Tidig fredag eftermiddag. Det har varit en lång jobbvecka, en ansträngande arbetsdag. Jag unnar mig en kaffepaus, skakar av mig halsduken, lägger läderhandskarna i ryggsäckens ytterfack men behåller rocken på. Oktobersolen är klar och kall, och stadens esplanader översköljs av förmultnade lindlöv. Kaféet är precis som jag vill ha det, livfullt men inte stimmigt, en lagom blandning av människor för att bara sjunka ner i ett soffhörn och vila en stund, existera utan att behöva åstadkomma.
Den söta, blåhåriga baristan med ”Laura” på namnskylten är på jobb. Jag tvivlar på att hon heter Laura på riktigt men dricksar ändå, önskar en trevlig helg tillbaka. Jag beställer en stor mocca caramel med vispgrädde och chokladsås, det är ändå höst och fullt tillåtet att gå snäppet högre än en slät kaffekopp. Utanför de stora fönstren strosar folk fram och tillbaka, låter helgtempot smyga sig in i stegen. Det är inte så bråttom. En halvtimmes lunch blir fyrtiofem minuter, en timme. Ingen klockar det så här i slutet av veckan.
”Ursäkta mig, har du läst klart den här?” En ung man med runda glasögon och en bricka i händerna ler mot mig och nickar mot dagens tidning på soffbordet framför mig. Han har en uppknäppt, mörkblå yllerock av dyrare sorten – jag känner igen modellen från en klients garderob – och blanka kängor. Den där snygga typen som är medveten om sin egen charm, men inte för medveten. Jag ler tillbaka, sträcker mig efter tidningen och kastar först ett snabbt ögonkast på rubrikerna, sedan ett snabbt ögonkast på mannen.
”Åh, ta den du bara. Jag lyssnade på nyheterna i morse, tror inte jag orkar läsa om alla hemskheter i detalj.” Jag stiger upp med tidningen i handen, rullar långsamt ihop den medan jag möter mannens blick.
”Ja, det är hemsk, det som hänt. Det är skönt att serierna kommer sist, så har man något trevligt att se fram emot!” På mannens bricka trängs en getostsallad och en avokadotoast med en flaska kolsyrat vatten med citronsmak. En burk chiapudding med jordgubbar är på väg att rymma mot ett hörn, kaffet nära att skvalpa över. Ett paket socker på sidan av.
”Visst är det.” Nu står jag alldeles nära, anar en förnimmelse av tungt rakvatten, läder från portföljen som hänger från en axelrem. Jag lutar mig fram och stoppar omsorgsfullt ner den hoprullade tidningen i mannens vänstra rockficka, ger tidningen en klapp när jag är färdig. Andas långsamt in och långsamt ut och blinkar upp genom ögonfransarna, han har mörkbruna ögon i precis samma nyans som portföljen och kängorna.
”Varsågod, där har du. Njut av din lunch”, säger jag, ler en sista gång och vänder mig tillbaka till min soffplats. Mannen står kvar ett ögonblick, får sedan bråttom att krångla sig vidare när Laura kommer med min mocca caramel. Ett paket socker på sidan av.
På en bänk utanför sitter en sliten man med grönrutig dragväska. Han balanserar på gränsen till samhällets utkanter, men hålls åtminstone ännu innanför civilisationens emellanåt förvånande töjbara ramar. Med fransiga muddar och fläckiga händer stoppar han sin pipa, vana rörelser som visar att han rökt längre än han inte gjort det. Jag inbillar mig att jag känner den söta tobaksdoften, men det är nog bara karamellsmaken på tungan som bedrar mig. Jag slickar bort grädde från skeden. Stora rökpuffar stiger mot den höga himlen, blandar sig med ångmolnen från förbipasserandes utandning. På marken knaprar en duva, lika ruggig som mannen, på hörnet av ett saltkex. Mannen stör inte duvan och duvan stör inte mannen, de röker och äter i vänskaplig tystnad. Mannen för med jämna rörelser pipan till och från munnen, duvan knycker och sprättar, flaxar till när kexbiten är slut. Utan att titta på duvan fiskar mannen upp ytterligare ett kex ur dragväskan och kastar det på kullerstenarna.
När mocca caramellen är uppdrucken smyger jag ner sockerpaketet i ryggsäcken, knycklar ihop servetter och kvitton i muggen och går in på toaletten. Skannar snabbt efter elektronik. Inget annat än den dolda kameran ovanför dörren, som jag oskadliggjorde för flera månader sedan. Ingen har vågat vare sig ta bort eller byta ut den, säkerligen väl medveten om hur olaglig den är. Jag justerar lårhölstret, kontrollerar magasinet en sista gång innan jag knäpper fast pistolen igen. Drar ordentligt ner den korta, veckade kjolen, sätter upp håret i en stramare hästsvans. Skakar prövande på huvudet. Jag tar på mig handskarna och halsduken. På väg ut ler jag igen mot mannen med tidningen och höjer handen till avskedshälsning mot Laura, som står böjd över kaffemaskinen. Utanför dörren drar jag ett djupt andetag, koffeinet och den kyliga luften piggar upp. Dags att ta itu med veckans sista arbetspass.
Sandra skriver 