Då jag skulle låna lite böcker att ha med mig på mitt dygnslånga äventyr till Seinäjoki, denna gudsförgätna stad, så visade det sig att bibliotekets datasystem inte ville samarbeta och det gick därmed inte att låna böcker (skandal!). Istället letade jag och andra icke-långtagare oss till bokbytarbordet, där jag lade vantarna på Karin Boyes Kallocain, en nätt liten roman på dryga 200 sidor. Den utspelar sig i ett framtida polisstyrt och militariserat samhälle, där kemisten Leo Kall har utvecklat ämnet kallocain, ett slags sanningsserum som nu ska användas för att avslöja meningsmotståndare och därmed ge Världsstaten den totala kontrollen.
Utan att desto mera gå in på själva romanen, som var mycket intressant läsupplevelse, slogs jag vid ett par tillfällen av hur det verkligen är en lyriker som har skrivit historien. Låt mig utan vidare åthävor dela med mig av ett par avsnitt (från sidorna 162 och 198) som i all sin poesi är så vackra att de kan stå för sig själv:
❦
Vidskepelse är ofta lockande, tänkte jag hånfullt. Den är ett skrin, där man förvarar sina lurande frestelser som klenoder: en djup kvinnostämma; en skälvning i en mansröst; en stund, som man aldrig har upplevt, av fullkomlig hängivenhet; en förkastlig dröm om personligt förtroende utan gräns; ett hopp om släckt törst och djup vila.
❦
— — — Jag var en gren som blommade och jag visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur okända djup — — —
❦
Målar inte de styckena upp vackra bilder i sinnet, så säg…
Idag då jag stod på busshållplatsen och väntade på bussen in till stan kom jag att tänka på alla de gånger jag har stått och väntat på skolbussen på samma busshållplats. Tio före sju vaknade jag, tjugofem över sju var jag ute ur huset och tjugofem före åtta steg jag på bussen.
Min skolväska under högstadiet var en mossgrön axelväska i stadigt tyg. Jag började dekorera framsidan med märken och pinsar vars sammanlagda värde snabbt översteg väskans pris. Jag köpte en regnbågspins, en pins med den brittiska flaggan och en rosa pins på vilken det stod PRINCESS från Camden Market i London. Jag hade musikrelaterade pinsar, mental circus och goth and proud och flera pinsar med heartagram.
Den dyraste pinsen jag hade var en karikatyr av musikern Jonne Aaron. Den kostade mig fem euro, en inte obetydlig summa för en tonåring med en månadspeng på tjugo euro. Jag minns en av de första artiklarna jag såg om Jonne Aaron, ett dubbeluppslag i en finsk gratistidning som jag stavade mig igenom. Han tittade rakt på mig. En ung man med uppnäsa, händerna utsträckta åt sidorna, bar överkropp och oerhört lågt skurna byxor. Han omtalades som änglapojke och beskrevs som så smal att, om han hade varit kvinna, så skulle hans menstruation ha upphört. Jag var alldeles betagen av honom, av hans bleka hud och mörkblonda, långa hår och vita halvvantar. Som en tilltufsad och svältfödd ängel, fransig i kanterna. Senare tapetserade jag mitt rum med planscher och han fanns på flera av dem, i rosaglittriga solglasögon och silverblank läderkjol och han var så vacker att jag ibland fick svårt att andas.
Min skolväska med dess pinsar blev med tiden sliten och skön. Tyget blev trådslitet, kantbanden fransade. Väskan var mjuk då jag strök handen över den och tillsammans med pinsarna blev den en historik över min högstadietid. Skolväskan användes inte bara som väska utan också som kudde, tillhygge och sittunderlag – jag bar sällan med mig något värdefullt och min mobiltelefon, en Nokia 3310, var nästintill oförstörbar. Skolböckerna var ofta ärvda och tålde att bli suttna på, min finskabok var redan illa medfaren med tandmärken i ena hörnet. I stor stress hade jag bitit i den innan en finskalektion. Jag kan fortfarande minnas smaken av kontaktplasten som jag hade klätt in boken med, ordentligt elev som jag var.
Då jag började gymnasiet var min gröna väska så trasig att jag var tvungen att köpa en ny. Det blev en mörkgrå axelväska, också den i kraftigt tyg, men jag flyttade aldrig över mina pinsar och märken och trots att jag använde den grå väskan lika många år som den gröna, så blev den grå av någon anledning aldrig lika sliten.
XX
P.S. Rubriken är två låttitlar av bandet Negative som Jonne Aaron var sångare i.
Jag försöker komma tillrätta med den här hösten, denna höst som numera är vinter och snart över. Jag försöker komma tillrätta med den här hösten, för att kunna få ett slut på den, släppa taget och gå vidare. Det har varit utmanande på många vis. Då jag försöker tänka vilka ord som har legat i luften denna höst är det följande: uppgivenhet. likgiltighet. sparlåga. väntan. uthärda. avstånd. smärta. Men också: tacksamhet. vila. acceptans. lugn. prioriteringar.
Jag har inte uppnått det stora mål som jag hade satt upp åt mig: att skriva klart gradun innan lucia. Det är inte mycket arbete kvar med den, ”några dagar, högst en vecka”, som min handledare sade, men just nu har jag inte en vecka. Kanske i ren tid, men inte i själsfrid och arbetsro. Med andra ord kommer jag låta gradun vila och ta upp den igen på andra sidan nyår för att färdigställa den. På sina sätt är jag besviken över att jag inte klarade av det jag hade tänkt, men å andra sidan vet jag att jag – trots att det inte alltid har verkat så – har jobbat hårt och kan vara nöjd över det jag har åstadkommit så här långt. Det gäller att försöka koncentrera sig på känslan av stolthet istället för misslyckande.
På samma sätt som många saker i livet har gått på sparlåga – sociala relationer, engagemang, entusiasm – så har också kreativiteten legat lågt denna höst. Trots att jag har gått en skrivkurs är det inte många rader poesi och prosa som har lämnat mitt huvud och mina händer. All skrivkraft har lagts på att producera tiotals sidor med akademisk text och dikten har därmed fått lida. Jag försöker att inte heller sörja detta, utan tänker som jag så många gånger tänkt under hösten: det är okej. Allt har sin tid och om det är svåra tider är det bara att vänta ut världen. Det blir bra igen, bara jag låter det.
Snart är hösten här i söder över. Snart packar jag min väska och sätter mig på tåget norrut. Jag önskar, drömmer om och hoppas på ett jullov med långa, sömntunga nätter, dagar av själsro och att kravlöst och okomplicerat kunna umgås med mina vänner. Samla kraft inför vårterminen, känna att jag står stadigt på jorden och att jag ska vilja och orka börja drömma igen, kasta mig ut i äventyr med en iver som jag har saknat.
Livet är ändå något så svindlande stort och jag vill leva vilt och vackert. Jag vill lysa som jag föreställer mig Edith Södergrans stjärnor: starka, klara och alltid utan skräck.
Jag har kroppen full av smärtlindrande, min adventsljusstake har slutat fungera, jag har snott en lista av Hannaoch ikväll ska jag baka lussekatter. Livet står stilla i ett töcken och bloggandet når nya lågvattenmärken. Ha överseende med mig.
1. Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till? Säkert till något väldigt knasigt, som Freja Kardemumma Nancy. Eller Sherlock. ”Sherlock is actually a girl’s name.” 2. Sex utan kärlek eller kärlek utan sex? Båda går bra. Så länge alla inblandade är okej med det som sker så är allt som det ska. Dessutom finns det ju så många sorters kärlekar, och så många sorters sex, att det egentligen är en dum fråga. 3. Vilken var den senaste filmen du såg?The Hobbit: The Desolation of Smaug. Det var trevligt, för jag hade glömt hur mycket jag tycker om långhåriga dvärgar som slåss. Jag måste ju komma i stämning inför den sista Hobbit-filmen som jag ska se på söndag! 4. Har du bra självförtroende? Mjaa… Ja, rätt bra. 5. Vad skulle du egentligen vilja göra just nu? Det är intressant hur den här frågan är utformad. Det utgås från att en inte vill sitta och svara på blogglistor. Egentligen skulle jag just nu vilja:
~ sitta och dricka whisky med Dean Winchester
~ sova tungt och drömlöst
~ bada skumbad (kanske med Dean Winchester) 6. Nämn tre saker på din att-göra-lista?
~ skriva klart en gradu
~ paketera julklappar
~ knarka antibiotika 7. Beskriv ditt drömutseende: På mig själv, eller på någon annan? Vi kör på båda samtidigt: Trollbindande ögon inramade i kajal, markerade nyckelben, en välsittande väst och silver i någon form. 8. Skriv namnet på någon du ser upp till: Veronica Varlow. Ingen överraskning där, va? 9. Någon du har kysst: En Matt Smith-look alike på krogen i hemstaden. Han hade rutig skjorta, spretigt hår och skäggstubb som raspade. 10. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Jadå. Bland annat en färggrann, stickad tröja och en klänning som kallades ”Madickenklänningen” – en blommig klänning med vitt volangförkläde till. 11. Den du senast sov över hos: Mitt eget andrahem borträknat var det bestämt hos Kata. Alltid lika fint att hälsa på henne! Hon har ett så roligt badrum och världens mysigaste frukosthörna. 12. Vem skrev du senast med på Facebook? Jag skickade denna länk till en vän och fellow fangirl. Viktiga saker. 13. Är du nöjd med din profilbild på Facebook? Javars, fast den inte är så representativ. Jag är inte så snygg som profilbilden påstår. 14. Vad väljer du, godis eller chips? Godis! Choklad, lakrits, marmelad, kola… Fast chips är också gott. 15. Pinsammaste minnet från skoltiden? Det som var oerhört pinsamt just DÅ: en gång då jag kom in från rasten så drog jag av mig utebyxorna. Grejen var bara att jag hade glömt att jag inte hade utebyxor den dagen. 16. Hur uppvaktar man dig? Bjuder mig på kafé, diskuterar bra böcker och låter mig prata om Supernatural hur mycket som helst. En filmkväll med kladdkaka och whisky är också en god idé. 17. Har du rykten efter dig? Inte vad jag vet. Vet du? 18. Din absolut sämsta egenskap? Jag reagerar oerhört starkt på stress och negativa känslor. 19. Din bästa egenskap? Jag är empatisk och förstående. 20. En låt du är beroende av? Mina låtberoenden går – precis som alla mina beroenden – i perioder, men ända sedan jag upptäckte denna låt har jag ofta återkommit till den, så hemsökande vacker som den är:
21. Vad stod det i ditt senaste sms? ”Vet ej om du ser detta i tid, eller ens har möjlighet att komma, men oavsett är du härmed inbjuden av XXX, via mig, till ettmeddaskaffi på XXX sådär en två-tretiden idag :)” 22. Vem skulle du ta med dig till en öde ö? Min vän KJ. Jag tror inte vi skulle tröttna på varandra så fort. 23. Kan man vara vän med sitt ex? Bevisligen, men det är inte nödvändigtvis så lätt… 24. Har du kysst en kompis? Ja, fler än en. 25. Hur ofta dricker du alkohol? Då jag är på semester och ibland då jag ser på Supernatural. Inte överdrivet ofta, med andra ord. 26. Vad är din åsikt om droger/folk som tar droger? ”Iss int”, är väl den kortaste versionen. Bara låt bli. 28. Hade du kunnat ha distansförhållande? Om det vore enda alternativet, men helst inte. Distans är en svårighetsfaktor i de flesta slags relationer. 29. Vad handlade din senaste dröm om? Det var något med kaniner. Det brukar vara något med kaniner. 30. Vad väger du? Vet ej, jag väger mig inte. 31. Hur lång är du? Lika lång som en medellång man. 32. Vilken är den bästa svenska filmen?Populärmusik från Vittula. Det är fint med filmer som får en att såväl skratta som gråta. Att den dessutom utspelar sig på 50-60-talet i Torneådalen gör att den får ytterligare en hel hög pluspoäng från mitt håll. 33. De bästa svenska skådespelarna? Den enda jag för tillfället kommer på är Stellan Skarsgård. Vilka andra bra skådespelare finns det? 34. Vilken väljer du, Harry Potter eller Twilight? HARRY POTTER FOR LIFE! 35. Ditt humör för tillfället? Lite trött, ganska nöjd, mycket oengagerad i det mesta. 36. En vacker person?Tom Hiddleston är ju så självklart vacker att det nästan är löjligt. 37. Har du instagram? Nej, jag är så old school. 38. Vem kramade du senast? Min vän J som är i staden på besök, woop woop! 39. Vem träffade du senast? Två av mina tre tanter plus en fästman. Inte min. 40. När slog du dig senast? Det känns som om jag har blivit slagen på käften. Det ser ut som om jag har blivit slagen på käften. Sånt händer då visdomständer ska opereras bort.
41. Någon du vill träffa? Vivi. Jag vill alltid träffa henne. 42. När grät du senast? Idag? Eller igår. Helt säkert i förrgår i alla fall. 43. Sminkar du dig varje dag? Nej, jag har slutat med det. 44. Vem är du mest lik, mamma eller pappa? Till utseendet far, till sättet mor. En inte alltför lätt kombination att bära. 45. Är du helsvensk? Helfinländare och -finlandssvensk. Min morfars mor var finsk men det är allt. 47. En artist du inte gillar? Chris Brown kan nog riktigt si sej. 48. En artist du gillar?Kapten Röd som president!
49. Vad är det bästa som hänt dig? Musikklassen på gymnasiet, att jag började lajva och alla somrar på villan. 50. Vad vill du bli när du blir äldre? Lugn i själen, lycklig och poet. I den prioritetsordningen.
Då jag skrotar runt bland texter och formuleringar hela dagen finns inte lusten kvar att göra det om kvällen. Jag tyngs ner av akademiska begrepp och tankespår – viktiga sådana, javisst – men icke desto mindre hämmande.
”Såväl könsneutralt eller jämställt språk som myndighetsspråk är områden som det har bedrivits forskning inom. Milles (2010, 2013a) har bland annat forskat i den nya introduktionen och användningen av pronomenet hen, då språkplaneringen är ett viktigt led i den feministiska kampen. Att det över huvud taget är möjligt att arbeta med feministisk språkplanering beror på att den feministiska rörelsen har en stark politisk ställning i det svenska samhället (Milles 2010).”
De ord jag skriver för mig själv är framtvingade, krystade. Frustrationen i att ha en känsla, en tanke, en ögonblicksbild men att inte kunna fånga den. Den blir stapplig, felkonstruerad. En tvångströja istället för att slå upp dörren till det svindlande omätbara.
Jag tar tillflykt till gamla skriverier, hoppas på att inspirationen och flödet ska återvända innan jag blir tokig:
❦
”Den blida solen väcker
allt det som varit dött…”
Det är endast genom att slå hål i taket
som jag kan fylla katedralen med ljus.
”Den allt i bländverk dränker…”
X
Att allt blir återfött är för mycket att begära efter så lång tid av mörker men plötsligt ekar steg i skuggorna.
Sandra skriver 