Monthly Archives: februari 2014

Nattuggla

Inatt vaknade jag flera gånger. Den tredje gången visade klockan 02:39. Jag stod och tittade ut genom mitt sovrumsfönster och såg hur postiljonen kom med morgontidningarna. I ett hus med 16 lägenheter var det en bunt Turun Sanomat och en enda Åbo Underrättelser. Den senare var till mig.

Då jag hade hört postluckan smälla till tassade jag ut i mörkret och lade tidningen på köksbordet, för att ha den nära till hands nästa morgon. Sen kröp jag ner i sängen igen. Men jag kunde inte somna om. Jag var trött, men rastlös. Och hungrig.  Jag funderade över vad det är för idé att ligga hungrig och orolig i sängen.

Så jag steg upp igen, tände ljus och lagade två limpsmörgåsar åt mig. Kokade kamomillte med honung. Sedan satt jag mitt i natten – eller snarare morgonnatten – och åt smörgåsar och läste dagens tidning i skenet från stearinljus. Jag kände hur mommopoängen bara rasslade in.

Idag ska jag på äventyr till huvudstaden. Jag har skrivit en packningslista, på vilket det bland annat står nagellack, sovsäck och slickepinne. Morgonen har jag ägnat åt att fundera över vilka böcker jag ska ta med. Jag kommer vara bortrest i ett drygt dygn, men har ändå beslutat mig för två böcker: favoriten Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling, som är en pocketbok och därmed väger nästan ingenting, samt Baton Rouge av Agneta Ara, som jag har blivit så nyfiken på.

Innan jag kliver på tåget österut ska jag dricka kaffe latte på ett kafé. Och packa. Förslagsvis inte i nämnd ordning.

P.S. En annan intressant sak med att bo i ett hus från år 1939 är att, då lägenheten ovanför storstädas och golvet torkas med stora mängder vatten, så letar sig vattnet ner i springorna vid dörrkarmen, genom den tydligen dåliga tätningen, och tränger ut under mina taklister där det sedan rinner ner för väggarna i små smutsränniler.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

De fem

I ett av Stephs inlägg ställer hon svåra frågor. Vilka böcker är de som påverkat dig mest? Varifrån får du dina influenser? Egentligen skulle man ta de fem första böckerna som dök upp i huvudet, men jag kände att det var för stora funderingar för att tas så lättvindigt. Litteratur är allvarliga saker, trots att jag ju läser skönlitteratur för nöjes skull.

Jag dryftade frågan med min vän J, under en mycket trevlig söndag som involverade solskenspromenad, kafébesök och en massa prat om litteratur. Efter vårt samtal och ett par dagars eftertänksamhet har jag nu kommit fram till att följande böcker på ett sätt eller annat har påverkat mig, både på ett litterärt plan men också i livet i stort.

1. Harry Potter-serien av J. K. Rowling

Harry Potter-böckerna är på något vis så självklart att det nästan ter sig fånigt att lista dem. Efter en tids motstånd – enbart på grund av fördomar och okunskap – till att läsa Harry Potter, så växte jag upp med Harry Potter. Jag till och med växte upp i samma takt som honom (enligt de svenska översättningarna). Jag har tappat räkningen hur många gånger jag har läst de sju böckerna. Samma dag som den sista (svenska) Harry Potter-boken kom ut skulle vi få gäster mot kvällen. Det ledde till att jag tillbringade tio timmar i sträck i en soffa, och steg upp endast för att gå till badrummet eller köket (och då följde boken med mig), för jag måste ju få veta hur det slutar innan gästerna kommer och jag måste lägga undan boken!

Harry Potter var ett av de första fantasyverken som jag läste, och sedan dess har fantasy varit en given genre hos mig. I och med Harry Potter gav J.K. Rowling inte bara en hel generation barn och ungdomar tillgång till en helt fantastisk värld – Harry Potter blev också cross-over-litteraturen konkretiserad. Än idag, som påstådd akademisk och kritisk läsare, dras jag ofta till vad som kategoriseras som ”ungdomslitteratur”.

2. Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren

”Hur många gånger tänker du rädda mitt liv, söstra mi?”
”Lika många gånger som du räddar mitt”, sa Ronja. ”Det är bara så att vi inte klarar oss utan varann. Det har jag förstått nu.”

Boken om Ronja Rövardotter, med alla sina livsvisdomar, har fungerat som en stöttepelare under mina svårare år. Jag har identifierat mig stundom med Ronja, stundom med Birk, men det har alltid utmynnat i samma tanke:

”Birk, min bror, i liv och död kan inget skilja oss åt, vet du inte det?”

För mig har Ronja Rövardotter inte bara kommit att handla om den i sig underbara berättelsen om Ronja och Birk, om relationen mellan Ronja och Mattis, om vördnaden inför naturen och om vikten av att följa sitt hjärta, utan också om den osvikliga kärleken själssyskon emellan. En kärlek som alltid finns där, även om den byter skepnad och innebörd under tidens lopp.

Och förstås, den fantastiska repliken som jag använder i tid och otid, för att den gör mig glad:

”Det är en regnig sommar vi har.”

3. Bläckhjärta av Cornelia Funke

_MG_0522Jag leker med elden en vinternatt.

Det känns som om jag aldrig slutar tala om Bläckhjärta, men det finns en god orsak till det. Denna bok är pur magi. Magi, magi, magi. Det är kärlek till böcker och kärlek till historier. Det är Sotfinger och hans eld som väckte begäret efter och fascinationen av eld hos mig. Det är Sotfinger som gick mig att börja snurra poi och sluka tändstickor.

”Men han snurrade runt, glatt som ett dansande barn och sprutade eld ännu en gång. Högt upp mot himlen lät han den stiga, som om han tänkt sätta stjärnorna i brand. Sedan tände han en fackla till och strök med flamman över sin nakna arm.”

Förutom att Sotfingers namn för evigt kommer brinna i mitt hjärta, har jag också på senare tid börjat inse att han var den första av sitt slag, antihjälten, som jag började sympatisera så mycket med. Han, liksom många antihjältar efter honom, uppoffrar sig inte för något större ändamål. Han står inte på Det Godas sida. Han står på sin egen sida, och endast sin egen sida. För om inte han gör det, vem ska då göra det?

4. Anne på Grönkulla av L. M. Montgomery

Jag läser Anne på Grönkulla ungefär en gång om året. Om sommaren, närmare bestämt. På villan, i solstolen eller på en filt på gräsmattan, med trollsländor som rasslar i luften och björklöv som ritar skuggmönster i mitt ansikte. Med samma iver ser jag varje gång fram emot att få träffa henne och ta del av hennes historia.

Att läsa om Anne är att se det fina i livet. Det är att ta del av det romantiska, det ljusa, det äventyrligt vardagliga, men också det svåra och tunga i förluster och ouppfyllda drömmar.  Jag gläds, liksom Anne, åt att det finns ”besläktade själar” här i världen och jag förstår, liksom Anne, hur det är att vara vara ”i förtvivlans djup”. Jag känner, att jag skulle komma bra överens med Anne. En vacker sommardag kunde vi packa en picknickskorg, full av smörgåsar (trots att de är lite prosaiska), vinbärskakor, äppelmunkar, hallonsaft och annat gott från köket i Grönkulla, och så kunde vi vandra längs med landsvägen i Avonlea tills vi hittade en passlig liten skogsstig att vika in på. Den kunde vi följa ända tills vi kom ut på andra sidan skogen, och där skulle vi slå oss ner med utsikt över det böljande åkerlandskapet och äta vår medhavda mat och prata om allt och inget, och vi skulle förstå varandra precis.

5. Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling

På många sätt var Kapitulera omedelbart eller dö den första för mig. Den första poesiprosan. Den första moderna, svenska ungdomsromanen med feministiska undertoner. Boken är en himlastormande ordfest i det dekadent destruktiva, en ironisk jargong i te, rött läppstift, cigarettrök och glitter, allt med engelska stråk. Det var som att återuppleva, eller snarare omleva, högstadietiden i en mer extrem version. Jag blev alldeles andfådd i hjärtat, och då jag hade läst ut den var jag tvungen att beställa hem den från adlibris omedelbart.

Hela boken är egentligen precis som en av huvudkaraktärerna, Lovely, säger: Det är så smaklöst att begränsa sig.

Det är också Lovely som har satt ord på ett fenomen som jag länge har funderat på och utövat, men inte hade lyckats verbalisera innan Lovely dök upp i min litterära värld : my kind of violence.

BöckerDe två av mina fem som finns i min bokhylla i söder. De andra tre finns i norr.

Nu ger jag, som jag ibland brukar, över den imaginära pennan till er. Vilka är era fem böcker? Tänk efter noga, eller tänkt inte alls, men dela med er!

8 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Februarisommar

Det är februari, en lördagskväll då de få vännerna jag har i Staden alla är upptagna på annat håll. Där ute har vintern tagit ett snopet adjö utan att ens ha hälsat på ordentligt. Nu råder snålblåst och ett grådaskigt mörker som med lite tur orkar ljusna upp kring eftermiddagen innan det suckar och åter vänder ryggen åt oss.

Jag bryr mig inte.

Tulpaner

Jag lyssnar på Veronica Maggio och lackar naglarna i samma nyans som tulpanbuketten på köksbordet är. Jag tänker på hur tulpaner ser så bedrägligt aptitliga ut. Det doftar nybakt bröd i lägenheten och jag planerar morgondagen. ”Jag ska ligga på soffan och läsa Hjalmar Söderberg. Sen ska jag promenera in till stan för att dricka kaffe latte på det nyöppnade kaféet och handla hasselnötsmjölk och croissanter på vägen hem och låtsas att jag har en stor blogg som är pastellfärgad.”

I mitt hjärta är det sommar.

Jag dansar runt i köket och viftar med händerna för att låta nagellacket torka, tänker tillbaka på juni juli augusti. Alla kvällar på dansgolvet. Svetten som klibbar på ryggen, hur jag stryker pannluggen bakåt och med flit har varit ovarsam med kajalen, eftersom jag vet att den kommer smetas ut oavsett. Tung bas som fortplantar sig genom converse-beklädda fötter och ett virrvarr av hår. Svala isbitar i munnen och vänners läppar mot min kind då vi står ute för att röka och ta luft.

Om två helger ska jag resa norrut och har ingått ett avtal med en likasinnad. Vi ska ut och dansa som om det vore sommar i våra hjärtan. Då gör det inget att det inte är sommar ute riktigt än.

P.S. Det har gått ett år sedan jag började skriva här. Tack alla ni som har läst och som fortsätter läsa! ♥

4 kommentarer

Filed under dagbok

Aino anno 1994

Jag minns inte lägenheten, men jag minns det röda grannhuset med spinnrocken på vinden, glasbiten i form av en Askungensko som vi hittade vid källargluggen, gården med den grön gungan som pappa byggde.

Jag minns den vita trappan.

Vi bodde på övervåningen och trappan blev vår tambur. Överst fanns en liten avsats där vi ställde skorna och hängde av oss jackorna innan vi gick in i lägenheten. Där härskade de vuxna.

Trappan var vår.

Den var målad i så tjocka färglager, så jag trodde att vi skulle lämna finger- och rumpavtryck där vi satt på andra och tredje trappsteget uppifrån och bytte glansbilder. Ljuset som föll in genom fönstret var kallt men mjukt, som vitt ljus en mulen novembersöndag. Inga lampor tända, det var alltid skumt i hörnen, som det är i gamla trähus.

Jag minns Aino, den finaste med det finaste namnet. Det var ett främmande och magiskt namn på ett lika främmande och magiskt språk.

Jag fick en glansbild av henne, den föreställde en herde och en herdinna. På baksidan textade hon sitt namn med skeva versaler i blå tusch, så att jag aldrig skulle glömma vem jag hade fått glansbilden av.

Muista mut aina.
Aina, Aino.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Internetaktivitet

Din internetaktivitet kan med andra ord sammanfattas med politik, sex och bakverk”, säger min vän efter att jag har berättat om min internetsession under en förmiddag. Jag börjar skratta, men tänker sedan efter.

Jag läser in mig om trans* på feministiska bloggar. Språkrådets frågelåda får hjälpa mig med det språkliga problemet huruvida internet skrivs med versal i början eller inte. Jag letar efter ett bra recept på Victoria sponge cake. Minst ett dussin tumblr-flikar med diverse Doctor Who– och Sherlock-relaterade inlägg är uppe. I rutan för min senaste google-sökning står det ”teoretisk gradu”. Bland mina bokmärken återfinns en diger webbsida med skrivtips, länkar till fan fiction inom minst fem olika fandom, otaliga av Veronica Varlows blogginlägg, en instruktionssida som lär en att ”Write Your Name in Elvish in Ten Minutes” och en video med en danskoreografi för att släppa loss kreativitet.

Så jag antar att min vän har rätt. Politik, sex och bakverk är lite generaliserat vad jag sysslar med på nätet. Det är egentligen rätt logiskt, eftersom mina vänner och jag, halvt på allvar, halvt på skämt, brukar säga att det vi talar om i slutändan faller inom en eller flera av kategorierna mat, sex och språk. Bakverk = mat = bakverk. Politik = språk = politik. Sex = sex.

Tja, varför inte? Det är rätt bra saker att ägna sig åt, såväl i den virtuella som i den reella världen.

Och på tal om fandom.

Jag älskar att rassla runt bland fandombloggarna på tumblr. Det är som att röra sig i en mer öppen och välkomnande version av världen. Folk är snälla, kloka och stöttande. De tacklar världens allvar med humor, men är seriösa bakom skämten. De kanske inte tycker om samma saker, eller delar varandras åsikter, men de accepterar och uppmuntrar varandras olikheter.

Som min vän sade: Det finns så mycket positiv energi där. ”Och folk är verkligen så öppna med det, överöser varandra med komplimanger… se och lär, jobbiga youtubeliknande sidor!”

XX

Vad sysslar du på med på internet?

XX

P.S. Om du, liksom jag, är intresserad av bland annat politik, sex och bakverk, så kan jag tipsa om följande webbsidor:

P.P.S. Vad är poängen med detta inlägg, kanske du undrar? Ingen större poäng över huvud taget, förutom kanske att uttrycka min uppskattning av internet överlag. Men det är min blogg, så jag skriver om vadhelst jag vill. Hah.

1 kommentar

Filed under dagbok

Söndag

Jag hinner leva så många liv under en söndag, men ingen av dem känns riktigt som mitt. Att blåbärsscones och apelsinjuice och te är en så fin tanke i teorin, men i praktiken blir det inget mer än vad det kan förväntas vara. Jag tittar på teveserier och drömmer mig bort till engelska herrgårdar, rasslande 1920-talsklänningar och bara nyckelben under gräddfärgad hud, vältrar mig i socker och lullig värme och hjärtats oroliga slag.

Då väggarna faller över mig och all mjuk söndagsluft står mig upp i halsen tar jag tillflykt ut i diset och snålblåsten. Med jackan öppen i halsen och i för tunna vantar promenerar jag ner till stranden, där jag ser ut över stålgrått vattnet och låter vinden slå andan ur mig och locka fram tårar. Om jag bara vore lite lättare skulle jag svepas med av vinden, breda ut armarna och flyga iväg över Åbo slott. Nu kravlar jag mig ner på pirens stenar och sticker ner fingrarna i isvattnet. Mina skor består vattentätningsprovet, då en våg sköljer över mina fötter när jag knuffar tillbaka ett isflak som har strandat. ”Det här är vändpunkten”, tänker jag men har glömt det redan då jag kavar uppför en närbelägen kulle för att jag inte vill gå hem riktigt än.

För n:te gången denna vecka skjuter jag upp studierna och ignorerar det malande samvetets röst som aldrig lämnar mig ifred. Istället kurar jag ihop mig i soffan och tar mig an Johanna Holmströms Asfaltsänglar och dras in i en både obehagligt främmande och dito välbekant värld av horor, hijabs och högstadieliv.

Jag bryter bit efter bit av Green & Blacks chilichoklad medan jag läser. Aldrig förr i hela mitt liv har jag smakat något liknande. Mörk choklad med stjärnanis, ingefära, rosépeppar, chili, nejlika, kassiakanel och enbär. Den smakar som jag tänker mig att en österländsk fantasymarknad skulle smaka, het och skarp och kryddig. Det sticker länge på tungan efteråt och jag tänker mig iväg till en kvav marknad med hetta på huden, till ytterligare ett liv som inte är mitt.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Valentine

Det är som om hjärtat ska brista av kärlek.

Ett ljusgrönt paket hemifrån, med rosmönstrade servetter, tvål och ett bokmärke. Ett glittrande kort. Meddelanden från systra mi. Tranbärs- och vitchokladkex bakade av en vän. Ett skimrande brev från Australien, fyllt med paljetter och välgångsönskningar och en papperstrana. Lånade ord av Doctor Who (”my impossible girl”) och HIM (”Every day”) för att uttrycka kärlek. Ett foto på facebook av ett annat brev, som jag skickade till Australien, och som mottogs med glädje och hjärtevärmande ord.

Ser ni hur kärleken sprids, runt om världen och internet? Med kärlek skickar jag ett kort, med förtjusning tas det emot och jag blir glad över att ha kunnat glädja någon annan. Det gör alla inblandade gott. Jag träffar jag mina vänner för lunch idag igen, som vi gör de flesta dagar, och det är med oerhörd tacksamhet jag ser på dem. Vi gör varandra gott. Jag räknar dagarna tills jag får resa hem för att umgås med familjen igen. De gör mig gott.

Förstår ni, att jag måste gråta lite, för att inte hjärtat ska brista av kärlek?

TranaKärlek från Australien

2 kommentarer

Filed under dagbok

Chockrosa jeans

Jag läser ”Vad är queer?” av Fanny Ambjörnsson och kommer på mig själv med att tänka på hur det kändes att bo i mitt 15-åriga jags kropp.

Jag önskar att jag någon gång hade kunnat bära tajta jeans (i en chockrosa nyans som på ett fantastiskt sätt hade skurit sig mot de gröna skåpen och de roströda klädhängarna) över smala höfter och platt mage. Iklä mig snäva tröjor med tryck som inte skulle bukta över stora bröst. Se skuggan av mina nyckelben och skramla med tunna armband, de silverfärgade från H&M för 4,95 i storlek S/M, kring smala handleder.

Jag önskar att jag hade kunnat vara pojke, med seniga händer, kantig käklinje och snedlugg, där kajalen hade betytt något så mycket mera än nu, då den sitter runt flickögon. Att jag aldrig hade behövt krypa ihop på ett toalettgolv, kallsvettig och med kväljningar för att mensvärken gjorde det omöjligt att ens stå.

Jag önskar att jag hade haft smärta lemmar, fin benbyggnad och platt bröstkorg.

Inte för att något av det var vackrare än det jag var då, eller det jag är nu.

Inte för att något av det hade varit bättre – eller lättare – än vad det var då, eller hur det är nu.

Men för att det hade varit något annat. Något annorlunda. Kanske något rätt.

Idag har jag vuxit in i och börjat komma överens med den kropp som tydligen är min. Ändå sörjer jag ibland över att jag aldrig fick – och aldrig kan få – vara pojke, bära tröjor utan konvexa tryck, skriva under revolten med svart kajal. Jag sörjer ibland över att jag inte känner mig som fånge i, men så ovillkorligen är bunden till, den kropp jag har givits.

2 kommentarer

Filed under dagbok

En icke-betraktelse

Jag hade en text som jag hade tänkt lägga hit. En betraktelse av en exkursion, ett iakttagande av Kånken-behängda studenter i tajta jeans som rökte cigariller utanför bussen, en svartrockare med blanksvart hår och två pojkar, vars förälskelse var pinsamt uppenbar för alla andra utom för dem själva, och jag ville luta mig fram och leka sufflör: ”Det är nu ni ska kyssa varandra.”

Men jag har tappat bort texten. Den finns inte på min dator. Jag hittar den varken i min svarta skrivbok som doftar dammigt av England, eller i anteckningsboken med fönster på. Sedan slog det mig. Jag måste ha krafsat ner orden i förra årets kalender, längst bak där det är meningen att man ska skriva telefonnummer, men man tager det skrivutrymme man haver. Den kalendern lämnades hemmavid då året snart skulle bytas.

Så ni får ingen text.

Istället får ni ett livstecken från mig, hej hej. Jag är fortfarande här, men jag a) går inga skrivkurser längre, vilket är smärtsamt b) verkar vara alltför upptagen med att dricka kaffe, låtsasstudera, vara dålig på att somna om kvällarna och nu den senaste tiden vara förkyld för att jag ska få något vettigt att plita ner här.

Kanske det inte behöver vara så vettigt.

Kanske det bara behöver vara.

Kanske jag behöver påminna mig själv om vad jag gav mig själv för riktlinjer för denna blogg:

Inga riktlinjer. Inga krav. Bara det jag känner för att skriva. Bara det jag behöver skriva.

Och kanske var det precis det här jag behövde skriva.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok