dagbok

Cruising

20200616_141723

Det var en tisdag i juni då vi båda var lediga och bilen – en beige dieseldriven Mercedes från 1982 – hade kommit tillbaka från verkstaden.

IMG-20200617-WA0009

Vi klädde upp oss i finaste stassen: hatt, scarf, hängslen och rött läppstift. Jeansjackan med, för det var en blåsig dag. I korgen vatten, filt, körsbär och aprikoser.

20200616_141058

Sedan mullrade vi ut till skärgården! Replot, Björköby, Södra vallgrund. Körde runt där vi tyckte. Kastade ut körsbärskärnor genom de nervevade bilrutorna, planerade framtida vandringsturer Bodvattnet runt, körde in på återvändsvägar för att titta på fina hus. Herrgårdsgula liderdörrar och blåmålade fönsterluckor och roliga små torn.

20200616_144429

Och fina båthus.

20200616_170506

Det doftade hav och dy, och inne i Salteriet nygräddade munkar, som vi åt tillsammans med kaffe.

20200616_144442

Efter sex timmar hade jag fått nåla upp håret igen två gånger på grund av all blåst, ätit sommarens första (och troligen sommarens största) mjukglass vid Berny’s och varit till alla ställen vi hade tänkt fara till. Så då körde vi hem igen.

dagbok

Ni kunde inte kuva oss

Jag drömmer att jag har en liten flickvän. Samkönade relationer är inget som ses på med blida ögon i vårt lilla samhälle, så vi är tillsammans i smyg, skickar små lappar med kärleksord till varandra då vi inte kan träffas eller ens se på varandra öppet. En av männen i vår församling utpressar mig, tvingar mig att förse honom med sprit (alkohol ses inte heller på med blida ögon, och han tycker lite för mycket om den varan) för att han inte ska avslöja oss. Jag tycker inte om det, men går med på det.

En dag skriver jag meddelanden i svart tusch på en vägg åt min flickvän. Jag hinner inte stryka över och dölja allt innan de andra ser. Det är droppen för mig och andra likasinnade i församlingen.

Vi reser oss och går.

Jag är minst två huvuden längre än min flickvän, agerar partner och livvakt på samma gång, tänker att den som så mycket som försöker ska få se vad jag är kapabel till. Det är med förakt jag ser på de som stannar kvar, ni kunde inte kuva oss.

Som nybyggare beger vi oss av för att hitta en bättre plats att leva på, för att skapa ett samhälle där alla kan få leva som dom vill. Det är en lång resa vi påbörjar. Vi lyckas ta oss till fots till en närliggande stad, kolossala övergivna tegelkatedraler tornar upp sig överallt. Vi har stannat för att vila när flygbomberna börjar vina. Vi väjer för de kilometerhöga tegelstenstornen som rasar kring oss. Jag ser uppåt och ser hur torn efter torn faller mot mig. Långt senare stillnar det. Staden ligger i ruiner och vi hämtar andan. Alla har klarat sig.

Vi tar oss fram till en stor gräsmatta strax utanför tegelstaden. Framför oss ligger en bred flod. I horisonten, tvärs över floden, ser vi berg efter berg, alla täckta av grönska, och vid deras fötter ligger vita städer. Högst upp på ett av bergen skymtar ett enormt träd som blommar i vitt. Utan att någon säger något vet vi alla att det är dit vi är på väg. Hur länge kommer det ta för oss att nå dit, frågar en av oss en församlingsäldste, som blivit något av en ledare på vår färd. Ett år, svarar församlingsäldsten.

Vi tittar ut över floden, de grönskiftande bergen, det vita trädet. Sedan börjar vi i sakta mak ta oss nedför branten mot vattnet.

dagbok

Tur

I skrivande stund sitter jag på tåget mot Åbo. I bokstavligen skrivande stund. Jag knappar på min lilla mobilskärm, reser iväg en vecka utan dator, hoppas på att det finns tillräckligt med täckning över lindorna mellan Vasa och Seinäjoki.

Det är vackert här. Min själ lugnas av detta gråvita platta, av nedgångna och urbruktagna tågstationer, vackra i sitt förfall.

20200129_13131020200129_13004920200129_130037

Och själen behöver lugnas. Jag läser lokaltidningen på mobilen. En 25-årig man döms för att under två års tid misshandlat, förföljt, hotat, frihetsberövat och våldtagit en kvinna. Gång på gång på gång.

Orsak: Han kunde inte hantera att de inte längre var ett par.

Straff: 4 års fängelse och dryga 20 000 euro i skadestånd.

Jag tänker på att kvinnan hade tur som överlevde. Varje år dör cirka 20 kvinnor i Finland på grund av våld från närstående. De mördas, misshandlas till döds. Av en partner. En före detta partner. Av någon som det var meningen att skulle älska dem och bry sig om dem och hjälpa dem. Men som dödar dem.

Jag tänker att vi aldrig är säkra. Aldrig, aldrig. Att mannen fått besöksförbud men brutit mot det. Att kvinnan måste flytta flera gånger, bo på skyddshem, och att det inte räckte. Jag kan inte ens föreställa mig skräcken hon måste ha levt i. Kanske ännu lever i. Om fyra år är han frisläppt igen. Om det ens går så långt. Domen kan fortfarande överklagas. (Jag nästan hoppas att han överklagar, och får förlängt straff.)

Jag tänker: Brinn i helvetet. Må du aldrig känna en enda dag av lycka under återstoden av ditt miserabla liv.

dagbok

Listan om 2019

Jag hade tänkt skriva den här sammanfattningen för flera dagar sedan, kanske redan innan nyår. Men saker kom i vägen: ett nyår, kroppsliga åkommor, en rentav förlamande trötthet, en moffa på sjukhus. (Jag mår bättre nu, tackar som frågar, och moffa är också på bättringsvägen, tack alla högre makter för att detta år inte behövde börja i sorg.)

Men nu, nu blir det av att åka igen.

Gjorde du något år 2019 som du aldrig gjort förut?

Köpte lägenhet, fick en pojkvän, höll skrivkurser, reste till USA, bevittnade min systers vigsel. Alla stora, nya saker med oändligt många små nya saker inbakade.

Det går för övrigt inte att sammanfatta vår Orlandoresa, men här är några ögonblicksbilder i alla fall.

IMG_1652

DSC_2703

DSC_2711_1575606415034

IMG_1770

IMG-20191130-WA0021

IMG-20191206-WA0001

IMG-20191215-WA0021

Höll du några av dina nyårslöften för 2019?

Det enda nyårslöfte jag minns att jag gav är mitt stående nyårsmål, och också det jag misslyckades med: att läsa minst 52 böcker. Jag stannade visst på 28.

”Det är på grund av dig som jag inte har läst lika mycket böcker i år som jag brukar”, säger jag till min partner. ”Förlåt”, säger han och skrattar och är nog inte det minsta ledsen över det. Jag är nog inte heller det minsta ledsen över det, egentligen.

Har du något nyårslöfte för 2020?

Många. Fast jag kallar dem nyårsmål, och de är inte huggna i sten. Fortsätta dricka ett glas vatten varje morgon och äta mina vitaminer. Prova på att börja gymträna. Öva mig att kula. Hälsa oftare på mommo & moffa. Skriva dikter. Meditera varje dag. Läsa minst 30 böcker under året (för låt oss vara ärliga, om jag fortsätter ha pojkvän så fortsätter min tid att gå åt till annat än läsande).

Vilka länder besökte du?

Sverige och USA.

Bästa matupplevelsen?

Jag åt marinerade jordgubbar med maräng och grädde en kväll i november och det var himmelskt.

Bästa köpet?

Lägenheten.

Vad spenderade du mest pengar på?

Lägenheten, lätt. Har aldrig lagt ut sådana summor på något tidigare (även om 85 % var lånade pengar). Många tusen på bostaden, och så några tusen till på renovering.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ännu en sommar på villan.

20190607_151340

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag tror jag har varit gladare, men också mer känslosam. Jag har gråtit oerhört mycket.

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrivit dikter.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Tvivlat över förhållanden och stressa över jobb herregud att man aldrig lär sig.

Vad gjorde du på din födelsedag?

Bjöd två vänner på gårdagens pavlovarester, drack te och hade det så nöjsamt så. Min då inte ännu pojkvän dök upp direkt från jobbet för att ge mig två blombuketter: en stor och yvig med lila, vita och gula blommor, och en mindre med midsommarrosor. Han kom ihåg att midsommarrosor var min favorit. Mina vänner gav honom 12 poäng för det utförandet.

20190619_184621
Alla mina födelsedagsbuketter.

Bästa boken du läste i år?

De två gamla favoriterna Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff och Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren, samt novellen Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist, som lämnade i tankarna långt, långt efter att jag hade läst ut den.

Vem saknade du?

Vivi, men henne fick jag äntligen träffa i år ♥

De bästa nya människorna du träffade?

Min systers amerikanska svärfamilj tog emot oss med öppet hjärta och öppet hus. Ett varmare och mer generöst mottagande kunde vi inte ha önskat oss. Vi hade aldrig träffats förut, men genast blev deras hem vårt home away from home.

Dog någon som stod dig nära?

Nej tack och lov!

Något du önskade dig och fick?

En egen lägenhet. Här var första glimten av kakelugnen och mitt efterlängtade trägolv som jag sedermera lät slipa upp och olja in.

20190131_115901

Något du önskade dig och inte fick?

En arbetsgemenskap, stabilare jobbsituation.

Något oväntat som hände?

Hela den här förhållandegrejen är ju ett enda stort oväntat. Jag vänjer mig fortfarande. Ibland går det bra, ibland går det sämre.

Högsta önskan just nu?

Attt ingen kommer dö på länge än.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag kommer väl nog i praktiken köra på i samma gamla hjulspår, är de sedan bra eller dåliga, håh håh ja ja.

Fast jag ska faktiskt lära mig filéa abborre i sommar. Igen.

dagbok

Förmodat låsta dörrar

Här om veckan var jag en vända till huvudstaden. Jag skulle träffa en långväga vän som kom till hemlandet över jul. Samtidigt var jag på möte hos ett förslag som jag jobbar för, fick slutligen skaka hand med folk som jag mejlat med i flera år.

I närheten av de fina förlagskvarteren finns Pestparken med en gammal träkyrka som jag många gånger gått förbi och velat titta in i, men som alltid varit låst. Enligt anslaget på dörren ska den vara låst även denna gång, men jag har ryckt i förmodat låsta kyrkdörrar förr och ibland sluppit in. Och denna gång är dörren öppen.

Inne i den ljusa kyrkan värmer en liten orkester upp. Jag inser att det ska hållas De vackraste julsångerna i kyrkan lite senare den kvällen, och jag hinner i lugn och ro gå till Stockmann för att titta på julprydnader och köpa godis och julkaffe, och gå vilse på vägen ut och komma ut genom en helt annan dörr än den tänka, för Stockmanns våningsplan och uppbyggnad är bortom mänskligt förstånd. Jag promenerar tillbaka till kyrkan. Det regnar och juleljusen får kämpa för att synas i mörkret. Sedan sitter jag i hårda och rakryggade kyrkbänkar, lättad över att få häkta av mig min tunga ryggsäck och vila en stund, och äter godis så där lite i smyg medan kyrkan långsamt fylls upp med folk.

dagbok

Nu

Nu. Nu har jag äntligen jobbat färdigt för denna november. Det blev mycket mera arbete än beräknat, så jag har varit jobbstressad på ett sätt som jag inte tror jag har varit sedan studietiden – kroppen minns det, hjärtklappningen, svårigheterna att sova, andan som sitter för högt i bröstet. Nu har jag tvättat, och städat, och ordnat. Kylskåpet är nästan tomt, cykeln är inställd i källaren för säsongen, julprydnaderna är inte framplockade, men nog utsedda. Nu gäller det bara (”bara”) att packa: festklänning, smycken, tröjor, bekväma skor, strumpbyxor, gåvor, böcker, kort, stödstrumpor, kjolar, den begagnade jeansjackan jag fick i födelsedagspresent av min syster – den som är köpt och buren av henne på andra sidan Atlanten.

Nu. Nu är det bara några dagar tills vi reser till Orlando, USA. Till Floriida, med betoning på -ida, som min gammelmommo Momi sa när hon reste dit som pensionär, för första gången i sitt liv var längre bort än till Sverige. Vi ska hälsa på min syster och hennes fästman med familj. Närvara vid deras vigsel. Fira Thanksgiving, delta i ett välgörenshetslopp, fara på roadtrip, åka till Disney World. Så många nya saker att uppleva! Det är väldigt spännande och väldigt nervöst på samma gång. Det här blir den största resan vi någonsin har gjort, på många plan.

Foto: Julia Holmqvist
dagbok

Stockholm & Downton Abbey

Mina Stockholmsplaner var att:

  • umgås med två vänner, samt
  • gå på bio.

Det var det. Planerna fullföljdes med stort nöje.

20191013_123553

Att återse Downton Abbey var verkligen som att komma hem till en kär släkting. Biopubliken var engagerad, skrattade högt och drog kollektivt efter andan. Jag känner karaktärerna, deras egenheter, önskningar, rädslor. Jag känner det där huset, kan precis föreställa mig höjden på trappstegen som finns mellan tjänstefolkets och herrskapets våning, de vidsträckta gräsmattorna, grusuppfarten invid huvudingången. Som biotilltugg hade jag lösgodis i tantiga och barnsliga smaker: viol, lakrits, körsbär, hallon, marshmallows.

En av mina favoritsysselsättningar är att titta på när folk lagar middag åt mig. Både fredag och lördag kväll lagade folk mat åt mig medan jag tittade på. På fredag fick jag entrecôte och på lördag lasagne. Båda kvällarna blev det rödvin till.

IMG-20191013-WA0012

Vi har pratat mycket, mina vänner och jag. Om framtiden, bostäder, relationer. Om hur bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk (pris för en nybyggd tvåa: cirka 3,5 miljoner kronor, och trots ett så stort lån skulle boendekostnaderna ändå halveras jämfört med om paret fortsätter bo på hyra). Hur alla kaféer verkar ha 1. chokladbollar 2. kanelbullar.

”Du ska ha stort tack för en chattkonversation om dejtande och förhållanden vi hade tidigare i höstas”, sade jag åt min vän J. ”Den fick mig att se på saker från ett helt annat perspektiv. Jag trodde att jag hade mitt på det klara, att jag var säker i det jag gjorde. Vår konversation fick mig att inse att jag klamrade mig fast vid en väg ut ur det hela – fastän jag ju inte ville ut ur det!”

20191011_131433.jpg

På fredagen besökte vi det ljuvliga retrokaféet Älskade traditioner. Det spelades gamla svenska slagdängor, sittgrupperna på det schackrutiga golvet bestod av udda stolar och bord, det fanns en jukebox längs ena väggen och flamingon överallt. ”Jag tänkte att du skulle tycka om det!” sa min vän E glatt när jag bubblade av fröjd. Vi fikade i flera timmar. Lunch: Earl Grey & körsbärssmulpaj med vaniljglass. Sedan pratade vi så länge om chokladbollar att vi köpte sådana, tog påtår av teet, och så fikade vi lite till.

20191013_132006

På söndagen fick jag mina kullerstenar och Nationalmuseum. Jag hade inga förväntningar på stället, utan drev runt och tittade på det som fångade ögat: guldkantat porslin, kronorna i skattkammarrummet, vidsträckta gobelänger, ljuset i skulpturträdgården. Det var fullt med folk och sorl runtomkring, men inom mig spelade klassisk musik.

20191013_132116

Jag har sovit lite, drömt märkliga drömmar, saknat min pojkvän, fått blåsor mellan tårna, lett åt tjuvlyssnade samtal på tunnelbanan, ätit roliga saker. Nu har jag ännu några dagar i Pargas innan min höstlovsresa är slut.

I väskan hem: vykort, lakrits, mandelmassa, te.

20191013_121643

dagbok

Idag

Idag blir det restmat till frukost. Det är, trevligt nog, amerikanska frukostplättar med naturell yoghurt och blåbär. (Men då ska det erkännas att jag slängde bort en liten skål kokta makaroner med ärter.) Nu är kylskåpet nästan lika tomt som under sommarmånaderna.

Idag påbörjar jag min nio dagar långa höstresa. Jag tar först båten över till Stockholm och tillbringar helgen där i goda vänners sällskap och – enligt väderleksrapporten – regn. Jag hoppas på mysiga kaféer, bokhandlar, Nationalmuseet, och Downton Abbey på bio. (Svenska biografer hade den dåliga smaken att skjuta fram premiären av den ursprungliga bioplansfilmen The Goldfinch, men Downton Abbey är en värdig ersättare). Sedan blir det en knapp vecka i Pargas, som det brukar bli när jag hälsar på min vän KJ där. Där förutspår jag promenader, filmkvällar, utförande av sådana projekt som man behöver två vuxna personer till, samt långa pratsessioner i stearinljussken.

Idag är det nio dagar sedan jag senast träffade min pojkvän. Idag är det nio dagar kvar tills vi ses igen. Halvvägs, med andra ord. Aderton dagar är med råge det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi började träffas under lite mer uttalade former, när han frågade ut mig på dejt den första maj. Jag tror faktiskt aderton dagar är det längsta vi har varit från varandra sedan vi över huvud taget började umgås på tumanhand, som flirtande vänner, så sedan nyår ungefär.

dagbok

Uppbrottstider

När jag vaknar upp funderar jag vad som är poängen med allt. Det är inte så dramatiskt som det låter. Jag försöker mest få grepp om dagen, få en känsla av den, veta vad jag riktigt ska göra idag.

IMG-20191005-WA0001

De senaste dagarna har varit ett brytningsskede, ett undantagstillstånd. Lördagen kändes som söndag, söndagen kändes som söndag, måndagen var en fredag – och idag är väl tisdag, om ingen kommer och påstår något annat. Idag flyttar min syster till USA, därav de senaste dagarnas uppbrottstider. Vi har hälsat på fammo; haft strålade bra brunch med grannar och gudföräldrar; druckit kaffe med mommo och moffa; tagit skogspromenader med Nisse; bara varit hemhemma. Igår åt vi tortillas och badade bastu. Som sagt, väldigt mycket fredag för en måndag.

IMG-20191006-WA0001

IMG-20191006-WA0002
Spontant Amerikatema i brunchdukningen.

Idag (inatt) körde jag syrran till tågstationen, lassade på tunga kappsäckar, och körde sedan hem till lägenheten för att sova några timmar till. Jag drömde om fruktansvärt smärtsamma benskador, vaknade darrande av köld. Rullade in mig i en yllefilt som min gammelmormor har vävt en gång i tiden, sov vidare, drömde om svårtolkade meddelanden skrivna i skrivstil.

Nu ska jag försöka få någon ordning på den här morgonen, sedan vänta på sotaren så att jag äntligen kan börja elda i min kakelugn. Ikväll ska jag hemhem igen, klappa Nisse, bara vara. Uppbrottstider gör det än en gång klart vad som är viktigt, och vad som kan vänta.

dagbok · skönlitterärt

Systra mi

I dag är det syskondagen. Eller så var det syskondagen redan 10 april. Det är lite olika, hur man räknar, var man är. Vi är på olika ställen i dag, min syster Julia och jag, men närmare varandra än vi varit på flera månader – och nästa vecka, ja, då är vi i samma stad igen för sommaren! Jag tänker mig: skumpa, ettmeddaskaffi på villan, sushilunch, road trip. (Syrran är världens mest upptagna, men man kan ju drömma!)

Här är hon, min finaste lillasyster, och hänger på en båt förra sommaren. Hon är en väldigt duktig fotograf och bloggar också, om resor, livsstil och företagande, på juliaholmqvist.com, så det lönar sig att kolla in om man är intresserad av sånt. Jag blir alltid hungrig av hennes matfoton och tänker att jag ska följa hennes tips om egenföretagande, men sedan kommer jag aldrig till skott (se längre ner).

https://www.juliaholmqvist.com/wp-content/uploads/2018/07/white3.png

Jag brukar (eller brukade, för ju äldre vi blir desto mer gemensamt känner jag att vi börjar ha) skämtsamt säga att det enda vi har gemensamt är våra föräldrar. Vi har olika temperament, känslighet, intressen. Julia har en förmåga att alltid landa på fötterna (ibland undrar jag om våra föräldrar har ingått någon slags pakt med högre makter, om hon har fått en specialiserad skyddsängel), och är driven och företagsam på ett sätt jag bara kan drömma om. Jag älskar henne gränslöst och till tidens ände.

En av de allra, allra bästa sakerna med att ha rest så mycket med familjen är all kvalitetstid jag har fått tillbringa med min syster. När man delar sovrum och badrum under intensiva dagar, sitter bredvid varandra på långflyg och väntar på samma flygplatser, så kommer man varandra närmare på ett annat sätt än under en vardag där båda är upptagna med sina liv och, som det har varit under många år, bor på olika platser. (Tacka vet jag Whatsapp. Där kan man chatta under dagen, och skicka bilder på Nisse och vad man gör under dagen, och bestämma telefondejter.)

Vi har fått upptäcka bland annat Budapest, Prag, Kreta, London, Kap Verde, Lissabon, Thailand och Gdansk tillsammans. Här dricker vi cappuccino i Rom höstlovet 2017. Syns det att vi är släkt? (Jag skrattar nu när jag ser de här bilderna. Det är ju helt klart vem som är utbildad estenom och vem som är humanistfjant.)

22690690_10155830267952767_653862889_o

Jag skrev en dikt till och om min syster för ett par år sedan. Den står sig alltjämt.

Systra mi

Mitt tidigaste minne:
springa i sjukhuskorridorer
en nyfödd knubbis
som ska komma att bli
längre än jag

Vi delar rum
smygsover i samma säng
blicken på klockan:
20:59 till 21:00
Önska dig något

I mitt liv
har hon alltid funnits

Om somrarna
spelar vi kort
tills korten tar slut

Efter kraschen:
kunde inte tala
inte hålla en penna
men skrev med fingret
i min handflata
XXXXXXXXde första och viktigaste orden

Folk blir förvånade
Ni liknar inte alls varandra!
Vi råkar bara ha
samma föräldrar
samma familj

samma släkt
samma liv och blod
Jag är inte
om hon inte är

Kaffe och apelsinjuice
solglasögon mot morgonen
och ut ur det öppna fönstret
(där vi langade koppar och glas):
One day, baby, we’ll be old…

Knöliga kuvert på posten
med gåvor och bilder på grisar
textmeddelanden med citat
ur sånger vi skrattar åt

små små tecken till tröst
när vi är ifrån varandra

Kom och sjung!
säger hon
Jag har lärt mig
en ny låt på piano

Vad som helst
tänker jag
vad som helst