Etikettarkiv: arbete

Hemma

Jag vikarierar en vecka i ett lågstadium, jobbar kontorstid och väljer att sova istället för att yoga om morgnarna. 6.30 är tillräckligt tidig väckning ändå. Senaste natt vaknar jag två gånger, 2:45 och 3:13, av att min ovangranne klampar omkring i sin lägenhet. ”Kommer du på middag i morgon?” frågar mamma en dag, och det gör jag ju så gärna. Tänker att det kanske är så här det är att leva vuxenliv – ha ett arbete med regelbundna arbetstider och träffa familjen på middag. Vi lagar tikka masala-blomkålsgryta med ris och mynta, och små roliga getostbollar. Till det rostat tortillabröd och hummus. Jag återbördar rentvättade piratkläder från helgens lajv till mina lajvlådor, och tar istället ett skärbräde av trä till stan. Att bo så här – hemma i stan, hemma på landet, hemma på villan – innebär att byta plats på en massa saker hela tiden.

Hemma gosar jag med Nisse och hinner äntligen läsa Kyrkpressen. Det är ett tecken på en hektisk tid när jag inte ens har tid att sätta mig ner med en kopp kaffe och senaste KP, men nu har jag det. Nu gör jag mig den tiden.

Sedan: tranrop. Över huset flyger plog efter plog av svarta silhuetter, ljudet av alla tidigare höstar då tranorna lämnar Söderfjärden. Hundratals och åter hundratals är de, deras läten ekar över skogen och bygden och jag står i andakt på verandan och blickar upp mot himlen.

När jag kör hem till stan går solen ner bakom Norrbacksskogen. Uppe på kullen på andra sidan vägen målar det gyllene ljuset kyrkan än mer gul än vanligt. Tidigare i år röjdes träd och sly från kyrkbacken, så nu syns träkyrkan bra nerifrån byvägen. Precis som den ska göra. Strax invid muren vid ungdomslokalen ligger två kvinnor i gräset. De tittar på något på den enas telefon och skrattar. Jag känner igen en av dem, den svarthåriga med piercingar. Hon jobbar i bybutiken.

Precis i utkanten av skolgården växer fortfarande en hög häck av snåriga buskträd, den där sorten med röda bär och taggar. Taggarna kunde man bryta av och använda som nålar i lekar, eller sticka genom det allra yttersta hudlagret på fingerspetsarna, barnslig och dum och redan då lite masochistisk som man var. (Detsamma kunde göras under syslöjden med knappnålar, en på varje fingerspets, som en märklig tass med smala, vassa klor. Jag minns hur det stretade i skinnet när man böjde på de knappnålsprydda fingrarna.)

Längs med Myrgrundsvägen har det också röjts och huggits, skogen kommer på något vis närmare mellan lite glesare trädstammar. Det växer fortfarande baldersbrå i dikena. Solen har hunnit ännu längre ner över fjärden när jag kör över Myrgrundsbron, dit förbi alla hamnens lampor ligger Sverige. När jag kör över Vasklotsbron och ser staden hopa sig längs med vattnet, strandpromenaden med sina lövträd, det sista solblänket i alla lägenhetsfönster med sjöutsikt, tänker jag återigen på hur jag inte kan tänka mig att bo någon annanstans.

Annonser

3 kommentarer

Under dagbok

Någon helt annan någon helt annanstans

När väckarklockan ringde för några morgnar sedan visste jag inte vilken dag det var (det var söndag). Jag hade ingen uppfattning om vad klockan var (den var 7.00). Jag visste inte varför klockan ringde (den ringde för jobb), och när jag insåg varför klockan ringde visste jag inte vilken tid jag skulle vara på jobb (9.30) eller ens var (Stundars). Av någon anledning blinkade klockslaget 8.30 i mitt sinne, så jag var orolig för att jag inte skulle hinna iväg till klockan 8.30 till var-jag-nu-skulle-vara. (Av alla otaliga tider jag har haft att passa den veckan och kommer ha att passa denna vecka, är ingen av dem 8.30.)

Jag visste dock var jag var (hemma), och vem jag var (mig själv), vilket väl är att betrakta som någorlunda lyckat med tanke på att jag mer eller mindre hela lördagen var någon helt annanstans än jag brukar vara, och var någon helt annan än den jag brukar vara. Jag var nämligen på lajv, den andra omgången av piratlajvet Arrrgh! Där spelade jag styrmannen Sarah Connors, som seglade under den skräckinjagande kapten Grayham, under en kväll på sjörövartavernan The Rude Lady.

_DSC0135

Delar av kapten Grayhams besättning: styrman Sarah Connors, kaptenen själv och navigatör Morgan ”Blackfog” Ark. Foto: Zacharias Holmberg

För en gångs skull såg jag lika cool ut som jag kände mig, och hela två nätter efter lajvet drömde jag om piratskepp och hav.

sandra

Foto: Zacharias Holmberg

 

2 kommentarer

Under dagbok

#dammenbrister snart igen

Vi skriver september och jag bor ännu ute på villan. (Var skulle jag annars bo, egentligen? Här är luften klar och kall, här är det bara ett steg ut på verandan så är naturen närvarande – något helt annat än asfalterade innergårdar. (Det finns tid för sådana också. Deras tid är inte riktigt, riktigt ännu.))

I november kommer boken ”Dammen brister” ut, bakgrunden till hur #dammenbrister startade och ett urval (ett urval!) av de hundratals (HUNDRATALS!) vittnesmål som kommit in. Jag läser de här vittnesmålen. Och det något av det tyngsta jag läst, någonsin. Sida efter sida med övergrepp, våldtäkter, trakasserier. Från släktingar, kollegor, ”en kille jag trodde var min goda vän”. (Jag har så många killar som jag tänker som mina goda vänner.)

Det är så vidrigt. Så sjukt att man kan vilja spy.

Jag påminns igen om mina egna vittnesmål, de som jag aldrig orkade skriva, aldrig orkade skicka in, men som finns där. 23-åringen som manipulerade och utnyttjade mig (och minst två andra) som 16-åring. Tafsandet under en festival. Fotbollstränarens osakliga och osmakliga kommentarer. Alla internetsluskar som insinuerat det ena och skrivit rakt ut det andra.

När boken kommer ut: Köp den. Läs den. (Om ni orkar. Ni borde orka. Vi borde orka.) Stick den under näsan varenda jävel som någonsin ifrågasätter kvinnors berättelser och utsatthet, ha en satans högläsning för alla som påstår att jämställdheten redan är uppnådd.

Och tro alltid, TRO ALLTID på kvinnan när hon berättar om övergrepp.
We can’t make this sick shit up.

Som en av vittnesmålen slutar:

”Jag slutar prata med vännen. Jag slutar prata med ganska många, faktiskt.

Jag tänker aldrig sluta prata igen.”

7 kommentarer

Under dagbok

Essäer, Henry, solen

Om någon undrar vart jag försvann så kan jag meddela att det var in i 199 sidor essäsamling som ska språkgranskas innan söndag. ”Hur kommer det sig att det alltid är just i skönaste maj som man måste sitta inomhus hela dagarna och stirra på en skärm?” beklagade jag mig för en vän. För det finns något otrevligt bekant i det här, i en varm lägenhet och solgasset utanför och sida efter sida med text som måste åtgärdas.

Eftersom det inte går att språkgranska långa stunder i sträck, så varvar jag essäläsandet med Donna Tartt (och pannkaka). Jag läser The Secret History för tredje eller fjärde gången. Först nu inser jag att jag föreställt mig huvudpersonerna helt fel. I min värld är Henry spenslig och blond medan Bunny och Francis är mörkhåriga. Det visar sig att Henry är stor, kraftig och mörkhårig, Bunny blond, och Francis – Francis har ”a short, fiery mop of the reddest hair I had evern seen”. Jag försöker ställa om i mitt huvud, tänka mig Henry stor och mörk, Francis som rödhårig, men hela tiden halkar jag tillbaka. Till slut ger jag upp. Henry får vara blond, Francis och Bunny mörkhåriga.

Förr eller senare måste jag ändå ta en paus, byter sönderklippt bandtröja till kjol, scarf runt håret, örhängen (en liten röd sten, en guldstjärna) och tar mig ut. På taket till cykelskjulet ligger en pojke och blundar mot solen. Han har stora hörlurar. Jag vill hälsa på honom, fråga hur det går, men gör det inte.

Jag promenerar in mot stan med en vän istället, det är varmt i lång kappa, leker semester och Rom och sommar genom att dricka Coca-Cola Zero direkt ur burken på torgets uteservering med världens suraste servitris. Iakttar folk, pratar om litteratur och liv och boende. Värmen och ljuset gör gott, något milt mot huden, mot själen.

Väl hemma igen väntar ännu några timmars arbete. Jag måste pressa mig, läsa några kapitel till så jag kan vara lite ledig på torsdag. Medan jag byter tillbaka till den sönderklippta T-tröjan funderar jag över ett ord som jag läste i The Secret History tidigare, vad var det riktigt, bacchanal? Fast jag läser på engelska tänker jag på svenska. Tänker att jag ska kolla upp det nästa genomläsning, eftersom jag ändå läser allt två gånger. Inser sedan att det är essäsamlingen jag ska läsa två gånger, inte romanen.

När jag sätter mig framför datorn för att åter ta itu med essämanuset blir jag först förvirrad över att Henry inte är där.

3 kommentarer

Under dagbok

Gott

Det är mycket som är gott just nu.

Det är gott att ha ett jobb som är kul och lagom mycket. Visst blir det mer och mer intensivt ju närmare jul vi kommer, men det är roligt att gå till jobbet om eftermiddagarna (och förstås att gå hem om kvällarna). Folk är glada när de ska köpa ljus, vilket gör att försäljaren (läs: jag) också är glad. Dessutom finns det en chokladask i lagret på jobbet.

Det är gott att ha vänner. En kväll ordnade vi glöggmys och jag skrattade så min påstådda vattenfasta eyeliner smetades ut och magen värkte. När jag far till lindy hoppen om söndagskvällar känner jag numera många vid namn och jag tvivlar inte på att jag i år vågar fara på social juldans ensam – för jag är ju inte ensam där! I går var jag på feministisk bokklubbsöl och det var alldeles fantastiskt att sitta flera timmar och prata om hjärtefrågor, med folk jag börjar känna rätt bra och folk jag bara träffat en gång förr och folk jag aldrig sett förr. Ändå fanns den genast där, känslan av gemenskap och trygghet.

När jag gick hem flammade norrskenet som ett grönt sidenband tvärs över himlavalvet.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Veckan som gick

Dagarna bara försvinner iväg. Prydliga sjok av arbete, sömn (inte så mycket av den varan alla gånger), familjetid och fest.

Så här såg veckan som gick ut:

Måndag: Minns inte, men i alla fall jobb i butiken.
Tisdag:
Hälsa på fammo med syrran och Nisse. På kvällen språkgranskningsjobb.
Onsdag:
Butiken under dagen och biodejt med efterföljande Irish coffee på kvällen.
Torsdag:
Lunch hemma hos goda vänner + små barn, sedan jobb i butiken.
Fredag:
Arbete med språkgranskning, arbete med ljusförsäljning och sedan födelsedagsfirande på kvällen!
Lördag: A
dventspynta, lunchsällskap norrifrån, föräldrarna på kaffe, språkgranska manus i skenet från ljusstake och med glögg tillhands.
Söndag:
Jobba i butiken och dansa lindy hop.

Om bara en dryg vecka reser min syster iväg för att fira jul och nyår på andra sidan Atlanten, och jag umgås med henne så mycket jag bara kan för att samla på mig systratid att ha i reserv när hon är borta. När hon jobbar i butiken i centrum går jag dit för att byta några ord med henne. Ibland jobbar vi båda i varsin ända av köpcentret, och kan vinka till varandra genom alla ljusslingor, och det känns mycket bra.

På fredagskvällen går vi på restaurang, hela familjen och en vänfamilj, för att fira respektive familjefars födelsedag. Vi dricker och äter så otroligt gott – den där crème brûléen med färska bär och blommor var kanske den bästa någonsin – och skrattar oss igenom hela kvällen. När jag dimper i säng efter midnatt dröjer det tre timmar innan jag somnar, så mätt är jag.

Jag lånar bok efter bok från bibban men hittar ingen ro att läsa. Under ytan mullrar revolutionen. Om söndagskvällarna dansar jag lindy hop, som jag brukar, och jag är glad åt att få träffa fint folk och trött för att jag har arbetat under julöppningen tidigare på dagen och frustrerad över att jag återigen automatiskt blir omfattad som ”man” eller ”pojke” bara för att jag dansar som förare.

Nästa helg tänkte jag bo hemhemma, bada bastu och bara umgås med familj och husdjur. Nästan som en minisemester!

Lämna en kommentar

Under dagbok

Emellan

Om någon mot förmodan undrar vart jag har försvunnit, kan jag tala om följande: livet kom emellan, som det brukar.

Jag har börjat jobba deltid i en pop up-butik som säljer handgjorda ljus, och de två första arbetsdagarna var på 12 respektive 7 intensiva timmar med alltför få timmar sömn och en värkande kropp där emellan.

20171103_150641

20171103_150705

Så här ser min arbetsplats ut.

Jag har varit på finska teatern och sett musikalversionen av Billy Elliot, en alldeles fantastisk version med glitter och dans och gåshudsframkallande scener, allt av lokala förmågor. Londonversionen får seriös konkurrens här.

Jag har lagt upp följande bild på min Facebooksida och har hittills skrivit 29 karaktärsintroduktioner av mycket varierande sort och längd.

https://scontent-arn2-1.xx.fbcdn.net/v/t1.0-9/23031642_1363581320419662_7101538839463669961_n.jpg?oh=da1a53ebf93fe397d9d71682f5064209&oe=5A68D956

Alexandra hade blivit första spanare redan som sextonåring, som tjugoåring blev hon befordrad till första förare, och nu var hon redan kapten över hela rymdfartyget Earhart II. Under en livsfarlig vilseflygning i Cassiopeiakonstellationen hade hon visat den rådighet och det mod (och ska vi vara ärliga, den dumdristighet) som krävdes för att få hela besättningen levande ut ur det interdimensionella slukhålet. Besättningen kallade henne, dels på skämt men mestadels på allvar, för ”Alexandra den Stora”. Hon låtsades inte höra.”

Jag har sovit elva timmar för att låta kroppen vila ut, och sedan har jag tagit tillflykt hemhemma för att äta pepparkaksdeg och dricka kaffe i soffan och läsa både Vasabladet och Kyrkpressen.

Så jag återkommer, som jag brukar, när livet lämnar utrymme igen.

4 kommentarer

Under dagbok

In between jobs

Man vet att man är inne i arbetssökarsvängen igen när fler av flikarna i webbläsaren är olika jobbs olika ansökningsblanketter (medan, det ska erkännas, flertalet andra är relaterade till Barnmorskan i East End) och den senaste googlingen är ”finska kandidatexamen språkprov”. Jag var alldeles lugn med att vara arbetslös medan jag ännu trodde att jag hade jobb i framtiden, förstås, men nu när det visar sig att det inte blir mera av den sorten så är livet lite, lite tyngre och hjärtat slår lite, lite mer stressade slag.

Det tråkiga är när man har mer jobberfarenhet av branscher som inte hör till ens utbildning, och därmed större chans att få sådana jobb, även om de inte är de jobb man vill ha.

Det allra tråkigaste är att söka jobb man inte vill ha, på språk man inte riktigt behärskar, bara för att det både uttalat och outtalat förväntas av en. Hur ska man övertyga i en arbetsansökning när man inte ens övertygar sig själv? Och i bakhuvudet ekar ord som inte ens är välmenande, utan bara uppfordrande: ”Det finns nog jobb för de som riktigt vill ha det!” Men var går gränsen mellan jobb för jobbets skull, och jobb för ens egen skull?

Idag ska jag ändå på en arbetsintervju, helt oförhappandes, och jag försöker att inte ta ut vare sig glädjer eller sorger i förskott.

Jag drömmer om soliga och dimmiga höstdagar om vartannat, texter att läsa mot betalning, och ro att skriva egna.

3 kommentarer

Under dagbok

Upprätthålla eller förändra

Jag tänker lite på det här med språk. På språk som maktmedel att både upprätthålla och förändra tankar, syner, ideologier. På varför jag är orubblig i min tro på att feminism och språk går hand i hand.

En dryg vecka vikarierar jag som assistent i en lågstadieskola. Ettorna har religion och går igenom vad som finns i en kyrka. Läraren visar en ritad bild av kyrklig interiör och berättar. Altare, altartavla, orgel, predikstol, nattvard. Vad allt är och används till. Präst, kantor och en som samlar in kollekten. Vad de har för uppgifter.

Och alla omtalas med ”han”. Prästen, han läser ur Bibeln och predikar. Kantorn, han spelar på orgeln. Och personen med kollekthåven, han samlar in pengar till mission eller välgörenhet.

Jag tänker på de små flickorna, som bara har gått i skola i en dryg månad, som inte får speglas i prästen, i kantorn, i församlingsmedlemmen med kollekthåven. Där ingen av dem uttalat förbjuds från att vara präster och kantorer, men där de uttalat – omedvetet, helt utan illvilja, jag är säker på det – utesluts från att vara desamma. Hur många andra roller och yrken utesluts de inte från, av gammal ovana och ett ogenomtänkt språkbruk?

Lindy hop-kursen börjar igen. Vi är rekordmånga dansare på plats, nästan 40 stycken i den nya danssalen vars luft snabbt blir tung och vars fönster immar igen. Jag dansar och svettas och skrattar, i lika delar. Det är trångt och roligt.

Så vitt jag kan uppfatta är jag den enda kvinnan som för, bland tjogtalet par. Alla män för. Alla andra kvinnor följer.

Därför gläder det mig så – när läraren pratar om ”männen” och det är förarna som avses –  att andra dansare korrigerar. Varje gång. Och att läraren snart korrigerar sig själv, när fel ord slinker ut. För vi är förare och följare i våra dansroller. Där spelar könet ingen roll. Och det värmer att känna att jag har mina meddansares stöd. I språket, och i dansen.

2 kommentarer

Under dagbok

Nattsudd

En natt är det så kallt att jag måste flytta från lillstugon upp till villavinden, bara för att få sova under dubbla täcken. Någon gång under natten sparkar jag ändå av mig det ena, och när morgonen kommer har också yllesockorna farit.

Det blir fort mörkt om kvällarna. När jag ska mata och stänga in kaninerna är det snarast en rörelse (som sedan börjar knapra på torkat bröd) som berättar att den mörkpälsade kaninen har hoppat in i buren. Den ljuspälsade kaninen, däremot, den lyser som ett litet troll i skymningen.

Livet pågår i något slags mellanvarande. Mellan sommaren och riktig-hösten. Min semester, som jag tänkte ha i juni men som inte blev av på grund av jobb, blir inte av nu heller, på grund av jobb. Enstaka lediga dagar här och där, förvisso. Är det kanske så här det är, att vara vuxen och snuttjobbare, humanist i generation X? Lite pengar på kontot men en gnagande ångest mellan att jobbmejlen besvaras.

Jag anmäler mig till kurser: lindy hop och två skrivkurser. Blev ratad för tredje gången till en författarskola. Tänker att det någonstans finns en mening med att de inte vill ha mig. Tänker att det är svårt att skriva ansökningsbrev om motivation och drivkraft när det är brist på båda. I skrivboken finns ändå nedklottrat några sidor, diktfragment som inte blivit något, som kanske inte någonsin blir något, men som i alla fall finns där. Ifall att. För att.

Där emellan funderar jag om jag faktiskt vill läsa Norrtullsligan i form av magasinerad biblioteksbok, eller om jag skulle sätta det där presentkortet på att köpa den i liten, smidig pocketbok från nätet. Det är ju bara några dagars leveranstid. Jag har läst romanen en gång förr.

Lämna en kommentar

Under dagbok