Etikettarkiv: böcker

7 fördelar med att jobba hemifrån

Fördelar med att jobba hemifrån som språkgranskare:

1. Man kan ta en tupplur mitt i dagen om man behöver det. (Ibland behöver man det. Speciellt de gånger man är vaken lite för länge för att man till exempel läste ut en skräckroman, och sedan kunde man inte somna, dels för skräckromanen, dels av nervositet inför följande dags sjukhusbesök. Sjukhusbesöket var dessutom inbokat till 07.35.)

2. Man kan ta kaffepaus när man vill.

20190103_135528
Det är inte alla dagar jag dricker bryggkaffe, men när jag gör det så kan jag använda mitt återanvändbara kaffefilter! Kaffet för stunden är Mickey’s Really Swell Coffee från Disney World. Now that’s swell!

3. Man kan ta lunchpaus när man vill.

IMG-20190206-WA0010
Det är inte alla dagar jag äter lammfärsenchiladas med rostad majs, tomat, bladpersilja och lime till lunch. Men ibland gör jag det.

4. Man kan jobba i pyjamas hela dagen. (En dag klädde jag på mig till klockan halv fyra på eftermiddagen, då ett par vänner bjöd mig på pannkaka och kaffe.)

5. Man kan varva arbetet med att läsa romaner i soffan. (Sådant är speciellt viktigt när man språkgranskar intensivt, eller mycket tråkiga texter. Hjärnan måste få vila emellanåt då.)

Jag hade en timme eller två av väntetid på biblioteket en dag.
Jag: ”Nu ska jag passa på att läsa något nytt eller något jag länge har haft på min att-läsa-lista!”
Också jag:

IMG-20190214-WA0003

6. Restiden för arbetet är de fem sekunder det tar att gå från köket till bordet/soffan.

IMG-20190130-WA0010
Hemmakontor är inte mer fancy än så här. I alla fall inte mitt.

7. Man kan bjuda in folk på kaffe (kaffepaus när man vill!) om de råkar ha vägarna förbi, fast det är en sketen tisdag.

(Bonus: Ibland kan man bestämma sig för att inte jobba alls, utan istället fara till nya lägenheten och renovera.)

IMG-20190213-WA0003

Annonser

1 kommentar

Under dagbok

Bokåret 2018

Ett av mina nyårsmål för 2018 var att läsa minst 52 böcker. Jag tänkte: Att snitta på en bok i veckan är inte alls oöverkomligt, men kräver ändå att jag tänker lite extra på att läsa.

20181228_121640

Detta år har jag även bok(!)fört poesi. Titel, författare, datum, sidantal, betyg och en kort beskrivning. Jag vet inte varför jag inte har gjort det tidigare år. Kanske för att jag var för fast i tanken på att läsa så många sidor som möjligt, och då kommer man oundvikligen längre med romaner. Kanske för att jag inte riktigt tyckte att poesi räknades ”på riktigt”, vilket ju är skitsnack och ett effektivt sätt att skjuta mig själv i foten. Om jag envisas med att skriva dikter så måste jag ju hålla min egen genre på samma nivå som prosa. Alltså: från och med 2018 räknas poesi som skönlitteratur på samma sätt som romaner och noveller! (Också grafiska romaner och noveller samt andra slags serieböcker räknas. Om jag hade läst dramatik skulle det också räknas, men jag tror inte jag någonsin läst dramatik frivilligt i hela mitt liv.)

20181228_121559

Lånade böcker i skrivande stund.

I år har jag läst 62 böcker.

3 novellsamlingar
2 seriealbum
34 romaner
16 diktsamlingar
7 andra böcker (manifest och faktaböcker)

Av författarna till dessa böcker är (såvitt jag vet) 10 män och 54 kvinnor. Endast 3 av böckerna var på engelska, resterande var på svenska.

Av dessa 16 poesiböcker var 5 av Eva-Stina Byggmästar. Hon är som ingen annan poet, och har varit inspiration också i min egen diktning i år. Jag kom mig också för att äntligen läsa Sapfo – så spännande att mötas i diktfragment med 2500 år som skiljer en åt!

20181228_121338

Några riktigt bra böcker i år var:

Ormen i Essex av Sarah Perry. En riktig pralin till bok.
Nuckan av Malin Lindroth. En sån insiktsfull berättelse om något av det fulaste en kvinna kan vara i dagens samhälle.
Till dikten av Malte Persson. Briljant poesisamling som svänger och kränger ord utan like.
Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström. En gripande skildring av 1930-talets skamfläck: rashygienen och dess konsekvenser.

Några böcker som det hade talats gott om, men som inte föll mig på läppen:
Jaga vatten av Ellen Strömberg
Flickorna av Emma Cline
Mjölk och honung av Rupi Kaur

Av årets 62 böcker har jag läst 13 förut. Det var nästan hela Harry Potter-serien i ett lyckat försök i februari att sparka igång läslusten, Valerie Solanas SCUM Manifest, Vi på Saltkråkan och lite Anne på Grönkulla under sommarmånaderna, som sig brukar. Dessutom läste jag Malin Lindroths Nuckan två gånger under hösten, med bara några veckors mellanrum.

20181228_121457

Och förstås Donna Tartt. Jag läste såväl The Secret History/Den hemliga historien och The Goldfinch/Steglitsan för tredje gången detta år. Jag kommer med stor sannolikhet att läsa åtminstone en av dem även kommande år.

20181228_121412

Så finns det för all del några dagar kvar än av detta år, så kanske jag hinner läsa en bok till!

2 kommentarer

Under dagbok

Nyårsmål 2018: Hur gick det sen?

Så här står det nästan längst bak i min kalender för år 2018:

Nyårsmål och -riktningar 2018

  • bli bättre på att hälsa på folk & skaka hand
  • läsa minst 52 böcker
  • genomföra ett större diktprojekt
    • Som man ropar?

Frågetecknet är i något skede ändrat till ett utropstecken.

20180105_101527

Hur gick det med nyårsmålen och -riktningarna då? Tja, resultaten är varierande. Jag tror faktiskt att jag har varit mer uppmärksam på att skaka hand med folk och presentera mig. Det är knepigt, den här hälsningskulturen i Finland mellan bekanta. Handslag känns ofta så formellt, men nästa steg är nästan en kram och det är redan väldigt personligt, så då tänker jag att jag helt enkelt får var den som bär den lite genanta, högtravade känslan. Hellre skaka hand en gång för mycket än en gång för lite, känner jag.

Det större diktprojektet då? Det sket sig nog kungligt, hah. Jag anmälde mig till två skrivkurser under året och hoppade av båda två. Som man ropar hördes aldrig utanför mina anteckningsböcker. Det var inget bra år för skrivande, tydligen. Det ville sig inte. Också bloggen har lidit.

Ändå. Något har bevisligen blivit skrivet. I april skrev jag 37 dikter (och jag ser redan fram emot kommande april!). I maj publicerade jag den fyrdelade diktsviten Tyll & swing (här finns del I, del II, del III och del IV), och fick så fin respons på den. I oktober började jag på en ny diktmånad, men strandade efter fem dikter. Men ändå. Fem dikter.  På julafton knappade jag ner några rader i telefonens anteckningsfunktion för att det kanske ska bli en dikt av det också. Och här om veckan vann jag ju faktiskt en liten skrivtävling, något som roligt nog också har blivit uppmärksammat av väldigt många i min bekantskapskrets.

När jag går igenom etiketten ”dikt” här i bloggen finns ju faktiskt en hel del där, också glömda pärlor. Denna pärla är dock inte publicerad här tidigare:

Regler

I skogen finns regler som gäller:
det finns träd man inte rör eller
ställer sig i skuggan av.
De är skogens sav.

Det finns marker som inte är,
med mossar som inte bär,
med stigar man inte beträder:
ingen vet vart de leder.

Det finns kärr man inte ser
utan känner först på vägen ner
mot själva skogens hjärta.
Sedan är svärta. Sedan är inget mer.

IMG-20180419-WA0000

De 52 böckerna då?

De ska faktiskt få ett eget inlägg.

2 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

#dammenbrister snart igen

Vi skriver september och jag bor ännu ute på villan. (Var skulle jag annars bo, egentligen? Här är luften klar och kall, här är det bara ett steg ut på verandan så är naturen närvarande – något helt annat än asfalterade innergårdar. (Det finns tid för sådana också. Deras tid är inte riktigt, riktigt ännu.))

I november kommer boken ”Dammen brister” ut, bakgrunden till hur #dammenbrister startade och ett urval (ett urval!) av de hundratals (HUNDRATALS!) vittnesmål som kommit in. Jag läser de här vittnesmålen. Och det något av det tyngsta jag läst, någonsin. Sida efter sida med övergrepp, våldtäkter, trakasserier. Från släktingar, kollegor, ”en kille jag trodde var min goda vän”. (Jag har så många killar som jag tänker som mina goda vänner.)

Det är så vidrigt. Så sjukt att man kan vilja spy.

Jag påminns igen om mina egna vittnesmål, de som jag aldrig orkade skriva, aldrig orkade skicka in, men som finns där. 23-åringen som manipulerade och utnyttjade mig (och minst två andra) som 16-åring. Tafsandet under en festival. Fotbollstränarens osakliga och osmakliga kommentarer. Alla internetsluskar som insinuerat det ena och skrivit rakt ut det andra.

När boken kommer ut: Köp den. Läs den. (Om ni orkar. Ni borde orka. Vi borde orka.) Stick den under näsan varenda jävel som någonsin ifrågasätter kvinnors berättelser och utsatthet, ha en satans högläsning för alla som påstår att jämställdheten redan är uppnådd.

Och tro alltid, TRO ALLTID på kvinnan när hon berättar om övergrepp.
We can’t make this sick shit up.

Som en av vittnesmålen slutar:

”Jag slutar prata med vännen. Jag slutar prata med ganska många, faktiskt.

Jag tänker aldrig sluta prata igen.”

7 kommentarer

Under dagbok

Tre kvällar. Tre dikter.

Tre dikter skrivna under tre kvällar, när jag egentligen redan gått och lagt mig, men kravlat mig upp, och ner, ur högsängen för att med svidtrötta ögon krafsa ner spridda ord i närmaste anteckningsbok. För att det är något som pockar på. För att det är något som behöver komma till tals.

I

Det känns klyschigt
att säga att jag
samlar inspiration och kraft
men det är ju
precis det jag gör;
ta intryck istället för
ge uttryck
(intagande, ej utgjutande)
låter lyriken
ligga i träda
(min diktning är min trädgård;
där växer salvia och rallarros
akleja och pion
späda skymningsväxter
jag inte kan namnet på
men som jag inte glömmer att vattna)

II

En sån satans dag
säger jag
skalar av mig kläderna
intill det sista svala lagret
En sån satans pissdag
när jag gråter på duschgolvet
vattnet hinner kallna
i det långa fallet

Jag lever omgiven av böcker
men har ingen ro att läsa
ögonen är alltid för trötta
klockan är alltid för mycket
romanerna för långa
manifesten för svåra och
dikterna –
dikterna är kanske det enda
detta sinne kunde klara
om ögonen bara vore
lite öppnare
lite klarare

III

Jag har tappat fattningen
den föll ur
mitt grepp den föll
i marken
och allt som fanns därinne
rann ut över
marken Kom hit och
slicka upp det kom hit och
slicka upp varje smula
så inget går förlorat
Kom hit och skölj
trottoarerna rena
från blodet
som samlas
i varje skreva
kom hit och skölj
trottoarerna rena

(stark inspiration och lånade ord ur Ulrika Nielsens diktsamling Poemer om pingviner, sidan 26)

2 kommentarer

Under dagbok, okategoriserat, skönlitterärt

Det är sommar nu

Det är sommar nu, säger Birk till Ronja, och så rätt han har. Det är sommar nu. Världen är lite mindre, kraven är lite lägre, friden är lite större. Det doftar fisknät, grillad kyckling, prydnadshallon och, när vinden ligger rätt, hav. Kaninerna ligger och molar sig i solen, blir tunna, utsträckta pälsrosetter som jag vet är så varma. Mommo sitter på verandan och ordnar upp sin låda med snören. Moffa går med en sekatör kring granhäck och vinbärsbuske. Jag städar kaninburen och hänger tvätt.

En dag röjer vi ur garaget, som heter just så trots att den enda gången det har använts som garage var under vintern -78 då morbroderns Citroën stod där. Vi hittar havtornspress och sandpapper och gamla oljedunkar och presenningar så det räcker fram till domedagen. I min lillstugo står en bukett med pion och daggkåpa, den tar sig så fint mot skira spetsgardiner och små tavlor med citat av både Jane Austen och Donna Tartt.

Jag läser Anne på Grönkulla för minst tionde gången och gråter likväl där jag sitter i verandanhörnet en förmiddag då solen ännu inte hunnit dit och villan är ovanligt lugn, för det är så vackert och sorgligt och romantiskt, och Avonlea är mig lika bekant och kärt som Hogwarts eller Mattisskogen.

2 kommentarer

Under dagbok

Det är dags nu

Så här såg mitt kylskåp ut:

IMG-20180531-WA0003

Så jag packade mina saker (läs: böcker) och flyttade ut till villan för sommaren.

20180531_133934

Det har varit en så vidunderligt varm vår att jag redan den sista maj kan plocka en bukett av mina favoritblommor: förgät-mig-ej och skogslyst. För en än mer praktfull version: lägg till smörblommor och hundloka.

20180531_181005

Vattnet är lägre än någonsin. ”Jag har aldrig sett så här lågt vatten”, säger mommo, som har bott på villan varje sommar sedan 1973. ”Jag ser stenar som jag aldrig har sett förut!”

20180531_18552320180531_185530

Jag tänker på poesi, men läser prosa. Så här skriver Eva-Stina Byggmästar, det diktgeniet, om poesi. någonting hjärtaktigt är det ju i alla fall –

20180425_224515

Dikter kan göras i små diktfabriker, av små poeter. Tänk att få jobba i en sådan fabrik. Så vackert det kan bli, med bokstäverna i rad efter rad efter rad efter rad.

20180425_224336_LI20180425_224348_LI

Just det, jag har köpt mig en näsring i silver också. Och klippt håret kort kort kort igen (men pannluggen hänger kvar). Tänkte att detta ska bli min queera sommar. Bäst att börja ordentligt då.

IMG-20180529-WA0006 (2)

Nu börjar den!

3 kommentarer

Under dagbok

Essäer, Henry, solen

Om någon undrar vart jag försvann så kan jag meddela att det var in i 199 sidor essäsamling som ska språkgranskas innan söndag. ”Hur kommer det sig att det alltid är just i skönaste maj som man måste sitta inomhus hela dagarna och stirra på en skärm?” beklagade jag mig för en vän. För det finns något otrevligt bekant i det här, i en varm lägenhet och solgasset utanför och sida efter sida med text som måste åtgärdas.

Eftersom det inte går att språkgranska långa stunder i sträck, så varvar jag essäläsandet med Donna Tartt (och pannkaka). Jag läser The Secret History för tredje eller fjärde gången. Först nu inser jag att jag föreställt mig huvudpersonerna helt fel. I min värld är Henry spenslig och blond medan Bunny och Francis är mörkhåriga. Det visar sig att Henry är stor, kraftig och mörkhårig, Bunny blond, och Francis – Francis har ”a short, fiery mop of the reddest hair I had evern seen”. Jag försöker ställa om i mitt huvud, tänka mig Henry stor och mörk, Francis som rödhårig, men hela tiden halkar jag tillbaka. Till slut ger jag upp. Henry får vara blond, Francis och Bunny mörkhåriga.

Förr eller senare måste jag ändå ta en paus, byter sönderklippt bandtröja till kjol, scarf runt håret, örhängen (en liten röd sten, en guldstjärna) och tar mig ut. På taket till cykelskjulet ligger en pojke och blundar mot solen. Han har stora hörlurar. Jag vill hälsa på honom, fråga hur det går, men gör det inte.

Jag promenerar in mot stan med en vän istället, det är varmt i lång kappa, leker semester och Rom och sommar genom att dricka Coca-Cola Zero direkt ur burken på torgets uteservering med världens suraste servitris. Iakttar folk, pratar om litteratur och liv och boende. Värmen och ljuset gör gott, något milt mot huden, mot själen.

Väl hemma igen väntar ännu några timmars arbete. Jag måste pressa mig, läsa några kapitel till så jag kan vara lite ledig på torsdag. Medan jag byter tillbaka till den sönderklippta T-tröjan funderar jag över ett ord som jag läste i The Secret History tidigare, vad var det riktigt, bacchanal? Fast jag läser på engelska tänker jag på svenska. Tänker att jag ska kolla upp det nästa genomläsning, eftersom jag ändå läser allt två gånger. Inser sedan att det är essäsamlingen jag ska läsa två gånger, inte romanen.

När jag sätter mig framför datorn för att åter ta itu med essämanuset blir jag först förvirrad över att Henry inte är där.

3 kommentarer

Under dagbok

Aprillyrik dag 19 – Vår & Kaffe

19 Vår

En klassisk blackout poetry-dikt (vad kunde det heta på svenska, ”överstrykningspoesi”?), där man utgår från en redan existerande text och så att säga stryker fram dikten. Jag lånade en sida ur Pennskaftet av Elin Wägner från år 1910, som jag håller på att läsa för tillfället:

IMG-20180419-WA0000

Senare under dagen ringde pappa. Det gav upphov till dagens andra dikt, i haikuform:

När pappa ringer
om kaffe på verandan
får resten vänta.

Glad vårkväll på er!

9 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Långsamt

Min medtagna kropp och trötta hjärna orkar inte med så mycket just nu. Det går långsamt att tänka, långsamt att gå.

Igår ville jag läsa en bok innan läggdags, men alla de 12 olästa biblioteksböckerna kändes oöverkomliga. Jag orkade varken med lättläst ungdomslitteratur eller med poesi. Till slut tog jag fram Harry Potter och hemligheternas kammare. Den orkade jag läsa, bekant och trygg som den var.

Jag har en överenskommelse med mig själv: en gång om dagen ska jag ut på promenad. Så igår promenerade jag ett varv kring Sandviken medan jag talade med KJ i telefon. Idag promenerade jag till och från bibban med en podd i öronen. (De talade om att baka bröd. Jag blev sugen på att baka bröd. Strax ringer en kompis och berättar att han har bakat bröd.) Efter båda promenader var jag matt och behövde vila mig. Imorgon tänker jag promenera till en postlåda för att posta några kort. Se där, dagens uppgift utförd!

En eller ett par timmar om dagen arbetar jag. Sjukskrivning är något för anställda, inte för frilansare, men jag kan ta det i lugnt tempo. En halvtimme här, en halvtimme där, när jag känner mig som piggast.

I eftermiddags kom min mamma hit på kaffe. Det piggade också upp, att få träffa någon och prata och bli distraherad. Det är kanske det som är sämst: när jag sjunker ner i min egen apati och orkeslöshet och värk. Jag behöver något, någon, att lyfta blicken mot, se tillsammans med på världen. Då går allt mycket bättre.

Och när det är dagsljus. Då går allt mycket bättre. När mörkret har fallit är det bara att kura ihop sig i soffan med ännu ett avsnitt av någon engelsk mysdeckare, en kopp te, kanske en Runebergstårta, och låta det sista av dagen gå i väntan på nästa.

6 kommentarer

Under dagbok