Tag Archives: arbete

Upprätthålla eller förändra

Jag tänker lite på det här med språk. På språk som maktmedel att både upprätthålla och förändra tankar, syner, ideologier. På varför jag är orubblig i min tro på att feminism och språk går hand i hand.

En dryg vecka vikarierar jag som assistent i en lågstadieskola. Ettorna har religion och går igenom vad som finns i en kyrka. Läraren visar en ritad bild av kyrklig interiör och berättar. Altare, altartavla, orgel, predikstol, nattvard. Vad allt är och används till. Präst, kantor och en som samlar in kollekten. Vad de har för uppgifter.

Och alla omtalas med ”han”. Prästen, han läser ur Bibeln och predikar. Kantorn, han spelar på orgeln. Och personen med kollekthåven, han samlar in pengar till mission eller välgörenhet.

Jag tänker på de små flickorna, som bara har gått i skola i en dryg månad, som inte får speglas i prästen, i kantorn, i församlingsmedlemmen med kollekthåven. Där ingen av dem uttalat förbjuds från att vara präster och kantorer, men där de uttalat – omedvetet, helt utan illvilja, jag är säker på det – utesluts från att vara desamma. Hur många andra roller och yrken utesluts de inte från, av gammal ovana och ett ogenomtänkt språkbruk?

Lindy hop-kursen börjar igen. Vi är rekordmånga dansare på plats, nästan 40 stycken i den nya danssalen vars luft snabbt blir tung och vars fönster immar igen. Jag dansar och svettas och skrattar, i lika delar. Det är trångt och roligt.

Så vitt jag kan uppfatta är jag den enda kvinnan som för, bland tjogtalet par. Alla män för. Alla andra kvinnor följer.

Därför gläder det mig så – när läraren pratar om ”männen” och det är förarna som avses –  att andra dansare korrigerar. Varje gång. Och att läraren snart korrigerar sig själv, när fel ord slinker ut. För vi är förare och följare i våra dansroller. Där spelar könet ingen roll. Och det värmer att känna att jag har mina meddansares stöd. I språket, och i dansen.

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok

Nattsudd

En natt är det så kallt att jag måste flytta från lillstugon upp till villavinden, bara för att få sova under dubbla täcken. Någon gång under natten sparkar jag ändå av mig det ena, och när morgonen kommer har också yllesockorna farit.

Det blir fort mörkt om kvällarna. När jag ska mata och stänga in kaninerna är det snarast en rörelse (som sedan börjar knapra på torkat bröd) som berättar att den mörkpälsade kaninen har hoppat in i buren. Den ljuspälsade kaninen, däremot, den lyser som ett litet troll i skymningen.

Livet pågår i något slags mellanvarande. Mellan sommaren och riktig-hösten. Min semester, som jag tänkte ha i juni men som inte blev av på grund av jobb, blir inte av nu heller, på grund av jobb. Enstaka lediga dagar här och där, förvisso. Är det kanske så här det är, att vara vuxen och snuttjobbare, humanist i generation X? Lite pengar på kontot men en gnagande ångest mellan att jobbmejlen besvaras.

Jag anmäler mig till kurser: lindy hop och två skrivkurser. Blev ratad för tredje gången till en författarskola. Tänker att det någonstans finns en mening med att de inte vill ha mig. Tänker att det är svårt att skriva ansökningsbrev om motivation och drivkraft när det är brist på båda. I skrivboken finns ändå nedklottrat några sidor, diktfragment som inte blivit något, som kanske inte någonsin blir något, men som i alla fall finns där. Ifall att. För att.

Där emellan funderar jag om jag faktiskt vill läsa Norrtullsligan i form av magasinerad biblioteksbok, eller om jag skulle sätta det där presentkortet på att köpa den i liten, smidig pocketbok från nätet. Det är ju bara några dagars leveranstid. Jag har läst romanen en gång förr.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Inte så mycket

Det händer väl inte så mycket. Eller, det händer, men det händer smått, och jag är alltid trött. Jobbar lite för mycket och sover lite för lite. Håller ut i väntan på lättare tider. Det regnar nästan varje dag och jag har tappat känslan för att vara ledig varje stund jag inte jobbar, men man kan väl inte carpe diem hur länge som helst, heller.

Under tiden: skickar in skrivkursansökan med ett dygn till godo. (Om jag inte kommer in så är det förståeligt. Att skriva om ambition och drivkrafter när man inte har sådana är vanskligt.) Dricker skumpa och äter chokladdoppade jordgubbar. (Där var det nog carpe diem). Går på bio med syster, pappa och moffa, och äter räksmörgåsar efteråt. Läser en bra roman, som får mig att tänka på Margaret Atwoods skrivelser, på jobbet under lugna stunder. Diskar och tvättar. Sover med ena fönstret öppet och vaknar bara nästan av åskmullret.

Jag har fått flera brev från den ensligaste av alla öar (St Kilda, tre timmar ut i ingenting), och en ny, vattenfast eyeliner som behöver genomgå sitt eldprov på ett vilt och svettigt dansgolv inom en snar framtid. De två sakerna har bara lite, lite med varandra att göra.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Knäckebröd och kokt potatis

De senaste dagarna har jag vikarierat som elevassistent i en lågstadieskola. Jag får skjuts med min pappa, som är lärare och rektor. Morgnarna är mörka och blåsiga, men jag sitter som en varm, sömnig puppa i passagerarsätet och lullar i takt med radion.

Min aktning för lärare och skolpersonal växer för varje timme. Att de orkar. Att de klarar det.

Varje rast är det någon som gråter. Någon som slåss. Varje lektion är det någon som springer, någon som skriker. Fyra elever som frågar ”Vad ska vi göra?” precis åtta sekunder efter det att läraren har gått igenom de steg-för-steg-instruktioner som står skrivna på tavlan.

Samtidigt: för varje timme lär jag känna eleverna lite bättre. De vågar komma till mig när de har problem med matteräkning, låter sig tröstas efter att någon har pickat dem lite för hårt i axeln, läser sin läseläxa för mig. (Det är fascinerande, hur stora skillnader det är  i läsning för elever på sju, åtta år: vissa stavar sig igenom varje ord och klarar det knappt då, andra läser flytande och har inga problem med ord som ”guldbroderi” eller ”brådska”.)

I matsalen tänker jag tänker, hur alla finländska elever i princip är uppfödda på knäckebröd, kokt potatis och mjölk så kall att det ilar i tänderna om man tar för stora klunkar.

Det fascinerar mig också, hur eleverna inte verkar tro att lärare och andra vuxna är så okunniga om vad de gör. Svärord i korridoren. Fula gester i matsalen. Tänkte vi också att vuxna inte lade märke till saker?

Kanske är det mycket vi inte lägger märke till.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Liten guide för museibesökare

Denna sommar, liksom flera andra somrar, har jag jobbat som sommarguide på ett stort friluftsmuseum, Stundars. Det är ett på många sätt mycket givande jobb – jag får lära mig saker som att rosta, mala och koka kaffe på vedeldad spis; karda och spinna ull; vässa liar. Jag får klia grisar bakom öronen, berätta för besökare om livet på landsbygden i sekelskiftet 1800-1900, hålla skollektioner. Dessutom får jag arbeta i en otroligt vacker miljö med härliga kollegor!

Stundars 1

Som mångårig museibesökare och numera också rätt erfaren museiarbetare har jag lagt ihop en liten guide för museibesökare, för att det ska vara så trevligt som möjligt för allt folk som rör sig på museet. Allt nedanstående är riktlinjer för friluftsmuseum i allmänhet och Stundars friluftsmuseum i synnerhet. Håll till godo och ha en riktigt fin museisommar!

Liten guide för museibesökare

Rör inte saker. Det känns som om det här borde vara en självklarhet, men det är det tydligen inte. Jag kan ha en viss förståelse för att besökare vill röra vid föremål, eftersom Stundars är ett museum där det är möjligt att som besökare delta i praktiska sysslor såsom brödbakning eller tvätt eller leka i leklanthandeln eller -fähuset, men fortfarande är det ofta museiföremål vi använder. Gamla trampsymaskiner tål inte vilken behandling som helst, tobaksaskar från 30-talet är sköra ting och en kafferostare kanske kräver ett visst handgrepp för att inte falla sönder. Fråga om du får röra vid något föremål, eller rör inte i något utan uppmaning till det. Här är det bättre att be om tillåtelse än om förlåtelse.

Stundars3
Högfors vedspis som är både musei- och bruksföremål.

 Fråga, interagera och lyssna. Man behöver inte bara fråga om lov att få vidröra saker. Fråga gärna om stugan, om föremålen, om sysslorna. Vi finns där för att berätta och visa, och vi gör det så gärna. Interagera med oss! Om vi erbjuder dig att prova att mala kaffe, så tacka bara nej om du inte är intresserad, inte för att du tror att det blir besvärligt för oss. Vi hinner nog mala vårt eget kaffe under regniga dagar med få besökare. Jag blir också personligen glad då besökare ber om lov att ta fotografier av mig – på Stundars kan vi i personalen inte neka folk att fota oss, men det känns alltid bättre om man får frågan ”Kan jag ta ett foto?” än att märka att man blir fotograferad i smyg

En annan viktig del av frågandet och interagerandet är lyssnandet. Om du går på en guidad rundtur – lyssna på guiden. Prata inte i telefon, om du diskuterar något annat med ditt sällskap så gör det tyst så att inte andra störs. Ställ gärna frågor till guiden, så är det lättare att veta vad som intresserar och vad det löns att berätta mera om. Låt däremot helst bli att tenta oss på våra kunskaper. Få saker är lika irriterande på jobbet som när en besökare säger: ”Nå, vet du vad det här är?!” och pekar på något obskyrt objekt med en min som säger att hen definitivt vet vad det är, men vet den lilla sommarjobbaren det? Ibland vet jag inte det (som sagt, tiotusentals föremål) men om du som besökare har ny information så tar jag gärna del av den – så länge du berättar det på ett trevligt sätt. Den bästa guidningen är ju den där både guiden och besökarna lär sig något nytt!

Pruta inte på priset. Ett museum sköter inte sig själv. Det krävs kontinuerlig restaurering och skötsel av byggnader och samlingar, och det finns aldrig tillräckligt med pengar. Även om jag skulle vilja att alla museum skulle ha gratis inträde, så är så inte fallet. Var då så snäll och klaga inte på priset i kassan. Den som sitter i kassan är oftast inte verkställande direktören, styrelseordförande eller någon annan som har befogenheter att ändra på inträdet, utan troligen är det en sommarjobbare som bara gör som hen blir tillsagd. Hen har inga befogenheter att ge rabatterat pris hur som helst, och det kan bli väldigt svårt att på ett artigt och serviceinriktat sätt svara ”nej” på frågan ”Nå, nog kommer jag väl in för bara en femma, inte sant?” och så ett litet skratt på det.

Stundars2
En artig och serviceinriktad sommararbetare som ibland slänger upp fötterna på kökssoffan under kaffepausen.

Ta tid på dig. Mitt sista råd är kanske något oväntat, men ack så viktigt. Ha inte bråttom på museum! Senast idag fick jag i två omgångar höra ”Nä, det hinner vi inte med” av besökare. Vad är det för idé att fara till ett så stort museum som Stundars (närmare 1 hektar stort område, över 60 byggnader, 10 000 föremål) och inte ens hinna stanna för att baka rågbröd eller gå med på en guidad rundtur?

Ofta finns det så mycket att ta in på ett stort museum, att man blir mättad på sinnesintryck. Då är det bra att ha extra tid för att sätta sig ner och ta en paus, kanske dricka en kopp kaffe, prata lite med lanthandlerskan eller bara njuta av solskenet, innan man med nya krafter tar sig an resten av museet.

Välkommen i sommar att klia grisar och baka rågbröd!

2 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat