Etikettarkiv: lindy hop

Första advent

20181202_210934

Första advent. Jag kom hem för några timmar sedan, efter en hel helg i lindy hoppens tecken. Tårna värker, vaderna stramar, huvudet är alldeles dimmigt. Efter ett par oväntat och (vad jag tycker) orimligt tunga veckor var det skönt att gå helt in i dansbubblan för en helg. Bara dansadansadansa, äta stora portioner mat där emellan, och sova litegrann också. Beundra skimrande vackra proffsdansare på håll, och lära känna den egna swingscenens meddansare bättre. Inga tårar. Mycket skratt, svett och trötta ben.

Nu ska jag julpynta lägenheten, så att jag känner att jag kommer ikapp med omvärlden. Glad första advent på er alla!

Annonser

1 kommentar

Under dagbok

Septembersöndag

En fullspäckad vecka slutar på samma sätt som den pågått, med program hela söndagen lång. Jag for hemhem för att tittat på när pappa bytte oljefilter på bilen (det var inte planerat, utan blev bara så), klappa kaniner och gosa med Nisse samt äta citronrisotto och dricka kaffe med familjen och morföräldrarna.

På kvällen var det sedvanlig lindy hop-lektion. Med en ny lärare och en helt ny ingångsvinkel i dansen har de senaste lektionerna varit med frustrerande än givande, men i dag kände jag att någonting lossnade – i dag gick det äntligen att faktiskt dansa.

Sedan skyndade jag mig hem, då syster och kusinerna med pojkvänner skulle komma över på te. Vi trängde ihop oss kring soffbordet och pratade om USA och rostade massor av rågbrödssmörgåsar. Jag diskuterade bostäder med min syster, bondade med min kusin J över gemensamma fandom (Harry Potter, Supernatural, Sherlock). Jag bjöd på Bertie Botts bönor i alla smaker och imponerades lite av pojkvännernas relativt neutrala miner när de fick gelébönor med smakerna rotten egg, earthworm eller earwax. När kusinerna lämnade huset var saltgurkan slut. Ett säkert tecken på en lyckad tebjudning.

3 kommentarer

Under dagbok

2018

Så här ser år 2018 ut. Det har börjat bra. Färgerna är lagom dova och gotiskt vackra.

20180105_101527

Det kantiga linjemönstret (jag försökte hitta ett specifikt ord för just denna sortens linjemönster, men fann inget – vet du om något?) symboliserar, enligt min vän Z som var med när jag köpte kalendern, strukturernas sönderfall. Fjärilarna och blommorna symboliserar allt det vackra i världen. Krossa strukturerna och gör världen skön, är det inte ett vinnande koncept för år 2018?

20180105_101641

Så här ser kalendern ut på insidan. Nästa veckas schema ser skönt ut. Jobbet är, efter en intensiv period före jul och ivrigaste mellandagsrean, nere i deltid igen. Det finns utrymme för sömn och åtaganden som styrelsemöte, simhallsbesök och dans. Jag hoppas att också kommande veckor blir lika luftiga och (i alla fall till synes) balanserade.

Längst uppe i hörnet ser ni en ung Michel Monroe. Han har följt mig varenda vecka sedan högstadiet. Det känns bra att fortfarande ha honom med.

3 kommentarer

Under dagbok

Lindy hop

Här säger jag att jag är tillbaka, och så går jag åter in i tystnaden? Men det är så mycket som sker. Jag tillbringade en förlängd helg i söder med min vän KJ och det gjorde mig så otroligt gott att få umgås med henne igen. Bara vara ledig, ta promenader, äta glass, titta på film. Jag har ett jobb som personlig assistent på deltid, men ibland blir det trots det på heltid. Energin har kommit tillbaka och jag planerar inflyttningsfest, feministträffar, poesiworkshopar och andra trevligheter med en sådan iver att jag riktigt måste lägga band på mig själv. När jag nu har börjat må bättre vill jag inte falla tillbaka i stressen och orkeslösheten utan hushålla med krafterna litegrann.

Idag har jag dessutom varit på min första lektion i lindy hop.

Det var nervöst, lite obekvämt, svettigt och roligt. Nervöst för att jag inte känner någon annan som ska gå kursen, men anmälde mig trots det. Svettigt och roligt för att det är precis det som dans ska vara! Min bild av den fräscha, rosenkindade lindy hopparen i svängig 1940-talsklänning fick ge vika för en genomsvettig dansare i lenkkiskor och t-skjorta. (1940-talsklänningen och schvunget i kjolen ska väl ändå så småningom gå att ordna fastän man är helt röd i ansiktet och svetten svider.)

Den något obekväma biten uppstod när vi tidigt under lektionen skulle dela upp gruppen i förare och följare. Per automatik gick alla kvinnor över till följare-sidan av salen, och alla män till förare-sidan av salen, trots att rollerna i lindy hop inte är könsbundna (vilket är en av de saker som, tillsammans med musikstilarna och fokuset på det sociala och dansglädjen och inte endast danstekniken, fick mig att bli intresserad från första början).

Jag stod velade kvar i mitten.

Efter att ha frågat, och lärarna hade gjort en snabb räkning för att se att det inte blev alltför ojämna grupper, fick jag naturligtvis dansa som förare. Jag och fem karlar, inga problem.

Men jag kunde nästan höra ljudet av normen som bröts.

”Vad ska de andra tro?”, tänkte jag. ”Lesbisk, wannabe, onormal, hon försöker göra sig till, löjligheter, freak”.

Sedan började vi dansa. Jag bytte par precis som alla andra och fick uppleva en oväntad fördel med att vara förare – jag fick dansa med andra kvinnor. Det kan vara obekvämt att dansa med okända människor, och än mer obekvämt att dansa med okända män. Då föredrar jag faktiskt att dansa med okända kvinnor. Det känns mer otvunget, jag är mindre nervös och har närmare till skratt. För skrattade, det gjorde jag. Skrattade och svettades och tappade räkningen på stegen, men höll också räkningen för det mesta och kände att det här är något jag vill göra också i fortsättningen.

6 kommentarer

Under dagbok