328_145521

Se här: 130 euro på de saker som jag tycker minst om att köpa – plats och elektronik. Men jag behövde bäggedera, och hela shoppingresan var jag på förvånansvärt gott humör.

20190328_145548

På ännu mer gott humör blev jag när jag fick inordnat mina dukar, gardiner och tavlor i lådorna. Min lägenhet är bra på många sätt, men det är dåligt med förvaringsutrymme. Min badrock hänger i städskrubben och en del av mina badrumsgrejer bor längst bak i min garderob, just saying.

20190328_165524

Men nog är det fint ändå, där jag bor. Bara gatorna har sopats från grus ska jag ta fler promenader i grannskapet, riktigt titta på hus och väggar. Lyfta blicken. Låtsas att jag är utomlands.

Eftersom det är Pampasveckan skulle min granne ha fest, och jag flydde fältet, for hem till en vän på andra sidan stan och badade bastu tillsammans med några andra (herregud vad det var skönt för en trött kropp och ett trött sinne). Efter bastun drack vi te och de andra whisky. Vi kurade ihop oss i soffan och såg på Naked Attraction, en dejtingshow där deltagarna väljer (och väljer bort) potentiella dejter genom att de får se kandidaterna nakna, i etapper, börjandes nerifrån. Sällan har jag sett så många penisar och vulvor på storskärm. En massa olika egenheter i kroppsform och -funktion. Det var fascinerande, pinsamt och underhållande. Helt rätt en sen torsdagskväll i bekvämt sällskap.

När jag kom hem, närmare ett på natten, hade min granne fortfarande fest. Festen fortsatte till klockan fyra, och efter det vaknade jag en gång i timmen fram tills att jag steg upp strax efter nio.

20190328_093810

Med facit på hand borde jag bara ha tackat ja till den där whiskyn och till min väns erbjudande om att sova över där.

dagbok

7 fördelar med att jobba hemifrån

Fördelar med att jobba hemifrån som språkgranskare:

1. Man kan ta en tupplur mitt i dagen om man behöver det. (Ibland behöver man det. Speciellt de gånger man är vaken lite för länge för att man till exempel läste ut en skräckroman, och sedan kunde man inte somna, dels för skräckromanen, dels av nervositet inför följande dags sjukhusbesök. Sjukhusbesöket var dessutom inbokat till 07.35.)

2. Man kan ta kaffepaus när man vill.

20190103_135528
Det är inte alla dagar jag dricker bryggkaffe, men när jag gör det så kan jag använda mitt återanvändbara kaffefilter! Kaffet för stunden är Mickey’s Really Swell Coffee från Disney World. Now that’s swell!

3. Man kan ta lunchpaus när man vill.

IMG-20190206-WA0010
Det är inte alla dagar jag äter lammfärsenchiladas med rostad majs, tomat, bladpersilja och lime till lunch. Men ibland gör jag det.

4. Man kan jobba i pyjamas hela dagen. (En dag klädde jag på mig till klockan halv fyra på eftermiddagen, då ett par vänner bjöd mig på pannkaka och kaffe.)

5. Man kan varva arbetet med att läsa romaner i soffan. (Sådant är speciellt viktigt när man språkgranskar intensivt, eller mycket tråkiga texter. Hjärnan måste få vila emellanåt då.)

Jag hade en timme eller två av väntetid på biblioteket en dag.
Jag: ”Nu ska jag passa på att läsa något nytt eller något jag länge har haft på min att-läsa-lista!”
Också jag:

IMG-20190214-WA0003

6. Restiden för arbetet är de fem sekunder det tar att gå från köket till bordet/soffan.

IMG-20190130-WA0010
Hemmakontor är inte mer fancy än så här. I alla fall inte mitt.

7. Man kan bjuda in folk på kaffe (kaffepaus när man vill!) om de råkar ha vägarna förbi, fast det är en sketen tisdag.

(Bonus: Ibland kan man bestämma sig för att inte jobba alls, utan istället fara till nya lägenheten och renovera.)

IMG-20190213-WA0003