dagbok

Stockholm & Downton Abbey

Mina Stockholmsplaner var att:

  • umgås med två vänner, samt
  • gå på bio.

Det var det. Planerna fullföljdes med stort nöje.

20191013_123553

Att återse Downton Abbey var verkligen som att komma hem till en kär släkting. Biopubliken var engagerad, skrattade högt och drog kollektivt efter andan. Jag känner karaktärerna, deras egenheter, önskningar, rädslor. Jag känner det där huset, kan precis föreställa mig höjden på trappstegen som finns mellan tjänstefolkets och herrskapets våning, de vidsträckta gräsmattorna, grusuppfarten invid huvudingången. Som biotilltugg hade jag lösgodis i tantiga och barnsliga smaker: viol, lakrits, körsbär, hallon, marshmallows.

En av mina favoritsysselsättningar är att titta på när folk lagar middag åt mig. Både fredag och lördag kväll lagade folk mat åt mig medan jag tittade på. På fredag fick jag entrecôte och på lördag lasagne. Båda kvällarna blev det rödvin till.

IMG-20191013-WA0012

Vi har pratat mycket, mina vänner och jag. Om framtiden, bostäder, relationer. Om hur bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk (pris för en nybyggd tvåa: cirka 3,5 miljoner kronor, och trots ett så stort lån skulle boendekostnaderna ändå halveras jämfört med om paret fortsätter bo på hyra). Hur alla kaféer verkar ha 1. chokladbollar 2. kanelbullar.

”Du ska ha stort tack för en chattkonversation om dejtande och förhållanden vi hade tidigare i höstas”, sade jag åt min vän J. ”Den fick mig att se på saker från ett helt annat perspektiv. Jag trodde att jag hade mitt på det klara, att jag var säker i det jag gjorde. Vår konversation fick mig att inse att jag klamrade mig fast vid en väg ut ur det hela – fastän jag ju inte ville ut ur det!”

20191011_131433.jpg

På fredagen besökte vi det ljuvliga retrokaféet Älskade traditioner. Det spelades gamla svenska slagdängor, sittgrupperna på det schackrutiga golvet bestod av udda stolar och bord, det fanns en jukebox längs ena väggen och flamingon överallt. ”Jag tänkte att du skulle tycka om det!” sa min vän E glatt när jag bubblade av fröjd. Vi fikade i flera timmar. Lunch: Earl Grey & körsbärssmulpaj med vaniljglass. Sedan pratade vi så länge om chokladbollar att vi köpte sådana, tog påtår av teet, och så fikade vi lite till.

20191013_132006

På söndagen fick jag mina kullerstenar och Nationalmuseum. Jag hade inga förväntningar på stället, utan drev runt och tittade på det som fångade ögat: guldkantat porslin, kronorna i skattkammarrummet, vidsträckta gobelänger, ljuset i skulpturträdgården. Det var fullt med folk och sorl runtomkring, men inom mig spelade klassisk musik.

20191013_132116

Jag har sovit lite, drömt märkliga drömmar, saknat min pojkvän, fått blåsor mellan tårna, lett åt tjuvlyssnade samtal på tunnelbanan, ätit roliga saker. Nu har jag ännu några dagar i Pargas innan min höstlovsresa är slut.

I väskan hem: vykort, lakrits, mandelmassa, te.

20191013_121643

dagbok

Idag

Idag blir det restmat till frukost. Det är, trevligt nog, amerikanska frukostplättar med naturell yoghurt och blåbär. (Men då ska det erkännas att jag slängde bort en liten skål kokta makaroner med ärter.) Nu är kylskåpet nästan lika tomt som under sommarmånaderna.

Idag påbörjar jag min nio dagar långa höstresa. Jag tar först båten över till Stockholm och tillbringar helgen där i goda vänners sällskap och – enligt väderleksrapporten – regn. Jag hoppas på mysiga kaféer, bokhandlar, Nationalmuseet, och Downton Abbey på bio. (Svenska biografer hade den dåliga smaken att skjuta fram premiären av den ursprungliga bioplansfilmen The Goldfinch, men Downton Abbey är en värdig ersättare). Sedan blir det en knapp vecka i Pargas, som det brukar bli när jag hälsar på min vän KJ där. Där förutspår jag promenader, filmkvällar, utförande av sådana projekt som man behöver två vuxna personer till, samt långa pratsessioner i stearinljussken.

Idag är det nio dagar sedan jag senast träffade min pojkvän. Idag är det nio dagar kvar tills vi ses igen. Halvvägs, med andra ord. Aderton dagar är med råge det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi började träffas under lite mer uttalade former, när han frågade ut mig på dejt den första maj. Jag tror faktiskt aderton dagar är det längsta vi har varit från varandra sedan vi över huvud taget började umgås på tumanhand, som flirtande vänner, så sedan nyår ungefär.

dagbok

Uppbrottstider

När jag vaknar upp funderar jag vad som är poängen med allt. Det är inte så dramatiskt som det låter. Jag försöker mest få grepp om dagen, få en känsla av den, veta vad jag riktigt ska göra idag.

IMG-20191005-WA0001

De senaste dagarna har varit ett brytningsskede, ett undantagstillstånd. Lördagen kändes som söndag, söndagen kändes som söndag, måndagen var en fredag – och idag är väl tisdag, om ingen kommer och påstår något annat. Idag flyttar min syster till USA, därav de senaste dagarnas uppbrottstider. Vi har hälsat på fammo; haft strålade bra brunch med grannar och gudföräldrar; druckit kaffe med mommo och moffa; tagit skogspromenader med Nisse; bara varit hemhemma. Igår åt vi tortillas och badade bastu. Som sagt, väldigt mycket fredag för en måndag.

IMG-20191006-WA0001

IMG-20191006-WA0002
Spontant Amerikatema i brunchdukningen.

Idag (inatt) körde jag syrran till tågstationen, lassade på tunga kappsäckar, och körde sedan hem till lägenheten för att sova några timmar till. Jag drömde om fruktansvärt smärtsamma benskador, vaknade darrande av köld. Rullade in mig i en yllefilt som min gammelmormor har vävt en gång i tiden, sov vidare, drömde om svårtolkade meddelanden skrivna i skrivstil.

Nu ska jag försöka få någon ordning på den här morgonen, sedan vänta på sotaren så att jag äntligen kan börja elda i min kakelugn. Ikväll ska jag hemhem igen, klappa Nisse, bara vara. Uppbrottstider gör det än en gång klart vad som är viktigt, och vad som kan vänta.

dagbok · skönlitterärt

Systra mi

I dag är det syskondagen. Eller så var det syskondagen redan 10 april. Det är lite olika, hur man räknar, var man är. Vi är på olika ställen i dag, min syster Julia och jag, men närmare varandra än vi varit på flera månader – och nästa vecka, ja, då är vi i samma stad igen för sommaren! Jag tänker mig: skumpa, ettmeddaskaffi på villan, sushilunch, road trip. (Syrran är världens mest upptagna, men man kan ju drömma!)

Här är hon, min finaste lillasyster, och hänger på en båt förra sommaren. Hon är en väldigt duktig fotograf och bloggar också, om resor, livsstil och företagande, på juliaholmqvist.com, så det lönar sig att kolla in om man är intresserad av sånt. Jag blir alltid hungrig av hennes matfoton och tänker att jag ska följa hennes tips om egenföretagande, men sedan kommer jag aldrig till skott (se längre ner).

https://www.juliaholmqvist.com/wp-content/uploads/2018/07/white3.png

Jag brukar (eller brukade, för ju äldre vi blir desto mer gemensamt känner jag att vi börjar ha) skämtsamt säga att det enda vi har gemensamt är våra föräldrar. Vi har olika temperament, känslighet, intressen. Julia har en förmåga att alltid landa på fötterna (ibland undrar jag om våra föräldrar har ingått någon slags pakt med högre makter, om hon har fått en specialiserad skyddsängel), och är driven och företagsam på ett sätt jag bara kan drömma om. Jag älskar henne gränslöst och till tidens ände.

En av de allra, allra bästa sakerna med att ha rest så mycket med familjen är all kvalitetstid jag har fått tillbringa med min syster. När man delar sovrum och badrum under intensiva dagar, sitter bredvid varandra på långflyg och väntar på samma flygplatser, så kommer man varandra närmare på ett annat sätt än under en vardag där båda är upptagna med sina liv och, som det har varit under många år, bor på olika platser. (Tacka vet jag Whatsapp. Där kan man chatta under dagen, och skicka bilder på Nisse och vad man gör under dagen, och bestämma telefondejter.)

Vi har fått upptäcka bland annat Budapest, Prag, Kreta, London, Kap Verde, Lissabon, Thailand och Gdansk tillsammans. Här dricker vi cappuccino i Rom höstlovet 2017. Syns det att vi är släkt? (Jag skrattar nu när jag ser de här bilderna. Det är ju helt klart vem som är utbildad estenom och vem som är humanistfjant.)

22690690_10155830267952767_653862889_o

Jag skrev en dikt till och om min syster för ett par år sedan. Den står sig alltjämt.

Systra mi

Mitt tidigaste minne:
springa i sjukhuskorridorer
en nyfödd knubbis
som ska komma att bli
längre än jag

Vi delar rum
smygsover i samma säng
blicken på klockan:
20:59 till 21:00
Önska dig något

I mitt liv
har hon alltid funnits

Om somrarna
spelar vi kort
tills korten tar slut

Efter kraschen:
kunde inte tala
inte hålla en penna
men skrev med fingret
i min handflata
XXXXXXXXde första och viktigaste orden

Folk blir förvånade
Ni liknar inte alls varandra!
Vi råkar bara ha
samma föräldrar
samma familj

samma släkt
samma liv och blod
Jag är inte
om hon inte är

Kaffe och apelsinjuice
solglasögon mot morgonen
och ut ur det öppna fönstret
(där vi langade koppar och glas):
One day, baby, we’ll be old…

Knöliga kuvert på posten
med gåvor och bilder på grisar
textmeddelanden med citat
ur sånger vi skrattar åt

små små tecken till tröst
när vi är ifrån varandra

Kom och sjung!
säger hon
Jag har lärt mig
en ny låt på piano

Vad som helst
tänker jag
vad som helst

dagbok

VOTES FOR WOMEN!

Det är fredag kväll, jag har jobbat effektivt hela dagen, och nyss slukat 1½ pizza och svept ett glas rödvin. Då blir det som det blir.

Jag har varit på lajv till Sverige. Rest tillbaka till år 1912. Mitt första internationella lajv: Suffragette! Så där har jag, i form av min roll Elisabeth Wacklin, kristen nykterhetsförkämpe, i korsett och långkjol och hatt med flor, suttit i oorganiserade kommittéer, fått hela sin världsbild omskakad, lyssnat på tal av bland annat Emmeline Pankhurst och efter talet ställt mig upp för att skandera tillsammans med mina suffragist- och suffragettsystrar: VOTES FOR WOMEN!

Jag har också sovit på luftmadrass i en scoutstuga, rest i sammanlagt 3 dygn, träffat så otroligt många otroligt fina människor, haft så ont i ryggen att jag bokstavligen trodde jag skulle svimma och min vän fick leda mig från badrummet till soffan, träffat vänner, ätit citronkyckling; långfil med björksavssmak; körsbärsyoghurt; mazarin; polarbröd – sån där rolig mat som finns i västra grannlandet, köpt pinsar med suffragettemotiv, besökt gratismuseer.

Saker som Finland borde importera från Sverige:

  • genusmedvetenhet
  • feminism
  • translagen
  • lesbiska och andra queera kvinnor
  • gratis inträde till museer

Saker som Sverige borde importera från Finland:

  • torkskåp för disk
  • mobilabonnemang med obegränsat internet

Jag har vidare blivit antagen till en skrivutbilding i Helsingfors, Skriftskolan. En av de tio som antogs av fyrtioåtta sökande. Kursledare: Hannele Mikaela Taivassalo & Johanna Holmström. Lika delar spännande och skrämmande. Känner den söta smaken av revansch efter att ha blivit ratad till en handfull skrivskolor de senaste åren. Men nu skickade jag in det bästa jag hade, om även inte det mest sammanhängande, och var brutalt ärlig i det personliga brevet. ”Mina favoritdjur är kaniner och igelkottar”, skrev jag, för det kändes relevant just då, och det var bara ett par dagar innan deadline, och jag hade kommit till fuck it-skedet och brydde mig inte längre.

(Fast egentligen brydde jag mig ju, eftersom jag i sista stund bytte ut en del av de inskickade dikterna, eftersom de i och för sig var sammanhängande men inte kändes jag, inte var så uppriktiga som mina dikter kan vara. Jag skickade bland annat in en dikt där kaniner faktiskt förekommer, och de två första dikterna ur Tyll & swing. Något av det bästa jag skrivit, right?)

Ja, så nu kommer jag röra mig och skriva i Hesa en del i höst och vinter. Ifall nån vill säga hej eller så. Utöver det ska jag dansa lindy hop, gå ytterligare en skrivkurs, fara på retreat, yoga (!), lajva, gå på Children of Bodom-spelning. Och jobba lite, antar jag. Fast man vet inte så noga med sånt när man är frilansare. Får man planera sin höst utgående från fritidsintressen? (Ja, det får man!)

En känsla av att det var något annat, något ännu, dröjer kvar. Något jag tänkte att jag behöver berätta (för er, för cyberrymden, för mig själv). Men det försvann i rödvinsglaset, det andra. Nu är det fredagskväll, jag bor fortfarande ute på villan och kommer göra det ett litet tag till. Det finns ännu tid att sova, arbeta i bastukammaren, äta choklad, lägga nät, innan hösten sätter igång på riktigt.

dagbok

Någon dag

Jag har nyss kommit hem från två och ett halvt dygn i Gdansk. Man hinner gå över tusentals okända kullerstenar under den tiden. Vilken bra stad det var! Någon dag kanske jag skriver ett ordentligt inlägg om den, till och med.

Tre finurligheter från resan:

1. Gatumusikanterna, en på gitarr och en på fiol, som spelade Sagan om Ringen- och Game of Thrones-musik.

2. Byggubbarna som satte upp ett staket. Det var ett långt och omständligt arbete. De måste ta en rök och fundera på saken medan de löste problemet med för långa metalldelar mellan för korta stolpavstånd.

3. Två pirater, med trekantshatt och guldsmycken och allt, som rodde en liten eka, stor piratflagga och allt, uppför Motławafloden.

Nu har jag tvättat kläder och ätit kvällsmat. Det blev tortillachips tills munnen skruttade ihop sig av allt salt, mjölk direkt ur paketet, och en bit kylskåpskall choklad som inte var så god.

Någon dag ska jag starta ett Instagram-konto och där lägga upp alla bilder som jag nu skickar iväg till diverse vänner i diverse whatsapp-grupper.

Någon dag ska jag sparka igång den här bloggen på en något regelbunden basis igen – tisdagar och fredagar som jag en gång hade, kanske.

Men det är inte denna dag. Idag blir inte många fler knop gjorda.

dagbok

Miles to go

Under maj månads varmaste dagar befinner jag mig i huvudstaden på semester. Jag har packat ner en jacka men använder den aldrig, går istället i kort kjol och sjal och solkräm. Under nätterna sover jag sporadiskt, alltid någonstans mellan vakenhet och vila, medan Henry Winter besöker mig i drömmen och trafikljuden letar sig in genom fönstret, som står öppet dygnet runt från måndag eftermiddag till fredag morgon. Det bor dikter i luften och i bokhyllorna.

Jag bor i vanlig ordning hos min vän A, bland böcker och torkade blommor och svartvita fotografier. Det är precis lika poetiskt som det låter. Vi äter rostat bröd och kokta ägg till frukost. En dag åker jag alla kommunala färdmedel som finns: buss, metro, spårvagn, närtåg, och färja. Vi åker till Sveaborg.

32498287_10156475416052716_2278550587991654400_n

Överallt doftar det av lönnarnas honungsblomster, av hägg och hav. Till och med en tågperrong blir romantiskt i försommarkvällens ljus. Det gör inget att jag missar tåget. Det kommer snart ett till. Jag sitter kvar och andas.

Vi flanerar längs med Boulevarden, sitter på kafé, går i bokhandlar och antikvariat. Jag stjäl påskliljor en natt. Vi tittar på teveserier och jag får mitt fangirlhjärta krossat, igen. Vi dricker cava, 2,90 per glas, på en uteservering när vi egentligen skulle ta bussen hem. Det är alltid varmt. Det finns alltid något att läsa, något att titta på, något att tänka på.

Tidigt på morgonen, dagen för hemresan, det har blivit mulet och blåsigt, sitter vi i köket, de stulna påskliljorna torkar i sin vas. Jag förklarar hur jag en gång tyckte det var en bra idé att resa hem på fredag morgon, och direkt vidare till en 30-årsfest. Efter en vecka intensivliv känns det inte som en lika bra idé. You have miles to go before you sleep, parafraserar min vän Robert Frost. Så sant, så sant.

dagbok

Inåt snarare än utåt

Det har varit en givande men intensiv helg. Jag sov i olika städer, träffade olika människor. Köpte violtabletter och lagade mat och pratade arbete och liv. Hundratals kilometer under däcken innan helgen var över. Skrev små dikter sådär på sidan om, för att det inte fanns en stund över att vara ensam och arbeta.

Fyra nätter i
nya sängar men
samma mänska som
sover.

Nu känner jag att jag behöver sakta av några dagar, nästan stanna helt. Jag behöver läsa fler djupa romaner och färre stora bloggar, tillbringa mer tid i min lägenhet och mindre tid på vägen. Rikta blicken och handlingen inåt snarare än utåt. Stiga upp tidigt om morgonen, men ändå så att jag vaknar av mig själv. Följa kroppen och sinnet, känna efter, lyssna.

I kalendern lyser vardagsdagarna vita. Ett par små uppgifter i bläck varje dag, möjligen något större program. Annars: tomt. Så vill jag ha det. Så kan jag ha det. Så ska det bli.

dagbok

Vykort från Kap Verde

IMG-20180303-WA0000

Sal, Kap Verde, lö 4.3.2018

Hej!

Nu är vi äntligen här, efter att avresan blev 35 timmar försenad… Men vi är glada över att vi ändå for, för här är varmt och ljust. Jag älskar speciellt ljuset. Det är allt som en vinterglåmig nordbo kan begära. Eftersom vi (för första gången någonsin!) har all inclusive, och närmsta staden var mindre, tommare och slitnare än förväntat, tillbringar vi dagarna vid poolen eller stranden. Värmen och solen gör så gott, även om vi förstås alla hittat nåt ställe vi glömde smörja med solkräm. Vi dricker kaffe och skumpa och öl och drinkar – och vatten. Det är ett rätt stort hotellkomplex, med slingervägar och palmer, två pooler, strand, och flera restauranger som vi växlar mellan för frukost, lunch och middag.

Jag läser Donna Tartts Steglitsan för… tredje gången? Femte? Men det är spännande, för fast jag ju vet hur det går tänker jag hela tiden: ”Kanske Theo tar det här (bättre!) beslutet denna gång!” Men förstås inte. Jag ser också på Youtube-videor av Jessica Kellgren-Fozard när nätuppkopplingen tillåter (vilket inte är alltid). Den första dagen var vågorna otroliga! Flera meter höga, de bara dånade in mot stranden och havet vid vattenbrynet var bara vitt skum. Idag har det dock varit lugnare, men ändå blåsigt, så vi har legat vid stranden och vadat i havet – det är lite väl kallt att simma!

Hoppas ni har det bra allihopa, så hörs vi mera när jag är hemma igen. Många hälsningar från södern,

Sandra