Tag Archives: vila

Långsamt

Min medtagna kropp och trötta hjärna orkar inte med så mycket just nu. Det går långsamt att tänka, långsamt att gå.

Igår ville jag läsa en bok innan läggdags, men alla de 12 olästa biblioteksböckerna kändes oöverkomliga. Jag orkade varken med lättläst ungdomslitteratur eller med poesi. Till slut tog jag fram Harry Potter och hemligheternas kammare. Den orkade jag läsa, bekant och trygg som den var.

Jag har en överenskommelse med mig själv: en gång om dagen ska jag ut på promenad. Så igår promenerade jag ett varv kring Sandviken medan jag talade med KJ i telefon. Idag promenerade jag till och från bibban med en podd i öronen. (De talade om att baka bröd. Jag blev sugen på att baka bröd. Strax ringer en kompis och berättar att han har bakat bröd.) Efter båda promenader var jag matt och behövde vila mig. Imorgon tänker jag promenera till en postlåda för att posta några kort. Se där, dagens uppgift utförd!

En eller ett par timmar om dagen arbetar jag. Sjukskrivning är något för anställda, inte för frilansare, men jag kan ta det i lugnt tempo. En halvtimme här, en halvtimme där, när jag känner mig som piggast.

I eftermiddags kom min mamma hit på kaffe. Det piggade också upp, att få träffa någon och prata och bli distraherad. Det är kanske det som är sämst: när jag sjunker ner i min egen apati och orkeslöshet och värk. Jag behöver något, någon, att lyfta blicken mot, se tillsammans med på världen. Då går allt mycket bättre.

Och när det är dagsljus. Då går allt mycket bättre. När mörkret har fallit är det bara att kura ihop sig i soffan med ännu ett avsnitt av någon engelsk mysdeckare, en kopp te, kanske en Runebergstårta, och låta det sista av dagen gå i väntan på nästa.

Annonser

6 kommentarer

Filed under dagbok

Post-op

I torsdags var jag med om min första operation någonsin, och sedan dess har livet saktat ner rejält. Orken har legat på densamma som när man är sjuk i influensa. En dag torkar jag av diskbänken, sedan måste jag lägga mig på soffan för att vila. (Jag ligger ganska ofta på soffan för att vila.) När jag gått upp och ner för trapporna ett varv är jag andfådd. Jag snittar på 3000 mg Panadol och 1600 mg Burana i dygnet.

Här om kvällen såg jag mig själv i spegeln och blev förskräckt över de mörka ringarna under ögonen. Aldrig har jag haft så svår huvudvärk tidigare.

”Vad folk ofta inte inser”, säger en vän, ”är att lokalbedövning kan vara lika påfrestande som narkos.” Jag känner mig lite bättre, om än bara till själen, av det.

”Om jag var en sån där som trodde på livslektioner och sånt”, säger jag till mamma, ”så skulle det här väl vara ett ypperligt tillfälle för att lära sig lite ödmjukhet, tålamod och perspektiv. Sådär, bli starkare av motgångar, inse sin privilegierade position.”

”Alltså, jag fattar inte det tankesättet”, svarar hon. ”Ska jag behöva vara med om tråkiga saker för att uppskatta de roliga? Vara sjuk för att inse hur bra det är att vara frisk? Nää-ä.”

”Skitsnack!”, sammanfattar jag, och så high fivar vi varandra.

Denna påtvingade vila och nedsatta verksamhet gör att gömda tankar flyter upp i min värkande skalle. Jag orkar inte riktigt hantera dem än, för de är stora och komplexa och det finns väl en orsak till att jag har låtit bli att tänka dem tidigare. Saker som vad vill jag göra med mitt liv, hur förhåller jag mig till personer i min närhet och hur förhåller jag mig egentligen till mig själv är inte småpotatis ens när man är i toppskick.

Den nedsatta fysiken tär också på psyket. ”Jag är nog fortfarande väldigt medtagen”, skriver jag till en vän, ”men märker också att det blir lite bättre varje dag. Det är väl mest det att jag borde ha tålamod att vila och vänta ut det, men i det här fallet har jag uruselt tålamod. Känns som bortkastade dagar, du vet, när man inte kan eller orkar göra sånt man borde och vill?”

Det känns som om jag redan levt hela februari, för jag har så många planer, och det mest frustrerande är att jag inte vet hur eller om jag kan genomföra dem, eftersom så mycket beror på hur snabbt jag återhämtar mig och är i skick igen.

Det är väl bara att ta till det där tålamodet jag inte riktigt har. Ta en dag i taget, en natt i taget, ibland bara en minut i taget.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Åka hem

Jag åker hem över helgen, trots att jag numera bor i Österbotten, och därmed bara har tio kilometer från lägenhet till barndomshem.

Jag åker hem över helgen, för att jag har varit trött så länge, och vet att jag har en intensiv vecka framför mig.

Jag åker hem över helgen för att vila.
Äta fredagsmiddag med familjen och en racerboll till hund.
Dricka kaffe.
Sitta i soffan och läsa fammos Året Runt-tidningar, medan pappa eldar i spisen bara för mysfaktorns skull.
Hälsa på kaninerna.
Lappa en kjol och en halsduk.
Bläddra genom dagens Vasablad.
Bada bastu.

Snart: sova med mörka tallar utanför fönstret.

Trevlig och vilsam helg till er alla!

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Vila

Det är märkligt, det här med ork. Då det finns tider när jag arbetar femton dagar i sträck och inte far särskilt illa av det*. Och så finns det tider som denna vecka, när jag arbetar tre dagar och sedan är fullkomligt färdig. Intill tårars rand slutkörd. När jag, en onsdag, låtsas att det är fredag och köper choklad och lakrits.

En torsdag som denna går jag på stödsamtal och träffar en vän på lunch. Promenerar sedan hem i regnet och där har all energi för dagen använts. Då är det ett framsteg, för en sådan som jag, att bara hänga upp det allra blötaste och slänga väska, bok, lappar, örhängen och plånbok på köksbordet och tänka sen. Jag plockar undan det sen.

Och så slänga sig själv i soffan med fötterna högt upp och läsa Kyrkpressen. Inte packa upp väskan, sätta igång en tvättmaskin, plocka ur diskskåpet, skriva in nästa samtalstid i kalendern. Ta det lugnt. Vila. Samla lite krafter för att trots allt lunka genom resten av dagen.

Nu ska jag vila lite mera.

*Så minns jag det i efterhand, i alla fall. Egentligen var det inte så lätt. Jag hittar följande utdrag till ett aldrig publicerat blogginlägg, skrivet nio dagar in på de där femton:

Det går inte så bra.

Tröttheten lamslår mig, gör mig ofokuserad. 120 km/h på motorvägen känns livsfarligt.

Jag har en lägenhet att inreda men ingen inspiration. Jag har arbeten att söka men ingen motivation. Jag skjuter fram sammanbrott för att jag inte har tid med dem.

3 kommentarer

Filed under dagbok