Så här är det nu

En söndag strax innan duggregnet river vi av sådant som borde göras men som lämnat på hälft: lyfter in postlådan, tvättar ur soptunnan, tömmer blomkruka och kokar äppelsylt på de (nästan) sista äpplena. ”Ska vi ta ner vimpeln?” frågar min sambo, men jag säger nej, vi bor ju ännu här. Så länge husfolket är på plats ska husfolksvimpeln vaja. Höststädningen av lägenheten är påbörjad men inte avklarad. Dessutom finns det folk på villan som ska vaktas. Eller jag säger folk, men jag menar hund.

När jag går mellan stugorna en morgon doftar det starkt av honung i luften. Jag blir lite orolig över att det är kokossemlorna som jag har i brödrosten som blivit brända, men inomhus doftar det bara te och kokos, ingen honung. Här om dagen fick jag vykort från Italien. Det hade postats i början av juni. Nu tre månader senare använder jag det som bokmärke och påminns om avsändaren ♥

Det är björkfrön överallt. De fastnar i stickasockorna, i ylletröjorna, i håret, på Nisses nos. När solen sneddar över golvet ser jag hur dammigt det är. ”Jag dammsög ju för bara någon vecka sedan!” tänker jag, innan jag kommer på mig själv med att det faktiskt är någon vecka sedan. Ingen städning är satt i system, till skillnad från i stan. Det är ett annat tempo som gäller på villan. Saker görs när de görs. Jag byter lakan (för jag älskar känslan av rentvättade sängkläder) men struntar i dammet. Det kan jag göra här, till skillnad från i stan.

På söndag kväll, när jag har fått ge mig inte ens halvvägs in i lindy hop-lektionen för att mitt knä krånglar till en helt annan grad än vad det brukar göra, eldar vi bastu, både för att tvätta oss och för att sedan kunna torka tvätt. Sambon tänder ljusen i bastufönstret för första gången den här säsongen. Förra året badade vi bastu sista gången på allhelgona, när vi redan stängt av sommarvattnet men varit förutseende nog att tappa upp i varmvattenberedare och hinkar så vi skulle klara ännu en bastuomgång.

Jag har läst boken Four Thousand Weeks. Time Management for Mortals av Oliver Burkeman, som vi fick i gåva av en av sambons äldsta vänner när hon hälsade på i augusti. Det är en bok som med torr humor tar sig an det moderna problemet, ja, rentav tidslögnen, som påstår att vi kommer hinna med allt, bara vi planerar tillräckligt noga. De flesta tidshanteringsböcker och -taktiker bortser från en avgörande sak, menar Burkeman, och det är att vår tid här på jorden är ”absurdly, insultingly brief”. Genom att bejaka detta faktum (i stället för att låtsas om att den inte finns och påverkar oss) kan vi hitta ett bättre sätt att se på tid. Jag hade stor behållning av boken, med sina reflektioner och påminnelser om vad som är viktigt på riktigt, ni vet, och märker hur jag sedan jag läst boken har haft en lugnare inställning till, och därmed mindre stress kring, framför allt arbete. (Vi får för all del se hur länge det håller i sig). Det hela påminner ju mig om en av mina favorittavlor:

Boken gav mig också, så där i andra hand, en insikt gällande min kropp och dess (emellanåt bristfälliga) funktioner. Av olika orsaker har jag har ganska ofta ont, och dras med flera (livs)långa hälsoproblem, vilket ju kan göra en väldigt nedslagen emellanåt. När det är en värre dag eller period har jag ofta gått och tänkt ”bara jag mår bra igen” och längtat efter den där dagen i framtiden när jag inte har ont någonstans. Men nu har det slagit mig: Den dagen kommer inte. Nu är det denna kropp som har blivit mig given, och även om jag förstås vill göra det jag kan för att ta hand om den så att den ska fungera så bra som möjligt, så kommer den alltid ha sina felkopplingar, tendenser och ”anatomiska variationer”, som en ortoped formulerade det. Det handlar inte om att bli helt ”frisk” (vad nu det sedan är) eller absolut smärtfri för resten av livet, utan om att hitta en acceptans i att allt är en process, att saker tar den tid det tar, att krämpor kommer och går (och kommer – och går!). Inte se medicinering, sämre perioder och som ett misslyckande, utan som ett neutralt faktum: Så här är det nu.

Eller som den lesbiska, funktionsnedsatta, kroniskt sjuka, vintageintresserade youtubern Jessica Kellgren-Fozard säger: ”Om jag skulle vänta tills jag mår bra med att göra saker, så skulle jag aldrig göra saker.”

Nu ska jag hämta mommo, hon ska ta servicebussen till byhamnen. Hon flyttade till stan förra veckan, men måste alldeles bestämt komma ut igen över dagen (det finns lingon och krikon att plocka). Jag förstår henne. Inte gällande själva plockandet, men gällande att alldeles bestämt vara här.

Vanans makt och tröst

Jag skulle ha skrivkurs en kväll, men ingen dök upp. I stället satt jag och drack te och bläddrade i min kalender. Jag har velat skriva ett omsorgsfullt formulerat och reflekterande inlägg i flera dagar, men jag har inte hunnit. Det är extra program fem av veckans sju dagar, jobbet tar den tid och kraft jag har. Jag läser böcker, men jag skriver inte. Kalendern börjar se ut som före pandemin och jag tycker inte om det.

Den senaste tiden har jag tänkt på att det finns så mycket man borde vilja göra, och att jag har sociala träffar som inte (ännu) blivit av och som därmed lite hänger över mig som ett dåligt samvete. Samtidigt är det något med livet just nu som gör att jag skulle vilja, kanske också behöva, skala bort snarare än planera in för att frigöra tid. Jag är inte riktigt säker på till vad. Kanske bara vara. Kanske tänka lite mer. Kanske orka skriva det där inlägget.

Jag läste en bok som heter Övervintring. Vikten av vila och återhämtning i livets svåra stunder. Den gav genklang med något djupt inne i mig, något dovt som ofta hörs om hösten. Redan innan jag ens läst klart boken funderade jag på att köpa den för omläsning. Det var en vacker, långsam och reflekterande essäistisk historia om både den konkreta och den själsliga vintern och hur viktigt det kan vara att bromsa, stanna upp och vila sig igenom svåra perioder, snarare än att försöka snabbt ta sig igenom dem. Vi önskar oss alla evig sommar, men vintern går inte att undvika. Det bästa vi kan är möta den.

Varje vardag äter jag havregrynsgröt till lunch. Jag började hösten med att koka den i kastrull, men har nu övergått till mikro. Tre minuter i enminutersintervall med omrörning där emellan. Inget salt, för det känns inte värt det. Oftast äter jag den med en halv banan och blåbär. Ibland med vinbär och blåbär. Ibland med jordgubbar och blåbär. Vilka bär som nu råkar finnas längst fram i frysen – och bär, det finns det, vintern ut och mer därtill. Jag äter havregrynsgröt för att det är billigt, nyttigt och klimatvänligt. För att jag då slipper tänka vad jag ska äta till lunch, inte behöver laga mat lika ofta, och kan spara gårdagens middagsrester ytterligare en dag till sambons lunchlåda.

Vanans makt är inte bara stor, den är också tröstande: att göra utan att behöva tänka. Att veta att jag äter havregrynsgröt också i dag är tröstande. Att göra samma mjuka morgonyoga varje dag är tröstande. Att varje dag gå ut till postlådan för att se om det kommit någon post är tröstande. (Oftast är postlådan tom, men emellanåt finns där vykort från Sverige och tidskrifter om litteratur och Kyrkpressen, som jag läser med stor behållning och en kopp kaffe i soffan om eftermiddagen.)

”Höstlov”

Fast det är över tio år sen jag hade ett höstlov på riktigt, ett sånt där från skolan, så behövs det ju ändå lite ledighet så här i oktober. Min ledighet har inte alls varit en ledighet, men nog ett miljöombyte eftersom jag har varit hus- och hundvakt en knapp vecka, då föräldrarna är på riktigt höstlov i Lappland. Det har varit välgörande, för den senaste tiden har stundvis varit riktigt, riktigt vidrig. Jag har haft lust att skriva här, men varken haft tid eller ork. Nu har jag fått äta bra och goda saker, badat bastu, eldat i spisen, jobbat undan en hel del jobb och varit lite ledig. Imorgon börjar Den Stora Flyttveckan, så det kan behövas lite krafter och själsro inför det.

När man går ut med en hund tre gånger om dagen får man ta del av alla slags väder, medvilligt eller motvilligt. I morse var det frost och vindstilla, en alldeles underbar soluppgång över byn, knappt en bil eller människa i farten men däremot många fåglar. Först när jag var nästan hemma igen insåg jag att tystnaden berodde på att det var söndag morgon.

Jag har varit upp till mommo ett par vändor. När det är grått i oktober är det verkligen grått.

Nisse har sovit: på vardagsrumsmattan, på tamburmattan, i fåtöljen, i sin korg och i sin säng.

En morgon var jag på sjukhuset för en undersökning. Rocken var av klassiskt sjukhussnitt i den traditionella mintgröna färgen. Sköterskan var vänlig och pratade dialekt. Undersökningen gick smidigare än förväntat, och visade inget direkt farligt, så det är jag mycket tacksam över. Visserligen vet jag ju inte heller ännu vad som felas mig, men varje gång det inte är galopperande cancer får man vara glad, som min vän KJ sa.

Trots att, eller just för att jag kommer tillbringa halloween bland flyttlådor köpte jag tre prydnadspumpor och en stor ätlig pumpa på 4 kg.

Av den fick jag 3 liter pumpapuré. Tur att jag kokade den hemhemma, där det finns en 10-literskastrull. Otur att alla frysar är fulla och att min och blivande sambons två frysar snart blir endast en gemensam. En minskning på 1 frys är med österbottniska mått mätt något man gärna undviker. Vart ska vi sätta alla blåbär, jordgubbar, röda vinbär, flaskor med krusbärssaft, brödpåsar köpta på -60 %, älgköttet, matresterna, örtkryddorna, ostkanterna, äppelklyftorna, kantarellerna och smörsopparna, för att inte tala om pumpapurén?

Soffan

Jag ligger i soffan. Jag ligger ofta i soffan, så ofta att jag redan har fått byta plats på sittkuddarna för att de ska slitas jämnt. Jag tänker att jag ska sitta ordentligt i soffan, i mitten, men det ena hörnet drar alltid mera. Om kvällarna lyser månen in genom molnsjok och tunna gardiner. En tröst i allt det novembersvarta. ”Som att bo i en strumpa”, brukar jag säga.

På soffbordet: en blombukett (gröna kvistar som förunderligt nog ännu lever, från en bukett efter moffas bortgång, snart två månader sedan; kärleksört från baksidan av gårdshuset), ett ljus, en tidskrift, en puderrosa och mattblå anteckningsbok med guldtext. Ofta koppar och brickor och fat. Jag skriver meddelanden, tittar på videor, spelar Wordfeud, äter, läser. Vilar. Tänker nästan varje dag på vad min mer kända bloggnamne skrev, om att det bästa hon vet är att vila. Jag har tagit det till mig. Känner att det ju är något jag också tycker om. Läsa, prata, äta, se en film. Sitta på verandan och dricka kaffe. Bara vara. Och så gå på lite museum, sitta på kafé, gå i skogen, ha picknick ibland.

Gud vad jag längtar efter att gå på museum och sitta på kafé. Och gå i skogen. Vid två helt olika tillfällen. Det ena: läderkängor och kortkjol och basker och nagellack och bakelse. Helst i London, men Vasa skulle också duga riktigt bra. Det andra: Goretex-kängor och utebyxor och kåsa och sittunderlag och kaffetermos. Men ändå, vissa likheter: Kängorna. Kaffet. Närvaron.

Jag ser en vlogg, skrollar lite på Instagram. (Jag har gjort en överenskommelse med mig själv där – jag begränsar skrollandet och gör det bara medvetet och vid vissa speciella tillfällen – det är så lätt att skrolla bort flera timmar och bli så trött i hjärnan – jag behöver mindre, inte mer sådant just nu.) Chattar med syrran om bakning och julklappar och höstdepression. Lyssnar på vintrig musik.

Från gatan hör jag bussarnas suckande, pusten när de drar igång igen och åker från hållplatsen tvärs över gatan. Om jag blundar kan det vara Londons tunnelbana.

Sori, men det är november, det blir inte mera ljus än så här

Min rumsask – en spretig och ranglig krukväxt som egentligen ska vara tätare, mera trädformat än skrangelbuske – ser ganska ledsen ut. De nya skotten i toppen har torkat och de större bladen är också trötta. Några har trillat av. Jag skickar en video av den till min vän KJ, som jag fick växten av. ”Jag försökte vattna den, men jag vet inte vad det är för fel”, säger jag. ”Kanske har den för lite ljus? Sori, rumsask, men det är november. Det blir inte mera ljus än så här, oavsett var du står.” Jag har köpt växtnäring, funderar på att omplacera den, kanske ta den hemhem över vintern för att se om den trivs bättre där, det finns flera fönster, mera ljus där.

Jag känner mig också ganska ledsen. Kroppen är trött, själen är trött. Ögonen är trötta efter många timmar framför skärm varje dag. En dag tänker jag: Om jag kunde sjukskriva mig, så skulle jag sjukskriva mig. Orken går på sparlåga, allt tar mer energi än vanligt. Sori, Sandra, men det är november. Det blir inte mera ljus än så här. En kväll är jag så trött att jag ligger i sängen och gråter och gråter och önskar att jag vore medvetslös. Sedan sover jag nio timmar och saker blir lite bättre.

Jag försöker hitta ett nytt sätt, lite mera ljus. Flyttar hela arbetsdagen många timmar framåt. Varför ska jag vara inomhus och stirra på en skärm de få ljusa timmarna jag har? I stället tar jag en promenad vid vattnet med mamma och Nisse, hälsar på mommo. Går in till stan med intentionen att hämta ut ett par böcker från bibban, inhandla lite kompletteringssaker som inte går att få tag på i varuhuset där jag handlar mat, och sedan gå på kafé. Jag orkar med hälften, handlar ekologisk tandkräm och lakrits och unnar mig tre chokladpraliner från stans delikatessbutik: salted caramel, polka cupcake och golden champagne. Går sedan hem och kokar starkt, mörkrostat kaffe, läser Språktidningen, äter chokladpraliner. Saker blir lite bättre. När solen har gått ner ska jag ta itu med dagens jobb.

Emot alla rekommendationer

Jag gick emot alla rekommendationer och lämnade Österbotten. Körde söderut i en lånad silverbil, stannade vid folktomma p-platser i skogen för att sträcka på benen och knyckla ut knakande axlar. Lyssnade på Children of Bodom så basen brummade, åt sura godisar med en hand och rattade med den andra. Fem timmar senare var jag i Pargas, och där sov jag fem nätter på en lite för kort kökssoffa som jag senast sov på i månadsskiftet januari-februari, en kökssoffa som jag känner väl vid det här laget. Tillbringade fem dagar med att promenera, vila i soffan, skrolla på Instagram, prata om framtid och barn och hus och jobb och grönväxter, arbeta mer än vad jag hade tänkt, köpa och montera ihop en byrå, äta glass, laga (värma) mat med minsta möjliga motstånd, lyssna på barnmusik.

Nu lyssnar jag på det här istället.

Efter fem dagar och mera packning hem än vad jag kom dit med (en kjol, en kastrull, tio vykort, en förvildad rumsask och en stickling av skvallerreva – ”Var ska du få rum med de växterna?” frågade min pojkvän då vi talade i telefon under veckan. ”Nog ryms de någonstans! Jag har bara nio krukväxter”, svarade jag. Han skrattade. ”KJ har faktiskt tjugosju krukväxter!” argumenterade jag. Han skrattade ännu mera.) väntade en mörk, lång, lugn, mysig och orolig söndag. Så ombytlig kan en enda dag vara. Jag grät kanske fem gånger åt fem olika saker – av harm av ett telefonsamtal, av uppskattning över att pojkvännen körde till apoteket för att köpa salva åt mig, av oro över den (som jag uppfattade det) fullproppade stundande arbetsveckan, av trötthet och av kärlek.

”Det blir så bra så!” säger han och stryker mig över håret. ”Veckan kommer gå hur smidigt som helst, bara flyta fram!” säger han och kokar potatis-purjosoppa åt mig så jag ska ha mat att bara värma de kommande dagarna.

Och i dag har ju gått hur bra som helst. Jag har arbetat och yogat och värmt soppa. Och nu är arbetsdagen slut och jag får vila ända tills i morgon.

September och oktober

När jag läser om september och oktober förra året känns det surrealistiskt. Kafébesök? Fester, resor till Stockholm? Jag kan knappt föreställa mig. Jag har inte varit på en större fest sedan tidig mars, inte lämnat Österbotten sedan februari. Det som är likadant denna oktober som förra: sent uppbrott från villan, den viktiga familjen, lönnlöven som ändrar färg, ångesten – fast av lite andra orsaker, emellanåt – och stearinljus om kvällarna.

Kanske det blir någon nyvändning nu, jag är hoppfull idag. Jag skriver blogg. Jag har yogat. Jag kokar kinesiska teägg och planerar mat för den kommande veckan.

Diktfragment blinkar till överallt. Sådant jag vill skriva om men inte riktigt får fatt i, inte riktigt tar mig tid att undersöka eller stanna upp vid, ögonblick bara fångade i hastigheten men aldrig öppet mötta. I min telefon har jag gamla noteringar:

röda flaggor och brandalarm

Du kan inte leva på endast vildäpplen
Trädgårdshallon är inte lika söta
men ger säkrare skörd
i osäkra tider

När jag öppnar bastufönstret mot oktoberskymningen ser jag sjön blänka genom grannens mörka gammelgranar, som klar mässing i en redan försvunnen solnedgång, ljuset dröjer kvar i vattnet. Det vill jag skriva om.

En natt drömmer jag om att mamma och jag är på resa till Indien. Jag är bara ett barn. På väg förbi på en smal gata råkar jag slå upp balkongdörren till en av lägenheterna på marknivå, och dörren hålls inte fast hur jag än försöker stänga den. Flickan som bor där, jag vet att vi båda är sju år gamla, kommer ut och skrattar och förklarar – jag vet det trots att vi inte har ett gemensamt språk – att den kräver ett speciellt knix för att hållas fast. Jag lossar på det röda sidenbandet som håller fast min blomsterkrans kring huvudet, räcker flickan bandet så att hon vant kan trä det igenom öglor och lås på dörren för att regla den. Vi ser på varandra och vet att det kommer vara vi två för resten av livet, trots att ingen vuxen kommer att förstå. Det vill jag skriva om.

Rimligt

”Det är inte rimligt att behöva stiga upp när det ännu är mörkt”, säger jag åt pojkvännen när klockan ringer halv sju. Rimligt är ett nytt favoritord det senaste halvåret eller så. Det får det att låta som om det är en objektiv sanning, inte min personliga åsikt. Stiga upp halv sju = orimligt. Stiga upp halv sju i oktober = absolut orimligt. (Jag hittade favoritordet som en annan persons favoritord, i en kort intervju i Språktidningen tidigare i år. Där tyckte personen det var roligt att använda ordet i helt orimliga (!) sammanhang. ”En helt rimlig orgasm”. Jo, jag tackar, jag.)

Trots de mörkare tiderna är det ändå morgnarna som är de bästa, tänker jag. I alla fall när man inte prompt behöver stiga upp och vara aktiv redan från början, inte har ett jobb att infinna sig och vara effektiv på redan klockan åtta. Speciellt när man sover bra bara ungefär varannan natt. I stället kör jag hem genom en regnblank stad, alla gatlyktor och trafikljus speglar sig i våt asfalt, det är kyliga vindar och blöta löv. Väl hemma packar jag upp, tänder ljus, dricker två glas vatten och kokar kaffe. Känner inte för att läsa något till frukosten, vill absolut inte skrolla på nyhetssidor, skulle ändå vilja ha någon förströelse till mina rostade bröd och vitaminbrustabletter.

Jag bestämmer mig för sista avsnittet i Downton Abbeys första säsong. När jag hälsade på min vän KJ introducerade jag henne till Downton Abbey-serien, och vi såg de sex första avsnitten under två mycket trevliga kvällar med stearinljus, glass och te. Nu är jag sugen på att se om hela serien, reserverar dvd:na från biblioteket, så gammaldags som jag är.

En tisdagsmorgons omstart med kaffe och teveserier = helt rimligt.

Vecka 40

När folk frågar hur det är, vad jag har gjort, om jag hade en trevlig helg, vet jag sällan vad jag ska svara. Dagarna flyter ihop, kvällarna är mörka, morgnarna är grå. Jag håller fortfarande på att anpassa mig till det här som är oktober, men det går bättre och bättre. Här är min vecka, ihopskrapad från kalender, dagboksanteckningar, mobilfoton.

MÅNDAG

Vaknade upp i en lägenhet som inte var min, men som jag börjar lära känna bra vid det här laget. Tittade ut över röda lönnlöv under frukosten, den sista tillsammans på en tid.

Tillbringade dagen hemhemma med en glad hund och en lite trött pappa. Plockade med mig ved, ägg, gräslök och äpplen när jag for hem – typiska saker att ta med sig till stan från landet. Klockan åtta är det redan mörkt och jag är redan trött. Jag läste inte en enda bok under hela september månad.

TISDAG

Tror jag fick fem jobbsamtal innan klockan ens var elva. Det passade bra in i dagens tema: administration. Att frilansa är till femtio procent att bara hålla saker rullande, känns det ibland som. Till middag lagade jag en revanschmakaronilåda – här om veckan gjorde jag en mycket osmaklig vegevariant med Härkis, broccoli och fullkornsmakaroner. Nu köpte jag maletkött och vanliga makaroner. Den blev utsökt.

Läste en novell!

ONSDAG

Jag inser hur bra morgonyoga är när jag verkligen lyckas andas och vara närvarande och koncentrera mig endast på övningarna. Jag märker också hur svårt det är att göra just det.

På kvällen höll jag min första riktiga poesikurs någonsin. Den blev av tack vare att mina gulliga vänner anmälde sig för att uppnå minimiantalet deltagare ♥ Tre timmar skrevs det poesi. Om jag var nervös? Litegrann, sådär halv fem på eftermiddagen. Men jag hade stort självförtroende gällande denna kurs, jag litade på att jag skulle klara det.

Att-göra-listorna är spretiga.

Längtan efter obrutna tider.

TORSDAG

Jag hade bestämt mig för att klä mig i höstiga kläder, promenera in till ett kafé, och skriva brev. Precis det gjorde jag. Svarta läderkängor och buteljgrön, veckad kjol. Pumpkin latte, bara för att. Brevet blev skrivet och jag njöt av pausen från lägenheten och jobbet.

På kvällen drack jag te, lyssnade på From The Gutter To The Stars och var lite ledsen.

FREDAG

I dag har jag jobbat och bloggat.

I dag ska jag donera blod, besvara ett mejlbrev, äta smörgåstårta med mommo och moffa.

Kanske läsa en novell!

Ha en trevlig helg allihopa ♥

Den allra vackraste sorten

Jag firar födelsedagar tre kvällar i rad, och när vi går hem från den tredje födelsedagsfesten är höstkvällen av den allra vackraste sorten. Jag har min röda basker och blåa kappa, alla gatlyktor och lägenhetsfönster lyser så fint, och luften är sval och skön.

– Kan vi inte ta en omväg genom parken? frågar jag min pojkvän, för parken lockar med upplysta träd och skiffergångar.
– Jovisst, svarar han och leder cykeln nerför stentrapporna. De röda träden som vi trodde var lönnar visar sig vara rönnar. De två fontänerna är tömda för säsongen.
– Tänk vad fint det måste vara när det är vatten i dem, säger han. Under ett träd trycker en hare. Jag hälsar glatt på den, den springer snabbt iväg. Jag visar var jag brukade snedda över parken tidigare, när jag bodde i min gamla lägenhet och hälsade på pojkvännen, som då inte ännu var en pojkvän, och som då bodde ihop med en gemensam kompis. Nu bor vi alla tre på andra ställen, men märkligt nog är vi ändå sammanlänkade igen – pojkvännen bor i grannhuset till mitt gamla hus, och den tredje kompisen har flyttat in bara ett kvarter från min nuvarande lägenhet.

När vi kommit fram vill jag inte gå in. Istället gungar jag stående i gungställningen – det finns två gungor, en barngunga och en däckgunga, ingen av dem optimal att sitta på i kvällsfukt och långkappa – och spatserar omkring på gräsmattan medan han gör en lönnros av fallna löv. Jag lägger lönnrosen i en cykelkorg. Gräsmattan överskuggas – bokstavligen – av en enorm lönn vars gröna lövverk jag har vilat ögonen på under alla sommarens frukostar där, och vars färgskiftning vi med nöje har följt med när hösten blivit ett obestridligt faktum. (Blir det höst för att lönnen skiftar färg, eller skiftar lönnen färg för att det blir höst?)

Vi står länge med händerna i varandras rockfickor.
– Tänk att allt kan kännas så lätt, just nu, säger jag.
– Försök hålla kvar den känslan, säger han.
– Det kommer ändå inte gå, svarar jag. Men jag kan komma ihåg det, under tyngre dagar. Att det kan kännas så här lätt. Att det har känts så här lätt.

Nästipparna är kalla innan vi slutligen går in.