Tag Archives: vila

Aprillyrik dag 15 – Dagar

Det finns dagar när man bara behöver
sitta i solen, lutad mot en stugvägg,
varma plankor bestrukna med rödmylla,
doften av trä och damm och jord och järn,
solen lika bländande bakom ögonlocken
som sedan urminnes tider, rakt nedstigande
ända till de första av sin sort
som blundade mot ljuset.

Det finns dagar när det enda man behöver
är äta och vila, i den ordningen, och sedan
om igen, fylla på kraft och återhämta sig på
äldsta möjliga sätt, låta kroppen dåsa och
sinnet vila, och bygga upp något som bara
kan byggas upp av mat och sömn och sol.

Det finns dagar när tankarna faller inåt,
de har alltför länge virvlat i strida strömmar
på ytan, men nu har vattnet lugnat sig
och allt sjunker, sakta, lägger sig till ro
kring kroppen, andningen går neråt i djupet,
slutar först när bottnen verkligen tar emot,
och i de djupa andetagen når solen till slut
ända ner till grunden.

NaPoWriMo är halvvägs! 17 dikter hittills, minst 15 kvar. Jag läser, vilar och skriver vidare.

Annonser

3 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Inåt snarare än utåt

Det har varit en givande men intensiv helg. Jag sov i olika städer, träffade olika människor. Köpte violtabletter och lagade mat och pratade arbete och liv. Hundratals kilometer under däcken innan helgen var över. Skrev små dikter sådär på sidan om, för att det inte fanns en stund över att vara ensam och arbeta.

Fyra nätter i
nya sängar men
samma mänska som
sover.

Nu känner jag att jag behöver sakta av några dagar, nästan stanna helt. Jag behöver läsa fler djupa romaner och färre stora bloggar, tillbringa mer tid i min lägenhet och mindre tid på vägen. Rikta blicken och handlingen inåt snarare än utåt. Stiga upp tidigt om morgonen, men ändå så att jag vaknar av mig själv. Följa kroppen och sinnet, känna efter, lyssna.

I kalendern lyser vardagsdagarna vita. Ett par små uppgifter i bläck varje dag, möjligen något större program. Annars: tomt. Så vill jag ha det. Så kan jag ha det. Så ska det bli.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Eremitliv

Så här är det: februari var undantagstillstånd hela månaden.

Först blev jag opererad, den första februari. Jag var i så dåligt skick att jag inte orkade träffa någon utanför familjen förrän tolv dagar senare. Sedan tog jag bussen ner till Pargas och hälsade på min vän där i en knapp vecka. Så bussen hem igen, till en knapp vecka av mycket intensivt varande och arbetande och ordnande, för att komma ikapp efter sjukledigheten och jobba inför en veckas semester på Kap Verde.

Sedan var februari slut.

Inget hade varit som det brukade.

Visserligen gjorde jag en del som vanligt – jobb, ett styrelsemöte, en feministträff – men det blev aldrig en lugn, lunkande vardag. Det var alltid mellantid, månaden uppdelad i sjok, alltid vänta på nästa. Det var undantagstillstånd eller inget. Påtvingad vila, resor, och där emellan ordnande inför eller efter nämnda resor.

Jag tror inte jag har varit på kafé på hela februari. Knappt träffat människor. Inte engagerat mig, inte initierat något stort, inte deltagit. Jag har inte haft inspiration till att skriva, inte haft lust till det heller, inte haft ork till att läsa nyheter (vilket passar bra ihop med min lilla fasta om att inte läsa kommentarsfält). Jag har stängt av aviseringar på alla ställen jag bara kommer åt.

Jag ska erkänna något: i slutändan var det väldigt, väldigt skönt. Säga nej och tyvärr och jag kan inte. Ha en giltig orsak till det (”jag är sjukskriven minst ett par veckor”). Avböja, avboka, avsäga sig. Stänga dörren, leva eremitliv, små små cirklar: hemma och hemhemma. (Och däremellan: väldigt stora cirklar: Pargas och Kap Verde.) Bara slippa bry sig, inte orka, inte lyfta blicken. Sova, vila, läsa, promenera. Rent ut sagt skita i resten av världen.

Någonstans inser jag ju att det här inte är hållbart i längden. (Någonstans inser jag ju att det här inte är jag i grunden.) Men framför allt: någonstans har det varit så befriande att vara eremit i kropp och själ. Hålla sig innanför sina väggar och små (eller stora) cirklar. Se hur lite kontakt man kan ha med så många, och hur det också går. Att inte prata, att inte höras av, att inte upprätthålla kontakten. Hur världen rullar på utan en. Hur jag inte behöver göra allt, hur jag ibland kan göra ingenting.

Så det går ännu lite långsamt. I livet och på bloggen. Men jag känner hur det börjar vakna till, någonstans. Av solen, kanske. Av att vilan och ensamheten snart är tillräcklig för den här gången. Inte riktigt än, och jag vill inte tvinga fram eller ut någon (mig själv). Men snart. Snart.

1 kommentar

Filed under dagbok

Långsamt

Min medtagna kropp och trötta hjärna orkar inte med så mycket just nu. Det går långsamt att tänka, långsamt att gå.

Igår ville jag läsa en bok innan läggdags, men alla de 12 olästa biblioteksböckerna kändes oöverkomliga. Jag orkade varken med lättläst ungdomslitteratur eller med poesi. Till slut tog jag fram Harry Potter och hemligheternas kammare. Den orkade jag läsa, bekant och trygg som den var.

Jag har en överenskommelse med mig själv: en gång om dagen ska jag ut på promenad. Så igår promenerade jag ett varv kring Sandviken medan jag talade med KJ i telefon. Idag promenerade jag till och från bibban med en podd i öronen. (De talade om att baka bröd. Jag blev sugen på att baka bröd. Strax ringer en kompis och berättar att han har bakat bröd.) Efter båda promenader var jag matt och behövde vila mig. Imorgon tänker jag promenera till en postlåda för att posta några kort. Se där, dagens uppgift utförd!

En eller ett par timmar om dagen arbetar jag. Sjukskrivning är något för anställda, inte för frilansare, men jag kan ta det i lugnt tempo. En halvtimme här, en halvtimme där, när jag känner mig som piggast.

I eftermiddags kom min mamma hit på kaffe. Det piggade också upp, att få träffa någon och prata och bli distraherad. Det är kanske det som är sämst: när jag sjunker ner i min egen apati och orkeslöshet och värk. Jag behöver något, någon, att lyfta blicken mot, se tillsammans med på världen. Då går allt mycket bättre.

Och när det är dagsljus. Då går allt mycket bättre. När mörkret har fallit är det bara att kura ihop sig i soffan med ännu ett avsnitt av någon engelsk mysdeckare, en kopp te, kanske en Runebergstårta, och låta det sista av dagen gå i väntan på nästa.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Post-op

I torsdags var jag med om min första operation någonsin, och sedan dess har livet saktat ner rejält. Orken har legat på densamma som när man är sjuk i influensa. En dag torkar jag av diskbänken, sedan måste jag lägga mig på soffan för att vila. (Jag ligger ganska ofta på soffan för att vila.) När jag gått upp och ner för trapporna ett varv är jag andfådd. Jag snittar på 3000 mg Panadol och 1600 mg Burana i dygnet.

Här om kvällen såg jag mig själv i spegeln och blev förskräckt över de mörka ringarna under ögonen. Aldrig har jag haft så svår huvudvärk tidigare.

”Vad folk ofta inte inser”, säger en vän, ”är att lokalbedövning kan vara lika påfrestande som narkos.” Jag känner mig lite bättre, om än bara till själen, av det.

”Om jag var en sån där som trodde på livslektioner och sånt”, säger jag till mamma, ”så skulle det här väl vara ett ypperligt tillfälle för att lära sig lite ödmjukhet, tålamod och perspektiv. Sådär, bli starkare av motgångar, inse sin privilegierade position.”

”Alltså, jag fattar inte det tankesättet”, svarar hon. ”Ska jag behöva vara med om tråkiga saker för att uppskatta de roliga? Vara sjuk för att inse hur bra det är att vara frisk? Nää-ä.”

”Skitsnack!”, sammanfattar jag, och så high fivar vi varandra.

Denna påtvingade vila och nedsatta verksamhet gör att gömda tankar flyter upp i min värkande skalle. Jag orkar inte riktigt hantera dem än, för de är stora och komplexa och det finns väl en orsak till att jag har låtit bli att tänka dem tidigare. Saker som vad vill jag göra med mitt liv, hur förhåller jag mig till personer i min närhet och hur förhåller jag mig egentligen till mig själv är inte småpotatis ens när man är i toppskick.

Den nedsatta fysiken tär också på psyket. ”Jag är nog fortfarande väldigt medtagen”, skriver jag till en vän, ”men märker också att det blir lite bättre varje dag. Det är väl mest det att jag borde ha tålamod att vila och vänta ut det, men i det här fallet har jag uruselt tålamod. Känns som bortkastade dagar, du vet, när man inte kan eller orkar göra sånt man borde och vill?”

Det känns som om jag redan levt hela februari, för jag har så många planer, och det mest frustrerande är att jag inte vet hur eller om jag kan genomföra dem, eftersom så mycket beror på hur snabbt jag återhämtar mig och är i skick igen.

Det är väl bara att ta till det där tålamodet jag inte riktigt har. Ta en dag i taget, en natt i taget, ibland bara en minut i taget.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Åka hem

Jag åker hem över helgen, trots att jag numera bor i Österbotten, och därmed bara har tio kilometer från lägenhet till barndomshem.

Jag åker hem över helgen, för att jag har varit trött så länge, och vet att jag har en intensiv vecka framför mig.

Jag åker hem över helgen för att vila.
Äta fredagsmiddag med familjen och en racerboll till hund.
Dricka kaffe.
Sitta i soffan och läsa fammos Året Runt-tidningar, medan pappa eldar i spisen bara för mysfaktorns skull.
Hälsa på kaninerna.
Lappa en kjol och en halsduk.
Bläddra genom dagens Vasablad.
Bada bastu.

Snart: sova med mörka tallar utanför fönstret.

Trevlig och vilsam helg till er alla!

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Vila

Det är märkligt, det här med ork. Då det finns tider när jag arbetar femton dagar i sträck och inte far särskilt illa av det*. Och så finns det tider som denna vecka, när jag arbetar tre dagar och sedan är fullkomligt färdig. Intill tårars rand slutkörd. När jag, en onsdag, låtsas att det är fredag och köper choklad och lakrits.

En torsdag som denna går jag på stödsamtal och träffar en vän på lunch. Promenerar sedan hem i regnet och där har all energi för dagen använts. Då är det ett framsteg, för en sådan som jag, att bara hänga upp det allra blötaste och slänga väska, bok, lappar, örhängen och plånbok på köksbordet och tänka sen. Jag plockar undan det sen.

Och så slänga sig själv i soffan med fötterna högt upp och läsa Kyrkpressen. Inte packa upp väskan, sätta igång en tvättmaskin, plocka ur diskskåpet, skriva in nästa samtalstid i kalendern. Ta det lugnt. Vila. Samla lite krafter för att trots allt lunka genom resten av dagen.

Nu ska jag vila lite mera.

*Så minns jag det i efterhand, i alla fall. Egentligen var det inte så lätt. Jag hittar följande utdrag till ett aldrig publicerat blogginlägg, skrivet nio dagar in på de där femton:

Det går inte så bra.

Tröttheten lamslår mig, gör mig ofokuserad. 120 km/h på motorvägen känns livsfarligt.

Jag har en lägenhet att inreda men ingen inspiration. Jag har arbeten att söka men ingen motivation. Jag skjuter fram sammanbrott för att jag inte har tid med dem.

3 kommentarer

Filed under dagbok