Aprilvädret blåser sand över campusets kullerstenar, dammoln drar genom esplanader och fortfarande frostiga morgnar. Jag har inte besökt gravgården på hela vintern, inte sedan julaftonskvällen, och redan då hade kylan har spräckt lyktornas glas: nu blänker skärvorna mellan stenplattorna och narcisserna.
Oroar mig för allt, promenerar för att undslippa status quo. Det är så mycket som river och kliar, går inte att sova när det rasar ett tivoli i tankarna: inte underligt att man blir trött!
Våren påminner alltid om året i Wales, sött och samtidigt skoningslöst: xylitolen i flödande björksav, med yxa skördad om så behövs, zirkonklara kvällar över ådalarna: de når ända upp över kanten.
★
Dagens prompt var att skriva en alfabetisk dikt, och jag valde ett grepp där varje rad börjar på följande bokstav i alfabetet. (Tack SAOL.) Jag är inte helt nöjd, men turligt nog kräver NaPoWriMo inte att man skriver bra dikter, utan bara att man skriver dikter.
Vi bor i utkanten av en meteoritkrater. Varje morgon och eftermiddag promenerar jag med Nisse längs med vägen som följer kraterkanten, kratern som numera är uppodlad mark och om vintrarna ett enda stort slättlandskap. Soliga dagar ser man tvärs över fältet, i skymning och snöfall försvinner det in i ett töcken.
Vindbyar drar in från fälten, det blir så tydligt när vi svänger av och inte längre har skydd av hus och träd. Jag har fantiserat om att bo där, i ett hus invid åkrarna, men blåsten i januari och den förmodade dynglukten om våren har fått mig att tänka om. Det är skönt att kunna räta ut blicken över vidsträckt horisont, men jag är van vid skogssidor och tar ett skogsbryn lika gärna som åkermark.
Det snöar alltjämt. I går skottade jag snö två gånger. I dag har jag inte orkat annat än sopa av trappan, men jag vet vad som väntar. Snöskovlar och snöspadar går bra. Snöskottor är tunga och otympliga och gör mig svettig och arg, så de undviker jag i möjligaste mån. Pappa har skottat upp stigarna till ladorna, så de håller jag öppna. Dit springer Nisse på kvällarna när vi släpper ut honom det sista vi gör innan läggdags. Han rasar iväg i labyrinten, bara hans blålysande halsband reflekteras i snövallarna, och så står han och skäller mot skogen innan han kissar och sedan rusar in igen.
Nya år är bedrägliga. De första, låga siffrorna i datumet får en att tänka att man borde ha allt på rade, att man ska ha ordnat upp sitt liv och ha kontroll, översikt, ordning. Det har man inte. En ny kalender fylls snabbt med arbeten, deadlinerna är ofta lika orimliga som föregående år. Jag påminner mig själv om att ta det lugnt, vara sansad. Det är klokt att ta sig tid att elda i spisen och läsa Vasabladet till frukost. Det är inte bråttom till jobbet, mejlinkorgen försvinner ingenstans. Ingen, ingen kommer tacka mig för de stunder jag stressar. På min dödsbädd kommer jag aldrig önska att jag arbetat lite mer och klappat Nisse lite mindre.
Det är en sådan coronaklyscha – men pandemin fick mig att börja vandra i skog och mark. Det var väl nog något med den där första undantagstillståndstiden, då allt stängde, ställdes in, och flyttade till nätet. Jag skrev till och med en dikt om att ta en promenad (för statsministern sa att man får). Som så många andra tog jag mina rejälare skor och min kaffetermos och begav mig ut på vandringsleder: Kuni, Öjen, Iskmo-Jungsund, Molnträsket, Bodvattnet runt. Försökte andas lite frisk luft, få rörelse i kroppen, ro i skallen.
När vi fem flickor från högstadiet inte kunde träffas inomhus under julen, så packade vi sittunderlag och korv och promenerade runt Öjberget med några av våra respektive i släp. Det var kallt, och vi fick vänta innan vi fick plats vid eldstaden under grilltaket – men vi kunde träffas. Någon vecka senare gjorde jag samma sak, bara på annan ort och med andra vänner. Vi traskade runt ett träsk vid Kajane, för att sedan slå sönder ett pepparkakshus och doppa det till medhavt kaffe.
Ibland har jag gått ensam, som här vid Iskmo-Jungsund i oktober 2020. Jag satt på en sten invid vattnet och drack kaffe och pratade i telefon med en vänlig sköterska på hvc, för moffa hade dött för bara någon vecka sedan och jag hade haft sådant hemskt tryck över bröstet sedan dess. Hon tog mig på beundransvärt allvar, och allt blev lite bättre efter det.
Ibland har jag gått med mamma och Nisse, som här en vända vid Molnträsket. Jag hade med hembakade bullar. Vandringen började som många vandringar börjar: med stress och ångest. ”Hallå, nu är jag här!” ropar jag åt skogen. Jag är lite arg: ”Det ska ju vara så bra och avslappnande att gå i naturen, va?! Varför har jag ännu hjärtklappning och ångest?!”
Sedan går vi lite till, och när vi stannar för att pausa har faktiskt ångesten lagt sig och någon slags tilltro till världen börjat format sig.
Ofta går jag med min pojkvän. I helgen gick vi runt Degerträsk. Jag hade velat gå där ända sedan i somras, då jag insåg att man kan vandra genom skogen från vår villa, och sedan gå runt sjön. En villagranne menade dessutom att det fanns en rastplats halvvägs runt. Perfekt för en utflykt, ju!
Svanar simmade, trumpetade och plaskade omkring på hela sjön. Trettiofem stycket, räknade pojkvännen till när vi satt på paus halvvägs runt. Vi hade tortillarullar och yoghurt med, kaffe förstås, och så en liten liten whiskyflaska som jag nappade med mig från villan. Det var ju onödigt att den skulle stå där och avdunsta hela vintern, tänkte jag.
Tre timmar var vi på fääland fot. Ett helt dagsprogram, det. Det kan kanske synas lite simpelt, det här med att vandra som jag gör (med minsta möjliga motstånd och största möjliga bekvämlighet). Rediga kläder, sittunderlag och termos, en matsäck. Men det är ju ”vägen, som är mödan värd” (om ni ursäktar att jag citerar Karin Boye i så prosaisk kontext som denna). Tid att vandra, tid att titta på sina fötter, tid att titta på en sjö. Ta femtio suddiga bilder av trettiofem svanar. Stanna upp nu som då, vända sig om för att pussa sin pojkvän, och säga: ”Jag är så glad att du ville komma med. Jag känner hur gott det här gör!” Prata om stundande flytt, om hur man kan känna sig så fullkomligt bekväm och sig själv i någon annans sällskap, nämna säkert fem gånger hur otroligt goda de här tortillarullarna blev, det måste vara picklesen i kombination med rödlöken och osten och salladen, det smakar nästan som kebabrullar!
Efter två veckor i ett hus är jag inte alls övertygad om det här med lägenhet i stan. Jag försöker påminna mig själv om varför jag riktigt bor här. Egentligen är det ju inte så olikt huset i byn – också här har jag en kakelugn, olästa tidskrifter, ljus på bordet och svala rum (sådär som trähus är om vintern).
(Här har jag ett te, ett som jag har väntat på, som får mig att brista ut i ett ”Åh Gud ja” när jag doftar på påsen med te.)
Kanske är det något med själva utrymmet? Det konkreta antalet kvadratmetrar som jag kan röra mig på? Hemhemma: Hela huset, hela gården. Skjulet med ved, förrådet med stor frys. Stigen ner till ladorna i skogsbrynet, grusvägen till postlådorna. Det finns mera utrymme att andas, leva, tänka på. Här har jag mina 50 kvadratmeter lägenhet, men till och med när jag går till källaren måste jag gå genom ett trapphus som inte längre än mina domäner. Det går inte att komma ifrån det: det känns smått, instängt, begränsat.
Jag kokar en till kopp te, funderar vidare. Det är något mer än det fysiska utrymmet som känns begränsat.
Det är också något med pressen, prestationerna, förväntningarna. De är annorlunda här i stan, mer närvarande, mer krävande. Hemhemma: undantaget. Stan: normaltillståndet. Här ska jag ha mitt liv i ordning, vara en duktig människa. Jag har ingen Nisse som ursäkt för att börja mina arbetsdagar sent. Här ska jag leva upp till bilden som jag och samhället har satt upp för mig, hur jag bör vara. Jobba från morgonen, äta hälsosamt, motionera, yoga, göra mina fysioövningar, slösurfa mindre och i stället läsa och meditera mera om kvällarna (men då kvällarna är så korta?).
(Här i stan går jag aldrig två promenader om dagen oavsett väder. Tack Nisse för två veckor av regelbundna promenader, de har gjort mig så gott!)
Men varför, varför skulle det spela någon roll? Egentligen. Om jag gör det jag ska i mitt arbete – vilket jag gör – så borde det inte spela någon roll när jag börjar min arbetsdag, hund eller inte. Om jag på landet kan skriva om att-göra-listor, stryka saker, omstrukturera dagarna för att få in mera luft och lugn; ta en promenadpaus mitt i arbetet – varför skulle jag inte kunna göra det i stan också?
Jag kan väl göra det i stan också.
Vara lite snällare och lite lugnare mot mig själv.
Vara lite mer som Nisse är mot sig själv – och mot mig.
I söndags var det minusgrader och ett snötäcke hade bäddat in världen under natten.
Mamma, Nisse och jag tog en promenad på Söderfjärden i skymningen. Himlen ligger som en kupol.
Söderfjärden är alltså ingen riktig fjärd numera. Bara för att förtydliga. Det är en stor meteoritkrater som är idag torrlagd och fungerar som odlingsmark. (Uttalas för övrigt Söderfjäärden. Eller Söderfjäälin, om man pratar dialekt. Inga utdragna sööder här, inte.)
Nisse fick springa fritt längs de tomma vägarna.
Halvvägs rullade dimman och kylan in.
Vi såg fem galopperande hästar med ryttare när vi gick ut på Söderfjärden, och mötte sedan en enda vandrare som snabbt uppslukades av dimman. Annars fanns endast spår av människor och djur.
Det doftar croissanter och kanel överallt, som om staden försöker väga upp det faktum att allt är grått och slask, skapa lite värme och trevnad när årstiden själv inte erbjuder det. Utanför kaféet som vill vara Paris men som bara blir en svag och billig variant – det inser till och med jag som aldrig varit i Paris – sitter en kvinna i blommönstrade nätstrumpbyxor, korta jeansshorts och svarta kängor. Hon har rosa hår och rött läppstift, en gitarr på ryggen och en förstärkare i famnen, blicken ner i telefon.
Inne i köpcentret är det varmt och bullrigt, gamla farbröder dricker kaffe, barnfamiljer ramlar fram, en lång kö sträcker sig från den nyöppnade butiken och runt hörnet. Jag tar tillflykt till bokhandeln, letar efter lugnare rum, bläddrar bland nyheterna och går en vända via poesihyllan för sakens skull. I kassan betjänar en käck flicka en äldre herre, och med den allra sötaste finska brytning berättar hon att de tyvärr inte har just den boken i lager, men att de kan beställa efter den om han vill. Jag hör hur hon tvekar ett kort ögonblick innan hon duar honom.
Väl ute i blötsnön igen går jag en vända över torget, hör skoförsäljarna prata med varandra om hur arbetsmarknaden förändrades efter kriget medan de plockar fram skor, och en man hotar sin dotter med att de inte går dit hon vill om hon ”inte genast sätter bort den där förbaskade mobilen”. Kriget gav oss smarttelefoner som vi sedan inte får använda, tänker jag, och passerar ytterligare ett kaneldoftande kafé.
Utanför Marimekko stannar jag upp. Skyltfönstren är fyllda med grafiska klänningar och butiken med folk, men jag skymtar en bekant profil, höga kindben och hög hästsvans bland alla gråkofteklädda kunder. Det gör mig glad, att se henne utan att hon ser mig, att våra vägar korsas – eller våra cirklar i alla fall sammanfaller, nuddar varandra aldrig så lite genom ett butiksfönster. Att vi fortfarande existerar i samma värld, något som jag smärtsam har insett att inte kan tas för givet.
När jag går tillbaka mot biblioteket går jag långsammare än jag hittills gjort på hela året.
Sandra skriver 