”Being gay is like glitter. It never goes away.”

I går städade jag mitt badrum i lägenheten för första gången denna sommar. (Är det här jag ska påminna om att jag inte bor i min lägenheten under sommaren, alls, och har sovit noga räknat en natt där de senaste månaderna?) Jag har fått ett nytt badrumsskåp som under svett och svordomar har borrats fast. Nu ska kakeldammet väck.

När jag har skurat toalettstolen, torkat damm, dammsugit och torkat golvet så hittar jag ett rosa glitterkorn från Pridelördagen i juni.

Jag tänker att det är som Lady Gaga sagt: ”Being gay is like glitter. It never goes away.”

Jag tänker på de tre stegen till att bli av med glitter:
Först sopar du upp det.
Sedan dammsuger du upp det.
Till sist lär du dig leva med det.

Två minnen i tillbakablick i kärlek till Vasa Pride anno 2019:

Tryggheten.

Folk gillar och älskar Facebookinlägg, foton, statusuppdateringar.  En granne säger att han uppskattade lokaltidningens bevakning av hela Pride, att han tyckte om att läsa intervjun med mig. Folk har stöttat, hejat, peppat. I en chatt där vi planerar vår Pridelördag kommer folk ut: Om ni inte visste det redan, så är jag ju trans/bi/icke-binär/asexuell/polyamorös/pansexuell … Att folk vågar. Att folk vill. ”Vi ryms alla under regnbågen!” skriver en. Vi ryms alla under regnbågen. Vi håller alla varandra om ryggen och i varandras händer.

Vänner under regnbågen. Solglasögonen är hans.

Kärleken.

Vi är på väg hemåt på kvällen för att jag ska byta strumpor innan firandet fortsätter. Sådant behöver man göra ibland. Tvärs över gatan går en flicka med blomkrans och tygkasse i regnbågsmönstrat. Jag vet att hon har fräknar och ett stort leende, för hon dansade lindy hop på prova-på-tillfället som jag drog i början av Prideveckan. Vi vinkar åt varandra. ”Thank you for marching for me!” ropar hon. Jag har figurerat i lokaltidningen dagen innan, mitt officiella komma-ut-ur-garderoben, där jag berättar vad det innebär att vara queer och att jag vill gå i Prideparaden för alla de som av någon anledning inte kan. ”I’m glad I could do it!” svarar jag, och hon formar ett hjärta med händerna till svar.

Längre kvar än ljuset

Jag drömmer att jag är på någon slags medeltidsvecka, vi har alla medeltida kläder på oss. En vän kommer fram till mig och är orolig. ”Det är inte för sent att ordna upp det ännu med din pojkvän, vet du. Han tog väldigt illa upp, men han förstår nog om du förklarar.” Jag visste inte ens att vi var osams, min pojkvän och jag, men greppar i samma sekund att det rör sig om ett missförstånd – jag hade tillbringat en kväll med mina vänner istället för med honom, men jag hade ju redan planerat att träffa mina vänner! Vi hade aldrig bestämt träff, han och jag. Han måste bara ha missuppfattat, och jag måste förklara det för honom så snabbt jag kan.

Men han har blivit uppdragen på scen från publiken och deltar i en gycklarföreställning. Han kommer emot mig med någon slags knep och knåp som han ska lösa, ber om hjälp. Det osagda och outredda ligger i luften mellan oss, fast vi försöker vara som vanliga. Jag kan inte hjälpa honom med problemlösningen. ”Efter föreställningen”, tänker jag. ”Så fort föreställningen är över ska vi prata.” Jag försöker trycka ner fyra stora ballonger i min väska medan vi pratar, det är knappt så att jag får fast dragkedjan utan att spränga ballongerna, men jag vet att det är viktigt att jag lyckas få ner dem intakta. Han går vidare för att få hjälp av någon annan.

En annan vän närmar sig mig, även hon i medeltida kläder. För att trösta mig sjunger hon en otroligt fin sång på danska, som med drömmars logik snart övergår i svenska:

När du en gång lämnar denna jord
ska du veta att du är
större än det du sett och gjort

När du en gång släpper tag om denna dag
ska du veta att du är
mer än det du trott och sagt

Jag vill teckna linjerna av minnena
som stannar längre kvar än ljuset

Vi är högt över granskogshorisonten och hela himlen lyser av den uppgående solen.

Prova på poesi!(?)

För några år sedan anmälde jag mig till en poesikurs vid Arbis. Den blev inställd för att det endast var en anmäld (dvs. jag). Nu svänger vi på steken och placerar mig på annat ställe i klassrummet – kanske det går bättre då?

Ren poesi i Lissabon.

Jag kommer alltså att dra två kortkurser i poesiskrivning i höst (förutsatt att jag får tillräckligt många deltagare, hah)!

Tanken med kurserna är att:

• diskutera vad poesi är, gör och används till
• genom korta, praktiska övningar prova på att skriva poesi
• kanske läsa upp de skrivna alstren för de andra i gruppen – allt frivilligt förstås!
• utforska den kreativa, lekfulla och tillåtande sidan av poesi, och komma ifrån uppfattningen om poesi som något svårt eller pretentiöst.

Kylskåpspoesi (på ett köksbord!) är också poesi, är definitivt poesi.

Låter det som något för dig? Kurserna hålls en onsdag, 2.10, i Vasa (läs mer här) och två lördagar, 21.9 och 5.10, i Korsholm (läs mer här).

Inget behov av förhandskunskap inom poesi eller annat skrivande! Kom som du är, med penna och anteckningsblock i väskan. Välkommen med ♥

Dimma och fisk

Jag hade tänkt fara på socialdans och göra det man gör på socialdans: dansa lindy hop och prata med folk. Men när vi körde hem från jobbdagen och den efterföljande familjelunch kände jag bara nej, jag orkar inte, jag vill inte. Jag ville dricka kaffe på verandan, baka en paj, lägga ut nät. (Nåja, jag vet inte hur aktivt jag ville lägga ut nät just denna gång, men jag har bestämt mig för att så länge mommo vill fiska så agerar jag fiskarmedhjälpare, ror båten om hon sköter näten, alternativt sköter näten om mamma ror båten. Sådan är våran arbetsfördelning. Mamma vägrar ta ut fiskar ur näten annat än i nödfall. Moffa rensar nitton gånger av tjugo.)

(Igen: Jag tog ett enda foto av mina pajbakarförberedelser. Mamma påpekade hur ful bakgrunden var. Jag påpekade att jag är en sån bloggare som tar ett enda foto, dessutom med fula bakgrunder.)

Denna vecka har jag vikarierat tre dagar som assistent i en lågstadieskola. Som alltid när jag rör mig bland elever ökar min respekt för alla som jobbar i skolor. Vilket enormt arbete de gör för att uppfostra, utbilda och stötta barn. E n o r m t.

Dessa rallarrosor mötte mig imorse. Jag tyckte de var så fina då. Jag vet inte om de är så fina nu, men de får stå som påminnelse om fem-sekunders-carpe-diem: man kan inte carpa dagen hela tiden, tjugofyra sju, så då får man fånga dagen ens fem sekunder i taget: Dofta på ett nyöppnat paket kaffe. Äta hallon direkt från busken. Titta på rallarrosor.

Morgonen mötte mig också med denna dimma. Då tycker jag man ska lyssna på Ulvens döttrar för att komma i stämning. Dimman håller andan …

En kväll i veckan satte jag mig ute på verandan, i solstolen i hörnet, den bästa platsen, med en tekopp och en bok jag fick i inflyttningspresent i maj. Jag har inte haft tid eller ro att läsa den förrän nu, men den passade precis. Lagom lättläst och hög igenkänningsfaktor bland karaktärerna. Sedan vakade jag alldeles för länge för att jag läste boken och dessutom hade en engagerande chattdiskussion om semikolon. Ja, jag är allvarlig. Ja, detta är nivån av språknörderi som jag ägnar mig åt när jag kan. Semikolon klockan elva, kvällen innan en arbetsdag.

Det är bråda dagar på gång. Allt som inte är akut och allt som jag förknippar med hösten (jobbplanering, städa lägenheten) får vänta. Imorgon är det talkodag hemhemma: Vi ska tömma, röja och städa upp ett förråd. Träffa vänner på kvällen. På söndag: Afternoon tea. Jag ska stå för sconesen. På måndag kommer en saknad person hem och jag tänkte inte göra något annat än umgås med den ett par dagar, helst. Sedan mera jobb och planeringstillfällen. Sedan en helg i Åbolands skärgård med mina äldsta vänner.

Men först ska vi ta den här helgen. Rabarberpajen är i ugnen. Glad fredagskväll på er!

Strumpbyxor och te

Vissa bloggare brukar ju visa vad de har köpt, inte sant? Jag var till stan idag på uppköp av ungefär två tredjedelar nödvändiga saker, och en tredjedel inte-precis-absolut-nödvändiga-men-ändå-inte-helt-onödiga saker. De matchade så fint med varandra att jag riktigt vill visa upp dem.

Vad har jag då satt dryga 50 euro på idag? Jo:

• ett underlakan
• en schampotvål
• ekologiskt Russian Earl Grey-te (som jag skrivit en dikt om)
• deodorant
• tandkräm
• tandborste
• buteljgröna strumpbyxor

Det här med att köpa saker är inte oproblematiskt för mig. Jag stod och googlade både N.A.E. och Lavera vid kosmetikhyllan. Tänk om de har skadliga ingredienser? Tänk om de är testade på djur? Vad är den rekommenderade flourmängden i tandkräm?

Men jag kan ju inte leva med full kontroll över alla aspekter i hela livet heller (fastän jag gärna skulle vilja, hah). Ibland måste man bara köpa tandkräm och tandborste. Och deodorant. Ibland vill man ha nya strumpbyxor, för att man aldrig har haft buteljgröna och ens två par lila favoritstrumpbyxor har hål på tårna respektive vaden. Och ibland vill man bara köpa ett nytt underlakan, för att de man har a) är köpta på rea år 2016 b) är ljusrosa och ljusgula.

P.S. Hur många foton jag tog innan jag var nöjd? Ett. Ett enda. Det är min nivå av bildbloggande.

Storkyro anno 1700

Andra helgen i augusti är det 1700-talsmarknad i Storkyro, och mamma och jag har en om inte årlig, så i alla fall nästan årlig tradition att fara dit.

Dagen började med sol genom spetsgardinerna. Jag vaknade ur en dröm där det snöstormade och vi hade därför bestämt oss för att inte fara på marknaden. Här ligger den litteratur jag för tillfället håller på med: Till vänster Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff läser jag för andra gången, och jag njuter storligen av att röra mig i den välskrivna fantasyvärlden. Till höger en novellsamling från Novellix som jag har tänkt läsa hela sommaren, men ännu inte kommit mig för. Jag fantiserade om att läsa den under lugna, varma julidagar, men om sådana någonsin fanns (främst ”lugn”-delen var svårfångad) så är det för sent nu. Kanske lugna, varma augustidagar. Under den ligger pärlan Locus amoenus av Eva-Stina Byggmästar, en utsökt pralin till diktsamling som smakar körsbär och socker och doftar av parfym och äppelblom.

Här står jag framför Storkyro gamla kyrka, hej hej! Att gå på marknad är att uppleva med alla sinnen. Fötterna trampade grus och gräs, det doftade grillrök från den helstekta grisen, stråhatten skyddade från solljus och hetta, det hördes flöjt och fiol från ensemblen som spelade klassisk musik och dova trumslag från ett marknadsstånd som sålde bland annat djurben, rökelse och hemmagjord kosmetika.

Det fanns inte bara en långhårig smed i kilt, utan hela tre. Samt tre andra smeder, kanske med långt hår men inte med kilt. Här var en av de glada smederna som gärna poserade för en bild.

Jag köpte sammanlagt tre läppomada (smaker: blåbär, pepparmynta, kaffe) och en bukett torkade blommor. Mamma köpte ett bröd och fem sockermunkar. Jag gladdes åt det gamla gardet som marscherade genom marknadsområdet till taktfasta trumslag. (Ett annat år hade ett adligt 1700-talssällskap i krinoliner och höga peruker slagit upp en vit paviljong för att inta sin middag där. Det var linneduk och silverfat och kristallglas, vindruvor och bakelser och bröd, vin och sherry, hela baletten!)

På vägen hem gjorde vi en avstickare till Orisberg, en av Österbottens få herrgårdar. Vi visste inte vad som väntade, men vi hittade en kyrka som var så liten att det inte fanns någon altartavla, för där altartavlan vanligen är fanns här predikstolen.

Här är jag och min allrakäraste mamma invid Kotilammi strand. (Mellan oss finns Orisberg herrgård, men den syns inte i solljuset.) Syns det att vi är släkt? Säg hej till mamma!

Konstens natt

Andra torsdagen i augusti. Redan tidigt under eftermiddagen samlas folk i stan: vänner, familj, bekanta, främlingar. Längs gågatan doftar det grillrök och lakrits. På en innergård tillagas helstek gris. Folk har fladdriga sommarkläder, cyklar, hundar. Jag har kort, svart klänning, jeansjacka och näsring.

I strålande solsken – som inte alls utlovats, så jag har inga solglasögon med – sitter jag, två av mina äldsta vänner, en tysk, två britter och en hund. Vi dricker kaffe och äter tårta i flera omgångar. Alla är så snälla och trevliga, och jag som kan ha svårt med nya sociala sällskap kommer på mig själv med att hålla låda och berätta om allt från lajv till min systers kommande bröllop.

Karnevalskänslan är påtaglig. Jag är glad hela tiden. Det är trångt om saligheten på gator och torg, det hörs musik från alla håll, och på åtta timmar hinner jag:

• diskutera bordsrollspel
• äta nämnda tårta
• dansa lindy hop
• lyssna till singer-songwritermusik
• applådera och vissla åt en burleskshow
• se en och en halv kortfilm
• äta hamburgare (till och med två gånger)

När annars än under Konstens natt?

Min fenomenala vän Nightbird på Ritz …

… och hennes briljanta vän och kollega Mäkkelä.

När klockan närmar sig midnatt kör jag mopon hem till min lägenhet – jag har inte bott där på hela sommaren, alla persienner är neddragna, i hallen ligger ännu två prideskyltar och ett ouppmonterat badrumsskåp, det enda som finns i kylskåpet är alkohol och jordnötssmör – för att duscha. Sen kör jag till en lägenhet i andra ändan av stan för att sova där, för där finns ett alltid efterlängtat sällskap.

Idag förflyter i ett märkligt solgass och för varma kläder (de enda vettiga jag hade i lägenheten – som sagt, jag bor inte där, och har därmed inga av mina vardagssommarkläder där). Det blir så när man stiger upp två gånger (första frukost: en halv kopp kaffe och några bitar lakrits; andra frukost: kaffe, apelsinjuice, rostat bröd med smör och ost, melon, mörka vindruvor, bondost, paprika, stekt ägg, bacon) och alternerar mellan sällskap (men vilka fina sällskap, ändå).

Och imorse, mellan frukostarna, såg jag att någon hade köpt mig kaffe via ko-fi, och lämnat ett så fint meddelande om mina dikter i allmänhet och om Vart sommarn tog vägen och Rallarrosor i synnerhet. Min första ko-fi-kaffe någonsin! Tusen tack, du kaffeköpare – och tusen tack alla ni som läser och kommenterar mina dikter. Ni värmer en poets fladdriga lilla hjärta ♥

Vart sommarn tog vägen

”Vart tog sommarn vägen?”
frågan han
i början av augusti

”Jag vet inte”
svarar jag
men borde ha sagt:

i fester och bastu och korta nätter
(nästan hälften av dem med dig)
i sommarkläder och vackert väder
i picknick en torsdag
när hettan låg på

i nytvättade lakan
i längtan, i saknad

i jordgubb och socker och kaffe och glass

i bortglömda böcker
i upptäckta gläntor
i åror och nät och blankfjällad fisk

i moln och dimma och blåst och regn
(i fönstret på glänt invid din säng)

Hamburgerpapper

De sitter mitt emot varandra
pussas över tomma hamburgerpapper
och ser lyckliga ut:
en 16-åring med sin
pojkvän/flickvän/älskare/dejt

och jag älskar dem
hett och häftigt
som jag ibland
älskar främlingar

”Han ser ut som en fotbollskille”
säger min pojkvän/partner/älskare/dejt
mitt emot mig
över tomma hamburgerpapper

”Han ser ut som en
som jag tänker
att jag hade fallit huvudstupa för
som 16-åring
men nu vet jag
att så inte hade skett”
säger jag

En stund senare
på gågatan:
flygigt hår
tejpade knän
ryggsäck med alla fack öppna
(det är kanske det finaste:
alla fack öppna)

De cyklar kring varandra
i en extra cirkel
innan de skiljs åt

Båda ler

Jag tänker:
tänk att
(och allt)
de får

Jag tänker:
tänk att
(och allt)
jag får