VERY VERY GAY INTENDED i–viii

Det är lördag, I’m feeling fine, och har nyss avslutat en åttadelad diktsvit som jag påbörjade i maj. Den heter VERY VERY GAY INTENDED i–viii och jag hoppas att du ska gilla den ♥

i

Jag:
Jag gjorde den där utmaningen
med min sökhistorik:

shipping from the us
how to ask someone out
what does + in lgbtq+ mean
apple pie recipe
belgravia
search comments in google document
billie eilish

Vad säger det ens om mig?

Hon:
Om du inte fattar det
tänker jag inte berätta det

ii

Jag:
Det betyder ingenting

Jag menade det bara
som en enkel komplimang
Hon fattade att
det inte betyder något

Det var bara
en inbillning
ett infall
en insikt

Du vet ju hurdan jag är
Det betyder ingenting

Hon:
Att det inte betyder något
betyder också något

iii

Jag:
Är jag faktiskt så här
                      billig?
Så här f ö r u t s ä g b a r ?

Hon ler mot mig med
mörkrött läppstift och näspiercing
och jag storknar på min öl
(Hon doktorerar i miljöbiologi
skriver sin avhandling om
zebrafiskars artbeteende
Jag vill studera henne
sa jag
förstås inte
men vad skulle jag inte göra för att få sitta
med henne i laboratoriet?)

Det var två veckor sen
och vi har chattat nästan varje kväll
och det är inte alls som att jag
plötsligt förstår
vad alla kärlekslåtar handlar om

Hon:
Äntligen trillar polletten ner
för dig också
Välkommen till klubben

iv

Jag:
Märktes det
att jag drack
hemskt mycket
igår kväll …?

Hon:
Jag tror ingen
vid sina sinnens fulla bruk
kunde missa det

v

Jag:
Det är fanimej
o m ö j l i g t
att flirta med flickor
i den här skeva världen

Hur ska man få henne att fatta
(hon som är så smart
så söt
så rolig
så sexig —
ska jag sluta
innan jag blir
en kliché?)
att ”I like you very very much”
inte bara är vänner emellan
utan
VERY VERY GAY INTENDED

Jag har bjudit henne på bio
Jag har bjudit henne på drinkar
Jag har bjudit henne hem på te
med tydliga och oanständiga avsikter
(vi kysstes i soffan
nästan. nästan.
benen som ett trassel
mina fingrar mot hennes ärmfåll
hennes händer på mitt knä)

Och dagen efter säger hon
hur trevligt hon hade det
vilken fin vän jag är
och jag tänker bara:
JAG KUNDE VARA DIN FLICKVÄN
OM DU BARA LÄT MIG

Vad ska man riktigt göra
för att få dem att fatta?

Hon:
Jag skickar dem en artikel:
10 Signs She’s Actually Flirting With You
och ser till att uppfylla
minst 8 av dem

vi

Jag:
Det spelar ingen roll
att hon for på festen
utan mig
Hon får väl göra
som hon vill?
Och jag gör
som jag vill
(Fast jag skulle ju vilja
att vi ville samma sak:
gå på samma fest
ens vara bjudna
på samma fest)

Men det spelar ingen roll
Hon får väl göra
som hon vill
Det spelar ingen roll

Hon:
Att det inte spelar någon roll
spelar också en roll

vii

Jag:
Alltså nu orkar jag inte
vänta längre
Nu tänker jag skicka det!
Kan du läsa igenom det?

Hon:
Ge mig en minut

Hon:
Jag förstår
vad du vill säga
men det är

           lite
                      spretigt

Hon:
Hon kanske inte riktigt
lyckas uppfatta
vad du vill säga

Jag:
Hmm

Hon:
Sov på saken
och skicka det
imorgon

Jag:
Jag skickade det redan

Hon:
Men för i helvete

viii

Jag:
jag lyssnar på
vad som helst som är tungt
och drar mig ner till jorden
för det snurrar utom kontroll nu

kan inte tänka på annat än
att jag vill sitta bredvid dig
vill sitta i din famn
(över ditt ansikte)
bita dig
på ställen jag inte sett
men drömmer om
vill täcka dig i mörklila
läppstift över brösten
de där höftbenen
att ta i
gud vad jag vill
ta i
(vara i)
dig

Hon:
Nu skickade du nog
till fel person

Jag:
MEN HERREGUD FÖRLÅT

Jag:
Alltså sorry sorry sorry
fy fan vad pinsamt

Hon:
Nej nej
det var jävligt bra!

Hon:
Skicka nu bara till rätt person
så ska du se att det blir
hur lyckat som helst

Hon:
Om jag var hon
skulle jag helt klart
vilja ligga med dig tillbaka

Jag:
…

Jag:
Okej

Jag:
Tack

Jag:
ANTAR JAG

Valborg 1953

Jag hittar ett foto på mommo och moffa. Valborg 1953. Mommo hälsade på moffa, som då studerade i Helsingfors. De är på Vasa nation, hon är klädd i ljus blus med tunna ärmar och krage, och sitter i famnen på moffa. Moffa har studentmössa, kostym och den ljusa slipsen på sned. I bakgrunden skymtar fler studentmössor och bord med skumpaglas.

(Jag dricker kaffe med mommo och en av hennes väninnor, som också nyss blivit änka. Väninnan berättar om hur hon hade en kavaljer i Helsingfors, hon med, som hon skulle fara och träffa en valborg. Han ville inte att hon skulle ha på sig sin studentmössa, eftersom han själv inte var student. Väninnan gjorde det enda rätta, dumpade kavaljeren, tog med sig sin studentmössa, och drog till Helsingfors ändå. Där träffade hon mannen som sedan blev hennes make.)

”Jag längtar efter att få fara på fest!” skriver jag åt min kavaljer. Drömmer plötsligt och vilt och hett om glas huller om buller på borden, finkläder med tunna ärmar och korta fållar, strumpbyxor, en famn att sitta i, tjockt med folk i alla hörn, rött läppstift och omsorgsfullt (eller, för all del, i all hast och slarvigt!) ditritad eyeliner, tallrikar ifrånställda på skåp där de hittas först dagen efter, klackar mot asfalt, kyssar i hallen, högljudda skratt och flirt och dans, kärlek i luften, hångel, svett!

Som i en opublicerad dikt från i våras, den allra sista i National Poetry Writing Month 2020, att skriva om något som återkommer:

Åter

Det kommer komma
nya vårar
teater, museer
barer, kaféer
picknickar i parken
hemmafester
fullt av gäster
lösgodis
champagne!

Cruising

Det var en tisdag i juni då vi båda var lediga och bilen – en beige dieseldriven Mercedes från 1982 – hade kommit tillbaka från verkstaden.

Vi klädde upp oss i finaste stassen: hatt, scarf, hängslen och rött läppstift. Jeansjackan med, för det var en blåsig dag. I korgen vatten, filt, körsbär och aprikoser.

Sedan mullrade vi ut till skärgården! Replot, Björköby, Södra vallgrund. Körde runt där vi tyckte. Kastade ut körsbärskärnor genom de nervevade bilrutorna, planerade framtida vandringsturer Bodvattnet runt, körde in på återvändsvägar för att titta på fina hus. Herrgårdsgula liderdörrar och blåmålade fönsterluckor och roliga små torn.

Och fina båthus.

Det doftade hav och dy, och inne i Salteriet nygräddade munkar, som vi åt tillsammans med kaffe.

Efter sex timmar hade jag fått nåla upp håret igen två gånger på grund av all blåst, ätit sommarens första (och troligen sommarens största) mjukglass vid Berny’s och varit till alla ställen vi hade tänkt fara till. Så då körde vi hem igen.

Aprillyrik dag 26 – Tyll och swing

Det är en dröm
Hon är en dröm

En perfekt dröm
som klippts ut
ur tyll och swing
och placerats
rakt i mitt synfält:

vida kjolar och klapprande klackar
pärlor och rosetter
‒ jag svär hon skimrar på ett sätt
som inte är verkligt
som champagnebubblor på tungan
som guld i synen
som is och salt och äpplen

och än mindre verkligt
att hon närmar sig:

ler med mörkröda läppar
mot mina klarröda
och frågar:

Ska vi dansa?

Så vi dansar
till bas och piano och saxofon
hennes hand om min midja
mjukt mjukt
och jag lägger handen
på hennes axel
också den
så mjuk

och tur är
att hon för
och jag följer
för jag har glömt
allt som mina fötter
någonsin har gjort
när hennes skratt kittlar mig i örat
letar sig ner för nacken
och in under klänningskragen ‒

Hon doftar som en dröm:
puder och aprikos
ögonfransar över rosiga kinder

(Och vad måste jag väl lukta?
Försök och misstag,
nervositet:
hårspray och svett?)

Vi fortsätter dansa under kvällen
och hennes skratt fortsätter
leta sig in
under min klänning

Och långt långt senare
när vi slutat dansa
knäpper hon upp min kofta
(hjärtslagen, HJÄRTSLAGEN)
och blandar våra läppstift
till den perfekta nyansen rött

 

♦

O, vet ni, vad jag hade trevligt med den här dikten! Att riktigt få djupdyka i sinnesförnimmelser och känslor. Dagens prompt var nämligen att skriva en dikt som involverade alla fem sinnen, och jag omfamnade allt möjligt trevligt: kjolar, kroppar, glitter, dans, läppstift. Som ni kanske har märkt tycker jag speciellt mycket om rött läppstift. På mig, på andra – på varandra.

Rebellisk

”Det är en rebellisk akt att ha läppstift på tänderna”, säger jag när vi tar hissen upp till fjärde våningens hemmafest tidigare på kvällen, och ändå sitter jag senare i soffan och drar med tungan över tänderna i hopp om att avlägsna eventuella läppstiftsfläckar. Det är en sak att vara stöddigt rebellisk i goda vänners sällskap, en annan sak att vilja framstå som civiliserad och vettig bland nytt folk.

Jag fokuserar på mitt nyårsmål om att bli bättre på att hälsa på folk, så jag skakar hand med alla nya människor på plats, och även om jag inte pratar med dem alla under kvällens lopp så överraskar mig själv med att vara social och dessutom njuta av det. Där i soffan pratar vi om tro och religion, om jobb som man är bra på men kanske inte tycker om, och i något skede slutar jag bry mig om var läppstiftet riktigt sitter.

The Sounds

Ikväll tittade mina föräldrar på teve, och The Sounds dök plötsligt upp i rutan med sin musik.

Det fanns en flicka i min skola. Hon hade svart hår. Under någon period hade hon blont hår, och jag tycker mig minnas också andra färger, men när jag tänker på henne är hon alltid svarthårig. Ibland har hon rött läppstift. Ofta skrattar hon, stort. Nästan lika ofta är hon arg.

Vi blev vänner, fast vi var av olika sort. Hon var den coola typen, medan jag var av det snällare slaget. Musiken hade vi gemensamt, och något rebelliskt drag, som hon visade öppet medan jag bar det dolt. Hon var en sådan som jag i efterhand inser att jag kunde ha blivit förälskad i, om jag bara hade låtit mig falla för flickor.

En gång sjöng vi en duett tillsammans. Ur Grease. Jag fick vara den manliga rollen, medan hon var hjältinnan. Kanske var det för mitt korta hår – eller för det faktum att jag sjöng alt och hon sopran.

Jag vet inte var hon är idag, eller vilken färg hennes hår har, men om jag lyssnar inåt kan jag fortfarande höra henne sjunga Painted by Numbers.

 

När det är som finast

Det är som finast när en nattfågel kommer till staden för att sjunga sina nattsånger. Jag har min eyeliner, och två glas rödvin, och rött läppstift (men inga kyssmärken på främlingars kinder trots att där fanns främlingar jag gärna skulle kyssa).

Vi släpar hem två gitarrer och dricker te och äter smörgås mitt i natten, och morgonen därpå gör vi om alltihopa, fast i omvänd ordning.

Sedan stjäl jag en kopp kaffe för värmen och mot sömnbristen. Det är fortfarande kallt och blåsigt när det är som finast.

Röda läppar

Varje gång jag har hälsat på dig, trycker jag läpparna mot din hallspegel och lämnar ett rött kyssmärke efter mig. Jag har sagt, att då spegeln är full så flyttar jag in med dig.

Ibland påminner jag dig om det.

Ibland ber du då skrattande om att få låna mitt läppstift och målar munnen med stora rörelser.

Ibland kysser du mig innan jag går, röda läppar mot röda läppar. I hissen på vägen ner plockar jag fram en fickspegel och snyggar till mig. Jag leker med tanken på att du, ovan som du är med make up, glömmer bort läppstiftet, går och lägger dig utan att sminka av dig och vaknar nästa morgon med det röda utsmetat över kinderna och kudden. Jag hoppas att du tänker på mig då du än en gång måste tvätta sängkläderna.

Ibland öppnar jag munnen så stort jag kan, möter glaset med tänder och tunga för att täcka så stor yta som möjligt. Om du kommer på mig så anklagar du mig för fusk, så nästa gång plutar jag med läpparna och placerar en liten kyss inuti den förra stora, så att den stora och den lilla kyssen tillsammans inte upptar mer plats än vad två vanliga kyssar hade gjort.