dagbok

Konstens natt

Andra torsdagen i augusti. Redan tidigt under eftermiddagen samlas folk i stan: vänner, familj, bekanta, främlingar. Längs gågatan doftar det grillrök och lakrits. På en innergård tillagas helstek gris. Folk har fladdriga sommarkläder, cyklar, hundar. Jag har kort, svart klänning, jeansjacka och näsring.

20190808_200831

I strålande solsken – som inte alls utlovats, så jag har inga solglasögon med – sitter jag, två av mina äldsta vänner, en tysk, två britter och en hund. Vi dricker kaffe och äter tårta i flera omgångar. Alla är så snälla och trevliga, och jag som kan ha svårt med nya sociala sällskap kommer på mig själv med att hålla låda och berätta om allt från lajv till min systers kommande bröllop.

Karnevalskänslan är påtaglig. Jag är glad hela tiden. Det är trångt om saligheten på gator och torg, det hörs musik från alla håll, och på åtta timmar hinner jag:

  • diskutera bordsrollspel
  • äta nämnda tårta
  • dansa lindy hop
  • lyssna till singer-songwritermusik
  • applådera och vissla åt en burleskshow
  • se en och en halv kortfilm
  • äta hamburgare (till och med två gånger)

När annars än under Konstens natt?

IMG-20190808-WA0004
Min fenomenala vän Nightbird på Ritz …
IMG-20190808-WA0007
… och hennes briljanta vän och kollega Mäkkelä.

När klockan närmar sig midnatt kör jag mopon hem till min lägenhet – jag har inte bott där på hela sommaren, alla persienner är neddragna, i hallen ligger ännu två prideskyltar och ett ouppmonterat badrumsskåp, det enda som finns i kylskåpet är alkohol och jordnötssmör – för att duscha. Sen kör jag till en lägenhet i andra ändan av stan för att sova där, för där finns ett alltid efterlängtat sällskap.

Idag förflyter i ett märkligt solgass och för varma kläder (de enda vettiga jag hade i lägenheten – som sagt, jag bor inte där, och har därmed inga av mina vardagssommarkläder där). Det blir så när man stiger upp två gånger (första frukost: en halv kopp kaffe och några bitar lakrits; andra frukost: kaffe, apelsinjuice, rostat bröd med smör och ost, melon, mörka vindruvor, bondost, paprika, stekt ägg, bacon) och alternerar mellan sällskap (men vilka fina sällskap, ändå).

Och imorse, mellan frukostarna, såg jag att någon hade köpt mig kaffe via ko-fi, och lämnat ett så fint meddelande om mina dikter i allmänhet och om Vart sommarn tog vägen och Rallarrosor i synnerhet. Min första ko-fi-kaffe någonsin! Tusen tack, du kaffeköpare – och tusen tack alla ni som läser och kommenterar mina dikter. Ni värmer en poets fladdriga lilla hjärta ♥

Annonser
dagbok

Prideveckan

MÅNDAG

Jag får ett infall och hänger upp en regnbågsfärgad tvättlina på min stuga. Regnbågstvättlinan kom till inför Jeppis Pride 2014 men har börjat leva sitt eget liv efter det. Jag tycker det är ett underbart sätt att bokstavligen bekänna färg, visa var ens sympatier ligger.

62555405_2155108197933633_5936609719014653952_n

TISDAG

Jag är så nervös hela dagen att jag mår riktigt illa. Tänker varför jag riktigt har gett mig in på det här. Att gå utanför sin bekvämlighetzon är bara hemskt. Men när jag slutligen kommer till Folkhälsans hus blir jag mest ivrig och glad över alla regnbågsdekorationerna. På en vägg hänger info om bland annat olika regnbågsflaggor och deras betydelse. Dansskorna är på, för jag ska hålla min första lindy hop-taster, som dagen till ära är en queerlindy-taster. Alla kan föra, alla kan följa.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 17.29.34

Som ni kanske vet är jag en queer lindydansare i flera bemärkelser. Jag dansar som förare, vilket inte är alldeles självklart som kvinna. Min danspartner denna taster är dessutom en man. Det är en kombination (kvinnlig förare, manlig följare) man inte ser så ofta. Bland dansarna finns vänner, bekanta, och en kusin, och jag vågar påstå att tastern är riktigt lyckad. Svettigt är det också, som lindy hop brukar vara.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 19.02.59

Efter dansen hänger jag kvar, dansar lite mera, pratar med folk. Dricker saft och äter godis, tar Röda Korsets kondomkörkort (fulla poäng i teoriprovet, klart godkänt i det praktiska provet och mörkerkörningen, hurra!). Jag kommer hem med godis, kondomer och rosa sockor med regnbågar. Tisdagskvällen känns som fredagskväll.

ONSDAG

20190613_132829

TORSDAG

Det är en grå och tung dag, men en definitiv höjdpunkt blir att dricka kaffe i soffan med pappa och titta på X Factor-videor. Pappa vet vilka som är sevärda och vi skrattar så vi gråter.

Sedan kör jag till Dragnäsbäcks kyrka för att se på konstutställningen GOD LOVE PRIDE. I min känslosamma dagsform tänker jag börja gråta redan när kyrkpersonalen på plats är vänlig mot mig och låter mig lämna ytterkläder och mopohjälp i personalrummet. Sedan gråter jag lite mera medan jag lyssnar på Emilie Autumns Laced/Unlaced och går runt i församlingssalen. Jag gråter åt hur folk har tvingats bryta med sin familj, inte har fått vara sig själva, sett sin storebror hänga sig för att hans sexualitet inte accepterades av de religiösa föräldrarna.

Det här gråter jag också till. Att det inte alltid är en kamp. Att man ibland kan resa sig upp och bara gå.

FREDAG

En intervju med mig publiceras på Vasabladet.fi med rubriken För Sandra är pride såväl glädje som kamp – ”Jag vill gå i paraden för de som inte kan”. Jag kommer officiellt ut som queer, för mer officiellt än i lokaltidningen kan det väl inte bli. Folk gillar och älskar länken jag delar på Facebook, skriver kärleksfulla kommentarer. Jag skrattar högt åt min kusins kommentar: ”Hejja Sandra du e bäst, brudar, killar, du får flest! 😃

Jag får höra i andra hand vad familjebekanta har sagt om intervjun. Vissa är lite förundrade, men ingen, ingen har yttrat ett enda negativt ord som når mina öron.

Skärmklipp 2019-06-17 17.24.39
Skärmdump från intervjun.

LÖRDAG

Höjdpunkten på veckans festligheter är Prideparaden. Vi är 800–900 människor som går från torget till Sandö. Överallt är det regnbågsflaggor, glitter, musik, skyltar. Det är ljuvligt att se. Vi återanvänder skyltarna från förra årets Kokkola Pride. Jag pryder mig med biologiskt nedbrytbart glitter i silver och rosa. Vi är alla glada, alla trötta. Allt känns intensivt och fötterna ömmar. Jag lånar olika solglasögon under dagen, för mina egna har jag glömt hemma på villan.

Långt senare på kvällen har världen lugnat sig. Sommarnatten är ljus. Vi sitter invid en öppen balkongdörr och dricker skumpa och pratar oanständigheter. Jag lägger mig på golvet och lämnar glitter på mattan. Jag sover över hos en vän och lämnar glitter på handduken.

SÖNDAG

När jag går hem nästa dag – i gårdagens kläder, okammat hår, glitter kvar på axlar och hals, regnbågssjalen ännu knuten om väskan – skrattar jag för mig själv av en vidunderlig lycka. Solen skiner, en frisk vind blåser, jag är glad och dagen ligger ledig framför mig. Jag vet inte ännu att den kommer innehålla kaffe, rosor, presenter, promenader, färgsprakande film på bio, och glitter under bäddmadrassen i en säng jag inte ens har sovit i hur. kan. det. finnas. glitter. överallt, men det kommer den.

Jag tänker: Det är så här sommaren, livet, ska vara.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 19 – Lindy hop

photography of bus stop during winter

Aldrig trodde jag väl att det var på en
busshållplats, iklädd
cocktailklänning, som jag skulle börja
dansa lindy hop.

En vän sade: det är så
fantastiskt
gränslöst
härligt!

I stundens hetta
(jag hade vakat många timmar
klockan var halv två på natten)
lyckades hon övertyga
mig att dansa var det enda jag
någonsin ville göra.

Och det spelar ingen roll, sade hon, att det är en
pardans, det är roligt, det är
queert, du kan dansa vilken
roll du vill!

Så där drog jag (mitt i natten)
telefonen ur väskan och anmälde mig.

(Under kurser och
veckoslut av
workshoppar inser jag snart att det spelar en roll, men:
x antal danslektioner senare kan jag fortfarande känna
yrseln av den där första natten på busshållplatsen, som en
zeppelinare som stiger för första gången.)

Ångrat mig har jag inte:
Än har jag inte slutat dansa. Än slutar inte dansen
överraska.

Dagens prompt var att skriva en alfabetisk dikt. Jag är inte helt nöjd, men så är det ibland under NaPoWriMo – det är sent om natten även nu. SAOL var till stor hjälp för de mer ovanliga bokstäverna.

dagbok · okategoriserat

Fredag v. 9

Det är fredag, jag bor i en allt mera tömd lägenhet med lådor överallt, och stjäl (och modifierar) en lista av min mycket mer kändare bloggnamne. Hur häftigt är inte ordet namne förresten?


Ur Svensk ordbok:

nam`ne substantiv ~n namnar
ORDLED: namn·en
person med samma för­namn eller efter­namn som en annan person
EXEMPEL: Pelle Nilsson och hans namne Lennart
KONSTRUKTION:
ngns namne, namne med/till ngn, ngra är namnar
HIST.:
sedan 1514 (brev från biskop Hemming Gadd till klerkerna i Åbo (Grönblad)) fornsv. namne; bildat till namn



Nu till listan!

Vad köpte du senast?
Kaffe och en körsbärsbulle på kafé.

Hur lång är du?
175 och en halv centimeter. Tror jag. Måste mäta mig nästa gång jag är till hälsocentralen. Det är ju inte dröja, om man ser till frekvensen av besök i min sjukjournal, hah.

Vad stod det i ditt senaste sms?
”Låter nog som den bästa lördagskvällen 😍”
(Med andra ord har jag bra planer för morgondagen.)

Vad gillar du med dig själv?
Jag gillar att jag sätter tid, tanke och kraft på att upprätthålla relationer med vänner och familj. Alla mina älsklingar ♥

Vad gillar du inte med dig själv?
Jag gillar inte att jag har svårt att inse proportioner ibland och blir orimligt investerad i eller ångestfylld och stressad över något som i det stora hela är en liten skitsak.

Har du söndagsångest?
Inte regelbundet längre. Att dansa lindy hop om söndagskvällarna och dessutom vara frilansare är ett effektivt sätt att motverka söndagsångest.

lindy-hop-1532362

Vilka städer har du bott i?
Vasa och Åbo. Sedan har några vänner och jag egenhändigt hyrt lägenhet en vecka i London också, så det räknas litelitegrann. (Någon gång ska jag hyra lägenhet i London bra mycket längre än en vecka.)

1907432_618420991602369_8161364849190513902_n

Lyssnar du på poddar? Vilka?
Jag lyssnade regelbundet på exakt en podd, nämligen En underbar podSedan tog den slut. Nu följer jag en youtuber istället.

Låt på hjärnan just nu?
På blodgivningen spelades nedanstående låt, så jag nynnade på den på vägen hem och måste sedermera lyssna på den.

Är du en ringare eller smsare?
Förriväädi var jag definitivt en ringare. Nu talar jag i telefon med en handfull utvalda, och skriver till resten.

När går du och lägger dig?
Oftast lite för sent. Någon gång mellan 22 och 01.

Vad är det modigaste du gjort?
Jag är ganska o-modig av mig, men tycker det ändå var ganska tufft att jag, som den hemmagris jag är, flyttade till Åbo efter studenten fastän jag också hade fått studieplats i Vasa.

Foto0419_001

Har du någon gång åkt ambulans?
Tack och lov inte!

Hur många kuddar sover du med?
En. Fattar inte folk som sover med fler kuddar. Vad gör man med dem alla? Bygger en mur?

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Japp, en multivitamin varje morgon med typ 100 % av dagligt intag för alla vitaminer och mineraler och spårämnen och annat som man behöver. Så slipper jag i alla fall fundera på om tröttheten beror på någon vitaminbrist.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?
Jag läste två kurser tyska (efter att ha läst tyska två år i högstadiet). Sedan insåg jag att psykologi var mycket roligare och hoppade av tyskan. Jag kan kommunicera på svenska, engelska och finska (i den kvalitetsordningen) samt kan grunderna i finländskt teckenspråk och troligen mera danska och norska än gemene nordbo.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Någon av standardringsignalerna. Blir ändå alltid överraskad när telefoner börjar surra och utbrister ofta i ett men vem fan är det som ringer?!

Go to-mat som alltid är gott?
All slags pasta. Mina vänner och jag har ett par gånger lagat en ostpasta med fyra sorters ost, körsbärstomater och purjolök som är himmelsk. Jag överväger att koka mig spagetti bara av att skriva det här.

creamy-pasta-1514893_1920

Hur ofta tvättar du håret?
Varannan, var tredje dag ungefär. När jag hade kortsnaggat hår blev det mer sällan än det och jag saknar det.

Hur uppvaktar man dig?

Man bjuder hem mig på middag, pajar mig på ryggen och skickar mig obskyra tumblr-länkar. (Kanske? Jag har ingen aning.)

dagbok

4 tankar om förarskap

Helgens planer ställdes helt in under fredagseftermiddagen (ärligt talat så gick varenda plan för fredagen i stöpet, av diverse skäl), men på fredag kväll fick jag lyckligtvis nog en plats på den lokala boogie woogie-workshoppen som gick av stapeln på lördag morgon. Nu har jag dansat sex–sju timmar på två dagar, och det känns i både kropp och huvud. Boogie woogie är svårare än det ser ut, ska jag säga er. Om ni inte vet vad boogie woogie är (vilket jag i princip inte heller visste ens när jag anmälde mig till workshoppen) så är här ett exempel på boogie woogie-socialdans:

Några spridda tankar om förarskap i swingdans, som har dykt upp under den senaste veckan.

1. Jag förstår fullständigt tanken på att dela upp gruppen i förare och följare – följarna till ena sidan av salen, förarna till andra sidan av salen – för att mer effektivt kunna öva på respektives steg. Därför är det fortfarande lite förvånande att märka det där korta stygnet av – jag vet inte ens vad det är; obekvämhet, ledsamhet, uppgivenhet, något slags o- är det i alla fall – då jag inser att jag är den enda på förarnas sida som har kjol och scarf i håret, den enda kvinnan. Det blir så extra tydligt när jag ser oss alla i spegeln, och jag ställer mig helst längst bak för att inte sticka ut mer än nödvändigt. När vi sedan dansar i en cirkel är det inget jag tänker på, för då är vi alla så blandade hela tiden.

2. Vi har en ny lärare som håller lektion allt emellanåt, och det är alltid roligt med nya tankar och tekniker. En enda gång, en kort halvsekund, lite sådär ur ögonvrån, tog läraren mig för följare. Jag förstår det fullständigt: ny grupp att undervisa, många människor, de flesta okända. Jag hade kjol och scarf i håret. Ändå, igen: det där korta hugget av medvetenhet. Jag vet. Jag är den udda fågeln.

3. En av de nya följarna på boogie woogien såg glad ut och sade: ”Vad kul att du dansar som förare!” när vi hälsade på varandra och skulle dansa för första gången. Ja, visst är det!

4. Det finns några manliga förare som också så smått har börjat följa. Inte gå lektioner eller så, men öva hemma, dansa på socialdans. En lektion hade det blivit något fnurr på parbytestråden, och vi stod två förare bredvid varandra utan följare. Den andra föraren – en som också börjat följa så smått – föreslog att vi skulle dansa. Han som följare. Det värmde. Att han, som vet att jag också följer allt emellanåt på socialdanser, lät mig vara förare. Kanske var det bara för att han ville öva sin följarroll, men ändå, samtidigt – för mig var det ett så tydligt tecken på respekt: han vet att jag är förare, och att utgångspunkten är att jag dansar som det. Allt annat, som visserligen förekommer, är ändå undantag som alltid måste bekräftas.

P.S. Idag är det sex dagar min hjärna funkar tydligen inte efter all dans år sedan jag skapade denna blogg. Hurra hurra!

dagbok

Första advent

20181202_210934

Första advent. Jag kom hem för några timmar sedan, efter en hel helg i lindy hoppens tecken. Tårna värker, vaderna stramar, huvudet är alldeles dimmigt. Efter ett par oväntat och (vad jag tycker) orimligt tunga veckor var det skönt att gå helt in i dansbubblan för en helg. Bara dansadansadansa, äta stora portioner mat där emellan, och sova litegrann också. Beundra skimrande vackra proffsdansare på håll, och lära känna den egna swingscenens meddansare bättre. Inga tårar. Mycket skratt, svett och trötta ben.

Nu ska jag julpynta lägenheten, så att jag känner att jag kommer ikapp med omvärlden. Glad första advent på er alla!

dagbok

Septembersöndag

En fullspäckad vecka slutar på samma sätt som den pågått, med program hela söndagen lång. Jag for hemhem för att tittat på när pappa bytte oljefilter på bilen (det var inte planerat, utan blev bara så), klappa kaniner och gosa med Nisse samt äta citronrisotto och dricka kaffe med familjen och morföräldrarna.

På kvällen var det sedvanlig lindy hop-lektion. Med en ny lärare och en helt ny ingångsvinkel i dansen har de senaste lektionerna varit med frustrerande än givande, men i dag kände jag att någonting lossnade – i dag gick det äntligen att faktiskt dansa.

Sedan skyndade jag mig hem, då syster och kusinerna med pojkvänner skulle komma över på te. Vi trängde ihop oss kring soffbordet och pratade om USA och rostade massor av rågbrödssmörgåsar. Jag diskuterade bostäder med min syster, bondade med min kusin J över gemensamma fandom (Harry Potter, Supernatural, Sherlock). Jag bjöd på Bertie Botts bönor i alla smaker och imponerades lite av pojkvännernas relativt neutrala miner när de fick gelébönor med smakerna rotten egg, earthworm eller earwax. När kusinerna lämnade huset var saltgurkan slut. Ett säkert tecken på en lyckad tebjudning.

dagbok

2018

Så här ser år 2018 ut. Det har börjat bra. Färgerna är lagom dova och gotiskt vackra.

20180105_101527

Det kantiga linjemönstret (jag försökte hitta ett specifikt ord för just denna sortens linjemönster, men fann inget – vet du om något?) symboliserar, enligt min vän Z som var med när jag köpte kalendern, strukturernas sönderfall. Fjärilarna och blommorna symboliserar allt det vackra i världen. Krossa strukturerna och gör världen skön, är det inte ett vinnande koncept för år 2018?

20180105_101641

Så här ser kalendern ut på insidan. Nästa veckas schema ser skönt ut. Jobbet är, efter en intensiv period före jul och ivrigaste mellandagsrean, nere i deltid igen. Det finns utrymme för sömn och åtaganden som styrelsemöte, simhallsbesök och dans. Jag hoppas att också kommande veckor blir lika luftiga och (i alla fall till synes) balanserade.

Längst uppe i hörnet ser ni en ung Michel Monroe. Han har följt mig varenda vecka sedan högstadiet. Det känns bra att fortfarande ha honom med.

dagbok

Lindy hop

Här säger jag att jag är tillbaka, och så går jag åter in i tystnaden? Men det är så mycket som sker. Jag tillbringade en förlängd helg i söder med min vän KJ och det gjorde mig så otroligt gott att få umgås med henne igen. Bara vara ledig, ta promenader, äta glass, titta på film. Jag har ett jobb som personlig assistent på deltid, men ibland blir det trots det på heltid. Energin har kommit tillbaka och jag planerar inflyttningsfest, feministträffar, poesiworkshopar och andra trevligheter med en sådan iver att jag riktigt måste lägga band på mig själv. När jag nu har börjat må bättre vill jag inte falla tillbaka i stressen och orkeslösheten utan hushålla med krafterna litegrann.

Idag har jag dessutom varit på min första lektion i lindy hop.

Det var nervöst, lite obekvämt, svettigt och roligt. Nervöst för att jag inte känner någon annan som ska gå kursen, men anmälde mig trots det. Svettigt och roligt för att det är precis det som dans ska vara! Min bild av den fräscha, rosenkindade lindy hopparen i svängig 1940-talsklänning fick ge vika för en genomsvettig dansare i lenkkiskor och t-skjorta. (1940-talsklänningen och schvunget i kjolen ska väl ändå så småningom gå att ordna fastän man är helt röd i ansiktet och svetten svider.)

Den något obekväma biten uppstod när vi tidigt under lektionen skulle dela upp gruppen i förare och följare. Per automatik gick alla kvinnor över till följare-sidan av salen, och alla män till förare-sidan av salen, trots att rollerna i lindy hop inte är könsbundna (vilket är en av de saker som, tillsammans med musikstilarna och fokuset på det sociala och dansglädjen och inte endast danstekniken, fick mig att bli intresserad från första början).

Jag stod velade kvar i mitten.

Efter att ha frågat, och lärarna hade gjort en snabb räkning för att se att det inte blev alltför ojämna grupper, fick jag naturligtvis dansa som förare. Jag och fem karlar, inga problem.

Men jag kunde nästan höra ljudet av normen som bröts.

”Vad ska de andra tro?”, tänkte jag. ”Lesbisk, wannabe, onormal, hon försöker göra sig till, löjligheter, freak”.

Sedan började vi dansa. Jag bytte par precis som alla andra och fick uppleva en oväntad fördel med att vara förare – jag fick dansa med andra kvinnor. Det kan vara obekvämt att dansa med okända människor, och än mer obekvämt att dansa med okända män. Då föredrar jag faktiskt att dansa med okända kvinnor. Det känns mer otvunget, jag är mindre nervös och har närmare till skratt. För skrattade, det gjorde jag. Skrattade och svettades och tappade räkningen på stegen, men höll också räkningen för det mesta och kände att det här är något jag vill göra också i fortsättningen.