På snåte

Säg efter mig: PÅ TJUGONDAG KNUT DANSAS JULEN UT. Den som yttrar något om att våren är på kommande (det är -26 grader där ute i skrivande stund), försöker plocka bort adventsstaken till förmån för rosa tulpaner eller ifrågasätter julduken får på snåte. (Nå nej, jag är ju pacifist, men den får täppa till truten med de sista mjuka pepparkakorna och snällt sitta kvar i soffan och titta på julgranen som tindrar.) Som någon på internet sa: Januari blir inte kortare bara för att man städar undan julen tidigare.

Och som jag har längtat efter denna jul, detta jullov! När jag har harvat på med att bolla allt extraprogram som kommer i adventstid med att korrekturläsa kemiböcker och analysera dikter har jag drömt om sovmorgnar, långa lässtunder i soffan, bastu och filmkvällar. Allt detta och mer har jag fått. Mellandagarna var precis det där ljuvliga lullandet som jag vill ha, när jag måste anstränga mig för att komma ihåg vilken veckodag det var. Jag tar paus från så mycket: jobb, tanken på bloggande, hemmaträning. I stället promenerar jag i vinterkvällen, skrollar på telefon och fokuserar på vilan, på att bara vara – jag gör inte ens yoga, som jag vet att jag mår bra av. Men ibland mår jag ännu bättre av att låta bli, för att visa för mig själv att jag kan och får.

Det bästa med denna jul är ändå att systra mi var hemma. Vi och våra respektive har tagit promenader, spelat kort och andra sällskapsspel. Dagen innan julafton hade pappa ordnat tomteverkstad ute i förrådet med såväl muntlig förklaring som pedagogiska steg-för-steg-instruktioner upphänga på arbetshyllorna. Märks det att pappa är lågstadielärare? Han var till och med mer pepp än vi, och då ska jag säga dig att jag var lika ivrig som vilken lågstadieelev som helst som får göra något annat än ha vanlig lektion. Med radion på i bakgrunden pysslade vi ihop tomtar av vedträn, filttyg, knappar och bomull. När allas skapelser var klara bjöd vi in mamma att gissa vems tomtar som var vems. Hon fick 10 av 10 rätt – vi var imponerade men egentligen inte överraskade.

På kvällen innan julafton var vi som vanlig bjudna till grannarna på glögg, som vi har varit sedan vi flyttade in 1995. Det här var första gången som min sambo var med, eftersom jag var beredd att kompromissa med i princip vad som helst annat under julen för att han skulle kunna närvara. Det betydde att vi var 4 äldre vuxna med sina sammanlagt 5 vuxna döttrar, deras sammanlagt 4 respektive samt 1 småbarn och 1 hund. Det var precis lika stökigt, högljutt och hjärtligt som ni kan föreställa er. Kompromissen betydde också att jag firade merparten av julafton hemma i sambons barndomshem, och det var den allra trevligaste av kompromisser. Jag visste ju nog att deras julaftonsfirande innebar mängder av a) mat och b) julklappar, men missbedömde trots det mängden – när de andra gick efter sin tredje tallrik julmat hade jag redan ätit mig mätt på två. Och då var det ännu efterättsbordet kvar, med bland annat den traditionsenliga kinuskikakan. (Andra roliga traditionella julrätter på deras bord är räk-blomkålsgratäng, rom med smetana och rödlök, och kanderade körsbär och konserverade ananasringar på skinkan.)

Något som jag bestämde redan tidigt i höst var att ta långledigt över julen. Jag har varje år känt att jag har behövt det, men varje år har jobb kommit emot och emellan. Den här gången har jag varit bestämd och strukturerat arbetet därefter. Ännu denna smällkalla, första vecka på det nya året är det jullov. Allt arbetsrelaterat som sker är endast på frivilligbasis och en bonus. Jag ska inte behöva skynda hem från iskalla promenader för annat än att värma mig. Kvällarna ska fortsättningsvis tillbringas i soffan med roman och varm kakao – kanske med en skvätt Minttu.

God jul, gott nytt år och god fortsättning på er alla! ♥

Första februari

Första februari betyder grodbakelser. Enligt min goda vän Karins gamla lågstadielärare får man äta gräddtårta den första februari för att fira att våren är i antågande. Vi har bestämt att ”gräddtårta” får tolkas i dess allra vidaste betydelse, och äter någon särskilt utvald godsak som man inte äter så där till vardags.

Så här såg våren ut på gatan i morse.

Senare under dagen var om inte våren, så i alla fall ljuset, mycket mer påtagligt.

Denna vinter har gått hårt åt mina krukväxter. Det är en enda som inte ser miserabel ut, och så vitt jag vet kan den också bara luras. Blommorna skulle behöva pysslas och planteras om, men de får helt enkelt klara sig tills jag är redo att ta mig an dem. Det är andra omhändertaganden som står högre upp på prioriteringslistan när orken, som den ofta är under vinterhalvåret, är begränsad. Jag har ändå påbörjat projektet. Jag har tänkt på att köpa mer jord.

Däremot behöver jag överlag öva på att inte tänka på så mycket. Inte tänka på så många saker samtidigt, inte tänka så långt in i framtiden. Nu över jag mig på att tänka på endast en sak i taget. Eller egentligen två: Jag får tänka på det som sker nu, och det som sker till näst. När jag vaknar får jag tänka på att vakna, och på att göra yoga. När jag gör yoga ska jag visserligen helst inte tänka på annat än just att göra yoga, men om jag riktigt måste får jag tänka på att äta frukost. När jag äter frukost får jag, förutom på frukosten, tänka på dagens arbete (i dag var det ordna med FöPL-försäkring, ett åtagande som jag dragit mig för att göra), och under dagens arbete får jag tänka på lunchen medan jag också tänker på arbetet. Och så fortsätter det, fram till exempelvis en solpromenad där jag tänker på hur ljuvligt vädret är och på att jag ska koka kaffe och äta grodbakelser när jag kommer hem.

När jag sitter i soffan och dricker det där kaffet och äter den där grodan tänker jag faktiskt inte på så mycket annat. Jag tomglor in i väggen, synar noga lagren i bakelsen och gottar mig åt marsipanen, gläds åt att solen orkar ovanför grannhusets tak såpass mycket att spegelmobilen i fönstret kastar solkatter i rummet.

När kaffet är slut skymmer det redan.

Rödskalor gråskalor

Det snöar dagar och nätter i sträck. Drivor på fönsterblecket i alla riktningar, snöplogen som krasar förbi i vargtimmen. Livet går i gråskalor, som när vi bestämmer oss för att under veckans snörikaste dag, under dagens snörikaste timmar korsa ett träsk för att inspektera ett vindskydd. Tillbaka till skogsbrynet söker vi skydd under grilltaket. Vårt sällskap har gjort upp en eld. Över den kokas det kaffe i sotig panna. Med kaffesumpen på bottnen av kåsan påminns jag så tydligt om hur bra jag mår av skog, kall luft och lägereld. Det jordar en som inget annat.

En kväll tar jag en sen promenad medan jag lyssnar på ett vinterprat om vila och återhämtning. Igen en påminnelse om det som är viktigt när vintern sluter sig svart och stor kring knutarna. När det spelas en jazzig låt i vinterpratet får jag lust att dansa, så jag dansar under gatlyktorna på cykelbanan, någonstans lite lättad över att ingen annan är ute i kvällen, men i det stora hela inte heller brydd. Det är länge sedan jag har känt och följt en impuls av det slaget, något innerligt, filmiskt, djupt, genuint. Jag gör piruetter och sträcker mig på tårna och kramar om träd, dansar ner i diken och upp igen på gångbanan, snurrar med blicken upp mot svarthimlen och trädkronorna, blir varm och andfådd på ett inte obehagligt sätt under stickatröjan. Nästa kväll tar jag en till promenad, samma rutt, för att lyssna på andra halvan av vinterpratet. När musiken kommer dansar jag igen.

Den första arbetsveckans sista dag är vi trötta, lite stressade, har tänkt städa och göra yoga. Då skickar min mamma och frågar om de får komma på kaffe, hon, pappa och Nisse. ”Jovisst!” svarar jag. Fast jag är trött, lite stressad, har tänkt städa och göra yoga. I slutändan är det så trevlig, så. Till och med min pappa, som inte är en man med stora ord till vardags, säger det, två gånger. Vi bjuder på whisky, krikonlikör, ingefärsdricka. Kolasnittar med kardemumma, apelsin-jordgubbsfudge och lokalrostat kaffe, allt är gåvor från julen och ska användas precis så här, när julen ännu dröjer sig kvar och någon bjuder in sig på kaffe med inte ens en timmes varsel.

Ännu en påminnelse. Om att man får vila först. Om att man kan städa sedan. Eller städa lite först, och sedan vila och vara social, och sedan städa resten. Vila är inte en ynnest efter arbete, det är en utgångspunkt för allt. Det är inte värt att avsäga sig något trevligt för att man är trött, lite stressad och har tänkt göra yoga. När vintern går i gråskalor utomhus får man skapa sig rödskalor inomhus och inombords.

Kyssar, stjärnor

Luften är
februarisolsval
sövande, stilla
tupplur under dun

Inget är så skinande
som vinterbar hud
sned sol över bröstbenet
bleka handleder
en ljusgata över täcket

Stygnen stramar på magen
mellan brösten ett raster
ovan naveln en båge
med spänd sträng
på höger sida
två små kors,
kryss, kyssar, stjärnor –
eller tecken:

här

Nedslag i juli

I lillstugon står alltid minst en blombukett. Innehållet varierar efter vad som blommar just då: tidigt på sommaren förgätmigej, skogslyst, smörblomma eller hundloka. Nu: blåklint, daggkåpa eller prydnadshallon. Tre röda rosor efter en teaterpremiär. Jag vaknar en morgon efter flera heta dagar, och blir nästan förvånad över att det inte är sol. Under natten har regnet fallit, detta av så många efterlängtade regn. Mommo vill röka abborrar men har inte kunnat göra det tidigare på grund av eldningsförbudet. Jag drömde en natt att hon hade anlagt små brasor på styroxbitar på en ihopdrömd balkong ovanför verandan, för att kunna röka dem där istället. Alldeles fly förbannad gick jag omkring och släckte eldar och föreläste om oansvarigt beteende och att bryta mot lagen.

Under de heta dagarna vill jag bara ligga på en filt och läsa. En söndag får jag göra just det, ensam på villan. Eller helt ensam är jag ju inte, för Nisse är ju med. När jag breder ut vår gula picknicksfilt, som har hängt med så länge jag kan minnas och som tydligen ursprungligen är ett sängtäcke (vilket förklarar dess enorma storlek), så kommer Nisse genast fram till filten, krafsar och lägger sig på rygg, gonar och bökar. Jag klappar lite varm hundmage med ena handen och läser en bok med andra handen. Så har vi semester, Nisse och jag.

”Hur går det med skrivandet då”? frågar en vän som jag pratar i telefon med medan jag diskar. ”Nä”, svarar jag. Sedan pratar vi istället om sommarteatern som han har skrivit och som jag ska se en andra gång ikväll. Jag har några nedtecknade rader i min anteckningsbok, om att läsa saker som att läsa bibeln, om gatstenar kastade genom fönster, om stöveltramp i skogen, som bär på potential, bilder, känslor, som i något skede nog ska utvecklas och bli poesi, det med. Det är bara inte tid riktigt än för dem.

När vi dricker morgonkaffe får min mamma ett meddelande av en granne: Det är en säl i viken! Jag har aldrig klätt på mig så snabbt, enligt min pojkvän, och sedan går vi raskt i samlad tropp ner till grannen: mamma, mommo, pojkvännen, jag och Nisse, tre av oss med kaffekoppen ännu i handen. Och där nästan mitt ute i viken på en stel ligger en säl! På långt håll ser den mest ut som en svart silhuett, men genom kikare ser man tydligt dess sälnos, sällabbar, sälstjärt. Vi är alla överens om att detta är sommarens händelse, något man inte är med om ofta, ja, kanske bara en gång! Ingen har sett en säl i viken förut. Jag ser genom kikaren hur den till slut glider ner i vattnet, och sedan simmar den omkring och guppar med huvudet ovanför ytan ett tag, försvinner, dyker upp igen. ”Kaniner igår och en säl idag, vilken bra djurserie jag har på gång!” säger jag. Dagen innan har jag fått klappa och hålla i kaniner på en annan sommarteater. En halv kopek för att klappa, en kopek för att hålla i, fem kopek för att köpa. Min pojkvän har smugglat till mig tre kopek, så att jag ska kunna hålla i kaninerna men inte frestas att köpa dem. De är så små och mjuka och lätta. Inte alls som en hund, fast ändå lite. (Det var mina bevingade ord när jag första gången höll i valpen Nisse för snart fem år sedan: ”Det är inte alls som en kanin!” Mamma: ”Det är för att det är en hund.”)

Vissa kvällar brinner solen bakom granarna. Om nätterna är det numera mörkt. Gatlyktorna längs villavägen har tänts. Jag skjuter hösttankarna ifrån mig, tänker att det ännu är juli, att också hela augusti är sommar, att jag inte tänker flytta tillbaka till stan förrän september allra tidigast. Men när jag går till lillstugon en regntung natt, med telefonens ficklampa stadigt riktad mot gräsmattan för att inte trampa på någon av alla dessa grodor som verkar dyka upp i min väg, så känner jag ändå ett kort ögonblick ett pirrande, ett uns magi, en svalka i natten och en mörkernyans som bara hör augusti och hösten till, och det känns bra.

Helgen

Så har det gått en helg, som sträckte ut sig över tre, fyra dagar nästan.

Jag tog helg prick klockan 16:00 på fredagen, plockade blommor och förberedde mig inför lördagen. Då fyllde jag år! Jag var orolig på kvällen, men genom vindsfönstret såg jag en regnbåge som spändes, och på taknocken sjöng en koltrast. Om jag var en sådan som tydde tecken skulle jag tolka dem som goda omen.

På lördagen firade vi med traditionell födelsedagsfrukost: skumpa, kaffe, pavlova. Av familjen fick blommor och pengar; silverörhängen i form av björklöv, en prenumeration på en kvinnohistorisk tidskrift; av pojkvännen mera blommor, en diktsamling med titeln Poems for a World Gone to Sh*t och en kåsa, som min han snidat själv(!). Allt vad jag kunde ha önskat.

Efter firande drog vi iväg på stan på ärenden. Jag hämtade ut paket som mina vänner skickat mig, vi åt pizza under en regntung himmel och när vi skulle handla blev vi så trötta att vi fällde ner bilsätena så långt det gick och vilade en stund. Den här vilan, alltså, den har blivit mig viktigare än någonsin. Eller så är det att jag går på de vilopimpulser jag får, istället för att hasta vidare till nästa sak. Ofta blir det så mycket bättre att vila lite i en soffa, på ett golv, i en bil. Vila efter maten är närmast obligatoriskt numera. Kanske det är så när man passerat sina första 30 år?

På söndag var det picknick i en park. Jag hade köpt alkoholfri skumpa och delat ut godis i pappersmuggar, precis lika mycket i varje mugg så att det skulle bli rättvist. Jag hade bett om inga presenter och fick en blomkrans i inte-present. På kvällen gick vi hand i hand längs med precis hela strandpromenaden, så där som vi gjorde en sommarkväll den första sommaren vi lärde känna varandra på djupet. Det blir ju hela tiden ett större djup också, en bredd. Vi har haft många bra samtal den senaste tiden: i bastun, på gågatan, om kvällarna när vi gått och lagt oss. ”Vi får prata om det hela livet”, brukar min pojkvän säga när vi dryftar något om och om igen. Just nu känns det som om många och stora saker är i process inom mig. Det gäller att reda ut hur man vill leva, och var, och med vem. Allt är inte alltid glasklart – ofta är saker väldigt veliga – men jag försöker förlita mig på att det blir bra i slutändan. Att hitta ett sätt att klara av att vara i osäkerheten och i de långa, långsamma processerna är nog en rejäl lektion, då jag är en sådan som automatiskt vill ha ett allt-eller-inget och avsluta saker snabbt för att sedan få lugn. Det går inte. Vissa saker måste ta tid. Vissa saker kan man inte prata igenom på en kväll. Jag vet det. Jag kämpar ändå med det.

Sommaren är ju ändå min bästa tid. Det är ljust och ljuvligt. Midsommarrosorna blommar i kaskader: vackra, väldoftande, vita – och ibland rosa! Och jag får umgås nästan dagligen med en av dem jag tycker allra allra mest om.

Må bra

I tisdags för en vecka sedan var en bra dag. En sån där dag som jag är bra på, när jag får göra sånt jag mår bra av. Lagom med saker att göra, koncentration på jobbet, mycket egentid att bara pynja på med mitt eget, utan krav eller behov av att vara desto mera i kontakt med folk, utan så mycket stimuli utifrån, på något vis. Jag märker hur bra jag kan må av självvald ensamhet och långa, obrutna tidssjok när jag inte har tider att passa. Ha tid och ro att både göra yoga om morgonen och läsa en roman under lunch. En helt särskild sorts vila.

Sedan var det också flera andra yttre faktorer som stämde in för att det skulle bli en bra dag. Det var soligt och vackert väder, som fyller lägenheten med ett mjukt ljus och gör att takhöjden på 2,70 verkligen kommer till sin rätt. Eftersom jag har fönster åt väster och norr får jag morgonsol som kastar kattögon runt om rummen via spegelmobilen jag har hängande i köksfönstret, men jag slipper stekande eftermiddagssol. Det är mellan 18 och 20 grader varmt i lägenheten, men i torsdags (inte en bra dag, grått och regnigt, för mycket jobb som inte alls var inspirerande, ett misslyckat marängprojekt) eldade jag faktiskt för att få upp ärmen, trots att jag hade tänkt att eldningen var över för denna säsong.

Men i tisdags hade jag inte särdeles mycket jobb utan kunde ta halvdag och körde till hälsovårdscentralen för att få fästingvaccin. Där blev jag mottagen av två sköterskor som var så snygga att jag måste ha stirrat oartigt, men jag blev så betagen av deras svallande, blanka hår och välsminkade ögon ovanför munskydden. Dessutom var de trevliga på det där sättet som bara finskspråkiga kan vara när de pratar svenska med en. Sedan hade jag tid och ork att handla endast nyttigheter och nödvändigheter, och energi att laga en paj med sparris, paprika och veganost till middag. Ork! Att laga en ordentlig middag! Jag kunde inte sluta tänka: Detta hade aldrig hänt i november. Milda makter ändå, vad jag är dålig om höstarna.

På kvällen, när det fortfarande var ljus och vackert, kom min pojkvän över och vi handlade mintglass och vetemjöl och croissanter: mintglass för att jag ville ha, vetemjöl för att jag behövde mera, croissanter för att de var på rabatt och vi räddade dem från matsvinnsödet. Efter mintglass och teverserier gick vi och lade oss tidigt. Om höstar överlag är min sämsta tid på året är kvällar överlag min sämsta tid på dygnet. Om jag förstår att varva ner i tid, gå och lägga mig i tid och verkligen följa sånt man vet att man borde göra men inte alltid gör (inte ligga i sängen och skrolla på telefon, varken gå och lägga sig hungrig eller övermätt, göra de där fysioövningarna och använda tandtråd och överlag bara skapa bra förutsättningar både för natten och för den kommande morgonen) så är chansen att kvällen går bra så mycket större. Tänka sig att det faktiskt finns en sanning i klyschorna. Så störande på sina sätt.

Soffan

Jag ligger i soffan. Jag ligger ofta i soffan, så ofta att jag redan har fått byta plats på sittkuddarna för att de ska slitas jämnt. Jag tänker att jag ska sitta ordentligt i soffan, i mitten, men det ena hörnet drar alltid mera. Om kvällarna lyser månen in genom molnsjok och tunna gardiner. En tröst i allt det novembersvarta. ”Som att bo i en strumpa”, brukar jag säga.

På soffbordet: en blombukett (gröna kvistar som förunderligt nog ännu lever, från en bukett efter moffas bortgång, snart två månader sedan; kärleksört från baksidan av gårdshuset), ett ljus, en tidskrift, en puderrosa och mattblå anteckningsbok med guldtext. Ofta koppar och brickor och fat. Jag skriver meddelanden, tittar på videor, spelar Wordfeud, äter, läser. Vilar. Tänker nästan varje dag på vad min mer kända bloggnamne skrev, om att det bästa hon vet är att vila. Jag har tagit det till mig. Känner att det ju är något jag också tycker om. Läsa, prata, äta, se en film. Sitta på verandan och dricka kaffe. Bara vara. Och så gå på lite museum, sitta på kafé, gå i skogen, ha picknick ibland.

Gud vad jag längtar efter att gå på museum och sitta på kafé. Och gå i skogen. Vid två helt olika tillfällen. Det ena: läderkängor och kortkjol och basker och nagellack och bakelse. Helst i London, men Vasa skulle också duga riktigt bra. Det andra: Goretex-kängor och utebyxor och kåsa och sittunderlag och kaffetermos. Men ändå, vissa likheter: Kängorna. Kaffet. Närvaron.

Jag ser en vlogg, skrollar lite på Instagram. (Jag har gjort en överenskommelse med mig själv där – jag begränsar skrollandet och gör det bara medvetet och vid vissa speciella tillfällen – det är så lätt att skrolla bort flera timmar och bli så trött i hjärnan – jag behöver mindre, inte mer sådant just nu.) Chattar med syrran om bakning och julklappar och höstdepression. Lyssnar på vintrig musik.

Från gatan hör jag bussarnas suckande, pusten när de drar igång igen och åker från hållplatsen tvärs över gatan. Om jag blundar kan det vara Londons tunnelbana.

Så vill jag ha det

Det är sommar, jag är ledig, och därför skriver jag nästan ingenting. Varken blogg eller dikter. Men jag sover, läser, vilar; lägger ut och tar upp nät, rensar abborrar ibland; promenerar och elcyklar; diskar, tvättar.

Så gott som varje morgon får jag vakna av mig själv, och så gott som varje kväll tillbringar jag ett par timmar med att skriva dagbok och läsa.

Efter en hittills mestadels planlös sommar börjar nu också program smyga sig på: sommarteater och roadtrip och kaffeträffar och museibesök.

Ibland jag klappar också får ute i skärgården, som då min syster ordnar överraskningsdag i förskjuten 30-årspresent.

Och ibland ordnar jag plättkalas med mina äldsta vänner.

Så har jag elcyklat till en lite hemlig äppelträdgård med björkallé.

Fast mest har jag bara varit, och precis så vill jag ha det.

Som vår grekiska vän Kostas svarade på frågan vad han ska göra under sin semester:

”Absolutely nothing.”

nattens stilla glasets brus

om dagarna kaffe och tårta
om nätterna regnsus och fukt

om nätterna osömn och dovhet
om dagarna porlar champagne

om dagarna glass på terrassen
om nätterna vilar och väntar

om nätterna vaklånga lakan
om dagarna vitklöverdoft

allt handlar om samordning
perspektiv

när jag blundar kaffet mot solen
minns jag inte nattens stilla

när jag blickar mot mörkret
minns jag inte glasets brus