dagbok

Snödrivorna


I morgon är det första april, och snödrivorna är fortfarande höga, graderna låga. I morgon är det första april, och då drar National Poetry Writing Month i gång! Trettio dagar, trettio dikter. Minst. Förhoppningsvis många av dem här på bloggen.

Jag undrar hur snödrivorna kommer påverka diktskrivandet. Vilken slags dikter som föds i sen vår och minusgrader. Vad som orkar fram genom snödrivorna. Det är ofrånkomligt att ens skrivande påverkas av ens omgivning. Det är därifrån jag får min input, min inspiration. Jag leker med tanken på att i stället för morgonyoga ägna mig åt morgonpromenader det första jag gör, låta dikttankarna leka i tomt huvud och frisk luft.

Jag har ingen ny skrivbok för året, för jag är kräsen och har inte hittat någon tilltalande i bokhandeln. Jag vet att jag borde ha en oskriven liten svart med blomprydd dödskallemask på, men jag hittar den inte. Min gissning är att den är i lillstugon på villan, och därmed är den oåtkomlig.

De där snödrivorna, ni vet.

dagbok

1816

Jag hänger upp kylskåpstermometern i taklampan. Aderton grader.
– Aderton grader, känns som tolv, muttrar jag, sätter tillbaka termometern i kylskåpet (åtta grader) och byter till en tjockare ylletröja.

Allt där ute är ännu vitt, det är bara fyra dagar till april och jag tänker på tidigare aprilmånader, år när jag skrivit dikter i och om vår och solsken och läderjackor och scillor och bar asfalt.
– När har det senast varit så här mycket snö och så här sen vår? frågade jag pappa när jag var hemma i helgen.
– Aldrig, svarade han.

Jag tänker på 1816, året utan sommar.

Allt där ute är ännu vitt, och det gör ljuset här inne grått. Det är vilsamt, och jag saknar egentligen inte våren utan väntar tålmodigt, vet att varje vårdag är en ynnest, vet att jag i sen maj kan känna det som en välsignelse med värme och grönska fast det är det förväntade då.

Till lunch äter jag havregrynsgröt, som alltid. Medan gröten kokar i mikron tuggar jag i min vitkålsblad – det är min sallad. Numera kokar jag faktiskt gröten med en liten skvätt mjölk, inte bara vatten. I dag skrapar jag det sista ur asken med jordgubbssylt och tar ut en ny syltburk ur frysen. Hjortron. Gröttallriken värmer inte bara magen utan också tangentbordskalla händer.

Jag läser en bok jag köpte på loppis i veckan. 50 cent för en roman jag inte visste något annat om än att pärmen var fin och baksidestexten fick mig att känna såsom ljuset känns. Vilsamt. Grått. Ett väntande.

dagbok

Årlig vårvistelse

Det är tisdag, det ska bloggas, och som flera gånger förr snor jag en blogglista av min mer kända bloggnamne!

1. Vad ser du fram emot den här veckan?

Som traditionen påbjuder är jag på min årliga vårvistelse i Pargas hos min kompis (jag har också en årlig höstvistelse här), så jag ser fram emot att umgås med henne! Roliga saker som vi ska göra: promenera i skogen, rota på loppis, prova ut nya glasögon, gå på kafé, sitta uppe alltför sent och äta glass och prata. ”Mat och prat” är väl ledorden.

2. Vem var den senaste du började följa på Instagram?

Jag följer mycket få personer på Instagram, och eftersom jag fastar fram till påsk från all slags överflödigt Instagramskrollande så lär det inte bli fler konton jag följer på ett bra tag. Kvalitet framom kvantitet.

3. Ska du laga någon god mat den här veckan?

Jag har hjälpt till med pastasallad i går och lagat potatismos i dag, räknas det? Nämen, jag hoppas mest på att få äta god mat. Speciellt på torsdag kväll, då vi har bokat bord på en restaurang för en trerättersmiddag. Låt skumpan flöda.

4. Säg en sak du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan!

Verkligen vill och vill göra … Men jag har påbörjat och hållit upp en liten träningsrutin, så jag siktar starkt på att kunna kompromissa mig fram till att göra veckans träningspass även om jag är på fääland fot.

5. Vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan?

Eftermiddagste.

6. Bästa dagen förra veckan?

Lördag! En ypperlig dag – förutom en allvarlig nedgång i ork under eftermiddagen, när vi mot bättre vetande promenerade in till stan i regn och snöslask. Efter det behövdes det kaffe och vila på soffan. Men förmiddagen var ljuvligheters ljuvligheter i flera timmar, då vi bara låg och drog oss i sängen och pratade och åt sen frukost.

Och på kvällen: fest! Jag hade bestämt mig för att ha kul, drog på eyeliner och kort kjol, och hade så jämrans roligt att det inte var riktigt klokt. Jag drack alkoholfri skumpa med effekten som om den hade varit alkoholhaltig, drog mig till köket när jag tröttnade på manliga monologer i vardagsrummet, pratade om djupa saker vid köksbordet och åt hamburgare, cheesecake och chips. Mot slutet lyssnade vi på allt från swing till death metal och fuldansade i hallen. Jag konstaterade att jag a) älskar hemmafester b) vill klippa håret ännu kortare.

7. En bild som symboliserar denna vecka:

8. Vad åt du till frukost i dag?

Earl Grey-te, hårt fröknäckebröd med smör, port salut-ost, tomat och pizzakryddor, samt en blodapelsin. Den enda skillnaden från mina hemmafrukostar var att det där brukar vara rågbröd med paprika i stället.

Veckans första frukost, hemma kl. 05.30, innan tidig avfärd medelst bil mot Åbo och Pargas, eftersom tågstrejken är ett faktum.

9. Vilken tid på morgonen vaknar du?

Denna vecka blir det mellan åtta och halv nio, beroende på när barnet i huset gör sin mer högljudda stämma hörd. Hemmavid ringer klockan 07.00.

10. Hur ser du oftast ut till vardags?

Eftersom jag skrotar hemma hela dagarna: fleeceleggings, t-tröja, ylletröja och skinntofflor. Det är inte en syn för gudar precis.

dagbok

Vardag vecka 11

Onsdag

Jag har tänkt blogga, helst redan i går, men vad ska jag skriva om? Livet just nu har liksom ingen input, inga nya upplevelser eller omständigheter som kunde inspirera till text. Jag orkar inte sitta framför datorn mer än nödvändigt – när arbetsdagen är slut är mitt tålamod med skärmar slut.

Vardagarna liknar varandra och det händer inget spännande eller annorlunda. Jag har tänkt på att vi skulle kunna bjuda in någon på middag, bara så där en helt vanlig onsdag, men också sådana infall försvinner lätt i städning och tvätt som ska hängas och att vi borde gå och lägga oss så tidigt för att orka stiga upp tidigt …

T R Å K I G T.

Jag ser fram emot april, då jag måste (för att jag vill) skapa något kreativt varje dag, måste söka efter inspiration i min omgivning och vardag – eller för all del helt och fullt lämna den i tanken för att skriva om något helt annat. Och det finns där, de där spåren, något att kunna fästa tanken vid. Tulpaner som pioner. Att vakna på morgonnatten och snabbt behöva skriva ner ord i telefonen för att inte glömma dem: grundvatten, brackvatten, bakvatten … Att jag sedan också drömmer om att spela minigolf med en fryst julskinka i stället för golfboll visar ju bara på att jag inte behöver ta alla mina nattliga inspirationsbilder på allvar ( … eller?).

Torsdag

Den bästa sortens torsdag är en torsdag när någon fyller år. Ens mamma, förslagsvis. Då får man ta mommo i passagerarsätet och åka ut till vintern och prinsesstårta och Nisse.

Samtidigt tänker jag varje dag på Florida, och på att hälsa på syrran där i höst.

Fredag

Kanske det hjälper att beklaga sig åt världen, överlaget och högre makter över att skrivandet står stilla och inspirationen tryter? För sedan det klagomålet har jag hamrat ner 900 ord fiktion om att drömma om att förföra en vän, renskrivit ett novellutkast som jag skrev ihop under en skrivkursdag 2021, och inspirerad av andra författarinnor – Victoria Benedictsson, Eva-Stina Byggmästar, Karin Boye – skrivit ner de första diktraderna på flera månader. Solveig von Schoultz-tävlingen är ju i gång, med noveller detta år. Skulle det inte vara jäkligt snajdigt att bli uppmärksammad i både Arvid Mörne och Solveig von Schoultz? Tur att SvS inte har någon övre åldersgräns, och att det varannat år är dikter.

dagbok

Lördagsögonblick

Jag har egentligen varken lust eller ork att ta mig in till stan, men jag har lovat att uträtta ett ärende, och platsen för ärendet stänger redan klockan tre på lördagar. När jag en gång kommer mig utanför dörren blir jag genast piggare, det är klart väder, lagom kyligt och solglimt. I centrum anas en härlig helgstämning i luften, folk är i rörelse, tonåringar med papperskassar från modebutiker, fullt med folk på kaféer. Utanför Frihetsstatyn doftar det grillrök. I folkmängden i rörelse bär en man ut ett litet barn i halare ur en sportaffär, barnet som en stor baguette under armen på honom. Det var säkert bråttom att komma ut ur affären. En annan man, i ljus rock, kommer ut ur Citymarket. I ena handen håller han en bukett vita krysantemum. Med den andra handen försöker han tända en cigarett i mungipan. Skynda, skynda, tänker jag, innan blommorna fryser.

I ena ändan av torget står små valstugor. Jag orkar inte gå dit, vet redan om inte exakt vilket parti jag ska rösta på, så i alla fall nästan. Det är inte akut eller aktuellt just i dag. Jag tänker att jag ska förhandsrösta, bara för att med säkerhet hinna göra det. En torgförsäljare bjuder ut läderväskor och fodrade läderhandskar. Vissa av väskorna är egentillverkade, ”Ristinummella”, säger försäljaren.

På gågatan spelar en sliten man elgitarr. Han är klädd i tajta, zebrarandiga byxor, en raggig mössa i dålig pälsimitation och svart skinnjacka med fransar och silvernitar. Bredvid honom står två Jehovas vittnen med anständigt långa kjolar och hatt. De har broschyrer om bibelläsning och Jesus återkomst. Mannen med gitarren tar en paus, sträcker på sina stela fingrar med neongrönt nagellack och byter några artiga ord med vittnena om hur kallt det är. De håller med, står med fötterna tätt ihop för att hålla värmen i sina strumpbyxor.

I Rewell center, som bara heter Rewell nu för tiden, rundar jag några bekanta tanter. De är väninnor till min mommo och brukar ofta sitta på kaféet vid ingången och titta på folk. I förbifarten hör jag att de är på väg till något slags evenemang, men funderar om de kanske är på fel ställe, trots allt. ”Hur går det annars i livet?” frågar den ena tanten när de rör sig mot kaféet. ”Jodå, en dag i taget”, svarar en annan tant. ”Som för oss alla”, säger den första. Som för oss alla, tänker jag.

dagbok

Precis som en grizzly

Jag reserverar böcker på bibban och hämtar ut dem i tid och otid. Ofta har jag glömt varför jag har velat låna böckerna, men jag litar på mitt dåtida jag och lånar dem ändå, lägger dem i högen med olästa bibbaböcker. Olästa böcker högst upp, lästa böcker längst ner, så att jag har någon slags ordning och vet när jag behöver låna nya, men den dagen kommer aldrig för jag lånar nya hela tiden.

Men när en bok tagit slut har jag svårt att börja läsa igen. Att börja är svårt, att hålla på är lätt, när det finns en bok med färdigt bokmärke att bara kliva in i igen under frukosten, lunchen, innan läggdags. Just nu läser jag Kvinnor som pratar av Miriam Toews, en slags protokoll över samtal mellan mennonitkvinnor i en avskärmad koloni i Bolivia. Jag tänker att jag ska googla mennoniter, men först när jag läst ut boken.

När jag en gång börjar läsa igen förstår jag inte varför jag haft en paus. (Eller jo, det förstår jag ju, två veckor när syrran var i landet, varav en vecka var någon slags sportlov.) Men jag njuter av att gå in i text igen, papper inte skärm, det är något renande i huvudet, och det är än en gång mig obegripligt hur någon kan fånga historier, långa historier, på det där sättet som bra författare gör. Romanen som genre är mig så främmande när det kommer till mitt eget skrivande, men det som jag främst läser själv.

Och så poesi, förstås. Snart är det april och trettio dagar poesi. Under undantagsveckorna läser jag lite poesi. Min sambo och jag läser Lars Huldén högt för varandra under en frukost, diktsamlingen To å ja, vi boåda/Du och jag, vi båda, skriven på både standardsvenska och Munsaladialekt.

”Vad om jag sku läsa en dikt för dig så du hinner äta din smörgås?” säger min sambo när jag fastnar i bara en dikt till bara en dikt till och teet kallnar. Jag smygläser också Eva-Stina Byggmästars nyaste, Vill du kyssa en rebell? (som jag alltid tänker på som Vem vill kyssa en rebell? och som jag ropande svarar JAG! på), den ligger lockande i klargrönt och rosa på soffbordet. Jag ska läsa den ordentligt senare, men jag bläddrar i den, läser den första och sedan den avslutande dikten: ”Du har bruna ögon / precis som en grizzly”, och jag tänker på Erik Axel Karlfeldt:

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill!

dagbok

Kvantitetstid

Det är som att jag har sportlov fast jag egentligen inte har sportlov, kanske för att mina närmaste också har sportlov (även de som egentligen inte har sportlov). Jag är mycket hemhemma, fördriver tiden i soffan medan de andra i familjen stickar, tvättar bilar, jobbar på vinden, sitter i fåtöljen med hörlurar och skrattar så tårarna rinner åt roliga videor på plattan. Jag halkar runt på isiga byvägar med Nisse, och däremellan jobbar jag hårt hemma vid köksbordet för att kunna ta de där lediga stunderna. Tre gånger på samma vecka står det lunch på stan! i kalendern, och däremellan kaffe hos mommo och, en ljuvlig söndag, SKOGEN!

Ofta är jag en komplex kvinna med många behov, men ibland är mina behov mycket enkla och kan sammanfattas i det här:

Det är som göra ett helt sportlov på en enda dag. Vi startar redan från tidig förmiddag, packar med oss fårskinn och matsäck och spanar efter örnar innan vi släpper lös hunden. Ingen annan människa syns till, kanske vi är tidiga, kanske det soligare vädret dagen innan lockade mera, stigarna ut mot kåtan och sjön är upptrampade. Vi promenerar över mossen och räknar vindkraftverk, de som jag inte ens såg förra gången vi var där i snöyran. Sedan gör vi upp en lägereld, grillar korv och vegehamburgare, kokar kaffe och värmer bullar, dricker Minttukakao. Jag sjunger en suparvisa för att jag känner för det. Jag har drömt om den här dagen i flera veckor.

Efter några timmar ute i skogen åker vi hem och hänger rökluktande jackor på vädring, kokar mera kaffe och värmer bastun medan vi lagar pizza. Det är fortfarande ljust när vi går i bastun, det är eftermiddag och ännu ofattbart ljust. Vi tänker rulla oss i snön men missar skaren som finns under nysnön. Jag skrapar upp skenben och armbåge, det svider mer än den smältande snön när vi är tillbaka in i hettan.

Varenda gång jag umgås med familjen den här veckan, och det är många gånger eftersom systra mi är på besök från USA, är jag djupt tacksam och tänker att jag inte kan eller vill ta det för givet. Det är en slags motsats till när jag bodde hemma och umgicks med familjen varje dag och tog det för givet. Då ska man kunna ta det för givet, att man mer eller mindre har veckans alla dagar tillsammans. Under alla dessa luncher, kaffepauser och hundpromenader funderar jag också på hur jag föredrar kvantitetstid framom kvalitetstid. Kvantitetstid blir kvalitetstid. När min syster frågar ”Stannar du ännu på en kopp te?” är jag ju rakt dum i huvudet om jag skulle svara nej.

dagbok

Tiofingerssystemet

Ibland när jag lägger mig för natten märker jag hur mitt vänstra lillfinger spärrar. Det är stelt och kröks i en lite annan vinkel än de andra fingrarna. När jag en gång blivit medveten om det är det ännu svårare att slappna av. Hur håller jag ens fingrarna när jag inte tänker på det? Vad är den naturliga ställningen för ett lillfinger? Jag masserar lillfingret, knådar det mellan höger hands tumme och pekfinger i vänta på att känslan ska släppa. Jag lägger mig på rygg och placerar handen rakt ner på madrassen så att fingrarna kan få stöd. Ifrågasätter igen den naturliga ställningen för en hand i vila.

Jag lärde mig aldrig tiofingerssystemet, fastän vi hade en datorkurs i högstadiet där vi övade på det. Jag har lärt mig skriva för hand, både textning och skrivstil. Min naturliga handstil är en ganska rund, åt höger lätt lutande skrivstil. Ibland får jag anstränga mig för att kunna uttyda mina egna diktutkast. När jag skriver det här försöker jag räkna hur många fingrar jag faktiskt använder. Tio fingrar är det, men vissa fingrar får jobba hårdare än andra. Vänster lillfinger sträcker sig ofta ut mot kanten för ctrl eller shift. Om det behövs kan jag skriva 500 nedslag i minuten, utan att titta på tangentbordet, men qwerty-tangentbordet är inte gjort för att skrivas på snabbt, utan för att skrivas på så att skrivmaskinens typarmar inte fastnar i varandra när man skriver på engelska.

Jag tänker på Astrid Lindgren, som kunde stenografera och dessutom lär ha kunnat skriva på skrivmaskin utan att titta på tangenterna. När hon skulle göra ett arbetsprov inför en anställning ville hon imponera med sina kunskaper, och skrev hela diktamen utan att titta ner en enda gång. Först efteråt märke hon att hon hade placerat fingrarna en rad för långt ner. Hon steg upp, lämnade provtillfället och kom aldrig tillbaka.