Månadsarkiv: mars 2018

Good Friday

Det är påsk och det blir traditionellt otraditionellt med min vän J som kommer och hälsar på. Vi har bokat bord för en trerättersmiddag, äter oss genom långfredagen: sniglar och musslor; ankbröst; crème brûlée. Vitt vin och rött vin och dessertvin och skumpa. Levande ljus och linneservetter. Under efterrätten säger han: ”Är det nu vi ska sitta och hålla varandra i handen?” och jag brister ut i ett så frustande gapskratt att jag blir generad. Ofta när vi umgås undrar jag hur många som tror att vi är ett par, men vi vet var vi har varandra idag: det har varit tio år av vänskap och obesvarad förälskelse och märkliga relationer och tider av tystnad, men: vi vet var vi har varandra idag.

Sedan drar vi ut och dansar. Det är tvära kast i musiken, Depeche Mode till finsk pop inom en minut, men vi dansar likväl. Kvällen får mig också att inse hur låg nivån kan vara på folk: en kille drar ner byxorna och moonar åt hela dansgolvet – efter ytterligare en incident blir han bortledd av en säkerhetsvakt. När vi hämtar nattmat på en pizzeria är det ungefär 25 fulla, finländska män som raglar kring salladsbordet och glömmer vilken mat de har beställt. De är rentav motbjudande. I’m not saying, but I’m just saying.

Jag drömmer om att hälla tio liter över vatten över huvudet för att få insikt i tidigare liv. Jag har varit en skogshuggare som omkommit klämd under en trädstam. I ett annat liv hade jag en liten son, Arvid, som dog för att pestläkarna inte visste vad de gjorde.

Dagen efter äter vi traditionsenlig frukost på Arnolds (toast, donits och kaffe). Sedan går vi hem och dråsar ner i sängen, där vi skrollar på våra telefoner, delar roliga videor och citat med varandra, och lyssnar på Marilyn Manson. Jag tänker att det här är fiktion levandegjord, eller snarare: det här är det verkliga livet i fiktionstermer.

I något skede märker jag att han har gömt mina små påskägg runt om i lägenheten, och jag skrattar när jag hittar dem i en grönväxt, i bokhyllan, balanserande ovanpå dörren.

Annonser

1 kommentar

Under dagbok

Make it new

Skärmklipp 2018-03-30 13.24.36

Make it new.

20180330_130548

Motstånd är tillåtet, till och med önskvärt.

20180330_131401

I morgon kör vi i gång!

Lämna en kommentar

Under dagbok

Studentlunch

Jag har kontorsdag med en studerande kompis. Vi tillbringar hela dagen på Vasa universitet för att jobba, var och en med sin sak. Innan vi kör igång med dagen äter vi lunch i en av studentrestaurangerna:

20180327_131735

Åh, sådan nostalgi och sådana minnen från mina studentluncher i Åbo! Den fullastade brickan, där studiekortet ofta hamnade gömt under någon tallrik. Dubbla dricksglas, ett med vatten och det andra med (oftast) mjölk (och L som ofta tappade riven morot i sitt mjölkglas). Apelsinklyftor som fick fungera som efterrätt. Pliktsalladen av kall tomat och isbergssallat. (I Arken: ofta oljig vitkål med en massa svartpeppar.) Här: tortilla, som ofta på Assarin Ullakko. (En annan lunch på Assarin Ullakko: gröt för ynka 1,80. Deras svartvinbärsvispgröt med vaniljvisp var som att äta bara efterrätt till lunch.)

Åtminstone en gång om dagen åt man ett redigt mål. Mot slutet av studietiden, när jag inte ens hade föreläsningar, kunde jag ändå cykla till universitetskvarteren, bara för att äta lunch för 2,60. Sällskapet var ju det viktigaste och det bästa. Våra standardplatser var i den bortre ändan av matsalen, där ljudet var lägre och fönstren större. Mina tre närmaste vänner och jag kunde sitta i timtal, om vi inte hade en föreläsning att passa efter lunch. Jag bjöd på tuggummi efteråt. Brickan full av apelsinsaftskladdiga servetter.

En lunch: jag har sån svår ångest att jag knappt kan äta, sitter med handen tryckt mot bröstbenet för att försöka hålla tillbaka ångesten som spränger utåt. Mitt emot mig sitter min vän KJ lugnt och gör det enda vettiga: pratar med mig, står ut, väntar ut.

En annan lunch (som kan vara en av så många luncher!): jag halvligger över bordet och skrattar så jag gråter. Magen krampar. Jag har nästan storknat på mitt knäckebröd. Minns inte idag en enda orsak till att jag hade så roligt, men så roligt hade jag.

En tredje lunch, en vändag: J ger oss vändagspresenter. Jag får en burk körsbärsmarmelad och ett handskrivet recept på muffins innehållande bland annat nämnda körsbärsmarmelad – och mandelmassa. Jag älskar körsbär och jag älskar mandelmassa.

En fjärde lunch: KJ och jag hittar på ett nytt kortspel. Vi tömmer plånböckerna på kort, delar ut och börjar spela. Låter reglerna bestämma sig själva under spelets gång. Körkorten blir mer värda än bankkorten, som är mer värda än studiekorten, som är av ungefär lika hög valör som sjukförsäkringskorten. Plussa-kortet vinner över blodgivningskortet men förlorar mot bibliotekskorten – ibland. Om medspelaren går med på det. Ingen vet hur mycket Filmtown-korten eller busskorten egentligen är värda. Det gör ingenting. Vi spelar ändå.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Rebellisk

”Det är en rebellisk akt att ha läppstift på tänderna”, säger jag när vi tar hissen upp till fjärde våningens hemmafest tidigare på kvällen, och ändå sitter jag senare i soffan och drar med tungan över tänderna i hopp om att avlägsna eventuella läppstiftsfläckar. Det är en sak att vara stöddigt rebellisk i goda vänners sällskap, en annan sak att vilja framstå som civiliserad och vettig bland nytt folk.

Jag fokuserar på mitt nyårsmål om att bli bättre på att hälsa på folk, så jag skakar hand med alla nya människor på plats, och även om jag inte pratar med dem alla under kvällens lopp så överraskar mig själv med att vara social och dessutom njuta av det. Där i soffan pratar vi om tro och religion, om jobb som man är bra på men kanske inte tycker om, och i något skede slutar jag bry mig om var läppstiftet riktigt sitter.

1 kommentar

Under dagbok

Lågstadiet

Flickvessorna i skolan är kyliga, med gula bås och rödbrunt kakelgolv som alltid är kallt. Det hjälper inte ens att ha innetofflor, man fryser ändå om fötterna där. Det finns en ingång från matsalen, två trappsteg upp, och en ingång från skolgården, så att vi kan gå på vessan också under rasterna utan att behöva gå in via skolan. Ett av båsen har ett eget handfat. Det är störst och jag väljer alltid det om det är ledigt. Mellanrummet mellan båsdörrens nederkant och golvet är så stort att man kan lägga på haspen på insidan och sedan åla sig ut på det kalla golvet. Bara för att. En gång gick vi en skarp tillsägelse i klassen om att sluta göra så. Det är så svårt för städerskan att kunna låsa upp dörrarna så att hon kan komma in för att städa. Jag har svårt att förstå hur städerskan ryms att krypa under dörrarna.

Min vän M och jag går på street dance i skolans jumppasal en kväll i veckan. Ofta far vi dit innan dansen börjar, kanske en hel timme tidigare, och ligger i ett hörn på golvet i matsalen, med fötterna insträckta under bordet. Vi tänder inga lampor när vi ligger där och pratar. Golvskivorna är stora och grå. Det känns som en annan matsal än när vi är där om dagen. På väggen ovanför oss hänger ett porträtt av Miras morfar, som en gång var rektor i skolan.

Under lillajul dansar vi alltid långdans genom hela skolan. Vi har alla tomteluvor och har haft mysigt lillajulfirande i klassen innan. Vi samlas upp från klassrummen, en klass efter en annan, och dansar sedan från matsalen, nerför trapporna förbi innerdörren till flickvessan, genom den nedersta korridoren med slöjdsalen på höger sida och omklädningsrummen på vänster sida, uppför trapporna så man kommer upp i korridoren vid sidan om scenen, sedan genom den korta korridoren men inte rakt ut i jumppasalen utan istället genom dörren till höger som går förbi rektorns arbetsrum, sedan förbi treornas till sexornas ytterdörr, nedför trappan, och så är man i matsalen igen. Det går så fort att de allra minsta och lättaste eleverna flyger i luften när vi stormar nerför trapporna, ett sug i maggropen, vilken fart! Jag är en av de längsta och tyngsta, så jag svävar aldrig nerför några trappor, men njuter av hastigheten ändå. Någonstans förstår jag ändå att det inte är bra att vara stor och tung som flicka, att alltid stå längst bak i mitten på alla klassfoton, tillsammans med V och J. V är som mig, också lång och stor, men J är pojke och han är bara lång.

Lämna en kommentar

Under skönlitterärt

Världspoesidagen

Idag är
världspoesidagen

Detta får jag veta
en och en halv timme
innan dagen är slut

Tänker först:
så typiskt!

Tänker sedan:
whatever
det ryms ingen poesi
mellan den här dagen
och den här ångesten

(jag
vill
ju
bara
sova)

Tänker sedan:
var det inte något jag sa
under danslektionen?
om att lösningen var
att ta ett steg
bakåt

var det inte någon som sa
det var ju riktigt
poetiskt
?

Jag orkar inte
ta ett steg till
(inte ens bakåt)
men kanske orkar jag
andas djupt
(en gång)
för att skapa lite utrymme
i det sista av dagen

Kanske ryms det
lite poesi
där

2 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Allra kärast

Så är det: allra skönast
är det som inte skett
Så är det: allra vackrast
är det man inte sett

och gräset är som grönast
vid grannens åkerbädd
och rosen är som rödast
på armslängds avstånd sedd

och dansen är som vildast
när själv man tittar på
och natten är som mildast
när ena måste gå

Så är det: allra ljuvast
är det man inte når
Så är det: allra kärast
är de man inte får

6 kommentarer

Under skönlitterärt

Nedräkning och förberedelse

Den närmar sig, en av mina favoritmånader; ljus och tillblivelse, inspiration och poesi. Jag talar förstås om National Poetry Writing Month, aprillyrik, 30 dagar med (minst) lika många dikter. Förra årets april var rätt skit, så jag hoppas och tror innerligt att denna april blir bättre på alla fronter.

Inför (och förstås under) april har jag tänkt, att jag ska ska samla på mig inspiration, läsa dikter och andra texter om poesi. Hittills har det gått sådär, men ännu har jag 14 dagar på mig innan NaPoWriMo kickar igång. På National Poetry Writing Months hemsida läggs det upp länkar och tankar, så här om dagen läste jag Richard Hugos essä ”The Triggering Town”. Jag ska inte ens låtsas att jag förstod allt, för poesiteori (vilket ord!) kan vara knepigt nog på svenska, för att inte tala om engelska. Men alltid kan man få sig något till livs, och visst fanns det guldkorn (fetstilta) som jag fastnade vid.

Enligt egen översättning och bearbetning:

”Var snälla och ta inte detta på för stort allvar, men för sakens skull kan vi föreställa oss två typer av poeter: offentliga och privata. […] Skillnaden (inte en giltig en, jag vet, men tillräckligt bra för oss just nu) ligger inte i ämnet. Det vill säga, en offentlig poet skriver inte nödvändigtvis om offentliga teman och en privat poet om privata eller personliga dito. Skillnaden ligger i poetens relation till språket. För den offentliga poeten är det intellektuella och känslomässiga innehållet i orden samma för läsaren som för författaren. För den privata poeten (och de flesta goda poeter från det senaste århundradet eller så har varit privata poeter) betyder orden, åtminstone vissa nyckelord, något för poeten som de inte betyder för läsaren. En känslig läsare uppfattar detta förhållande mellan poeten och hens ord, och på ett sätt är detta förhållande – det märkliga sättet som poeten känslomässigt äger sitt ordförråd – ett av mysterierna och en av de bibehållande krafterna inom diktkonsten.

[…]

Anledningen till att ovanstående åtskillnad inte håller är naturligtvis att majoriteten av orden i vilken dikt som helst är offentliga – det vill säga, de betyder samma sak för författaren som för läsare. Att några ord är en poets speciella egendom visar vad hen känner för världen och för sig själv, och chansen är att hen ofta kämpar mot impulser av sentimentalitet. En offentlig poet måste alltid vara mer intelligent än läsaren, kvick, skicklig nog att vara steget före, vara så underhållande att hans didaktik inte möter på motstånd. […] Som en privat poet är ditt jobb att vara ärligt och försöka att inte vara alltför tråkig. Men om du måste välja mellan att vara eklektisk och varierande, eller vara repetitiv och tråkig – var repetitiv och tråkig. De flesta bra poeter är det, om de läses mycket länge under en enda sittning.

Om du är en privat poet, är din vokabulär begränsad av din besatthet. Det stör mig inte att ordet ”sten” förekommer mer än trettio gånger i min tredje bok, eller att ”vind” och ”grå” dyker upp om och om igen i mina dikter (till vissa kritikers förakt). Om jag inte använde dem så ofta skulle jag ljuga om mina känslor, och det är något jag anser vara oförlåtligt. Faktum är att de flesta poeter skriver samma dikt om och om igen. Wallace Stevens var ärlig nog att inte försöka dölja det. Frosts påstående om att han försökte göra varje dikt så olik den senaste som möjlig, är ett sätt att säga att han visste att den inte kunde vara det.”

1 kommentar

Under dagbok

Lugnande

Jag har fått lugnande och somnat långt innan de kommer för att hämta mig. Allt är lulligt och mjukt, det känns som i en teveserie när de rullar sängen korridoren fram. Jag är precis lagom varm och jag vet inte vart jag har lagt min telefon, men det spelar ingen roll längre. Det är någon som håller min hand ‒ den som inte har kanylen i sig ‒ och handen är mjuk och precis lagom varm och håller mig hela tiden. När det gör ont får jag mera smärtlindrande genom kanylen i den andra handen, jag kan känna hur det pickar i handen och uppför armen när vätskan – vad det nu är – sprider sig uppåt genom blodloppet, det pickar fram till armbågen men sedan har det redan tagit över systemet och jag har inte längre ont. Sköterskorna pratar om att resa, om Kanarieöarna och Kap Verde, och jag säger att vi också ska resa till Kap Verde, min familj och jag, men ingen hör mig så jag är inte säker på om jag har pratat eller inte. Det är någon som skrattar och jag vet inte om det är jag men jag tror inte det. Någonstans börjar det göra ont igen, men jag kan inte längre placera mina egna kroppsdelar i rätt ordning, sätter ihop lemmarna helt fel i huvudet, som är dimmigt och vagt. Har jag ens ett huvud? Jag minns inte längre. Kanske det är där det gör ont. Armen känner jag, den som det pickar i av bedövning nej smärtlindring nej vad var det jag fick? I den andra handen håller någon, en sköterska, håller fortfarande. Det börjar göra ont i huvudet, jag tror det är huvudet, men jag vet inte om jag har ett huvud och fötterna har jag tappat bort för länge sedan. Vart tog min telefon vägen? Jag minns att jag hade den i handen, skickade sjukhusselfier åt en vän, sedan minns jag att jag lade den i fickan för att jag skulle sova, och nu vet jag inte var den är. Jag försöker känna efter om den ligger kvar i byxfickan, känna efter om det är något som värmer och trycker mot låret men jag har inte längre några lår, de har gått samma väg som fötterna, bort. Sköterskorna pratar om vad de ska äta till lunch. Ärtsoppa och pannkaka, säger de. För att det är torsdag, säger jag och jag tror de kanske hör, för någon skrattar, men det kanske är jag som skrattar den här gången. Rösten vill inte bära, det blir en viskning, ett rossel. Jag tror jag har något i munnen. Har jag något i munnen? Jag har en tunga i munnen. Den är fortfarande här, den är fortfarande min. Nu gör det ont igen, jag grimaserar och den ena handen trycker min och i den andra pickar det igen, ända upp till armbågen, sedan sprider sig vätskan ut i systemet, det är som en värme, inifrån, inte helt behaglig men effekten är behaglig för effekten är att det försvinner. Någon rotar i min näsa. Något trycker kring min överarm. Jag tänker på ärtsoppa och Kap Verde och det där som trycker kring min överarm. Jag minns inte hur man andas längre men något gör det åt mig, någon gör det åt mig, kanske jag gö r det åt mig, någonstans finns automationen kvar fastän fabriksägaren har lämnat de löpande banden för dagen. Det bara fortsätter och försvinner. Nu gör det ont igen, igen, och det pcikar igen, icgen, och någon håller minhand, jag minns inte längre vem det är, eller vilken hand det är. Min teleofn är borta. Mina fötter är borta. Jag undrar om jag får tillbaka dem efteråt, när det nu är, efter vad det nu är. det blir svårt annars, jag minns inte vägen tillbaka, jag låg ju bara i bädden emdan de skuffade den framåt genom korridorerna, utan mina fötter kommer jag nog inte hitta tillbaka till vart jag nu ska när det här har försvunnit. Jag ids inte ens hålla ögonen öppna för jag orkar inte ens hålla ögonen öppna, lika bra att blunda och vänta på att någon ska hålla min hand igen, någon har inte släppt min hand, ingen håller i mig. Smärtan kommer och går, motsatsen till pickandet i handen från medlet, när det är där är inte smärtan där och när smärtan är där är inte det där. Jag vet inte hur det fungerar men det fungerar för allt försvinner och jag kommer inte ihåg uhur det är meningen att en kropp ska sitta ihop längre eller var jag blir opererad eller ens varför, men det var något med munnen eller var det näsan eller så var det låret, för att jag inte kunde hitta min mobiltelefon i byxfickan där. Någon måsteju se till att jag får tillbaka min mobiltelefon fast jag inte minns vart jag lade den, dn kan ju inte ha försvunnit den med, eller kan den? Bara kroppsdelar kan försvinna, itne mobiltelefoner. Såna är reglerna, har jag för mig, men det är lite oklart för tillfället. Så fort jag har fått tillbaka min tunga nej jag menar mina fötter, det var dem jag saknade, så ska jag nog hitta min mobilteleofn också, det ena brukar ju följa på det andra. Mobiltelefon på fötter på pickandet i armen på trycket i armen på handen i handen på något i näsan på avsaknaden av huvud men det ska jag nog också fåt ibllbaka, annars blir det ju ingen ordning på något i den här oredan.

4 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Någon slags recension: Mjölk och honung

Jag fick höra om Rupi Kaurs diktsamling Mjölk och honung när Sandra Beijer först skrev att hon skulle översätta den. Smått intresserad av de till synes minimalistiska dikterna följde jag med med ett öga. Rupi Kaur (som jag ända tills jag lånade boken faktiskt trodde var en man, bara utgående från det okända namnet) är tydligen Instagram-stjärna, och diktsamlingen säljs med bland annat ”instasuccén – 1,3 miljoner följare”. Hennes stora följarkrets har tydligen också tagit till sig boken, vars försäljning har varit enorm.

Någonstans i mitt flöde eller skrollande snappade jag upp kritik av diktsamlingen. Att den skulle vara banal och enkel. ”Poesi behöver inte vara svår”, påstår ju jag, men ändå stannade tanken kvar hos mig. Man påverkas ju av det man läser och hör, trots allt.

Nu har jag läst Rupi Kaurs Mjölk och honung. Diktsamlingen var, tyvärr, på många sätt som jag anade och som kritikerna påstod. Den var lättillgänglig på många sätt, som i att dikterna var korta och ofta slagkraftiga, men på andra sätt kändes många av dem väldigt banala, klyschiga och självklara. Jag menar:

du pratar för mycket
viskar han i mitt öra
jag vet bättre sätt att använda den munnen

Medan andra är riktigt fina:

jag är ett museum fullt av konst
men du valde att blunda

Det som jag dock tror att jag personligen hade mest svårt för var temana. Diktsamlingen var uppdelad i fyra delar: smärtan, kärleken, avskedet, läkningen. Och även om det tas upp stora och viktiga ämnen som feminism, våld (mot kvinnor), kärlek och förlust, så drunknar det eventuellt viktiga för mig i det eviga ältandet om Han och Honom. Det är mycket sex, mycket våld, mycket destruktivitet och nedbrytande:

ingen av oss är lycklig
men ingen av oss vill gå
vi fortsätter att bryta ner varandra
och kallar det kärlek

Kanske är det den bittra singeln i mig som talar, kanske är det för heteronormativt för min smak (för heteronormativt, det är det), kanske är det bara det att jag inte alls kan relatera till (åtminstone inte nu längre) att allt kretsar så kring en man, kring ett förhållande, kring ett uppbrott, en försoning.

varje revolution
börjar och slutar
vid hans läppar

skriver Kaur, men för mig sker revolutionen på andra marker än i vid en mans läppar. För mig sker revolutionen i vänskapen, i konsten, i kulturen, i systraskapet, i språket, i normbrytandet … Det blir helt enkelt för ensidigt för mig, hela alltihop, och det är ju synd, för det finns för all del guldkorn i diktsamlingen, men de försvinner i mängden för mig irrelevanta och nästan irriterande schabloner:

om du föddes med
svagheten att falla
så föddes du med
styrkan att resa dig

Ursäkta bara, men jag ser inte riktigt poesin i det. Jag ser ett Carpe Diem-väggord i ett vitt shabby chic-hem. Och det gör mig frustrerad och distraherad att jag sedan har svårt att ta till mig de rader som faktiskt gör något för mig:

[…] jag är inget hotellrum jag är ett hem
jag är inte din whisky
jag är ditt vatten […]

En litteraturvetenskaplig vän frågade om hon trodde att något gick förlorat i översättningen, eftersom jag läste diktsamlingen på svenska. Jag har läst några av dikterna på engelska och tror jag skulle ha gillat dem bättre då, jag är på något vis mera van att läsa texter om dessa teman på engelska, så då låter inte språket i sig konstigt. Det är lite som med fanfiction, tänker jag: I love it, men kan aldrig läsa det på svenska på grund av att språket kolliderar så med det innehåll jag är van vid.

Jag såg en recension där skribenten sa att detta inte är en bok för sträckläsning, för när visdomarna kommer så tätt inpå varandra blir de lätt att kännas som floskler. Det finns en poäng i det. Men ändå: inte tror jag att jag skulle ha blivit överväldigad om jag hade läst en dikt i om dagen, heller. Några recensioner talar om ”skenbar enkelhet” men jag tycker det mest är övertydlig enkelhet.

Jag återkommer till lättillgängligheten, som jag i detta fall tror att stjälper mer än den hjälper. Det handlar ju ändå om djupa saker, men – jag upplevde helt enkelt aldrig att de faktiskt skulle ha berört mig, och vad är då vitsen med poesi, tänker jag? Det var mest: läsaläsaläsa, jaha, jo, så är det väl, slut. Ingenstans där jag stannade upp. Ingenting som brände, som fick mig att vilja stryka under vissa rader med blyertspenna och skriva kommentarer i marginaler.

Jag älskar självklarheter i dikter (och i prosa också, för den delen), men det ska vara den slags självklarhet att man aldrig någonsin förr har tänkt det, och när man sedan läser det tänker man: ”Förstås! Ja! Så här är det ju!” Som en uppenbarelse. Inte självklarheten i att man läser och tänker: ”Jaja, jo, nog vet jag ju det här.”

Slutbetyg: två av fem mjölkglas. Och då är jag ganska nådig.

9 kommentarer

Under dagbok, okategoriserat