Monthly Archives: september 2013

Ännu oanvända meningar 1 – 4

En samling tankar, stycken och meningar som jag fortfarande inte har använt, men definitivt ska göra något med, för de är helt enkelt för bra för att inte utnyttjas.

1. ”Om du någonsin igen
tar mitt namn på din tunga
så sliter jag den ur din mun”

2. And then the days finally came in the right order.

3. ”Ursäkta”, sade jag och lutade mig fram för att plocka bort skärvan, ”men det hade fastnat en bit dröm i ditt hår”.

4. De var på väg någonstans. Jag var på väg någon annanstans.
//
Detta var en perfekt början på ett perfekt slut. Detta var det perfekta slutet på en alltför lång historia.

P.S. Igår började jag på min första skrivkurs någonsin. Det var, som min älva så fint sade det, ”riktigt fint, och lite skrämmande, men på ett sånt där utvecklande och lite jobbigt men bra sätt”.

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Hur det egentligen är

”Hur är det?” frågar de, och jag svarar ”Jodå, det är riktigt fint! Mycket studier, men det går.” Sedan fortsätter vi tala om något trevligare, så som Sherlock och bloggar och whisky.

Det är inte det att jag ljuger, aldrig. Jag kan inte ljuga. För det är fint. Jag har börjat med en del väldigt intressanta studier i höst. Jag får träffa mina tanter på daglig basis. Härom veckan var jag på världens bästa metall-konsert och igår hade jag en mycket fin tebjudning. Hösten fylls snabbt av roliga händelser, som Danmarksresor och kusinbesök och skrivkurser. Kanske det bästa av allt – de tvångstankar och nojor som dominerade förra läsåret har lyst med sin frånvaro och jag är innerligt tacksam.

Så finns det den andra sidan av sanningen. Jag kan inte sova. Ligger och kastar mig av och an i sängen, svär för mig själv, stiger upp. Packar väskan inför morgondagen, torkar disk, sorterar i mitt förråd av halsdukar. Lägger mig igen, känner snarare än ser månstrålarna över täcket, somnar inte förrän jag är alldeles utmattad och drömmer underliga drömmar. Inatt drömde jag om L (jag saknar honom) och om löpeld som förstörde skogar. Då jag vaknar om morgonen, alldeles för tidigt, är jag slutkörd i själen och kroppen. Jag har börjat dricka kaffe istället för te (ni som känner mig förstår vidden av detta) och ogjorda studier snurrar jämt i bakhuvudet. Jag har inte städat sedan jag flyttade söderut igen, jag orkar inte laga ordentlig mat. Jag gör och gör och gör saker, men jag åstadkommer inget.

Visst, det här är småsaker. Petitesser, jämfört med var andra går igenom. Kärlekstrassel, sjukdom, plåga, död. Mina problem är bara ”problem”, det vet jag rent rationellt. Ändå kommer jag inte ifrån att mina största problem alltid är mina största problem, oavsett hur stora problem någon annan har. Vi lever alla enligt olika måttstockar. Att mena att jag inte får vara nedslagen för att någon annan har det sämre, är som att säga att jag inte får vara glad för att någon annan har det bättre, och ni hör ju själv hur tokigt det låter. Och det är något som inte står rätt till, något som gnager och tär av min själ och mitt själv. Jag vet bara inte riktigt var eller varför det felas som värst. Kanske för att det är måndag. Kanske för att det är höst. Kanske för att de att-göra-listor som jag skriver aldrig blir fullt avklarade. Kanske för att jag för första gången på flera år står utan riktning i livet, och det krävs mod och förtröstan att börja gå utan att ha vare sig karta, kompass eller ens ordentliga vandringsskor, och med endast en vag föraning, nej, en vag förhoppning, om vart en är på väg.

Hur som helst – jag jobbar på det, modet och förtröstan och att i alla fall fixa vandringskängor. Och under tiden ser jag till att fylla mitt liv med sådant som går under kategorin fint. Teveserier, filmer som rör hjärtat och romaner lästa för nöjes skull. Rött läppstift och diskussioner om både feminism och språkriktighet. Lunch efter lunch i gott sällskap, jubileumsfester och födelsedagsfester. Nygräddade scones och spontana brev och anteckningsböcker med sidor som doftar England. Allt sådant.

Det var nu bara det jag ville säga.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Av sorg och glädje väl, antar jag

”Vad är det?” sa jag.”Va?” sa han som om han var försjunken i drömmar.
”Varför gråter du?”
”Bah!” sa han och nöp till mej om näsan. ”Av sorg och glädje väl, antar jag. […] Varför annars? Vad ska ögonen ta sig till med all denna skönhet? Va!”

Jag läser Dårfinkar & Dönickar och kan inget annat än hålla med, hålla med ur djupet av mitt hjärta om att det är precis därför en gråter ibland. Av sorg och av glädje och för att en inte vet vad en ska göra av all denna vidunderliga skönhet som världen förser en med.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

22

-Släpper du taget? frågade han.
-Aldrig! svarade jag.
-Då är du den starkare av oss två, sade han, och släppte min hand.

(Min kortaste novell hittills. 22 ord.)

2 kommentarer

Filed under okategoriserat

Flickvän

Hon sitter snett bakom mig i auditoriet, djupt koncentrerad på att följa med i partituret som vi har framför oss. Jag å min sida har knappt registrerat en enda not.

Hon är den vackraste i världen.

Rött hår i en kantig page med kort, spretig lugg och en glittrande pärla i näsan. Runda, mjuka axlar, perfekta att luta huvudet mot, och såna höfter att jag, de dagar hon går klädd i sina åtsittande jeans, inte kan tänka på något annat. Vi brukar dela på kursböckerna och om söndagarna går vi på museum eller bio.

Hon gör min värld mjukare i kanterna, lappar mina trasiga tankar med sina kyssar. Stryker mig över nacken då vi sover tillsammans och gömmer chokladstänger i mina jackfickor.

Det är inte den himlastormande kärlek som jag hade blivit lurad till att tro var den enda möjliga och rätta; inte den slags förälskelse som slår en till marken, besinningslös passion och omättlig lust.

Det är en tyst och stilla kärlek, outtalad och självklar; en öppen blick tvärs över auditoriet och en tanke:

”Där sitter hon som är mig kärare än livet själv.”

Där sitter hon som får mitt hjärta att glömma vad det höll på med innan hon tog det i besittning, hon vars andetag är den enda luft mina lungor behöver.

”Där sitter min flickvän”, tänker jag och förundras över att jag inte dör på fläcken då hon vänder på huvudet och ler mot mig.

7 kommentarer

Filed under skönlitterärt

”…till det närmast omätbara”

Jag sitter uppkrupen i min soffa läser kursböcker till litteraturvetenskapen. Bland alla torra, svårförståeliga teorier och långa utläggningar finns pärlor att fröjdas över och jag blir nästintill lyrisk över nedanstående ord:

”Att skriva, att anförtro ordet till rummet, vidgar språkets möjligheter till de närmast omätbara […].”

(Walter J. Ong: Muntlig och skriftlig kultur – teknologiseringen av ordet, 1982, s 19)

Sällan har jag läst något så vackert och riktigt i en akademisk bok. Bästa herr Ong, du har alldeles, alldeles rätt.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

15. 9. 2013

Kära dagbok!

Det är ett tag sedan nu igen. Det blir lätt så – en har så många planer och Livet tar upp så mycket tid och utrymme i ens vardag. Men det är väl så det ska vara också.

I alla fall. Det är höst nu, och höst brukar betyda nya saker. För min del betyder det att jag plötsligt har börjat läsa litteraturvetenskap. Det var inte meningen, det bara bidde så. Så nu sitter jag i timtals uppkrupen i en obekväm, hårt stoppad soffa i ett undangömt hörn av universitetet och tragglar mig igenom litteraturvetenskapens grunder, Odyssén och artiklar om narratologi. Där emellan går jag på föreläsningar, flera gånger i veckan, vilket är något jag inte har gjort på flera år. Men det känns bra att ha lite struktur på livet igen, och jag har inte fallit ner i mina destruktiva träsk av perfektion och nojor (än), och låt oss för all del hoppas att det fortsätter på den vägen. Tvärtom så sitter jag på seminarierna i litteraturvetenskap och är så glad, så glad över att jag inte är en stackars förstaårsstuderande, endast fyllda 19 och nyss hemifrånflyttad. Det är så mycket enklare då en vet lite hur saker och ting fungerar, även om jag för varje år vet mindre och mindre, men jag är i alla fall medveten om det! Ursäkta, det där blev lite råddigt… Ja, dessutom förväntas jag påbörja min pro gradu-avhandling så småningom, men det blir nu som det blir med den. Jag vill helst inte prata om den så mycket än.

Hur som helst, i helgen studerade jag verkligen inte! På fredagen var jag och KJ på konsert (jag klistrar in några bilder längst ner på sidan). Vi har ju länge velat se Children of Bodom, och efter att de var tvungna att ställa in sin festivalspelning förra sommaren så har vi hållit öron och svartsminkade ögon öppna. Och nu äntligen! Det var alldeles fantastiskt. Som KJ sade, ”de såg precis ut som på teve fast med bättre bild”. Alexi Laiho och de andra Bodomspojkarna är sanslöst duktiga musiker allihopa, de verkade vara i gott skick och publiken var ivrig och taggad. Ljusshowen var fenomenal och jag kunde inte annat än le stort mellan allt dansande och hoppande. Eftersom vi stod så långt fram som andra raden, så hade vi utmärkt utsikt över i princip hela bandet. Jag stod rakt framför trummisen och märkte flera gånger hur han log tillbaka åt mig. Det var så fint att ha sådan kontakt med en bandmedlem, att märka hur han såg att vi uppskattade det de gjorde, och att han i sin tur uppskattade vår uppskattning. Blev det rätt nu? Då bandet i slutet av konserten tackade för sig kastade jag en slängkyss åt trummisen, som fångade den och lade den till sitt hjärta. Från hjärta till hjärta, liksom! Jag var alldeles lyrisk och hes efter konserten och kunde knappt sova.

Ja, och sedan nästa dag så for vi iväg, KJ och jag och de andra i gänget, till KJ:s sommarstuga över helgen. Fullpackad bil och handla mat på vägen och roadtrip via okända trakter och allt sådant! Sedan levde vi i radioskugga ett drygt dygn. Det var fint som snus, som svenska hipsterbloggare brukar skriva. Vi hade kor som grannar och stod och tittade på dem, och bodde i en liten stuga med solgula väggar och blått golv och drack oerhörda mängder te som vi kokade på en röd gasspis. Så badade vi bastu och simmade, och längs med bryggan hade vi tänt lyktor, jordiska avspeglingar av stjärnhimlen och en halvfull, brandgul höstmåne. Vi var alla förkylda, och om vi inte var det så blev vi det, men det gjorde liksom inte så mycket, för vi kunde dricka mera te och det fanns massor av papper att snyta sig i och så åt vi smörgås sent på natten och stekte plättar till morgonmål (fast det blev så sent att det nog nästan var lunch, fast jag vet inte heller för jag tittade inte på en klocka under hela stugvistelsen). Vi satte ut båten i sjön också och försökte hitta en passage ut till nästa vik, men det slutade med att vi rodde runt i en vassrugg istället.

Så nu idag har jag inte riktigt orkat med mera studier och verklighet än vad som var absolut nödvändigt, för jag är fortfarande förkyld och det kliar i mitt högra öra hela tiden (och det är så störande!), så istället har jag gått omkring i kamouflagemönstrade byxor och lyssnat på CoB, och ska kanske baka scones ikväll. Men först måste jag försöka fixa ihop en inlämningsuppgift om nordistiska teorier och forskartraditioner, så det måste jag väl göra då!

Hej hej dagboken!

P.S. Jag skulle ju klistra in några foton. Här kommer de!
DSC04595
Alexi Laiho gör det han brukar: spelar gitarr, growlar och ser tuff ut.

DSC04659

Bästa bandet i stan!

DSC04635

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Che Guevara

Den första gången jag hörde Happoradios låt Che Guevara gick den rakt in i hjärtat på mig, målade ett taggigt anarkist-Ⓐ med svart kajal på väggen till hjärtkammaren och tände sedan belåtet en cigarett, förvissad om att jag inte skulle glömma. Det gjorde jag heller inte. Jag återkommer till låten, jag återkommer till texten, den fantastiska text som enligt mig visar det finska språket från sin allra bästa sida. Jag försökte översätta den, ord för ord, men språk fungerar sällan på det viset. Istället skrev jag om den, med betoning på ”skrev” och inte på ”om”.

För det finns saker som vi aldrig kommer undan”, börjar slutet på den texten. ”Det finns människor som vi aldrig glömmer. Det finns känslor som vi aldrig besparas. Jag har fortfarande kvar våra skivor, de vi lyssnade på tusen och åter tusen gånger under sena kvällar som var fyllda av vad jag då trodde att var sann kärlek och vänskap. Ibland tar jag fram dem och lyssnar på dem för tusenförsta och tusenandra gången, bara för att få uppleva den kärleken och vänskapen igen. Falska känslor kan vara lika genuina som äkta känslor. Det räcker med en enda rad av hjärtskärande finsk sång för att jag än en gång är tillbaka till silloin kun me silmät mustalla maalasimme. Det räcker med ett enda aggressivt gitarrackord för att komma ihåg hur fruktansvärt vilsen jag var, och samtidigt så säker på min plats här i världen. Hur jag aldrig hade en tanke på att ifrågasätta den enda, i efterhand nästan makabra, självklarheten – att min plats i världen var vid hennes sida.”

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Läderrocken

Det är något mycket angenämt med att ta läderrocken i bruk för säsongen, en speciell känsla av att saker åter är som de ska vara. Det är en skön tyngd över axlarna, jag känner mig alltid väl till mods över hur bra rocken sitter, hur jag fyller ut den och ger den liv. Den doftar mörker och äventyr och känns mjuk då jag drar handen över den.

Jag älskar hur den knarrar då jag rör mig.

Min svarta, halvlånga läderrock köpte jag på loppis för över åtta år sedan. Den saknade några knappar, så jag tillbringade en sommareftermiddag vid mormors köksbord på villan med att pina mina fingertoppar, sy in nya knappar och förstärka de gamla. Rocken är överlag i gott skick, även om den förstås har lite små skavanker – en vit färgfläck i ryggen, avklippta hällor avsedda att hålla uppe ett bälte som jag aldrig har sett röken av, ett brännmärke i fodret efter vad som verkar vara en cigarett – men det är sådant som gör läderrocken personlig, som gör den sin egen. Min läderrock har, förutom att uppfylla sitt självklara syfte, även fått fungera som picknicksfilt, kudde och täcke.

IMG_3129Läderrocken som picknicksfilt i Winchester.

I fickorna på rocken, fickor som är på exakt rätt höjd och i precis rätt vinkel för att vara menade att gå omkring med händerna i, har jag små amuletter och minnessaker. Min läderrock har varit med mig till många städer, många länder. Det är tunnelbanebiljetter och -kartor från flera Londonresor, det är en musikalbiljett från Dominion Theatre. Det finns hyttkort från Sverigebåtarna, bussbiljetter, flyers från en gothbutik och en liten silverkula, som är perfekt att rulla mellan två fingrar. Där förvarar jag även en ofattbar förmögenhet på tre estniska kronor och 23 brittiska pence.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Te till tusen

Jag fick för mig att se över mitt teförråd. Så då gjorde jag det.
Detta är de tesorter som jag för tillfället har i lösvikt:

Assam-te, så fint att det skulle behöva bryggas i kaffefilter.
Mate, för gamla goda högstadietiders skull.
Rooibos med bubbelgumsmak som systra mi skickade på posten en gång.
Citrongräs-snabbte från en liten kaffeodling på Bali.
Morgonte med hallonblad, svartvinbär, björk, älggräs, nässla, ljung och mynta, som jag köpt från Storkyros 1700-talsmarknad.
Jordgubbste som en vän skickade från Norge.
Lite Rauk-te från Gotland, som jag fått i julklapp.
Lite Gudinne-te, också det från Gotland och också det en julklapp.
Anti-stress-te som systra mi gav en stressad studerande.
Ekologiskt Earl Grey, köpt idag.
Ett lerkrus med bottenskrap av Lyckorus-te.
Körsbärste från saluhallen.
Semester-te från Kahl’s i Stockholm.
Svartvinbärste från Uppsala.
Grönt te med yoghurt- och limesmak som systra mi skickat.
Rose Earl Grey, med torkade rosenblad och -knoppar, införskaffat i Winchester.
Nå’t Gott-te från Uppsala.
Lapsang souchong från saluhallen.

samt ett litet antal tepåsar:

Pukkas lakrtis- och myntate, inhandlat för dyra pengar.
Kamomillte, myntate och nyponte som jag fått i inflyttningspresent.
Några påsar honeybush och en stackars påse med grönt te med äppelsmak.

Så, vad får det lov att vara?

IMG_3182
Lakrits-myntate på det charmiga Ginger Two i Winchester.

7 kommentarer

Filed under dagbok