Aprillyrik dag 2 – Johnny boy

Skolbiblioteket var inte så mycket bibliotek
som en del av korridoren
avskärmad med tillfälliga mellanväggar
alltid tomt
(förutom jag)

En pocket som låg bra i handen
handlade om ett gäng pojkar:
de hade hårpomada och läderjackor
doftade av blod och våld,
en hette Johnny
och alla bar kniv

Någon av dem
(kanske Johnny)
hoppade ut genom ett fönster

När de två yngsta
(en av dem Johnny)
kom till en fest
hände något –

Jag minns inte vad
men minns rodnande kinder
(mina eller Johnnys)
en naken överkropp och lågskurna jeans

Det var inte så mycket
vad som sades
som vad som gjordes
händelser mellan orden
(händerna under bordet)
något förbjudet på tungan
som jag utan att förstå
förstod redan då

★

National Poetry Writing Month 2024 är i gång! Trots att det är dag 2 skrev jag dagens dikt enligt promptet för dag 1, eftersom det var ett så inspirerande prompt som jag dessvärre inte hade tid och ro att utforska under aprils första dag. Så här löd promptet: ”Today, we’d like to challenge you to write – without consulting the book – a poem that recounts the plot, or some portion of the plot, of a novel that you remember having liked but that you haven’t read in a long time.” Jag utgick från en uppenbarelse jag hade under studietiden för nästan ett decennium sedan.

Bokåret 2023

Ett av mina nyårsmål för 2023 var att läsa minst 40 böcker. (Vi ska återkomma till det andra nyårsmålet, ”vara mera social”, i ett annat inlägg.) Efter att i många år lätt ha kommit upp till minst en bok i veckan störtdök min läsning efter att jag blev ihop med min partner. Sedan dess har jag jobbat mig uppåt med läsningen igen (och blivit mer generös i vad jag räknar som en bok, det vill säga som ett avslutat verk – en diktsamling räknas, en enskilt publicerad novell räknas).

De allra flesta böckerna lånade jag från bibban. Några lånade jag av vänner och familj, andra fick jag i gåva. Några köpte jag, bland annat Min skugga av Christine Falkenland för 50 cent på loppis, bara för att pärmen var så tilltalande. Det visade sig att också berättelsen var tilltalande och passade ypperligt under långsamma, gråa marsdagar.

Bokåret 2023 slutade med sammanlagt 45 verk! Den absoluta merparten var som vanligt skriven av kvinnliga författare, precis som jag vill ha det. Flest böcker (7) läste jag i oktober, vilket var helt förståeligt eftersom jag då hade ledigt i Florida. Färst böcker (1) läste i december – också förståeligt, med tanke på hur mycket jobb och extra program jag hade i adventstid. Genrefördelningen var följande:

• 32 romaner
• 4 diktsamlingar
• 2 novellsamlingar
• 2 enskilda noveller
• 5 faktaböcker.

Årets bästa böcker var intressant nog en faktabok och en diktsamling, trots att romaner rent mängdmässigt dominerar mitt läsande.

När en av Connys äldsta vänner var på besök i augusti fick vi boken Four Thousand Weeks. Time Management for Mortals av Oliver Burkeman i gåva. Jag läste den om kvällarna, liggande i sängen på villavinden, och kände hur insikt efter insikt föll på plats. Med torr humor tar sig Burkeman an det moderna problemet, ja, rentav tidslögnen, som påstår att vi kommer hinna med allt, bara vi planerar tillräckligt noga. De flesta böcker och taktiker om tidshantering bortser från en avgörande sak, menar Burkeman, och det är att vår tid här på jorden är ”absurdly, insultingly brief”. Genom att bejaka detta faktum (i stället för att låtsas om att den inte finns och påverkar oss) kan vi hitta ett bättre sätt att se på tid. Intressant nog är 4 av de 5 faktaböckerna jag läste under året sådana som tangerar vad som även var titeln på en av böckerna, nämligen Jobba mindre, lev mer (av Maria Österåker). Flera gånger här under hösten, när jag har känt att stressen ramlar över mig och jag igen luras ner i tankesättet att jag nog hinner med allt bara jag planerar tillräckligt bra, har jag tänkt att jag behöver läsa om just Four Thousand Weeks. Den känslan är stark även nu.

En bok jag verkligen njöt av att läsa var diktsamlingen Jag älskar dig till döds ändå av Dorothy Parker, i urval och tolkning av Isabella Nilsson. Flappern Dorothy Parker skrev sina dikter om livets nedrigheter, dödslängtan och kärlekssorg år 1926 på light verse, som enligt diktsamlingens förord är ”rimmad poesi med triviala eller lekfulla teman som skrivits primärt för att roa eller underhålla och som ofta involverar användandet av nonsens eller ordlek”. Nästan hundra år senare tolkar Isabella Nilsson dikterna med lika stor skicklighet, och placerar dem dessutom i sin samtid. Här är ett exempel på Parkers dikt och Nilssons tolkning.

Med det sagt var årets alla fyra diktsamlingar på topp. Jag visste sedan tidigare att både Eva-Stina Byggmästar (med Vill du kyssa en rebell?) och Bob Hansson (med Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt) alltid är både tankeväckande och roande, och Sara Nymans diktsamling Viltvård var en mycket trevlig ny bekantskap, som gav en insyn i något på samma gång hemtamt och främmande. Mina favoritrader ur den diktsamlingen var: ”du tänker avfallshantering / jag tänker svedjebränning”. Jag menar, bara det!

Andra böcker som var mycket läsvärda enligt noteringarna i min läsdagbok var:

• Bohemian Magick av Veronica Varlow (faktabok)
• Systerklockorna och uppföljaren Hekneväven av Lars Mytting (romaner)
• Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin (roman)

Årets sämsta bok var en som jag såg på biblioteket och blev intresserad av, och som jag bara någon dag senare fick låna av en kompis. Jag såg det som ett tecken på att jag skulle läsa Alice Osemans Solitaire, men ungdomsboken visade sig vara för överdriven och pretentiös för min smak – jag tror helt enkelt att jag sprungit förbi den sortens böcker i tiden.

Årets största igenkänningar var romanen Fannys väg av Ulrika Hansson samt novellsamlingen Klein och romanen Eldsjäl av Axel Åhman. Jag är på många sätt en snäv läsare, tycker mer om det hemvana, igenkännande än det outforskade, främmande. Därför var det mycket nöjsamt att få tillbringa tid på den litterära landsbygden där jag så känner igen karaktärer, sätt och fenomen. Både Hansson och Åhman är också skickliga skribenter, vilket förstås inte bara förhöjer en historia utan i slutändan är avgörande för att jag ska tycka om ett verk – jag jämför till exempel med Nilla Kjellsdotter, som jag läste för första gången i år medan jag drack smaksatt kaffe ur roliga halloweenmuggar.

Hennes deckare I rättvisans blod, Flickan i Stenparken och Himmelsgården lämnade övrigt att önska när det kommer till själva skrivandets hantverk, men just det hemtama i karaktärer, platser och tendenser (och förstås deckargenrens uppbyggnad) fick mig att ändå både läsa de tre första böckerna och reservera den fjärde på bibban när den kommer ut. Dessutom är deckare alltid tacksam semesterläsning! (Med det sagt började jag ledighetsläsningen i Florida med Lars Keplers Hypnotisören, men det var alltför groteskt och grafiskt för mig. Tack och hej, Kepler.)

Årets äntligen var Thor Rutgensson & Ida Österssons Allt vi inte ser. Så påverkas du av det osynliga arbetet – hemma och på jobbet, M.L. Rios If We Were Villains och Virginia Woolfs Mot fyren.

Under hela året har jag lånat och omlånat och lämnat tillbaka och lånat igen Allt vi inte ser, som är en fakta- och tipsbok om allt det osynliga arbete som (oftast kvinnor) gör hemma och på jobbet. Boken gav visserligen inga stora nya insikter, men det är alltid bra att bli påmind om hur man kan leva ett mer jämställt liv. Det gäller bara att omsätta det i praktiken också, vilket ju alla gånger är lättare sagt än gjort.

If We Were Villains har jag också lånat och omlånat flera gånger om, för jag har verkligen velat läsa den, men det dröjde innan tidpunkten var rätt. Jag njöt när jag äntligen var i rätt sinnesstämning för att ta mig an dark academia-romanen, och förfördes villigt av språket och den instängda världen (mina litterära favoritmiljöer är ju slutna institutioner: barnhem, mentalsjukhus, internat), men i något skede kändes romanen lite för långsam och upprepande, och trots att jag försökte kunde jag inte låta bli att dra paralleller till Donna Tartts Den hemliga historien, och alla ni som känner mitt läsande vet att inget står sig mot Donna Tartt.

Gällande Mot fyren har jag i åratal velat läsa något av Woolf, och i omgångar lånat hem böcker av henne, men aldrig kommit mig för att faktiskt påbörja, än mindre avsluta något. Mot fyren var ingen omvälvande läsupplevelse, men det var en introduktion till ett författarskap som jag gärna vill utforska vidare.

Vad läste du år 2023? Vad var det bästa, det sämsta, ditt äntligen?

Tre roligheter

Har du ens läst dikter till lunch, om du inte fotar att du har läst dikter till lunch?

Vi lagade fem liter tonfiskpastasallad till mat för flera dagar, och jag har läst dikter till lunch, också det flera dagar i rad. Att läsa Jag älskar dig till döds ändå av Dorothy Parker, i urval och tolkning av Isabella Nilsson, var så roligt. Flappern Dorothy Parker skrev sina dikter om livets nedrigheter, dödslängtan och kärlekssorg år 1926 på light verse, som enligt diktsamlingens förord är ”rimmad poesi med triviala eller lekfulla teman som skrivits primärt för att roa eller underhålla och som ofta involverar användandet av nonsens eller ordlek”. Nästan hundra år senare tolkar Isabella Nilsson dikterna med lika stor skicklighet, och placerar dem dessutom i sin samtid. Eller vad sägs om följande bilder:

ANECDOTE

So silent I when Love was by
He yawned, and turned away;
But Sorrow clings to my apron-strings,
I have so much to say.

ANEKDOT

Hos Kärleken, på finbesök,
förblev jag på min vakt.
I Sorgens slitna pentrykök
blev desto mera sagt.

Eller den här absoluta pärlan:

En lördag var jag på lajv. För en gångs skull såg karaktären inte alls ut som jag. Lockad pannlugg och smink är the way to go, tydligen!

Foto: Toni Finell.

Till utstyrseln hade jag:

• icke synlig: svart korsett som jag en gång betalde 3 euro för på loppis och som tjänat mig väl
• av gamlamommo omsydd kråsskjorta, ursprungligen lagad till moffa för en Bellmanmaskerad
• folkdräktsliv med tillhörande röd kjol
• brun loppiskjol med glittrande kantband
• mommos gamla förkläde
• röd sjal som jag någon gång haft under magdanslektioner
• mammas gamla halsduk som huvudduk
• broderade och paljetterade pengapungar av okänt ursprung
• tingeltangelsmycken från mina tonår och djupet av smyckeslådorna
• mammas gamla stövlar (som varit med på varenda piratlajv och vars klack oåterkalleligt smulades sönder när lajvet slutat).

Jag spelade siaren Martha Isabelle på sjörövarlajvet Bland dråpare och rövare, och det var så roligt. Jag spådde i tarotkort tills jag tappade rösten, och korten talade sanning varenda gång. Det var så härligt med ett kort, lättsamt och optimistiskt lajv efter sommarens stora vikingalajv. Det fick lusten att lajva att väckas igen.

Förutom tarotkorten hade jag förstås också en uppsättning tekanna, tekopp och teblad för att kunna ägna mig åt tasseografi, och så hade jag en skattkista med allehanda små behändiga föremål att använda när man ska förtrolla och förbanna.

Och i går skickade jag med mycket kort varsel och frågade om en gammal gymnasievän ville äta fredagshamburgare med mig. Jag skulle ändå vara i stan, och behövde ändå äta, så varför inte göra det i finsällskap? Vännen är numera heltidsarbetande trebarnsfar, vilket som ni förstår är en livssituation ganska olik en barnfri frilansares, så glädjen var ännu större när det ordnande sig så att han och hans barn, tillika mitt fadderbarn, kunde träffas! Så roligt! Det var hjärtevärmande att kunna umgås och hinna prata – förstås inte om allt som man hade velat, och inte så länge eller så ostört som man kanske hade behövt – men icke desto mindre givande. Att det kan kännas så bekvämt och självklart även när man inte umgåtts ordentligt på flera år. Det visar i sanning på vänskap.

Så här är det nu

En söndag strax innan duggregnet river vi av sådant som borde göras men som lämnat på hälft: lyfter in postlådan, tvättar ur soptunnan, tömmer blomkruka och kokar äppelsylt på de (nästan) sista äpplena. ”Ska vi ta ner vimpeln?” frågar min sambo, men jag säger nej, vi bor ju ännu här. Så länge husfolket är på plats ska husfolksvimpeln vaja. Höststädningen av lägenheten är påbörjad men inte avklarad. Dessutom finns det folk på villan som ska vaktas. Eller jag säger folk, men jag menar hund.

När jag går mellan stugorna en morgon doftar det starkt av honung i luften. Jag blir lite orolig över att det är kokossemlorna som jag har i brödrosten som blivit brända, men inomhus doftar det bara te och kokos, ingen honung. Här om dagen fick jag vykort från Italien. Det hade postats i början av juni. Nu tre månader senare använder jag det som bokmärke och påminns om avsändaren ♥

Det är björkfrön överallt. De fastnar i stickasockorna, i ylletröjorna, i håret, på Nisses nos. När solen sneddar över golvet ser jag hur dammigt det är. ”Jag dammsög ju för bara någon vecka sedan!” tänker jag, innan jag kommer på mig själv med att det faktiskt är någon vecka sedan. Ingen städning är satt i system, till skillnad från i stan. Det är ett annat tempo som gäller på villan. Saker görs när de görs. Jag byter lakan (för jag älskar känslan av rentvättade sängkläder) men struntar i dammet. Det kan jag göra här, till skillnad från i stan.

På söndag kväll, när jag har fått ge mig inte ens halvvägs in i lindy hop-lektionen för att mitt knä krånglar till en helt annan grad än vad det brukar göra, eldar vi bastu, både för att tvätta oss och för att sedan kunna torka tvätt. Sambon tänder ljusen i bastufönstret för första gången den här säsongen. Förra året badade vi bastu sista gången på allhelgona, när vi redan stängt av sommarvattnet men varit förutseende nog att tappa upp i varmvattenberedare och hinkar så vi skulle klara ännu en bastuomgång.

Jag har läst boken Four Thousand Weeks. Time Management for Mortals av Oliver Burkeman, som vi fick i gåva av en av sambons äldsta vänner när hon hälsade på i augusti. Det är en bok som med torr humor tar sig an det moderna problemet, ja, rentav tidslögnen, som påstår att vi kommer hinna med allt, bara vi planerar tillräckligt noga. De flesta tidshanteringsböcker och -taktiker bortser från en avgörande sak, menar Burkeman, och det är att vår tid här på jorden är ”absurdly, insultingly brief”. Genom att bejaka detta faktum (i stället för att låtsas om att den inte finns och påverkar oss) kan vi hitta ett bättre sätt att se på tid. Jag hade stor behållning av boken, med sina reflektioner och påminnelser om vad som är viktigt på riktigt, ni vet, och märker hur jag sedan jag läst boken har haft en lugnare inställning till, och därmed mindre stress kring, framför allt arbete. (Vi får för all del se hur länge det håller i sig). Det hela påminner ju mig om en av mina favorittavlor:

Boken gav mig också, så där i andra hand, en insikt gällande min kropp och dess (emellanåt bristfälliga) funktioner. Av olika orsaker har jag har ganska ofta ont, och dras med flera (livs)långa hälsoproblem, vilket ju kan göra en väldigt nedslagen emellanåt. När det är en värre dag eller period har jag ofta gått och tänkt ”bara jag mår bra igen” och längtat efter den där dagen i framtiden när jag inte har ont någonstans. Men nu har det slagit mig: Den dagen kommer inte. Nu är det denna kropp som har blivit mig given, och även om jag förstås vill göra det jag kan för att ta hand om den så att den ska fungera så bra som möjligt, så kommer den alltid ha sina felkopplingar, tendenser och ”anatomiska variationer”, som en ortoped formulerade det. Det handlar inte om att bli helt ”frisk” (vad nu det sedan är) eller absolut smärtfri för resten av livet, utan om att hitta en acceptans i att allt är en process, att saker tar den tid det tar, att krämpor kommer och går (och kommer – och går!). Inte se medicinering, sämre perioder och som ett misslyckande, utan som ett neutralt faktum: Så här är det nu.

Eller som den lesbiska, funktionsnedsatta, kroniskt sjuka, vintageintresserade youtubern Jessica Kellgren-Fozard säger: ”Om jag skulle vänta tills jag mår bra med att göra saker, så skulle jag aldrig göra saker.”

Nu ska jag hämta mommo, hon ska ta servicebussen till byhamnen. Hon flyttade till stan förra veckan, men måste alldeles bestämt komma ut igen över dagen (det finns lingon och krikon att plocka). Jag förstår henne. Inte gällande själva plockandet, men gällande att alldeles bestämt vara här.

En mindre glammig bloggare

Nu är jag ju varken storbloggare, har semester eller är vid Rivieran, men jag lånar (och modifierar) trots det en dagens blogg-lista från min mer kända bloggnamne. Skulle det inte vara sjukt om jag låg vid en pool i Frankrike och bloggade med en massa vältagna foton? Ingen skulle tro mig, någonsin.

Hur som helst så drar en mindre glammig Sandra igång med en lista JUST NU:

LÄSER: Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt av Bob Hansson, på kvällarna innan jag ska sova. Ibland måste jag fota en dikt eller ett diktfragment, så jag ska komma ihåg det. De känns, de här dikterna.

REAFYNDAT: När skulle jag senast ha reafyndat något? Jag köper mat och medicin och någon bok ibland, ungefär. Här får vi nog hitta på något annat … Kanske bara:
KÖPT: Igår pantade jag tre plastpåsar flaskor och köpte nektariner, bananer, en gurka, glutenfritt mjöl och mediciner för (en del av) pengarna. MAT OCH MEDICIN var det, ja …

TITTAR PÅ: Datorskärm när jag jobbar, Vasabladet när jag äter frukost. Jag tittar på inget alls på någon slags teveskärm. Inga serier, inga filmer. Någon enstaka Youtubevideo emellanåt, lite Jessica Kellgren-Fozard eller Jonna Jinton, men jag har flera osedda videor av dem båda. Sommaren innebär att jag inte ens kan hålla mig uppdaterad med två youtubare som uppdaterar max en gång i veckan.

ÄTER: Mycket smörgåsar med kaffe. Standardfrukost, ibland även mellanmål, latlunch eller kvällsmat. Inte alla mål på samma dag. Inte kaffe om kvällarna.

HAR PÅ MIG: Yllesockor, träningskläder, collagetröja eller flanellskjorta. Jag var den mindre glammiga bloggaren, minns ni? Och villalivet kräver inte tjusighet men inbjuder till bekvämlighet. ”Man vet att du ska fara till stan när du har fixat håret”, sa mamma i går. ”Och när jag har sandaler och örhängen, och linnebyxor och jeansjacka”, svarade jag.

LYSSNAR PÅ: Fågelkvitter, Nisse som skäller, villagrannarna som arbetar med diverse verktyg. När jag kör bil: Menuett från Jeppo (polska) av Gjallarhorn, med basen uppvriden så det känns.

JOBBAR MED: Att korrekturläsa ett mörkt, urbant fantasymanus med skräck- och folktroinslag. Det är så bra att jag måste påminna mig om att hålla kvar korrekturglasögonen och inte dras med i berättelsen helt. För några dagar sedan satt jag och skrattade högt medan jag läste, och i går grät jag framför datorn. Det är egentligen för dåligt betalt för att jag ska göra det, men jag gör det som en liten gåva till författaren och med ett löfte till mig själv om att aldrig ta mig an dåligt betalda jobb igen.

DOFTAR: Igen något helt oresonligt för mig att svara på. Sandra Beijer har tydligen en sommarparfym. Jag luktar kanske mest svett och lite deodorant och tvål emellanåt? Om det inte är dags för stad och fest och jag duttar fem droppar av parfymoljan Resistance, som jag fick av en vän för ett par år sedan, bakom öronen, i halsgropen och på handlederna. Oljan doftar tungt av vanilj, magnolia, patchouli, röda frukter, läder, pumpa och bourbon, beskrevs av en annan vän som ”för farlig för honom”, och får mig att fantisera om tegelstenar kastade genom skyltfönster.

ANTAL MYGGBETT: Några envisa rackare på anklarna och låren.

BLOGGPLANER FÖR VECKAN: Låt oss igen vara förståndiga och inse att planering i regel inte sker på denna blogg. Om vi i stället gör om det till:
PLANER FÖR VECKAN: I helgen ska jag bada bastu och spela spel med vänner, och fara på en sommarteater om vädret är vackert nog. Nästa vecka far jag till Borgå med mommo och mamma. Mommo har fyllt 90 år och fick en ”all inclusive”-resa till Borgå i födelsedagspresent, dit två av mina kusiner har flyttat. Mommo har varit i Borgå en gång först, för över sextiofem år sedan. Jag har aldrig varit till Borgå. Jag ser framför mig två dagar med familjehäng, restaurangmat, kaffe på mysiga kaféer och sightseeing i gamla stan (troligen i regn). Resten av veckan blir det mera jobb och kompisar, och till helgen kanske någon utflykt: en marknad, en hantverkardag, en roadtrip, vem vet?

DAGENS AKTIVITET: Jobba klart, kanske träna, umgås med Conny, äta jordgubbar med glass! Jag ska äta tills jag tröttnar, för inga jordgubbar från frysen är lika goda i vinter som de är färska nu.

1816

Jag hänger upp kylskåpstermometern i taklampan. Aderton grader.
– Aderton grader, känns som tolv, muttrar jag, sätter tillbaka termometern i kylskåpet (åtta grader) och byter till en tjockare ylletröja.

Allt där ute är ännu vitt, det är bara fyra dagar till april och jag tänker på tidigare aprilmånader, år när jag skrivit dikter i och om vår och solsken och läderjackor och scillor och bar asfalt.
– När har det senast varit så här mycket snö och så här sen vår? frågade jag pappa när jag var hemma i helgen.
– Aldrig, svarade han.

Jag tänker på 1816, året utan sommar.

Allt där ute är ännu vitt, och det gör ljuset här inne grått. Det är vilsamt, och jag saknar egentligen inte våren utan väntar tålmodigt, vet att varje vårdag är en ynnest, vet att jag i sen maj kan känna det som en välsignelse med värme och grönska fast det är det förväntade då.

Till lunch äter jag havregrynsgröt, som alltid. Medan gröten kokar i mikron tuggar jag i min vitkålsblad – det är min sallad. Numera kokar jag faktiskt gröten med en liten skvätt mjölk, inte bara vatten. I dag skrapar jag det sista ur asken med jordgubbssylt och tar ut en ny syltburk ur frysen. Hjortron. Gröttallriken värmer inte bara magen utan också tangentbordskalla händer.

Jag läser en bok jag köpte på loppis i veckan. 50 cent för en roman jag inte visste något annat om än att pärmen var fin och baksidestexten fick mig att känna såsom ljuset känns. Vilsamt. Grått. Ett väntande.

Precis som en grizzly

Jag reserverar böcker på bibban och hämtar ut dem i tid och otid. Ofta har jag glömt varför jag har velat låna böckerna, men jag litar på mitt dåtida jag och lånar dem ändå, lägger dem i högen med olästa bibbaböcker. Olästa böcker högst upp, lästa böcker längst ner, så att jag har någon slags ordning och vet när jag behöver låna nya, men den dagen kommer aldrig för jag lånar nya hela tiden.

Men när en bok tagit slut har jag svårt att börja läsa igen. Att börja är svårt, att hålla på är lätt, när det finns en bok med färdigt bokmärke att bara kliva in i igen under frukosten, lunchen, innan läggdags. Just nu läser jag Kvinnor som pratar av Miriam Toews, en slags protokoll över samtal mellan mennonitkvinnor i en avskärmad koloni i Bolivia. Jag tänker att jag ska googla mennoniter, men först när jag läst ut boken.

När jag en gång börjar läsa igen förstår jag inte varför jag haft en paus. (Eller jo, det förstår jag ju, två veckor när syrran var i landet, varav en vecka var någon slags sportlov.) Men jag njuter av att gå in i text igen, papper inte skärm, det är något renande i huvudet, och det är än en gång mig obegripligt hur någon kan fånga historier, långa historier, på det där sättet som bra författare gör. Romanen som genre är mig så främmande när det kommer till mitt eget skrivande, men det som jag främst läser själv.

Och så poesi, förstås. Snart är det april och trettio dagar poesi. Under undantagsveckorna läser jag lite poesi. Min sambo och jag läser Lars Huldén högt för varandra under en frukost, diktsamlingen To å ja, vi boåda/Du och jag, vi båda, skriven på både standardsvenska och Munsaladialekt.

”Vad om jag sku läsa en dikt för dig så du hinner äta din smörgås?” säger min sambo när jag fastnar i bara en dikt till bara en dikt till och teet kallnar. Jag smygläser också Eva-Stina Byggmästars nyaste, Vill du kyssa en rebell? (som jag alltid tänker på som Vem vill kyssa en rebell? och som jag ropande svarar JAG! på), den ligger lockande i klargrönt och rosa på soffbordet. Jag ska läsa den ordentligt senare, men jag bläddrar i den, läser den första och sedan den avslutande dikten: ”Du har bruna ögon / precis som en grizzly”, och jag tänker på Erik Axel Karlfeldt:

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill!

Bokåret 2022

År 2022 var året när jag fick inviga min nya läsdagbok, som jag fått av min kompis Kata i julklapp år 2006. Tänk det: I femton år har den lilla röda boken hängt med i väntan på att det blir dess tur. Och nu var det dags.

Nyårsmålet var att läsa minst 30 böcker under året. Jag läste:

• 24 romaner
• 7 diktsamlingar
• 8 faktaböcker, biografier eller essäsamlingar
• 2 bilderböcker
  = 41 verk

Nyårsmålet avklarat, check och hurra, hurra! (Okej, en diktsamling lämnade jag faktiskt på hälft, och de sista kapitlen i en faktabok skummade jag bara igenom. Ibland får man ge upp på böcker också, utan intentioner att läsa om dem vid ett senare tillfälle.)

Böckerna fördelades ganska jämnt under året. Flest läste jag i juli, 6 stycken, och färst i december, 1 stycken. Däremellan var det ofta tre, fyra verk per månad. Det känns rimligt. Av författarna var det knappa 85 % kvinnliga författare och dryga 15 % manliga författare. Det känns också rimligt. Två av romanerna (en av Margaret Atwood, som jag skriver mer om senare, och Spill av Sigrid Combüchen) och ett par av Byggmästars diktsamlingar hade jag läst förr, men det var ändå i huvudsak nya böcker detta år.

Ibland börjar man med böcker i februari …

… och håller på med dem ännu i månadsskiftet april-maj. Konceptet håller dock: blommor, kaffe och godsaker i soffan.

Ett av årets teman verkar vara serier. Det första halvåret slukade jag Sara Lövestams trilogi om Monika, som handlar om ofrivillig barnlöshet och släktforskning. Allt som Lövestam skriver blir till guld, och jag skulle kunna läsa grammatikböcker skrivna av henne bara för språkets skull. (Jag har läst grammatikböcker skrivna av henne bara för språkets skull.) Under hösten läste jag tre av fyra böcker i Per Anders Fogelströms Kamrater-serie, nämligen Upptäckarna, Revoltörerna och Erövrarna, som följer några Stockholmspojkar under barndomen på 1920-talet in i ungdomstiden och vuxendomen efter kriget. Det finns en fjärde bok som utspelar sig när karaktärerna blivit medelålders män på 1970-talet, men då tog min ork med manliga författare och deras fiktiva män slut.

I april både skrev jag dikter och låg på soffan och läste dikter. Det här var en diktsamling med det svindlande namnet Rosor skador av Jenny Tunedal som jag aldrig läste klart.

Det fanns ändå något med det där historiska som lockade, vilket verkar vara årets andra tema, så jag påbörjade också serien om Betty i Stockholm på 1930- och 1940-talet av Katarina Widholm, men jag är inte säker på om jag kommer idas läsa eventuella kommande delar efter de två första. På det historiska temat finns också Annika Åmans roman Lumpänglar, som utspelar sig på Oravais fabrik. Jag såg de två pjäserna på Oravais sommarteater när det begav sig och har sett mycket fram emot att få ta del av historien också i romanform.

Historisk roman och billigt godis på väg till Åbo.

Under sommaren blev det en del poesi, eftersom jag gick en universitetskurs i att just läsa och skriva poesi. Det var en del av mitt skriva dikter med stipendium-projekt. Där blev det spridda dikter och några diktsamlingar av bara farten, en sonettsvit om myten om Persefone av Lotta Olsson och förstås några diktsamlingar av Eva-Stina Byggmästar att läsa om kvällarna på villavinden. Det var också både roligt och betryggande att märka att jag fortfarande kan analysera dikter, att jag hade något att komma med, trots att jag inte studerat på flera år.

En dikt ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling Älvdrottningen. Jag läste den här dikten i ett enda berusat andetag och dånade när jag kom till slutet.

Årets två bästa böcker, om vi ser till det betyg jag gett dem i läsdagboken, är en roman och en reflekterande essäsamling. Rövarbruden av Margaret Atwood är en gammal favorit, en avskriven bibbabok som jag fått av min vän Vivi, med en dedikation skriven på försättsbladet. Jag fick den 2014 och läste den (igen) på villan, på verandan, i sängen, eftersom boken bor i mitt skåp i lillstugon och därmed endast läses om somrarna. Vissa böcker är sådana. (Vi på Saltkråkan och Anne på Grönkulla är två andra sådana.)

Soffan byts ut mot verandans solstol. Kaffet och blommorna består.

Där har jag också strukit under meningar som är extra insiktsfulla, välformulerade, som känns.

Den läsupplevelse som i stunden ändå kändes starkast var Övervintring. Vikten av vila och återhämtning i livets svåra stunder av Katherine May. Så här skrev jag när det begav sig i september: ”Den gav genklang med något djupt inne i mig, något dovt som ofta hörs om hösten. Redan innan jag ens läst klart boken funderade jag på att köpa den för omläsning. Det var en vacker, långsam och reflekterande essäistisk historia om både den konkreta och den själsliga vintern och hur viktigt det kan vara att bromsa, stanna upp och vila sig igenom svåra perioder, snarare än att försöka snabbt ta sig igenom dem. Vi önskar oss alla evig sommar, men vintern går inte att undvika. Det bästa vi kan är möta den.”

Eva-Stina Byggmästar är lite inne på detsamma. Jag minns inte från vilken bok detta var, men det var något viktigt, något jag behövde ta till mig och komma ihåg: ”vila, vila gå / små / promenader. drick litet te, / ät någonting. vila, vila gå små / promenader –”

Och vad är det nu, om inte vinter? Inte så mycket själslig, tack och lov, så här ännu rätt utvilad efter ett litet jullov, men däremot konkret. Till helgen har det utlovats minus femton grader och sol, och jag längtar mig sjuk efter skogsvandring med kaffetermos och lägereld. Fast innan dess ska jag smyga mig in i vardagen igen, med yoga och jobb och promenader runt viken, och nya böcker för att börja uppfylla årets kvot.

Vykort från oktober

Om jag mådde riktigt usligt för några veckor sedan, så mår jag förvånansvärt bra för tillfället. Ork och vilja i oktober, tidigare okänt! Jag funderar på vad som skiljer sig från sen september, och landar i rimligare mängd jobb. Så där att jag också hinner och orkar promenera till mommo för att hämta vegekorvsoppa och äpplen och potatis och rulltårta när hon bjuder ut. Rösten är ännu skrovlig och näsan lite täppt efter coronan, men jag har fått tillbaka krafterna.

Här är vi redo att ta oss an Umeå, innan sjukdomen slog till. Vad jag är outsägligt glad att få dela både hemmavardag och firarresor med den här människan ♥

Väl hemma har jag tagit morgonpromenader för att få sol och rörelse, och en morgon ligger den första isen tunn, tunn över mitten av viken.

Varje morgon dricker jag Earl Grey med blå blommor till frukost. När orken återkom, så återkom också lusten och ron att läsa och se på serier. Vi har tittat på Maktens ringar, en av få serier där bådas smak sammanföll. Nu tittar jag på The Essex Serpent, med Tom Hiddleston i ena huvudrollen. Det känns som studietider igen, med attraktiva skådespelare i kostymdrama i dimmiga landskap. Det resonerar fint med oktober utanför.

Jag har halloweenpyntat med små lysande pumpor. På köksbänken väntar också en riktig, stor, icke-lysande pumpa som nästa vecka ska bli pumpapuré och därefter pumpapaj.

En dag fick jag så fin post: senaste numret av Astra, en bröllopsinbjudan och ett vykort från New York. Någon gång har jag nog tänkt fara till New York också. Helst i vykortskrivarens sällskap.

En annan dag skulle vi på lajv. Då ser det ut så här: saker överallt. Sambon satt och sydde klart sin kjortel sent på fredag kväll. När vi blev alltför uppjagade och korta i tonen mot varandra sa han: ”Vi har ju inte ätit någon middag.” Då åt vi soppa, bröd och öl, som de vikingar vi skulle lajva dagen därpå, och sedan var vi mycket snällare mot varandra. Det hänger ännu ylletröjor, sockor och mantlar på tork och vädring för att bli av med den kännspaka lajvlukten av flott och rök. (Man blir aldrig av med den, man bara marinerar klädesplaggen mera gång för gång.)

Jag har börjat läsa en av mina födelsedagsböcker också, igen så här passligt till häxornas högsäsong (vid sidan av påsk). Den matchar rosorna som jag snodde från en närliggande park.

Vanans makt och tröst

Jag skulle ha skrivkurs en kväll, men ingen dök upp. I stället satt jag och drack te och bläddrade i min kalender. Jag har velat skriva ett omsorgsfullt formulerat och reflekterande inlägg i flera dagar, men jag har inte hunnit. Det är extra program fem av veckans sju dagar, jobbet tar den tid och kraft jag har. Jag läser böcker, men jag skriver inte. Kalendern börjar se ut som före pandemin och jag tycker inte om det.

Den senaste tiden har jag tänkt på att det finns så mycket man borde vilja göra, och att jag har sociala träffar som inte (ännu) blivit av och som därmed lite hänger över mig som ett dåligt samvete. Samtidigt är det något med livet just nu som gör att jag skulle vilja, kanske också behöva, skala bort snarare än planera in för att frigöra tid. Jag är inte riktigt säker på till vad. Kanske bara vara. Kanske tänka lite mer. Kanske orka skriva det där inlägget.

Jag läste en bok som heter Övervintring. Vikten av vila och återhämtning i livets svåra stunder. Den gav genklang med något djupt inne i mig, något dovt som ofta hörs om hösten. Redan innan jag ens läst klart boken funderade jag på att köpa den för omläsning. Det var en vacker, långsam och reflekterande essäistisk historia om både den konkreta och den själsliga vintern och hur viktigt det kan vara att bromsa, stanna upp och vila sig igenom svåra perioder, snarare än att försöka snabbt ta sig igenom dem. Vi önskar oss alla evig sommar, men vintern går inte att undvika. Det bästa vi kan är möta den.

Varje vardag äter jag havregrynsgröt till lunch. Jag började hösten med att koka den i kastrull, men har nu övergått till mikro. Tre minuter i enminutersintervall med omrörning där emellan. Inget salt, för det känns inte värt det. Oftast äter jag den med en halv banan och blåbär. Ibland med vinbär och blåbär. Ibland med jordgubbar och blåbär. Vilka bär som nu råkar finnas längst fram i frysen – och bär, det finns det, vintern ut och mer därtill. Jag äter havregrynsgröt för att det är billigt, nyttigt och klimatvänligt. För att jag då slipper tänka vad jag ska äta till lunch, inte behöver laga mat lika ofta, och kan spara gårdagens middagsrester ytterligare en dag till sambons lunchlåda.

Vanans makt är inte bara stor, den är också tröstande: att göra utan att behöva tänka. Att veta att jag äter havregrynsgröt också i dag är tröstande. Att göra samma mjuka morgonyoga varje dag är tröstande. Att varje dag gå ut till postlådan för att se om det kommit någon post är tröstande. (Oftast är postlådan tom, men emellanåt finns där vykort från Sverige och tidskrifter om litteratur och Kyrkpressen, som jag läser med stor behållning och en kopp kaffe i soffan om eftermiddagen.)