Tag Archives: livsfilosofi

Under kontinuerlig bearbetning

Ibland skulle jag vilja skicka alla på en obligatorisk grundkurs i genusvetenskap. Lika ofrånkomligt som sexårskontroll, matematik i skolan och att betala skatt. Det är otroligt givande att läsa genusvetenskap. Det är också otroligt frustrerande att läsa genusvetenskap. Allt du har tagit för givet ifrågasätts, alla så kallade sanningar dras fram i ljuset, skärskådas och – ofta – förklaras godtyckliga, skadliga och förenklade.

Ta något så skenbart enkelt som kön. Vi lär oss att det finns kvinnor och män, att de är på sina respektive skilda sätt, och att de alltid är sina respektive skilda kön. Män är män och kvinnor är kvinnor och män är si och kvinnor är så. Inte för att folk (eller i alla fall tacksamt få) säger så rakt ut, men det är vad som finns i ryggmärgen, det vi har indoktrinerats sedan från den bokstavliga sekund vi föddes.

I verkligheten är det ju inte så enkelt. Under introduktionskursen i genusvetenskap var en av uppgifterna att skriva en arbetsdefinition av kön, det vill säga, försöka ringa in vad vi uppfattar att kön är. Denna definition fick vi sedan vidareutveckla under hela kursens gång. Det är rentav svindlande hur stor skillnad det är på den första och den senaste versionen.

Så låt mig, för mig själv och för er andra, presentera:

Arbetsdefinition av kön (under kontinuerlig bearbetning)

♦ Kön är i vårt samhälle den kanske första gruppering som görs av människor. Kön är en faktor bland andra (såsom ålder, klass, etnicitet, religion, funktionsförmåga, sexualitet med flera) som tillsammans styr hur vi uppfattas av andra (och oss själva) samt vilka erfarenheter och förutsättningar vi har i vårt samhälle. Hur dessa faktorer samspelar kallas intersektionalitet. Kön är med andra ord en bland flera maktfaktorer, där de som uppfattas som män strukturellt sett har större makt än de som uppfattas som kvinnor eller annat.

♦ Kön är flerdelat. Kön är en faktor i identiteten hos många, en del i den mentala självuppfattningen. För andra är kön helt irrelevant i skapandet av sig själv. Kön är ett socialt begrepp och det finns många normer som styr vår uppfattning av kön – kön uppfattas genom utseende, beteende och handlingar, åsikter, yrken, ting, abstrakta begrepp och tankesätt. Enligt den rådande tvåkönsmodellen ses kön som ett av alternativen ”kvinna” eller ”man”. Varje person förväntas tillhöra endera gruppen och endast den gruppen. Att stå utanför, mellan eller bortom uppdelningen ”kvinna” eller ”man” är ofta inget alternativ som ges, trots att människor kan känna sig höra till båda eller ingen av grupperna.

♦ Kön är också biologiska och anatomiska egenskaper, kopplade till reproduktionsförmåga genom könsceller, hormoner och organ. Trots att biologin inte alltid håller sig till den kulturella uppdelningen i kvinna/man, reproduceras den kulturella tvåkönsmodellen även inom biologin. Detta kan till exempel ses i hur intersexuella personer, som vid födseln inte entydigt kan kategoriseras som flicka eller pojke på grund av anatomiska skillnader i gener, hormoner och/eller könsorgan, redan som spädbarn opereras för att passera som flicka eller pojke. Även om det inte finns medicinska skäl för en operation genomförs den för att den rådande tvåkönsmodellen och dess normer ska upprätthållas. Detta binära tankesätt gällande kön syns också i den juridiska aspekten av kön, där alla måste registreras som det ena eller det andra (eller det tredje eller det fjärde eller så vidare, beroende på land, lagstiftning och kultur) och där kön syns i folkbokföring och personnummer.

♦ En person, för vilken det finns skillnader mellan de olika aspekterna av kön, kan kallas transperson. En person, för vilken alla aspekterna av kön stämmer överens med varandra, kan kallas cisperson.

♦ Kön är inte statiskt och naturgivet, utan något som är föränderligt och flytande över tid, både som begrepp inom vår kultur och eventuellt för individuella könsuppfattningar av sig själv. Detta betyder också att kön måste skapas och upprätthållas hela tiden genom olika slags handlingar och tankesätt. Kön kan verka vara en stabil faktor endast för att det hela tiden, på alla plan i samhället, reproduceras, upprätthålls och väldigt långsamt förändras och omskapas.

Låt mig höra! Vad tänker ni kring kön, om ni tänker kring kön? Har ni en egen definition av kön, eller skulle ni vilja ha en? Har ni något att tillägga, ifrågasätta eller spinna vidare på i ovanstående arbetsdefinition?

4 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

Hur många feminister…?

I tisdags var det internationella kvinnodagen. Under en dag fylldes mitt Facebookflöde (mer än vanligt) av rättframma blogginlägg, inspirerande bilder och feministiska länkar. Känslan av gemenskap – av systerskap – var enorm och kärleken var stark. Jag var glad och trygg.

Det fascinerar mig när folk som ser feminism som tråkigt, gnälligt och bittert. (Visst kan feminister vara arga, men det finns ju goda orsaker till det.) För mig är feminism bland annat en känsla av gemenskap och frihet. Feminism är att återta kontroll, att få vara precis som en vill och är samt att uppmuntra och stötta varandra. Det är i feminismen som alla blommor äntligen får en chans att blomma. Det är i feminismen som en grå värld blir regnbågsfärgad.

henSmyg(?)feministiskt statement i en butik.

Idag är det torsdag och automatisk mansdag igen. Jag måste försöka komma ihåg den där regnbågen, den där kärleken och gemenskapen för att fortsätta kämpa. För fortsätta kämpa måste vi, varje dag, tills internationella kvinnodagen inte längre behövs.

Till sist, en vits från en av mina favoritbloggar:

Hur många feminister behövs det för att byta en glödlampa?
Inga. Det är inte glödlampan som behöver bytas.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Ibland bara måste man

När jag har besökt biblioteket i Åbo har jag dragits mot ungdomsavdelningen, hyllan längst ner vid golvet, bokstaven L. Det finns en författare, David Levithan, som jag gillar skarpt (queera ungdomsromanen är min likör, som ni kanske vet). Jag har förgäves letat efter en roman, Ibland bara måste man, som jag har läst för flera år sedan och nu kände att jag måste läsa om. Jag visste inte riktigt varför, bara att.

Nu vet jag varför. Det finns en svindlande lätthet över romanen, en självklarhet i att folk är olika (som att den tuffa backen i fotbollslaget också är dragqueen och heter Infinite Darlene) och att världen är full av äventyr (som att städerskorna på skolan är börshajar – ”Våra städerskor är några av de rikaste i landet tack vare sina aktiekunskaper. De kunde ha pensionerat sig för länge sedan, men de verkar ha ett trängande behov av att städa skolor” – och att det vid varje grav på gravgården finns en liten låda med en bok där man får skriva ner saker, som hälsningar till den begravda). Jag njuter av alla fina tankar om känslor, om vänskap och kärlek och livsinställning. ”Det mesta av min styrka får jag från viljan av att vara stark. Jag blir modig när jag bestämmer mig för att vara modig.”

Jag vill dela med mig av ett stycke som verkligen kändes:

”Jag kommer att tänka på något som jag såg på lokalnyheterna för något år sedan. En ung fotbollsspelare hade dött i en bilolycka. I rutan visades alla hans vänner efter begravningen, stora bjässar till killar – alla med tårar i ögonen – som sa: ‘Jag älskade honom. Alla älskade honom så mycket.’ Jag började också gråta, och undrade om de här killarna hade talat om för fotbollsspelaren att de älskade honom medan han var i livet eller om det bara var efter döden som det märkliga ordet älskar kunde användas. Jag lovade mig själv att aldrig låta min familj och mina vänner tvivla på att jag älskar dem. De förtjänar att få veta att de ger mitt liv mening. De har rätt att veta hur mycket de betyder för mig.

‘Du vet att jag älskar dig’, säger jag till Tony nu, och det är inte första gången jag säger det. ‘Du är verkligen en av dom finaste människorna jag känner.’ Tony, som har svårt att ta komplimanger, får här den bästa av alla. Han skakar lite på huvudet och svänger med armen efter sidan. Men jag vet att han hör mig. Jag vet att han vet.

‘Jag är glad att vi är här’, säger han.”

(ur ”Ibland bara måste man” av David Levithan, s. 133-134)

8 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

8. Den viktigaste feministiska frågan enligt mig

Det känns ju som att det säger sig själv, att det inte finns en feministisk fråga som alltid är viktigare än andra. Däremot tror jag att vi alla har olika kamper att föra, olika frågor som vi brinner för. För egen del slår hjärtat extra hårt för hbtqia*-angelägenheter. Detta leder också till en av de enligt mig viktigaste frågorna inom feminism, så viktigt att jag skriver det med versaler:

RÄTTEN TILL SJÄLVDEFINITION.

Jag har ett mycket ambivalent förhållande till etiketter, i betydelsen etiketter som visar på identitet av något slag. Å ena sidan drömmer jag om en värld utan etiketter, där vi alla bara får vara precis som vi är, utan associationer, utan förutfattade meningar, utan begränsningar. Å andra sidan förstår jag människans behov att kategorisera. Vi måste kategorisera för att kunna hantera och förstå världen. Som språkstuderande tror jag på den kraft som finns i ord. Att kunna lägga ord på tankar och känslor är avgörande för att kunna förstå. Förståelse innebär sympati och gemenskap. Sympati och gemenskap är steg mot en bättre värld.

”Här om kvällen kom jag ut som queer inför två av mina vänner.

Visst, de har nog anat att jag inte är straight, men jag tror på ordets makt och självdefinitionens befrielse. Och det var en befrielse. Att vara bekväm med sig själv genom att välja de ord som inte skaver, utan de som passar själen lika bra som en läderhandske i precis rätt storlek passar handen. 24 going 25 och nu äntligen har jag hittat rätt handskstorlek” (skrivet tidigare detta år i ett mera privat hörn av internet).

Det viktiga är att vi själva får lägga etiketter på oss. Att ingen annan ska kunna kategorisera oss mot vår vilja. Det vi säger, det är sant.

Om någon säger att hen är bisexuell, så är hen det. Om någon säger att hen är kvinna, så är hen kvinna. Och om någon inte vill definiera sig själv, så är det hens rätt att låta bli. Oavsett vad. Ingen, ingen, ingen har rätt att förminska, ifrågasätta eller förvägra någon att vara sig själv. Ingen ska behöva försvara eller rättfärdiga sig själv. I förlängningen ska folk också ha rätt att definiera om sig eller sluta definiera sig. Sexualitet, kön och romantisk läggning är inte konstanta, de är flytande och föränderliga. Jag sade länge att jag var straight. Det är jag inte längre, men det betyder inte att jag var osann mot mig själv tidigare. Det betyder helt enkelt att jag såg mig som straight då, men inte gör det nu.

Jag har tidigare skrivit om hur mycket tumblr har lärt mig då det kommer till feminism och hbtqia. Jag har fått viktiga begrepp och verktyg för att kunna se mig själv och andra såsom vi verkligen är. Det är jag inte ensam om. Så här skriver en bloggare:

”Okay yes you got me.

I did indeed start identifying as asexual because I’m on Tumblr.

And you know what.

If I wasn’t on Tumblr, if this website hadn’t taught me that wonderful little word, I would still be identifying as what I did before Tumblr.

Would you like me to tell you what that word was?

Broken.”

Det var allt jag hade att säga.


*Det är knepigt att veta vilka begrepp som ska tas med. Jag använder själv hbtqia (i skrift). Det står för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera, intersexuella och asexuella. Det är inte en fullständig inkludering, men det är en början. Språket, tankesätt och uttryck utvecklas hela tiden. På engelska finns till exempel termen gsrm, som står för gender, sexual and romantic minorities. Jag håller mig till de svenska begreppen, dels för att jag är svenskspråkig och -studerande och därmed förespråkar svenska begrepp, dels för att den svenska förkortningen innefattar queer som för mig är väldigt viktigt.

2 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

Att skriva samma sak om och om igen

Ibland känns det som om jag skriver om samma sak om och om igen.

Jag skriver om feminism och teveserier. Jag skriver om andetag och om nyckelben under tunn hud. Om tonårspojkars kärlek till varandra, om converse och asfalt och rök. Om rött läppstift och whisky och svarta hattar.

Någon gång har jag tänkt på att göra som Sandra Beijer och förbjuda ord, vägra skriva vissa bokstavskombinationer. Men det går inte.

Veronica Varlow förlorade sitt hus i en eldsvåda. I sin blogg skriver hon om att känna skam inför att återkommande teman:

I feel that way every time I write about the fire.  I feel like people will think – why isn’t she over it yet?

I’ll never be over it.”

Det är kanske så det är. Jag är inte över det än. Kanske kommer jag aldrig över vissa saker, i den betydelsen att de för alltid kommer vara en del av mig, av min historia och min tankevärld. Obekvämheten i min egen kropp, som konkretiseras i ett par rosa byxor i högstadiet. Den oerhörda svärtan i att bli utnyttjad och manipulerad av en äldre man som jävlarimig borde ha vetat bättre – men också, senare: en annan man i grön huvtröja som tittade rakt på mig och såg något värdefullt. Den eviga kampen i att försöka förstå och hantera stormande känslor i en värld där tårar kan vara något obekvämt.

Jag är inte klar med feminism och rött läppstift. Jag är inte färdig med känslan av converse mot asfalt, den svarttuschade blicken mellan två unga, den stickande smaken av för billig whisky.

”Döda inte dina älsklingar”, skriver Beijer. ”Använd dem om och om igen om det gör att språket flyter enklare. Rödvinshångla passionerat med varenda stavelse som ligger dig närmare om hjärtat. Det viktigaste är att vi skriver.”

Och det är väl det. Det viktigaste är att vi skriver. Och om vad?

VeVa träffade en författare, som inte skulle skriva ännu en bok om sin mor. Så hon skrev en bok om att ensam vandra 1600 kilometer – och om sin mor.

”The last bits of advice Cheryl [Strayed] gave to me were:
Write what you’re obsessed with.  Write the truth.  And write like a motherfucker.”

Så jag fortsätter skriva om dem. Det handlar om att skriva samma sak om och om igen, och vad mer –

Det handlar om att skriva samma sak om och om igen
och om att tillåta sig det.

11 kommentarer

Filed under dagbok

2. Det här är feminism inte för mig

Minna Canth-dagen, jämställdhetsdagen, till ära ska jag ta mig an den andra rubriken i min feministiska blogglista.

Vad är feminism inte för mig?

Om det var plågsamt svårt att skriva om vad feminism är för mig, så är det lättare att skriva om vad feminism inte är för mig. Jag funderade över detta medan jag promenerade till butiken. Först känner jag mig dock tvingad till att ta upp två saker, två saker som för mig är självklarheter men som jag trots det ser att missförstås gång på gång. Alltså. Feminism för mig är inte att hata alla enskilda män (att däremot hata män som grupp och förtrycket den utövar eller hata den rådande mansnormen är en annan sak). Feminism för mig är inte att vilja ha ett matriarkat där kvinnorna innehar makten (själva definitionen av feminism innebär ju en vilja att uppnå j-ä-m-s-t-ä-l-l-d-h-e-t, tror folk att vi feminister inte vet vad vi själva gör?).

Sådärja. Nu då vi har fått det utrett, så kan vi gå över till andra viktiga saker.

Feminism för mig är inte att begränsa. Enkelt handlar det om att inte begränsa folks uttryckssätt, val och preferenser. Feminism för mig innebär inte att förbjuda alla flickor från att leka med rosa dockor och alla pojkar med blåa bilar. Det handlar om att erbjuda hela regnbågsskalan av, tja, allt till alla, oavsett kön. Feminism för mig är att bryta könsnormer – inte skapa nya, må vara motsatta sådana.

Feminism för mig är inte att döma. Det här hör starkt ihop med det ovanstående, och är något som jag har fått jobba mycket med – och fortfarande jobbar med. ”Jag dömer ingen, alla får göra och vara som de vill” är lätt att säga, men det kan vara svårare att hålla sitt ord i praktiken. Det är lätt att se en kortklippt, bisexuell feminist som jobbar som bilmekaniker som en stark förebild för kvinnor – men hur lätt är det att värdera en blonderad, heterosexuell feminist som är hemmafru på samma sätt? Om jag påstår att folk ska få tillgång till hela regnbågsskalan, så kan jag sedan heller inte rynka på näsan åt de kvinnor som intresserar sig för det nyaste modet och lackar naglarna ljusrosa eller åt de män som älskar att meka med motorcyklar och dricka öl i garaget. Anna kaikkien kukkien kukkia gäller både blommor och människor.

Ett problem som jag ser här, är att det återigen är det kvinnliga som nedvärderas. Mannen är normen, det omarkerade, det självklara och naturliga. Kvinnan är ohjälpligt Den Andra. I jämställdhetens namn uppmanas kvinnor våga ta för sig, satsa på karriären, armbåga sig fram, höja rösten – allt sådant som förknippas med mannen i dagens samhälle. För att uppnå jämställdhet ska alltså kvinnor bete sig mer som män.

. Det är inte feminism för mig.

2 kommentarer

Filed under okategoriserat

1. Det här är feminism för mig

Jag utlovade imaginärt te och dito kex. Om du hälsar på mig i min skeva lägenhet någon gång så bjuder jag på riktigt te och kakor.

Foto0571

Här. Det är här jag börjar mitt feminism-bloggprojekt. Vi börjar förstås i den viktigaste ändan. Definitivt inte den lättaste ändan, för dagens rubrik är en mycket vittspännande sådan.

Vad är feminism för mig?

Feminism för mig är en livssyn som innebär att a) jag är övertygad om att människor av alla kön är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter, möjligheter och ansvar men att b) kvinnor alltid har värderats och fortfarande värderas lägre än män. Detta är förjävligt och något som måste förändras.

Feminism för mig är tankeverktyg och analysredskap som har gjort det möjligt för mig att se det strukturella förtryck av kvinnor som existerar. Det må låta melodramatiskt, men feminismen har fått slöjan att falla från mina ögon. Genom att betrakta världen från en feministisk synvinkel kan jag se det som ligger under ytan, jag kan se de konstruktioner som konstant förtrycker kvinnor – och det är endast genom att vara medveten om dessa strukturer som jag kan börja bekämpa dem.

Framför allt är feminism för mig är ett sätt att bli säkrare i mig själv. I början kan det vara rentav förkrossande att inse att en är utsatt för förtryck, att det är omöjligt att komma ifrån detta förtryck. Sedan kommer kampviljan, insikterna, hur bitarna en efter en faller på plats och det känns som att jag står med facit på hand. Jag förstår att jag i mångt och mycket är som jag är för att jag är uppfostrad som kvinna i ett patriarkalt samhälle – en av De Andra, en av de som står lägre i hierarkin. Jag genomskådar samhällets skadliga könsnormer och jag vägrar skämmas, både då jag följer dem och då jag bryter dem.

Istället för att bara känna mig obekväm, utan att riktigt veta varför, då någon kallar mig ”lilla gumman” så förstår jag att personen utövar en härskarstrategi mot mig och vågar säga ifrån. Om en okänd kille på krogen tycker att jag ska le och inte se så sur ut, så är jag säker i min vetskap om att jag inte existerar för att behaga andra, utan att jag har rätt att vara precis som jag är och kan utan dåligt samvete be honom dra åt helskotta. Feminismen ger mig kraft att ifrågasätta den grymma utseendehetsen: att jag som kvinna värderas utifrån mitt yttre och förväntas vara missnöjd med min kropp, vilja gå ner i vikt; att det ses som naturligt och självklart att raka ben, armhålor och underliv. Feminismen har gett mig mod att lägga mindre tid, kraft och pengar på mitt utseende, och därmed få mer tid, kraft och pengar att lägga på saker som spelar större roll för mig – som en god frukost, att skriva dikter eller att njuta av hur det kittlar i magen då jag besöker en lekpark och gungar så högt att kedjorna slackar. Feminismen ger mig styrka att inte förminska mig själv, trots att patriarkatet ständigt förminskar mig. ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”, som Edith Södergran skrev.

Vet ni, det här är verkligt svårt att skriva. Det är inte bara svårt, det är nästintill smärtsamt. Det är så mycket jag vill säga, det är så många tankar som halvfärdiga rasar genom sinnet: om skambelagd sexualitet, om nedvärdering av sådant som traditionellt ses som kvinnligt, om att tvingas till heteronormativitet. Det är stormande känslor om allt från kärlek och systerskap till frustrerande oförståelse och ilska. Medan jag har skrivit detta har jag lyssnat på musik, googlat definitioner av feminism, läst feministiska bloggar, skrollat genom tumblr-flöden med taggen #feminism. Medan jag har skrivit detta har jag kommit till nya insikter. För att låna orden av en tumblr-bloggare: ”i wish men understood that when women are talking about feminism and rape culture and shit, it’s not just a political conversation. it’s not about being a “social justice warrior” or whatever. it’s about our actual lives being shaped by misogyny since childhood, and the daily reality of living in fear of violence. this isn’t a fucking game or philosophical debate. this is our fucking lives.”

Feminism för mig är inte bara en livssyn och en ideologi – det är en överlevnadsstrategi.

7 kommentarer

Filed under okategoriserat

Maurice

Jag tillbringar vändagskvällen i soffan med att titta på Maurice, en romantisk dramafilm baserad på en roman med samma namn. Det är en historia om homosexuell kärlek i England under 1910-talet. Tittaren får följa Maurice Halls liv, från skolan till universitet och in i arbetslivet, med homosexualiteten som ständig stötesten.

Jag valde att se filmen av tre orsaker:
1. En ung Rupert Graves, en favorit från Sherlock, medverkade.
2. Historiskt dramamiljöer är en fröjd för ögat – speciellt England, och speciellt skolor, och speciellt de två i kombination.
3. Jag tycker om filmer med queera teman.

Ändå trodde jag inte inte att Maurice skulle beröra mig så mycket som den gjorde. Det var långt ifrån den bästa film jag har sett, men det var något som skakade om mig:

Den enorma ångest, stress och olycklighet som homosexualiteten medförde.

Inte i sig själv – för att vara queera kärlekshistorier var de ovanligt lyckliga. De förälskade kunde vara tillsammans, och i slutet fick de varandra, såsom jag tycker att kärlekshistorier ska sluta. Men i hur andra såg kärleken. Hur karaktärerna måste smyga, ljuga, förneka, förtrycka sig själva, ignorera, låtsas, ge upp. Det gjorde mig illamående.

England år 1910. Finland år 2014. Hur långt har vi egentligen kommit? En bra bit, förvisso. Längre på vissa håll än andra – men fortfarande är homosexualitet (och alla andra sexualiteter som inte är straight) en andra klassens sexualitet, om de över huvud taget räknas med i sexualitetsspektrat. Fortfarande är homosexualitet något udda, något som kan ifrågasättas, diskuteras, dissekeras. ”Det märks att man är tillbaka i Finland”, sade en utomlandsboende vän efter att ha fått höra homofoba kommentarer ropade efter sig. Jag ville bara slå sönder något i raseri.

Jag har studerat på universitet i snart sex år. Det har inte gett mig en yrkestitel eller (ännu) en högre akademisk examen, men det har gett mig ett nytt sätt att se på världen. Det har gett mig perspektiv, analytiskt tänkande, en vidare förståelse och tolerans. Dessutom påstår jag mig vara fantasifull och mycket empatisk. Med andra ord kan jag för det mesta förstå resonemang, åsikter och ställningstaganden – må ibland vara från teoretisk synvinkel som jag själv inte över huvud taget omfattar.

Men åsikter om att homosexualitet är något syndigt/onaturligt/ofattbart/degraderande/skamfyllt/nedvärderande/annat i samma still är så långt utanför min förståelsehorisont att jag inte ens kan börja försöka förstå om så mitt liv hängde på det.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Att motsäga sig själv

Jag älskar då världen placerar ut precis rätt ord i min väg, som om orden har blivit skrivna endast för att jag ska kunna läsa dem då tiden är inne. Då jag oroligt funderar över saker jag har gjort, saker som jag ifrågasätter men som samtidigt är självklara. Jag undrar om jag har varit sann mot mig själv eller om jag har drivits av något som inte är jag.

Så snubblar jag över följande rader:

Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)

Och plötsligt är allt givet.

Jag kan vara mig själv trogen samtidigt som jag gör saker som jag inte förväntar mig. Jag är stor, jag rymmer en mångfald – och vissa delar av denna oerhörda mångfald motsäger sig själva. Dessa motsägelser står inte i väpnad strid med varandra, istället speglas de mot varandra varandra, bildar ett regnbågsspektra av otaliga själv, visar på varandras olikheter, gör mig till den mångfacetterade varelse som jag är, som vi alla är.

Så, motsäger jag mig själv? Ja, jag motsäger mig själv.

Och det är precis som det ska vara.

Och jag är inte längre orolig.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Att göra fiktion av verkligheten

Det är en onsdag, en ögonblicksbild ur ett liv. I matsalen där jag sitter med två vänner surrar det av ljud, av människors rörelse, av interaktion. En man är klädd i kostym och slips, som han är varje dag. Jag ser inte hans skor men vet att de är välputsade i brunt läder.

Jag undrar vad den mannen tänker om morgnarna då han klär på sig. När, och framför allt varför, han började bära skjorta och kostym som vardagskläder. Jag undrar hur ofta han putsar sina skor. Bakom varje människa finns historier, svindlande berättelser som jag vill samla ihop. Omsorgsfullt ta del av och få bekräftat det jag tror – att under den ofta anonyma ytan på varje främling finns en oändlig, sprakande rymd av liv. Att göra fiktion av verkligheten, som min vän L säger och jag sparar de orden i min inre rymd.

Två bord framför oss sitter en sommarjobbskollega och talar med en före detta älskare. Dåtider och relationer krockar oftare än vad jag alltid är riktigt bekväm med. Det finns en orsak till att han är en före detta och inte nuvarande älskare, och jag undrar vad min kollega ser i honom. Kanske ser hon samma saker som jag en gång såg i honom, purpurglittrande ord och känslan av att vara utvald på nåder. I tanken följer jag relationstrådarna vidare, inser att kollegan är knuten till mig via inte bara en utan två före detta älskare. Dessa destruktiva mörkermän, åh, vad jag önskar att de aldrig snärjer hungrande tonåringar igen.

Ytterligare tre bord längre fram sitter en som jag drömde om att skulle bli en älskare. Hans smala nyckelben hemsöker ännu mina tankar, blir till bleka begär i texter som jag inte vågar visa allmänheten. Att göra fiktion av verkligheten.

I min väska ligger motsatsen till fiktion, Language and Sexuality av Deborah Cameron och Don Kulick. Flera gånger under lunchen sliter jag fram boken för att läsa en rad högt i ett försök att understryka hur ord rättfärdigar tankar. ”Att skriva, att anförto ordet till rummet, vidgar språkets möjligheter till det närmast omätbara”, som Walter J. Ong skriver. Det är genom att uttala ord högt och förkroppsliga dem i papper och bläck som tankarna bakom orden blir begripliga, och därmed hanterbara. Sanningen finns i det explicit sagda, och det finns så mycket i denna värld som skulle behövas sägas mer explicit:

  • Sexuality makes up a large share of the self-perceived identity of some people, a small share of oterhs’.
  • Some people spend a lot of time thinking about sex, others little.
  • Some people like to have a lot of sex, others little or none.
  • Many people have their richest mental/emotional involvement with sexual acts they dont do, or even don’t want to do.
    (Eve Kosofsky Sedgewick (1990), ur Languange and Sexuality, s 9.)

Det är alldeles för mycket som omgärdas av skam, av osäkerhet och känslan av det onormala, bara för att ingen rättfärdigar det genom ord. Med stor iver försöker jag berätta för mina vänner om hur stor del av sexualiteten som finns och försiggår i sinnet, eller med bara sig själv involverad. ”Men det är bara den utagerade sexualiteten tillsammans med någon annan som lyfts fram!”, säger jag och vet att jag predikar för de redan frälsta. Men det är skönt att säga det högt. Det är genom att uttala mina tankar som jag rättfärdigar och bekräftar, och det är genom att göra fiktion av verkligheten som jag hanterar den oändliga, sprakande rymd vi lever i.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt