Monthly Archives: juli 2013

Svart kajal och grönt hår

Jag gick på åttonde klass, en fjortonåring med svart kajal på sin första praoplats. Det var kylig höst och eftersom bussen kom till stan mycket tidigare än vad jag skulle infinna mig, så satte jag mig varje morgon på en bänk nere vid vattnet och lyssnade på HIM:s album Love Metal medan jag väntade på att klockan skulle bli tillräckligt mycket för att jag skulle våga mig in. Än idag kan jag känna kylan från metallbänken och den krispiga doften av frostnupna löv då jag lyssnar på de låtarna.

Jag var praoelev på lunchrestaurangen som de blivande kockarna vid yrkesskolan drev. Under en vecka fyllde jag på vattenkaraffer och vek servetter, lärde mig göra majonnäs och stapla tallrikar. Det var långa och intensiva dagar. Jag fick en egen kockjacka, vita med tygklädda knappar i två rader, och alla studerande var så snälla mot mig, den lilla fjortonåringen med sprethår som lyckades få majonnäsen att skära sig.

En av de som jag blev god vän med, eller så god vän man nu kan bli på en knapp vecka under de omständigheter som rådde, var en studerande som vi kan kalla Daniel. Nu i efterhand inser jag att han inte kunde vara mer än högst tre-fyra år äldre än jag, men i mina ögon var han närapå vuxen. Daniel skrattade ofta, hade lysande grönt hår och tog mig under sina vingars beskydd. En dag, då vi hade en paus, stod vi vid ett öppet fönster i korridoren för att svalka oss, och tittade ut över innergården. ”Där”, sade Daniel och pekade ut en pojke som stod i rökrutan, ”där står skolans snyggaste kille.”

Jag minns att jag tänkte att Daniel var den första bög jag hade träffat i mitt liv. Jag minns att jag tänkte att killen som Daniel visade nog var snygg, men inte den snyggaste på gården. Jag minns att jag tänkte att jag hoppades att killen också skulle tycka att Daniel var snygg, för det var han, med sitt okynniga leende och gröna hår.

Nästa gång jag såg Daniel hade han blått hår. Följande gång var det blont.
Sedan såg jag honom inte fler gånger.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Vila får man göra i himlen

Vi tillbringade ett dygn i radioskugga, mina fyra älskade högstadievänner och jag. Det var så hett att det där hav möter himmel bildades hägringar, dallrande luftöar som sträckte sig längs med horisonten. Vi badade bastu och tvättade håret med honung, simmade i det kalla vattnet och låg sedan nakna utsträckta på den solvarma verandan för att torka och samla D-vitamin inför den kommande vintern. Vi skålade i skumpa och i rödvin och intog obskyra mängder mat, lyssnade på oändligt med musik och vilade kropp och själ. Då jag stod och borstade tänderna utomhus tittade jag upp mot den stora, lysande månen som inte ännu är en augustimåne.

Trots att jag var trött på så många sätt, så for jag ut och dansade på lördagskvällen. Vi började som ett väldigt litet gäng, men hur det än kom sig så blev vi bara fler och fler och mina umgängesvärldar krockade. Det var lajvare och det var högstadievänner och det var kusiner och annat löst folk. Jag hade väst och slips och massor av svart kajal och dansade tills jag var genomsvettig. Jag fick så fina komplimanger, sådana som jag lindar in i rött sidentyg och lägger i en blankpolerad träask i hjärtkammaren. Det var så fruktansvärt roligt att jag ibland bara var tvungen att skrattskrika på dansgolvet, jag njöt av den intensiva värmen och stroboljusen som perforerade ögonlocken och av fantastisk musik, musik, musik. Cigarettröken stack i lungorna, conversen klibbade mot esplanaden under lindarna och den snygga bartendern bjöd mig då jag för en gångs skull beställde något annat än vatten. Jag körde hem i den kalla, ljusa gryningsluften, genom grönskande dalsänkor med dimsjok och fågelsång. Månen följde mig fortfarande och jag älskade världen besinningslöst, älskade världens skönhet av hela mitt väsen.

Idag på jobbet var jag mindre trött än vad som kunde förväntas efter många timmars dans i benen och endast fyra timmars sömn i kroppen. Det var varmt och solskenet svedde huden. Jag blundade och sparkade av mig skorna, kände yllekjolen sticka mot bara ben. Mot slutet av dagen satte jag mig invid en dignande hallonbuske och åt hallon tills jag storknade och hade rivit upp händerna på taggarna. Nu ska jag iväg igen, spela minigolf med kollegerna och fara och simma. Imorgon har jag träff över en kopp te. På torsdag är det sommarens storlajv.

Viil får man jär i himelin, som det sades i Oravais Teaters ”Lumpänglar”.
Vila får man göra i himlen.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Ljuset i Österbotten

IMG_3581

De talar om ljuset
över Kykladerna
att ljuset faller på ett speciellt sätt
över de grekiska öarna

De har inte sett ljuset
i Österbotten

Här faller inte ljuset
(skarpt och klart)

det kommer inifrån
ett lysande
som omfamnar

~ Majljus av Yvonne Hoffman

Jag tror det är svårt att missa att jag hyser en hänförd kärlek till sommarljuset. Ovanstående dikt tänkte jag på då jag återigen fick uppleva det grekiska ljuset, men jag kom bara ihåg fragment av dikten. Trots ivrigt letande på nätet hittade jag inte Yvonne Hoffmans ord om det österbottniska ljuset. Jag var tvungen att gå tillbaka till den enda källa jag hade: Österbottnisk poesikalender 2012. Problemet var att jag hade sett kalendern på jobbet förra sommaren, och vem sparar en gammal kalender på en stor arbetsplats? Jag ville ändå inte ge upp, och eftersom jag arbetar på samma ställe denna sommar så letade jag (förgäves) efter kalendern och lät ordet gå bland kollegerna.

Några veckor senare ringer en kollega. ”Kom upp till mitt kontor innan du börjar jobba så ska jag göra dig glad”, sade hon, och väl där räcker hon fram kalendern från år 2012 som hon hade hittat i sina gömmor. Så fick jag äntligen njuta av det österbottniska ljuset inte bara mot himlen, utan också i textformat.

Nu börjar ljuset snart ge med sig. Nätterna blir längre och mörkare, inatt såg jag den första stjärnan och tände den första lyktan. Det är mig en oerhörd sorg, för sommarens ljusa nätter är alltid alltför få och för korta. Jag vänder upp ansiktet och dricker ljuset i stora klunkar medan jag ännu kan, samlar hjärtat fullt av höga himlar och vita rymder för att klara mig tills nästa år.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Alla läser i himlen

Varning! Detta inlägg innehåller spoilers för Sherlock-teveserien.
Läs vidare på egen risk.

Inatt drömde jag om John Watson och Sherlock Holmes. De var döda. Sherlock hade inte iscensatt sitt eget självmord – han hade faktiskt hoppat mot sin död. Kanske var det verkligen för att rädda de få vänner han hade. John hade försökt leva vidare, ensam som aldrig förr, men inte klarat av det utan snart följt Sherlock. Nu var de tillsammans igen, precis som det ska vara.

De var i något slags livet-efter-detta, i någon slags himmel. Det var ett stort, gammalt hus som de delade med många andra döda. I denna himmel var det alltid söndag, av den där evighetslånga, dröjande sorten. Ingen hade någonsin bråttom någonstans. Det låg ett mjukt, grått sken över hela huset, som om det alltid var mulet utanför de gamla fönstren; ett halvdunkel som endast bröts av det gyllene ljuset från läslampor här och var, där husets invånare hade krupit upp i fåtöljer och soffor med en bok. Alla läste. De enda ljuden som störde den otvungna tystnaden var prasslet då någon vände blad eller steg upp för att göra sig en kopp te innan den återvände till sin länstol. Ibland fördes lågmälda samtal, vardagliga ordväxlingar om hur boken som man för tillfället läste var, eller om den andra inte också ville ha en kopp te, men snart hade tevattnet kokat upp och ett nytt kapitel påbörjades och lugnet sänkte sig återigen över himlen.

Förunderligt nog trivdes John och Sherlock där. Visst kanske de talade lite mera än husets andra invånare, oftast med varandra, men ingen av dem klättrade på väggarna av uttråkning eller rasade runt i huset i jakt på spänning. De hade, liksom alla andra, funnit ro i döden.

En eftermiddag, eller för den delen en tidig morgon eller natt; tiden stod stilla i himlen, det var alltid mulet och alltid tedags, så märkte John att Sherlock var försvunnen. Han letade igenom hela det stora huset, men ingenstans kunde han hitta den forna detektiven. Till slut gick John in i ett av sovrummen på nedre våningen. På den prydligt bäddade sängen, med lampan på nattduksbordet som enda ljuskälla, låg en ung kvinna som John hade blivit vän med och läste.
”Jag kan inte hitta Sherlock”, sade han. Först då tittade kvinnan upp från boken och fixerade John med blicken.
”Då är han väl någon annanstans”, svarade hon långsamt. Så svängde hon sig, så att hon låg på rygg med huvudet mot fotändan av sängen och fortsatte läsa. John betraktade henne under tystnad ett tag.

”Men var skulle han vara då?”, frågade han till slut. Kvinnan i sängen sänkte boken, tittade menande på John, som om han själv borde veta svaret på den frågan, och återgick sedan till sin läsning. Och John visste ju svaret på frågan. Sherlock hade gått tillbaka. Sherlock hade återvänt till livet och John visste, att han skulle följa Sherlock även denna gång. Med en djup suck lämnade John rummet. Det är alltid tyngre att gå från döden till livet än tvärtom.

*  *  *

Så kom det sig att John begav sig tillbaka till livet. Den levande världen var högljudd, skrikig och stack i ögonen efter tiden i det dämpade huset, men han var återigen tillsammans med Sherlock och det var det enda som räknades. Tids nog skulle de återvända till huset på andra sidan.

John blev inte ens särskilt förvånad av att se Mycroft stå och prata med Sherlock som nu var sitt vanliga, jordiska, rastlösa jag. Sherlock behövdes här, förklarade Mycroft, så han hade varit tvungen att kalla tillbaka honom. Inte nog med att Mycroft styrde hela den brittiska regeringen, tänkte John trött där han stod bredvid bröderna Holmes, Mycroft hade tydligen till och med makten över liv och död! Då John blev visad vad Mycroft hade mutat döden med – ett litet, oansenligt och smutsigt mynt med hål i mitten – och dessutom såg att Mycroft hade ytterligare två hålbeslagna mynt, rena och därmed inte ännu använda, slöt han ögonen.
”Han skulle kunna kalla tillbaka oss ännu två gånger”, insåg John. ”Och det kommer han också att göra”. Aldrig tidigare, varken i livet eller i döden, hade han känt sig så trött som då.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Slutkörd i själen

 

Jag är så trött att jag kunde gråta

samtidigt så hänförd att jag inte kan annat än le

Jag vill sova i tusen år och vaka i en evighet.

 

Jag är slutkörd i själen, alldeles utsliten av kärlek

hjärtat fullt till bristningsgränsen

går på bensinångor, kan inte sluta om jag så ville

och kanske jag inte vill.

 

Kanske jag inte vill.

 

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Modig och djärv

Världen var på min sida. Gårkvällen tillbringades i en dunkel källare med öl, whiskey, skratt och idel komplimanger. Idag var jag på gratisfestival med mina vänner, vi satt på en picknickfilt med kardemummakex, tonfiskröra och japanskt plommonvin inom räckhåll. Flera timmar senare då det halvkyliga vädret, det väder som den finländska sommaren brukar erbjuda, har börjat ta ut sin rätt och vi funderar på att lämna festivalen för en varmare lägenhet, så råkar jag titta upp. Hjärtat hoppar över ett slag.

Där står Bläckpojken, han som jag i mina hemliga tankar benämner min Bläckpojke. Han har välkammat hår, finbyxor och kavaj och mindre silver i ansiktet än vad jag kommer ihåg, men då kan jag mycket väl ha smyckat ut honom lite extra i mina minnen. Bläckpojken, som jag umgicks intensivt med i arbetets tecken för några somrar sedan, då vi skrattade och svor och slet och badade bastu ihop. Bläckpojken, som har silver gömt på kroppen och de vackraste tatueringarna jag har sett, nio färggranna tatueringar som nu inte syns under hans kavaj men som han har visat mig och berättat om och jag kommer ihåg dem alla. Bläckpojken, som har den ovanliga och överväldigande förmågan att ge en sin hela och fulla uppmärksamhet då man samtalar. Nu ger han mannen som står bredvid honom och pratar sin fulla uppmärksamhet, och det är förståeligt att han inte lägger märke till mig.

I mitt tantskap har vi ett uttryck som ofta används, både adresserat till en själv och till de andra i sällskapet. Det handlar om att vara modig och djärv. Det handlar om att göra saker som man vill, trots att man inte riktigt vågar. Jag har försökt, verkligen försökt anamma detta tankesätt och har under årens lopp blivit bättre och bättre på det. Jag vågar flirta med den söta pojken i ljusblå skjorta på krogen och får dansa med honom. Jag vågar skicka in en ansökan till en författarkurs och blir inte antagen. Det viktigaste är inte utgången av ens handling, utan det att man över huvud taget handlar.

Men jag klarar inte alltid av att vara modig och djärv. Så där sitter jag på min picknicksfilt och vet att jag borde gå fram till Bläckpojken och prata, även om jag inte riktigt vågar. Men jag gör det inte. Då vi ska bege oss hemåt plockar jag långsamt ihop mina saker, jag viker noggrant och sakta ihop filten, som för att ge världen tid, som för att ge Bläckpojken tid att se mig, att låta honom vara modig och djärv och komma fram till mig.

Det fungerar inte så. Det slutar med att jag går därifrån utan att han har sett mig, utan att jag har fått veta om det fortfarande glittrar av silver i hans tunga då han talar. Jag var inte modig och djärv, och därmed har jag inte en chans i världen att lyckas med det jag vill. Så är det ibland. Ibland kan, orkar eller till och med vill jag inte vara modig och djärv. Då är det bara att försöka låta bli att vara besviken på sig själv och bestämma sig för att nästa gång, nästa gång jag ser Bläckpojken så ska jag banne mig gå fram till honom och se om han är lika underbart sällsam som förut.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

J J

Jag hade outsägligt tråkigt på jobbet. Radion spelade bara dåliga låtar, inga böcker lockade och det var fortfarande en och en halv timme kvar tills jag fick stänga. Teet hade kallnat och det började regna då jag drog fram min svarta skrivbok. ”Jag har tråkigt”, skrev jag. ”Fy fan vad jag har tråkigt. […] Slölyssnar på radio, orkar inte läsa, har ingen inspiration att skriva. Vad vill jag skriva om? Sherlock. Doctor Who. Den där flickan som gick hem en tidig morgon efter en utekväll.

Och se där, plötsligt började hon ta form. Plötsligt klarnade hon i mina tankar, en skapelse i rött och svart, blinkade med ena ögat och vinkade åt mig att följa efter. Så jag följde efter henne, min musa, min inspiration som fanns där först då jag tvingade den till det. Detta är vad hon visade mig.

Vem är hon? Hon är rockig, hon har attityd. Uppsprayat hår, rött läppstift. Hon är fruktansvärt envis, ofta rastlös och har ett häftigt humör, men hon är också kapabel till att älska innerligt, är att lita på och finns alltid där för de som behöver henne. Hon arbetar, kanske något oväntat, som en guldsmed i anslutning till en guldsmedsaffär. Hon älskar sitt jobb, den kreativa sidan av det, att skapa något ur intet, att se hur ädelmetall formas till något estetiskt, något eteriskt i hennes händer. Hon älskar också att festa, att dra ut med sina vänner, ta en öl eller två eller sex, men aldrig för mycket kvällen innan jobb.

Hon lyssnar ofta på klassisk musik och är faktiskt väldigt skicklig på cello, ett instrument som hon har stående i hörnet av vardagsrummet i den trerumslägenhet som hon köpte för fyra år sedan. Tidigare spelade hon i en kammarorkester, men hon slutade då orkestern tog för mycket tid i anspråk och hon dessutom fick en heltidsanställning som guldsmed. Nu spelar hon bara för nöjes skull. En del kvällar lägger hon på något klassiskt stycke från sin orkestertid och spelar med, ofta när hon har sin tvillingbror på besök. Då står han i köket och kockar medan hon sitter i vardagsrummet och spelar. Hon är egentligen vegetarian, men då brodern lagar lövbiff eller sin berömda lax i ugn så äter hon det med god aptit. De är mycket goda vänner, hon och hennes bror, och har varit det hela livet. Den dag de fyllde 20 år gick de tillsammans och tatuerade in ”J J” i nacken, som förutom att vara begynnelsebokstäverna i deras respektive namn, också är deras initialer. Efter det har det blivit ytterligare två tatueringar för hennes del; en väderkvarn på armen, för att aldrig glömma sitt ursprung, och en oktav pianotangenter längs med utsidan av högra låret.

Just nu sitter hon på jobbet, frustrerad och uttråkad, och biter omedvetet på vänsterhandens pekfingernagel medan den högra låter en bläckpenna planlöst röra sig över ett ljusrosa papper. Det är fredag eftermiddag och hon borde egentligen skissa på en ny kollektion smycken, men inspirationen vill inte infinna sig och hon väntar bara på att få sluta för dagen. Igår kväll hade hon besök av brodern, hans fästmö, två av sina bästa vänner samt ena vännens partner. De hade lagat middag och druckit två flaskor vin och hetsigt debatterat den nya sambolagen och skålat för patriarkatets fall. Gästerna hade lämnat lägenheten strax efter midnatt med löfte om att återuppta umgänget följande kväll på deras favoritpub så fort som alla hade avslutat arbetsveckan.

-Nej fan, nu får det räcka!, utbrister hon till slut, slänger tankspridd pennan i papperskorgen och grabbar tag i sin röda läderjacka.
-Du, jag tar helg nu. Det blir inte till något, det här. Min hjärna behöver en kreativ paus på ett par dagar för att fungera igen, säger hon då hon sticker in huvudet i butiken för att säga adjö åt sin kollega, som är en lugn och nedtonad men mycket hjärtlig människa. De tycker bra om varandra trots, eller kanske på grund av, sina olikheter. Kollegan skrattar.

-Gör det du, så ses vi på måndag. Ska du göra något kreativt i helgen?
-Javisst! Ikväll ska jag och mina vapendragare lätta på våra tunga sinnen med skummande mörkt öl, dansa oss sanslösa och omkullstörta det samhälleliga förtrycket, deklarerar hon högtidligt utan minsta antydan till ett tungt sinne.
-Det låter verkligen som en kreativ kväll, ler kollegan.
-Självklart! ”My old friend, this will be a night to remember!”, citerar hon medan hon puffar på en låtsaspipa. Då hon inser att kollegan inte förstår referensen skakar hon skrattande på huvudet, vinkar och drar på sig sin jacka samtidigt som hon öppnar dörren med en Dr. Martens-klädd fot. Där ute väntar friheten, ett veckoslut fullt av ännu outnyttjade möjligheter och världen känns plötsligt fullkomligt i all sin ofullständighet.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Stillastående sommartid

Det är sommar igen, ljus och klar sommar. Som alltid. Och som alltid är den för kort. Jag tänker alltid ”nästa sommar”. ”Nästa sommar ska jag jobba mindre, vaka mera. Fiska mera, träffa mer vänner, plocka fler blommor.” För nu jobbar jag, och träffar vänner, men alltför lite är jag bara. Sitter på en stol på villaverandan med en bok och ett glas saft inom räckhåll. Betraktar världen. Långsamt. Lugnt. Jag älskar sommaren, brukar jag säga, och det gör jag, men det är en slags desperat förälskelse, en så häftig passion att den nästan blir destruktiv, för tiden för kärleken är begränsad och de ljusa nätterna är få, alltid för få.

Jag behöver dessa ljusa sommarnätter, dessa långsamma julidagar. Jag behöver eoner av stillastående sommartid att tvätta min oroliga själ i. Noggrannhet och omsorgsfullhet. Att borsta håret ordentligt. Att stryka en klänning. Att brygga en kanna te. Jag behöver sitta en hel dag i solens skugga och läsa. Smycka lillstugan med vita, handbroderade dynvar och fladdrande gardiner i spets. Gå barfota över gården. Vara ute på sjön. Äta syrlig rabarber direkt från trädgårdslandet. Bära bjällror kring fotleden. Dofta på utslagna midsommarrosor, de vackraste rosorna i världen. Se på solnedgången. Se på soluppgången. Tända ljus. Sjunga. Vila. Baka. ”Bonjour tristesse” av Françoise Sagan.

Allt detta behöver jag.

Nästa sommar. Och nu. Och ännu mera nästa sommar.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Till alla de som har gjort mig till en bättre människa

Det var som att vara med i en film, eller kanske en bok. Den sakta nedåtgående julisolen kastade sina sneda strålar över verandan där vi satt, två av mina äldsta vänner och jag. På bordet framför oss stod halvt urdruckna kaffekoppar, en chokladplatta och ett fat med kanelskorpor. Mina solglasögon gav världen ett mjukare ljus och jag blev åter en gång medveten om den oerhörda kärlek som jag känner till mina vänner, hur jag, ibland stillsamt, ibland himlastormande, men alltid lika uppriktigt älskar dem inifrån och ut, med alla de egenskaper som de har, för alla de saker som de är.

Vi pratade om feminism och om hur vi utan tvekan kallar oss feminister. Vi pratade om hur det är att – utan att vilja det – uppfylla en massa normer och ändå vilja kämpa för att slå sönder dessa normer. Vi hällde upp mera kaffe och talade om insikter och om att leva många år i inskränkthet. Vi använde begrepp som queer och maktstruktur och genusmedvetenhet och använde dem korrekt. Vi pratade om hur vi vill sätta etiketter på människor, samtidigt som vi kämpar emot det. Vi bröt ytterligare en bit choklad och talade om hur det är att vara straight och därmed vara i minoritet i en grupp. Trots att vi alla var av samma åsikter gällande det mesta, så var det ändå givande diskussioner, för vi utmanade varandra att tänka om, att tänka nytt.

Inom mig såg jag boken vi var med i. Det var en liten bok, som enkelt rymdes i en större ficka eller i det yttersta facket på en ryggsäck. Den hade mjuka pärmar och gräddvita blad och var tummad i kanterna och nerklottad i marginalen efter många genomläsningar. Efter titelbladet kom en dedikation. ”Till alla de som har gjort mig till en bättre människa”, stod det, och jag visste med fullaste säkerhet att mina vänner, som satt mitt emot mig i julisolen, har gjort mig till en bättre människa.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Som en dejt, fast bättre

Det var nästan som en dejt. Med fjärilar i magen och rött läppstift och prickig klänning hade jag gjort mig i ordning, och i samma stund jag hörde hennes röst i telefonen för att bestämma mötesplats kunde jag inte låta bli att le stort.

Sedan satt vi en timme på Frihetsstatyn och åt glass och pratade om studier och Sveriges geografi och feminism och hur det är alldeles o e r h ö r t att Finland inte ännu har en könsneutral äktenskapslag och om hur vi definitivt borde hälsa på varandra på riktigt någon gång. En timme i hennes sällskap är ungefär hundra gånger för kort tid, men ändå hundra gånger bättre än att inte träffas alls!

Idag är det sex år och knappa två veckor sedan vi träffades för första gången, den allra underbaraste C och jag. Den gången var vi också vid Frihetsstatyn, och fastän jag var i annat sällskap då, så kunde jag inte undgå att bli förtrollad av hennes uppenbarelse. Hon hade svart klänning och stort svart hår och glitter i ögonvrån och jag lovar, det skimrade om henne, för magin flyter i hennes blod lika säkert som det gör i mitt. C är en av de varmaste och klokaste människorna som jag någonsin har träffat, med skratt i rösten och lysande ögon inramade i svart. Med henne i närheten blir världen omedelbart en bättre plats.

Och trots att vi så sällan ses, så vet jag precis var jag har henne: mjukt inbäddad i mitt hjärta, bara ett vykort bort.

Jag är alldeles betagen.

 XX

Lämna en kommentar

Filed under dagbok