dagbok

Flytta saker och dricka kaffe

Det här med att flytta till stan gick ju inte så bra. Varannan natt sover jag länge, varannan natt sover jag kort, alla nätter drömmer jag mardrömmar. Det är något som skaver igen, jag vet inte riktigt vad det är. Om det är omställningen, hösten, hormoner, att-göra-listorna, osäkerheten kring jobb, en kombination av allt det nämnda. Jag kan inte somna om kvällarna för att jag tänker på att jag borde tvätta fönstren.

Ändå: Jag har dansat lindy hop två gånger denna vecka, badat bastu, och fått besök av hela tre kära långväga vänner. Ena hade med sig solrosor och choklad, ”som en dejt!”, en annan gav mig en bok som jag skulle språkgranska i våras men som aldrig blev av, och både jag och författaren var onöjda med det. Det är fint att veta att ens arbete uppskattas. Med den tredje for vi på höstmarknad, och där fick jag hålla i en stor fransk vädurskanin som hette Ivar. Definitivt en av dagens höjdpunkter, värt att nämna.

20190911_131120

(Alltid när jag träffar min vän Y blir jag påmind om och inspirerad till att leva lite mer som jag ju vill leva (feministiskt, humanistiskt, litterärt). Att det går att leva lite mer ideologiskt. Men inspirationen försvinner också så snabbt och sen står jag där med regnvåta skor och tvätt som jag inte orkar vika igen, och litteraturen – för att inte tala om det egna skrivandet – är mil bort, sovande, om inte redan död.

(Ändå: Jag hittar en bild på nätet som jag genast måste skicka till en vän, för det finns en historia bakom den som vill höras och poesi i den som vill skrivas. Kanske jag skriver den, om jag sneglar på den bara lite, i ögonvrån, så att den inte ser mig och blir rädd och flyr.))

I dag har det regnat hela dagen. Jag skulle fara till villan för att hämta mopon, men jag hade ingen lust att köra hem i vätan. Istället drack jag kaffe med mamma och morföräldrarna i deras villakök, gjorde upp planer för fredagsbastu, tog hem saker för vintern (salt, te, febertermometer) och fick skjuts tillbaka till stan. Utanför ytterdörren stod min pojkvän och väntade. Han skulle också hämta saker, och dricka kaffe med mig. Sånt är livet också: att flytta saker från ett hem till ett annat, och dricka kaffe där emellan.

20190328_093753
En av alla de kaffestunder som är livet.

(Det känns så märkligt, förresten, att skriva ”min pojkvän”. Inte för att det känns märkligt att han finns i mitt liv – det är tvärtom så svindlande självklart att jag nästan blir förskräckt ibland. Men jag känner ju honom inte som ”pojkvän”, utan vid hans namn. Men ännu får han stå namnlös i bloggen. Jag funderar fortfarande på hur han eventuellt får vara med här. Att skriva om sig själv går lätt – jag kan fläka ut mig själv rätt oreflekterat och inte känna mig sårbar för det – men så fort någon annan också är inblandad vill jag gå fram med största försiktighet bland orden.)

Annonser
dagbok

De senaste dagarna

Jag sover i lägenheten för andra natten denna sommar. Jag är olycklig. Stadsnätterna är varma, alltför varma. Sängkläderna känns fel. Ljuset är fel. Det hörs fel (det hörs!) ljud. När morgonen kommer saknar jag en radio, något som kunde ge mig sällskap efter en sommar där jag är van att dela dagen med tre, fyra familjemedlemmar, minst.

Villaavslutning. Hur ska ni fira? har folk frågat, och vi firar som vi firar alla sommarens festligheter: med bastu och god mat. (Det säger något om sommarens alla högtider, att vi ofta råkat säga midsommar när vi menat villaavslutning.) Jag har lite svårt att vara, en ledsamhet från de senaste dagarna sitter i. Men sedan lossnar det någonstans. Vi tänder marschaller runt gården, nere vid bryggan. När mörkret faller står vi vid stranden och ser på andras raketer, hurrar och hojtar tvärs över viken för att visa vår uppskattning. Vi spelar kort och dricker starkt ur små glas, och jag skrattar så jag gråter.

20190827_105543

Första september är lika varm som en julidag. Efter en promenad kastar vi oss i havet, det är isande kallt men vikens vatten är klarblått och huden lyser så vit i solen, det är så vackert och jag vill skriva dikter om det men anar att jag aldrig kommer kunna fånga det jag vill, axlarna, lenheten, svalkan, hur jag nästan måste kisa för att kunna ta in allt.

Idag har det regnat nästan hela dagen och allt det som skavt i själen de senaste dagarna börjar sakta lösas upp och sköljas bort.

dagbok

In between jobs

Man vet att man är inne i arbetssökarsvängen igen när fler av flikarna i webbläsaren är olika jobbs olika ansökningsblanketter (medan, det ska erkännas, flertalet andra är relaterade till Barnmorskan i East End) och den senaste googlingen är ”finska kandidatexamen språkprov”. Jag var alldeles lugn med att vara arbetslös medan jag ännu trodde att jag hade jobb i framtiden, förstås, men nu när det visar sig att det inte blir mera av den sorten så är livet lite, lite tyngre och hjärtat slår lite, lite mer stressade slag.

Det tråkiga är när man har mer jobberfarenhet av branscher som inte hör till ens utbildning, och därmed större chans att få sådana jobb, även om de inte är de jobb man vill ha.

Det allra tråkigaste är att söka jobb man inte vill ha, på språk man inte riktigt behärskar, bara för att det både uttalat och outtalat förväntas av en. Hur ska man övertyga i en arbetsansökning när man inte ens övertygar sig själv? Och i bakhuvudet ekar ord som inte ens är välmenande, utan bara uppfordrande: ”Det finns nog jobb för de som riktigt vill ha det!” Men var går gränsen mellan jobb för jobbets skull, och jobb för ens egen skull?

Idag ska jag ändå på en arbetsintervju, helt oförhappandes, och jag försöker att inte ta ut vare sig glädjer eller sorger i förskott.

Jag drömmer om soliga och dimmiga höstdagar om vartannat, texter att läsa mot betalning, och ro att skriva egna.

dagbok

Pärnu

I somras firade mommo och moffa 60-årig bröllopsdag, så vi och min morbrors familj gav dem en hemlig resa i present. Nu har den hemliga resan gått av stapeln – en mini-sparesa till Pärnu.

Ytterligare hemligheter var, att vi i familjen också kom med. Mor och syster hoppade på bussen vid första hållplatsen, medan far och jag klev på en hållplats senare. ”Stryk sku ni ha!”, skrattar moffa då det går upp för dem att vi lyckats lura dem i flera omgångar.

Här i Pärnu är det bra, även om resan hit var lång med både buss och båt, och sedan buss igen. Vi får prova på lite olika behandlingar och där emellan vila eller gå på stan.

Jag har idag gjort det jag tycker allra bäst om i nya städer: promenera längs smågator, titta på kyrkor och andra fina byggnader, samt suttit på kafé.

img_0117

Röd basker, svarta kängor, stor halsduk – check, det är jag på resa!

img_0114

Det är oerhört vacker höst i staden, med många alléer och parker.

img_0110

Husen är härliga och märkliga med branta, spetsiga tak. Det här vill jag rusta upp och flytta in i.

img_0120

img_0121 img_0123 img_0125

Överallt finns ståtliga kyrkor och byggnader. Alla städer borde ha ett Grand Café. Alla städer borde också ha gatumusikanter. På gågatan satt en dragspelare, medan hennes kollega spelade gitarr och sjöng. Hen hade stark och medryckande röst och log stort mot mig med både ögon och örring som glittrade i solskenet. Med glädje lade jag en peng i gitarrfodralet på marken och tänkte på de där människorna som på något vis berör en. Den blonda musikern var definitivt en av dem.

img_0130

I varje ny stad vill jag hitta mitt kafé. Jag vet inte på förhand vilket det är, bara att jag, när jag hittar det, ska tänka: Förstås. Det är ju här jag ska vara. I Pärnu blev det Kohvihoovik på en liten tvärgata där det annonserades om pumpkin spice latte.

img_0126 img_0127 img_0129

När vi kom in tänkte jag: Förstås. Det är ju här vi ska vara. Så vi drack latte ur handgjorda krus, åt varsin croissant och vilade fötterna. När jag efteråt gick till Maarja-Magdaleena Gild, ett konst- och hantverkshus två kvarter bort, hittade jag samma keramik till salu där. Sådant samarbete gör mig glad!

img_0131

Jag köpte också två små anteckningsböcker av konstnären Lucky Laika/Olivia Lipartia. Det blev två, för jag kunde inte bestämma mig vilken pärm som var finare. ”Dia de Muertos series is an Est-Mex combo of Mexican holiday and Estonian folklore. Enjoy life and respect death!” 

dagbok

Jag skriver inte

Jag skriver inte.

Istället letar jag upp blanketter, printar ut, fyller i. Jag sitter timmar framför datorn för att Ordna Med Saker. Jag promenerar och cyklar, blir svettig och får skavsår. Jag tänker på: flyktingar, mat, feminism, handdukar, vänner, att-göra-listor, mat och gangsterbossar med snaggade nackar. (Jag har börjat se en ny teveserie – Peaky Blinders.)

Jag kommer på mig själv med att må bra av och längta efter sällskap, trots att jag brukar vara nöjd med att vara ensam. Jag köper biljetter för att kunna resa till människor jag håller av och saknar. Jag går en kurs om poesi, som jag inte förstår något av, och en kurs i genusvetenskap, som jag älskade från första föreläsningen. Jag går och lägger mig tidigt men vaknar mitt i natten av spädbarnsgråt.

Igår bar jag kajal och limmade två små silverstjärnor under ögat.

På fredag reser jag till Stockholm.

dagbok

Denna hösten, ett liv

Jag försöker komma tillrätta med den här hösten, denna höst som numera är vinter och snart över. Jag försöker komma tillrätta med den här hösten, för att kunna få ett slut på den, släppa taget och gå vidare. Det har varit utmanande på många vis. Då jag försöker tänka vilka ord som har legat i luften denna höst är det följande: uppgivenhet. likgiltighet. sparlåga. väntan. uthärda. avstånd. smärta. Men också: tacksamhet. vila. acceptans. lugn. prioriteringar.

Jag har inte uppnått det stora mål som jag hade satt upp åt mig: att skriva klart gradun innan lucia. Det är inte mycket arbete kvar med den, ”några dagar, högst en vecka”, som min handledare sade, men just nu har jag inte en vecka. Kanske i ren tid, men inte i själsfrid och arbetsro. Med andra ord kommer jag låta gradun vila och ta upp den igen på andra sidan nyår för att färdigställa den. På sina sätt är jag besviken över att jag inte klarade av det jag hade tänkt, men å andra sidan vet jag att jag – trots att det inte alltid har verkat så – har jobbat hårt och kan vara nöjd över det jag har åstadkommit så här långt. Det gäller att försöka koncentrera sig på känslan av stolthet istället för misslyckande.

På samma sätt som många saker i livet har gått på sparlåga – sociala relationer, engagemang, entusiasm – så har också kreativiteten legat lågt denna höst. Trots att jag har gått en skrivkurs är det inte många rader poesi och prosa som har lämnat mitt huvud och mina händer. All skrivkraft har lagts på att producera tiotals sidor med akademisk text och dikten har därmed fått lida. Jag försöker att inte heller sörja detta, utan tänker som jag så många gånger tänkt under hösten: det är okej. Allt har sin tid och om det är svåra tider är det bara att vänta ut världen. Det blir bra igen, bara jag låter det.

Snart är hösten här i söder över. Snart packar jag min väska och sätter mig på tåget norrut. Jag önskar, drömmer om och hoppas på ett jullov med långa, sömntunga nätter, dagar av själsro och att kravlöst och okomplicerat kunna umgås med mina vänner. Samla kraft inför vårterminen, känna att jag står stadigt på jorden och att jag ska vilja och orka börja drömma igen, kasta mig ut i äventyr med en iver som jag har saknat.

Livet är ändå något så svindlande stort och jag vill leva vilt och vackert. Jag vill lysa som jag föreställer mig Edith Södergrans stjärnor: starka, klara och alltid utan skräck.

dagbok

Skrivkursfragment

Egentligen är det en fristad från allt det som pockar på, som surrar, som bränner. Häftiga hjärtslag och tårar. Blodet som rinner ur mig, smärtan. Ömheten då jag blickar tillbaka mot mitt tonårsjag. Prestationerna, kraven, förväntningarna. Den sinnessjuka värld jag lever i, den avgasmättade luft jag andas.

Jag har tillbringat de senaste tre dagarna och nätterna i huvudstaden. Två av dagarna har jag varit på skrivkurs tillsammans med tio andra människor som vill sparka igång sitt ordväveri. Det är en överlag fin grupp, vi är alla så väldigt olika och det är såväl givande som skönt. Det ger oss nya perspektiv, samtidigt som konkurrensen uteblir. Jag har samlar tankar och ord som förhoppningsvis kan bli något mera än vad de är nu.

Jag minns en lånad, grön huvtröja på en busstation. Jag minns ett första sms.
Jag minns kondensen på fönsterrutan i köket om morgonen.

Annars har jag suttit i vänners värme, sovit högt ovanför golvet med Kata och druckit fler koppar kaffe än vad som är riktigt klokt. Ätit frukost i stearinljussken och musik, ivrigt betraktat staden från spårvagnsfönster och njutit av höstkylan och de ljusa men korta eftermiddagarna. Nu är jag slutkörd till kropp och tanke. Själen har lämnat kvar någonstans i Österbotten efter förra helgen, hjärtat är stämningsförvirrat och lägenheten är dammig (men kylskåpet fyllt). Så tack och godnatt och vi ses på andra sidan natten då världen förhoppningsvis har lagt sig tillrätta igen.

Det är endast genom att slå hål i taket
som jag kan fylla katedralen med ljus.

dagbok

Oktoberbarn

Jag cyklar hem från en inflyttningsfest. Det är tidig oktober, tidig lördagskväll. Om fyra nätter är det fullmåne.

Träden utmed ån har satts i brand av hösten. Jag må älska Österbotten från djupet av mitt hjärta, men det finns inga lönnar som dessa i norr och skönheten i utsikten från bron är överväldigande, nästan ofattbar. Att det kan finnas sådana träd, sådana vatten.

Foto0419_001

Strax efter Tomasbron stannar jag till för att skriva ett textmeddelande. Halvvägs genom meddelandet känner jag doften av herrparfym, söt och stark och berusande. Jag kommer att tänka på sena nattklubbstimmar, på rök över dansgolv, klibbiga drinkar, svettiga, rutiga skjortor som matchar min rutiga kjol. Pulsen skenar, inte av rädsla utan av begär, men då jag vänder mig om finns ingen där.

Då rödljuset i en korsning nära centrum blir grönljus möter jag två pojkar. Den ena sitter på en cykel, en gammal, skranglig svart sak, medan den andra springer efter. Båda skrattar. Så häver sig den springande pojken upp på pakethållaren, just då de susar förbi mig, och i hur hans händer hårt greppar tag om läderjackan på pojken framför ser jag kärlek.

Vid nästa korsning sitter en kvinna, halvvägs ut på körbanan. Hennes ena stövelbeklädda fot har vikit sig på ett sätt som ser smärtsamt ut. Jag fortsätter förbi, det står redan två andra personer runt kvinnan och talar med henne, och jag tänker att jag inte kommer kunna vara till mera hjälp.

Det doftar äpplen och jord vid min uppfart, den på samma gång motbjudande och lockande doften av förmultning.

På min vanliga cykelplats står en okänd vit cykel.

Då jag kommer in i lägenheten tänder jag inte lampan, för jag vill ännu en liten stund leva i skymning.

dagbok

Öppet brev till mina vänner

Älskade vänner!

Jag insåg i går natt att jag måste skriva ett brev till er. Ett slags kombinerat kärleks- och ursäktsbrev, kanske. Ni får låtsas att det är ett riktigt brev som ni har fått på posten, kan ni göra det? Det skrivet med lutande skrivstil med kulspetspenna på linjerat papper och jag har valt ut frimärket enkom för er och förseglat kuvertet med rött sigillack och kyssar. Ser ni det framför er? Då börjar jag från början:

Älskade vänner!

Det var så länge sen jag hörde av mig. Jag ber om ursäkt för det. Det betyder inte att ni inte är i mina tankar, inte alls. Jag tänker på er ofta, och mitt hjärta är lika fullt av kärlek till er som det alltid ha varit. Det finns namn som är för evigt inetsade i min själ, ögonblick och minnen som jag kommer bära med mig till mina dagars slut. Och jag delar dem med er, mina älskade vänner. Det är ni som har gjort och alltjämt gör mig till den jag är.

Ändå har jag inte hört av mig. Jag har inte frågat hur det är i den nya staden, hur det går med de nya studierna. Jag har inte ringt, fastän jag vet att det är svåra tider. Jag har inte kommit och hälsat på, fastän vi har talat om det. Då vi någon gång har talat i telefon har jag låtit utled och frånvarande. Och det är väl det som jag har varit. Jag har existerat i min lilla vardagsbubbla, fylld av studieångest och sömnbrist och håglöshet, och ni – ni har levt era liv på era håll. Som vi alla gör.

Jag vill finnas i era liv. Jag vill dela er glädje och er sorg. Jag vill kunna umgås, hjälpa, stötta, lyssna, förstå och bejaka, men det har varit ovanligt långt mellan Åbo och världen denna höst. Jag har försökt  – och försöker fortfarande – färdigställa en pro gradu-avhandling, och den har orsakat mycket tvivel och uppgivenhet. Jag har levt med en förbannad förkylning och en bråkande visdomstand i snart en månad, och det går illa åt mig. För många är de nätter då jag har sovit för kort och för dåligt, och det tär på. Det har helt enkelt inte funnits ork, kraft eller (jag ska vara ärlig) vilja att vara social. Jag har dragit mig undan, barrikerat mig i min lägenhet med te och teveserier och en stor trötthet.

Och det är okej. Jag har tvingats inse att det är okej att ha osociala perioder, tider av lågmäldhet då det mesta går på sparlåga. Det gör mig inte till en sämre människa, en dålig vän. Men för den delen vill jag inte att ni ska tro att jag har glömt er, eller inte bryr mig. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Jag hyser stora förhoppningar om att jag snart har hittat balansen igen. Då kryper jag ut ur mitt mentala ide och blinkar mot solljuset. Det kan vara så vackert såhär i oktober. Jag riktigt längtar efter klara oktoberdagar då luften är kylig och himlen svindlande blå och det är en ren fröjd att andas.

Men tills dess, kära vänner, så önskar jag er allt gott. Lycka till med era studier, i era nya städer. Inspiration och kraft med de projekt ni håller på med. Frid och ro i själen. Så hörs vi då vi hörs, och ses då vi ses, och jag vågar tro att det är mycket snart.

Er tillgivna och trots allt alltid förtröstansfulla,
med oändlig kärlek

Sandra