Vad jag gjorde en lördagskväll

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Klädde mig i lånat guld
svart sammet och vit päls.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Firade femton år som gått
och alla år som komma skall.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Åt oxfilé och crème brûlée
med rödvinssås och päronsorbet.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Drack gin & tonic (Napue)
blev bjuden på än mer.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Fick sällskap hem men
sov (med vilje) ensam sen.

Ingen kommer dö på länge ännu

Det krävs en viss talang, att leva som om varje dag vore den sista och som om man skulle leva i evighet, på samma gång. Att ta vara på dagen, på stunden, och samtidigt vila i förvissningen om att det kommer en ny sommar, en till jul, flera söndagar. Det är en balansgång att kunna omfamna nuet men samtidigt inte bli ångestfylld över att nuet strax är över.

Jag känner att jag har fått öva upp den talangen rätt mycket den senaste tiden. Säga ja och ta chansen och haka på, men samtidigt − när jag ligger i sängen och ska sova men tankarna blixtsnabbt drar iväg åt diverse katastrofscenarier och dödsångestgropar − våga vara säker i de gånger jag sade nej och valde annorlunda, våga säga åt mig själv att det kommer en ny dag i morgon, det kommer många fler chanser, ingen kommer dö på länge ännu och också verkligen tro på det, tvinga sig till att leva som om det, finna en tillräckligt trygg visshet i det för att kunna slappna av och faktiskt somna.

I dag reser min syster iväg på långfärd igen till det stora landet i väst. Om allt går som det är tänkt (se där, katastroftankarna igen) så kommer hon hem till självständigheten. Då blir det adventsmys och förhoppningsvis vit vinter för fulla (glögg)muggar. Tills och innan dess – måste jag intala mig, tror jag också på för att jag inget annat kan – kommer det nya dagar, många fler chanser, och ingen kommer dö på länge ännu.

Septembersöndag

En fullspäckad vecka slutar på samma sätt som den pågått, med program hela söndagen lång. Jag for hemhem för att tittat på när pappa bytte oljefilter på bilen (det var inte planerat, utan blev bara så), klappa kaniner och gosa med Nisse samt äta citronrisotto och dricka kaffe med familjen och morföräldrarna.

På kvällen var det sedvanlig lindy hop-lektion. Med en ny lärare och en helt ny ingångsvinkel i dansen har de senaste lektionerna varit med frustrerande än givande, men i dag kände jag att någonting lossnade – i dag gick det äntligen att faktiskt dansa.

Sedan skyndade jag mig hem, då syster och kusinerna med pojkvänner skulle komma över på te. Vi trängde ihop oss kring soffbordet och pratade om USA och rostade massor av rågbrödssmörgåsar. Jag diskuterade bostäder med min syster, bondade med min kusin J över gemensamma fandom (Harry Potter, Supernatural, Sherlock). Jag bjöd på Bertie Botts bönor i alla smaker och imponerades lite av pojkvännernas relativt neutrala miner när de fick gelébönor med smakerna rotten egg, earthworm eller earwax. När kusinerna lämnade huset var saltgurkan slut. Ett säkert tecken på en lyckad tebjudning.

Hemma

Jag vikarierar en vecka i ett lågstadium, jobbar kontorstid och väljer att sova istället för att yoga om morgnarna. 6.30 är tillräckligt tidig väckning ändå. Senaste natt vaknar jag två gånger, 2:45 och 3:13, av att min ovangranne klampar omkring i sin lägenhet. ”Kommer du på middag i morgon?” frågar mamma en dag, och det gör jag ju så gärna. Tänker att det kanske är så här det är att leva vuxenliv – ha ett arbete med regelbundna arbetstider och träffa familjen på middag. Vi lagar tikka masala-blomkålsgryta med ris och mynta, och små roliga getostbollar. Till det rostat tortillabröd och hummus. Jag återbördar rentvättade piratkläder från helgens lajv till mina lajvlådor, och tar istället ett skärbräde av trä till stan. Att bo så här – hemma i stan, hemma på landet, hemma på villan – innebär att byta plats på en massa saker hela tiden.

Hemma gosar jag med Nisse och hinner äntligen läsa Kyrkpressen. Det är ett tecken på en hektisk tid när jag inte ens har tid att sätta mig ner med en kopp kaffe och senaste KP, men nu har jag det. Nu gör jag mig den tiden.

Sedan: tranrop. Över huset flyger plog efter plog av svarta silhuetter, ljudet av alla tidigare höstar då tranorna lämnar Söderfjärden. Hundratals och åter hundratals är de, deras läten ekar över skogen och bygden och jag står i andakt på verandan och blickar upp mot himlen.

När jag kör hem till stan går solen ner bakom Norrbacksskogen. Uppe på kullen på andra sidan vägen målar det gyllene ljuset kyrkan än mer gul än vanligt. Tidigare i år röjdes träd och sly från kyrkbacken, så nu syns träkyrkan bra nerifrån byvägen. Precis som den ska göra. Strax invid muren vid ungdomslokalen ligger två kvinnor i gräset. De tittar på något på den enas telefon och skrattar. Jag känner igen en av dem, den svarthåriga med piercingar. Hon jobbar i bybutiken.

Precis i utkanten av skolgården växer fortfarande en hög häck av snåriga buskträd, den där sorten med röda bär och taggar. Taggarna kunde man bryta av och använda som nålar i lekar, eller sticka genom det allra yttersta hudlagret på fingerspetsarna, barnslig och dum och redan då lite masochistisk som man var. (Detsamma kunde göras under syslöjden med knappnålar, en på varje fingerspets, som en märklig tass med smala, vassa klor. Jag minns hur det stretade i skinnet när man böjde på de knappnålsprydda fingrarna.)

Längs med Myrgrundsvägen har det också röjts och huggits, skogen kommer på något vis närmare mellan lite glesare trädstammar. Det växer fortfarande baldersbrå i dikena. Solen har hunnit ännu längre ner över fjärden när jag kör över Myrgrundsbron, dit förbi alla hamnens lampor ligger Sverige. När jag kör över Vasklotsbron och ser staden hopa sig längs med vattnet, strandpromenaden med sina lövträd, det sista solblänket i alla lägenhetsfönster med sjöutsikt, tänker jag återigen på hur jag inte kan tänka mig att bo någon annanstans.

Någon helt annan någon helt annanstans

När väckarklockan ringde för några morgnar sedan visste jag inte vilken dag det var (det var söndag). Jag hade ingen uppfattning om vad klockan var (den var 7.00). Jag visste inte varför klockan ringde (den ringde för jobb), och när jag insåg varför klockan ringde visste jag inte vilken tid jag skulle vara på jobb (9.30) eller ens var (Stundars). Av någon anledning blinkade klockslaget 8.30 i mitt sinne, så jag var orolig för att jag inte skulle hinna iväg till klockan 8.30 till var-jag-nu-skulle-vara. (Av alla otaliga tider jag har haft att passa den veckan och kommer ha att passa denna vecka, är ingen av dem 8.30.)

Jag visste dock var jag var (hemma), och vem jag var (mig själv), vilket väl är att betrakta som någorlunda lyckat med tanke på att jag mer eller mindre hela lördagen var någon helt annanstans än jag brukar vara, och var någon helt annan än den jag brukar vara. Jag var nämligen på lajv, den andra omgången av piratlajvet Arrrgh! Där spelade jag styrmannen Sarah Connors, som seglade under den skräckinjagande kapten Grayham, under en kväll på sjörövartavernan The Rude Lady.

Delar av kapten Grayhams besättning: styrman Sarah Connors, kaptenen själv och navigatör Morgan ”Blackfog” Ark. Foto: Zacharias Holmberg

För en gångs skull såg jag lika cool ut som jag kände mig, och hela två nätter efter lajvet drömde jag om piratskepp och hav.

Foto: Zacharias Holmberg

 

Ängsmarker

Amanda är en pion
rund och mjuk och ljuvlig
på ett sätt som berusar
Lätta kyssar över ansiktet

Kristin är en balsamin
spretig och alltid halvvägs
över vägrenenSes av den okunniga som ogräs
Så de misstar sig

Lucinda är rödklöver
honungssöt och tilldragande
varma sommardagar
lyckobringande bladbuketter
Lycka, var det

Minou är en blåklocka
stillsam och sober
En skyddshölje mot världen
lågmäld klockklang i vinden
Här rasar inga stormar

Själv är jag tusensköna
alldaglig och vardaglig
och för det älskad
finns överallt
finns överallt

Tillsammans är vi
ängsmarker
vildmarker
våtmarker

Tillsammans slår vi rot och spirar
över varandras
ödemarker

* * *

En gammal dikt från National Poetry Writing Month 2016, som jag fick orsak att återbesöka. Jag ska försöka bege mig ut i den poetiska skogen, ut över ängsmarker och vildmarker; försöka se över de ödemarker som mitt skrivande varit de senaste veckorna. Se om något, trots allt, kan spira där.

Yoga!

Jag har varit på min första morgonyogalektion. Jag säger inte att jag är yogafrälst, men jag är väldigt positivt inställd och är redan ledsen över att jag missar nästa veckas lektion

Eftersom jag är den nervösa själ jag är googlade jag igår kväll. ”What to bring to your first yoga class” och ”10 things about your first yoga class”. En av de sakerna som återkom i blogginlägg och artiklar var: Jämför dig inte med andra. Lyssna till din egen kropp. Gör inget som gör ont.

Så jag jämförde mig nästan inget alls med andra (bara två korta sekunder av automatisk jämförelse som jag snabbt korrigerade i huvudet). Jag gjorde inget som gjorde ont, och det var nästan magiskt att kunna träna en hel timme utan smärta i knäet. (Ryggen var en annan sak, men eftersom jag ramlade mycket ograciöst nerför en trappa här om dagen vet jag inte vad som är blåmärken och svullnader och vad som fortfarande sitter i någonstans djupare sedan sommarens rygginflammation.)

Hur som helst så var det något väldigt skönt med att mest töja och tänja och andas. Röra sig utan att man nästan märkte det. Kanske den första gången jag har varit på något slags motionstimme utan att bli svettig. En bra början på onsdagen, helt enkelt, även om jag var lite väl sömnig på grund av en kort natt och tidig väckning.

Och inte vet jag om det är tack vare yogan eller inte, men det har gått bra att arbeta idag. Jag har arbetat och ätit och läst, och kanske kan man inte begära mycket mer en regnig onsdag heller. (Fast jag begär ju mer, alltid – jag kommer inte ifrån att lägenheten fortfarande känns väldigt liten och varm och instängd efter en sommar på villan, där utomhus inte är ett aktivt val så mycket som en självklarhet från den minut man stiger upp.)

Snart måste jag nog ut ur lägenheten en vända igen, regn och blåst till trots.

Fisig tisdag

Tisdag tänkte jag skulle betyda bloggdag, men denna tisdag får underkänt, så härifrån finns det inte mycket roligt att plocka till ett blogginlägg. (Här skulle jag vilja dra ordskämt om att denna tisdag är en fisdag, men jag kanske har någon slags värdighet att hålla upp? Eller så inte.)

Låt oss bara titta på lite fina bilder från den senaste tiden innan vi avslutar kvällen med film och Ben&Jerry’s cookie dough-glass, säg?

Jag har varit en vända till huvudstaden för att skriva en helg. Sedan dess har jag ironiskt nog inte skrivit nästan alls. Men det finns tider för det också. Imorgon, till exempel.

En av mina favorittygkassar för tillfället. Det finns någon slags nivå av självironi där som jag gillar. Speciellt då jag själv inte ens bloggar på Sevendays.

En av de bästa sakerna med att vara i Helsingfors är att få bo hos vänner och äta finfrukost med dem ♥

(Fast det går att äta finfrukost ensam hemma också – detta var gårdagens morgonmål och morgonläsning. En vuxenlyx att prenumerera på en intressant tidskrift. Att iddas lägga pengar på det.)

Här i höst har jag funderat över hur självklart det är att bo i Vasa. Över hur jag inte kan föreställa mig att bo någon annanstans. Vart annanstans skulle min själ längta än till dessa eviga österbottniska åkrar och skogar och skyar?

(Tja, det vore då till London för några veckor, det är hösten som sätter in – jag drömmer om att gå i timtal på museer och sedan dricka afternoon tea, dagar och dagar i sträck. Men det finns tider för sådant också. Kanske i vår.)

Och här finns ju också Nisse. Som gör även en fisig tisdag bättre. Gullegubben.

Vad jag dricker

När man är sjuk och inte kan fara på fest men ändå måste arbeta, så får man roa sig där man kan. Genom att fylla i blogglistor, till exempel. Tyckte det här var en rätt rolig lista som jag hittade en gång hos min betydligt mer berömda namne Niotillfem-Sandra. (Någon gång ska jag liksom henne också ha mitt namn på pärmen på en bok.)

Kaffe:
Starkt, hett och med en skvätt mjölk. Eller grädde. I mån av möjlighet mörkrostat och ekologiskt. Kokkaffe är ju extra roligt.

Öl:
De få gånger jag aktivt dricker öl ska det vara mörkt, gärna tjeckiskt.

Här: påsköl i Prag för några år sedan.

Vin:
Husets vita vin i en immig literskaraff på vår stamrestaurang på Kreta. Någon gång ett fylligt rödvin om jag vill känna mig sofistikerad.

Bubbel:
Något roligt i fin flaska. Helst ekologiskt här med.

Här: på Kap Verde senaste sportlov. Vi har aldrig haft all-inclusive förr, men nu hade vi det, och vi drack skumpa varenda dag. Skumpa sju dagar i sträck. Alltid immande kall. Om jag ska välja en enda bild från Kap Verde-resan för att illustrera den sportlovsveckan, så väljer jag denna:

Te:
Som mitt kaffe: starkt, hett och med en skvätt mjölk. Earl Grey så potent att det känns som ett slag i bröstet från insidan. Mmmm.

Bubblare: Rosy Earl Grey – ett Earl Grey-te med rosenknoppar och blåklint som bara kan köpas från en viss tebutik i Winchester.

Juice:
Röd apelsinjuice till en lite lyxigare vardagsfrukost när jag inte har bråttom någonstans.

Mjölk:
Till en nybakt bulle, eller till en redig rågbrödssmörgås.

Cider:
Någon enstaka gång till bastun, eller Koulus egen svartvinbärscider när jag är i Åbo på besök.

Drink:
Ytterst sällan! Möjligen en Mai Tai eller mango mojito när jag är i Thailand.

Alkoholfritt ute:
Om jag är ute och dansar dricker jag alkoholfritt 9 gånger av 10. Vatten, vatten, vatten med is, vattenglasen med ut på dansgolvet och truga på sina vänner. Kanske en cokis. Jag är inte ute för att dricka, jag är ute för att dansa.

#dammenbrister snart igen

Vi skriver september och jag bor ännu ute på villan. (Var skulle jag annars bo, egentligen? Här är luften klar och kall, här är det bara ett steg ut på verandan så är naturen närvarande – något helt annat än asfalterade innergårdar. (Det finns tid för sådana också. Deras tid är inte riktigt, riktigt ännu.))

I november kommer boken ”Dammen brister” ut, bakgrunden till hur #dammenbrister startade och ett urval (ett urval!) av de hundratals (HUNDRATALS!) vittnesmål som kommit in. Jag läser de här vittnesmålen. Och det något av det tyngsta jag läst, någonsin. Sida efter sida med övergrepp, våldtäkter, trakasserier. Från släktingar, kollegor, ”en kille jag trodde var min goda vän”. (Jag har så många killar som jag tänker som mina goda vänner.)

Det är så vidrigt. Så sjukt att man kan vilja spy.

Jag påminns igen om mina egna vittnesmål, de som jag aldrig orkade skriva, aldrig orkade skicka in, men som finns där. 23-åringen som manipulerade och utnyttjade mig (och minst två andra) som 16-åring. Tafsandet under en festival. Fotbollstränarens osakliga och osmakliga kommentarer. Alla internetsluskar som insinuerat det ena och skrivit rakt ut det andra.

När boken kommer ut: Köp den. Läs den. (Om ni orkar. Ni borde orka. Vi borde orka.) Stick den under näsan varenda jävel som någonsin ifrågasätter kvinnors berättelser och utsatthet, ha en satans högläsning för alla som påstår att jämställdheten redan är uppnådd.

Och tro alltid, TRO ALLTID på kvinnan när hon berättar om övergrepp.
We can’t make this sick shit up.

Som en av vittnesmålen slutar:

”Jag slutar prata med vännen. Jag slutar prata med ganska många, faktiskt.

Jag tänker aldrig sluta prata igen.”