Ett oavbrutet rus

Det är tjugondag knut, till och med dagen efter tjugondag knut, men med gårdagens alkohol och sex timmars sömn i kroppen finns det inte ork till att både städa undan efter festen och städa undan julen. På köksbordets blågrå sammetsduk tronar tomma glas, halvfulla flaskor och chipsskålar; två böcker, ett par handklovar och ett armband med strass och pärlor. Jag äter chipsrester och dricker iskall cola zero, den bästa förfrukosten dagen efter, i väntan på att kaffet ska koka upp på spisen.

Resten av dagen röjer vi långsamt, kör två maskiner tvätt och två maskiner disk. Jag handtvättar stay-ups och spetsklänning, silvernagellacket slits i vattnet. Ur duschen städar jag undan frysväska, sopskyffel och omslagspappren efter en blombukett. Jag hittar ett sista champagneglas med bottensats öl uppe på vitrinskåpet. På hallbordet ligger tjugo polaroidbilder, tagna med en väns lånade kamera, och på sovrumsgolvet en hög presenter (kaffe, te, whisky, ljus, presentkort, muggar) som vi undanbad oss men som ändå överräcktes under olika versioner av ”ni sa ju att ni int ville ha presenter, men …”.

Det tog oss över hundra dagar från förlovningen att ordna fest för våra vänner. Det kan bli så, när USA-resor, helgjobb och adventstid kommer emellan. Jag drömde om inflyttningsfest i repris, fast med fint dekorerad prinsesstårta. Vi köpte tårta och dekorerade med gammal pepparkakskristyr och strössel. Kristyren var tjock och trögflytande; det blev så fult att jag skrattade så jag grät. När jag tjugo minuter innan gästerna anländer får hjälp med klänningen –  klargrön, klockad och egentligen ett par nummer för liten; köpt begagnad för 1½ år sedan men inte ännu använd i väntan på det perfekta tillfället – går dragkedjan sönder. Jag drar tre djupa andetag, bestämmer mig för att gråta senare, och byter till en tajt spetsklänning i svart och blått medan fästmannen byter slips för att matcha.

När de sista gästerna far vid halv tre har festen gått i ett oavbrutet rus. Jag blir så uppriktigt glad åt varenda människa som kommer in genom dörren, av att de har velat och kunnat och tagit sig tid att komma; jag har flutit med från samtal till samtal, från köket till hallen till vardagsrummet och tillbaka, och ändå har jag inte hunnit tala med alla gäster. Jag har druckit skumpa, bärvin och gin & tonic, men inte hunnit prova den hembryggda ölen. Jag har ätit minst fyra bitar prinsesstårta, och ändå finns det en tårta kvar i kylen och ytterligare en i frysen. Jag har inte plockat undan ett enda fat eller glas, och ändå finns är vardagsrummet tomt på porslin.

Det visar sig förstås vara fästmannen som under kvällen plockat tallrikar, diskat brickor, gräddat fler miniostpizzor och slevat upp räkröra på rågknappar. Tydligen är jag en sådan som stressar och ordnar och plockar för att förbereda. När festen sedan börjar släpper jag allt.

Tonight we are alive

Det är tre dagar senare, och jag är fortfarande sliten. Tröttheten sitter i, och jag tror att jag har överbelastat ryggen och nacken. (”Vi är ju int tjugo nå mer!” som en gammal vän sade – jag tänker på det varje vecka.) I skallen och på Youtube snurrar fortfarande musiken. Vad är annat att vänta, då jag hade taggat inför Lord of the Losts spelning sedan augusti? Jag fick en biljett till den annars slutsålda spelningen av en vän som råkade ha en extra. Jag har lyssnat på deras musik, bokat tågbiljetter, planerat jobb kring att ta ledigt fredagen den femtonde december. Det är dags för äventyr.

Tammerfors är en förtjusande stad, speciellt i vinterskrud. Mitt konsertsällskap och jag har några timmar att slösa innan vi kan checka in på hotellrummet, som vi fått i sista stund efter att vår gemensamma vän och värdinna i staden blivit sjuk och dessvärre varken kan komma med på konserten eller erbjuda sovplats. Vi köper först kajal och hårsprej på Stockmann och ett bälte på loppis, och drar sedan runt och gläds åt julmarknaden och alla vackra julljus.

Det är första gången jag reser och senare sover tillsammans med mitt konsertsällskap. Fast vi har känt varandra i många år och har en en fin kontakt har vi mest träffats i större sällskap, så det är roligt att märka att vi hittar ett givande och smidigt sätt att umgås även på tumanhand (även om jag förstås aldrig hade förväntat mig något annat heller).

På vår lilla förfest på hotellrummet gäller idel svart. Jag har kängor, spetsstrumpbyxor, Connys arbetskilt med så många fickor att jag inte behöver någon väska, silverblänkande t-shirt, spetshandskar; vitsminkat ansikte men svart hals upp till käklinjen, svart och blå glitterögonskugga dragen långt ut mot tinningarna; pannluggen bakåtsprejad för att inte störa sikten. Vi delar en liten skumpaflaska och shottar Minttu-choko ur en fickplunta, spelar musik från telefonen. Jag dricker inte mycket alkohol nu för tiden, men nu vill jag komma i feststämning och bli full.

Trots att vi först går åt fel håll anländer vi tidigare än planerat till konsertlokalen och får köa utanför i väntan på att dörrarna ska öppnas. Det är ett gammalt jugendhus, med orientalisk matta i bred, slingrande stentrappa upp till andra våningens sal, och alltför få toaletter – jag är rädd att jag ska missa första låten för att jag står i vessakö mellan förbanden och huvudakten, men hinner tack och lov tränga mig fram till min plats med några minuter till godo.

Jag har inte hört någon av förbanden Rain Diary och Gothminister förr. De är positiva överraskningar, bygger upp stämningen på ett förträffligt sätt, men när Lord of the Lost stormar in på scenen och öppnar showen med The Curtain Falls så skänker jag inte förbanden en enda tanke längre.

”You’re not alone / Welcome home”, sjunger Chris Harms, och det är så det känns: vi är tillsammans, vi är hemma. Bara ett par låtar senare rinner hans blåa ögonsmink, en rännil nerför varje kind i vad som kunde vara tårar men är svett. Han tar av sig den svarta lackjackan, bär slitsat läder under. Gitarristen och basisten har glittriga kavajer och samma svartvita sminkning som jag försökt få till.

Jag älskar allt, insuper allt, skriker, sjunger, ler, jobbar mig fram till tredje raden där jag röjer svettspår i vitsminket. När trummisen slår takten i luften sträcker jag upp händerna och klappar med. När vi får uppmaningen att hoppa, hoppar jag. Inte en tanke på att sluta. Jag njuter skamlöst av allt det sinnliga, påminns om varför jag går på livekonserter, speciellt den här sorten, med karismatiska band och ståplatser i små klubbutrymmen, när gränsen mellan rockstjärna och medmänniska suddas ut av närheten och gemenskapen.

Chris Harms böjer sig ner invid scenkanten, sträcker ut handen mot alla de händer som i sin tur sträcks mot honom från publikhavet. Han tar dem, en efter en; en kort sekund ser han på mig och kramar om mina fingrar, och när jag säger att det betyder mer än jag kunde ana så vägrar jag vidkännas det som kan tyckas fånigt, konstlat, fangirligt – för det är känslosamt, äkta; det är uppriktig uppskattning från oss alla. Att bandet tycker det är lika fantastiskt att få stå på scenen och spela för oss som vi tycker att det är att få stå i salen och uppleva det.

Mot slutet av konserten spelar de One Last Song: ”If I could sing one last song before we die”, men där hejdar sig sångaren. ”But not tonight”, ropar han, ”tonight we are alive!”, och resten av låten blandar sig mina tårar med svetten. En kort stund senare dansar jag i armkrok med en okänd flicka till Cha cha cha. Hur skulle Lord of the Lost någonsin kunna avsluta sin spelning på annat sätt?

Efter spelningen är jag inte längre berusad, men rusig, förhoppningar och förväntningar som inte bara infriades utan överträffades. Jag blir ofta besviken här i livet – det är priset som kommer med stora förhoppningar – men när de slår in är kicken o-t-r-o-l-i-g. Benen är tunga och fötterna värker, törsten får mig att tugga is i väntan på att fyrahundra personer ska hämta sina ytterkläder i garderoben och ta sig ut. I den långsamma strömmen köper jag dubbelalbumet Judas från merchståndet i hallen. Albumet ska få bo i bilen, så jag har något nytt att lyssna på när jag behöver något tungt som tar mig fram på riksåttan.

Fortfarande hänryckta avslutar vi kvällen på en liten bar invid järnvägsstationen. Jag dricker två gin & tonic och inget vatten i snabb takt. Nästa morgon mår jag som jag förtjänar, och även i snabbkaffe med mjölkpulver på hotellsängen framför en Hallmark-julfilm i väntan på tåget hem finns en njutning som jag omhuldar och sjunker ner i. Inom mig känner jag fortfarande stroboljusen mot ögonlocken och en hand som kramar om min.

Miraklet i Borgå

Min mommo har fyllt 90 år i sommar – min husliga, generösa mommo som prånglar 50-lappar på barnbarnen för minsta lilla, som plockar blåbär och kokar vinbärssylt och som i morse stekte gäddfärsbiffar redan innan frukost. Vi firade henne tidigare i juli med släktlunch, skumpa, tårta och ett ”presentkort” på en all inclusive-resa till Borgå, dit två av mina kusiner rätt nyligen har flyttat. Mommo är bra på mycket, men inte på att bli bjuden på saker – hon vill betala och göra rätt för sig – så det blev en hel del förhandlande. Till sist kom vi överens om att vi bjuder på allt som planerat, förutom att mommo får bjuda när vi är på kaffe på stan. Ingen var riktigt nöjd över det hela, så det var väl själva definitionen av en kompromiss.

En morgon här i veckan steg vi upp med min sambo (vars klocka alltså ringer 5.00 om vardagarna) för att ta ett tidigt morgontåg söderut. Jag lagade smörgåsar på Oravais hembageris rågbröd, och tog med kaffetermos och dricka. Under tågresan arbetade jag på en dikt – min första, betalda beställningsdikt! Det ni!

Vi var en mommo (fammo), en mamma (faster) och fyra kusiner (och emellanåt en hund) som vallade och vallades runt Borgå under två dagar. Sista kusinen i skaran är min syrra i USA – hon var saknad ♥ Vår bas var frontmannahuset där ena kusinen bor, ett gulligt hus med en massa dörrar och skrymslen. Vi gick husesyn ända ner till källarbastun och drack kaffe innan vi drog ut på stan. Dessa resa, alltså, ett sådant vandrande på kullerstensgator! Det var länge sedan jag var så här turistig i en så här turistig stad, med små butiker och kaféer som absolut inte är designade för långa köer och stora folkmängder.
”Det är ju som att vara utomlands!” säger mommo. Så är det.

En av kusinerna är tacksamt nog en planerare av rang, så tack vare henne har vi bokade bord för lunch båda dagarna. Vi äter husmanskost och diskuterar tillitsprincipen, på vilken Finland i mångt och mycket fungerar. Ni vet: självbetjäningskiosker, att våga lämna jackan på kaféstolen medan man går på vessan, hur folk hänger upp tappade vantar och halsdukar för att förbipasserande ska se dem bättre och den som förlorat sitt klädesplagg lättare ska kunna hitta det igen. Det systemet fungerar så länge tillräckligt många är med på det, och med den ärlighet som jag ändå påstår att är en del av den finländska kulturen så vill man ju inte vara den som bryter tilliten.

Vi äter artesanglass (en kusinen drar det längsta strået, med ett glas fyllt av sorbet och cava hälld över – det ska jag prova någon dag under ledigheten!) och tittar in i Borgå domkyrka (som var mindre imponerande än vad jag hade tänkt mig), och när resten far hem för en tupplur promenerar mamma & jag vidare på stan. Jag köper Brunbergs lakrits till sambon och starkt ekologiskt Earl Grey till mig själv. När ska gå hem ångrar vi oss och promenerar tillbaka in till stan för att stärka oss med lite spritz Aperol och spritz Limoncello. Sedan orkar vi promenera hela vägen hem till kusinhuset. Någonstans på vägen tappar jag min blåa scarf, och trots att vi både kör tillbaka senare på dagen och frågar i butiker och restauranger så är den inte där.

På kvällen far vi vidare till den andra kusinens bostad, en lägenhet där hon dukat upp ett dignande kvällsmatsbord med smörgås, dricka, frukt, chips, bulla. Vi sitter i soffan och på golvet, lyssnar på musik. Det är som en knasig hemmafest, med släktingar i stället för vänner, och när vi är tillbaka i huset och mamma och mommo gått och lagt sig sitter vi kusiner uppe, dricker öl och spelar Concept, ett sällskapsspel där man ska förklara ord genom just koncept och symboler. ”Filmtitel med en upp-och-nervänd kon?!? Och våld och explosioner?” försöker vi gissa, och kusinen som förklarar nickar uppmuntrande. Vi skrattar så vi storknar åt svaret: V for Vendetta.

Det går mig att fundera när jag riktigt hängde med mina kusiner på det här viset senast, bara vi. Det känns så självklart, på det där sättet som det kan göra med ens allra bästa vänner. Jag behöver inte föreställa mig, inte anstränga mig. Vi har umgåtts i bokstavligen hela våra liv, bara mindre och mer i perioder, men de har alltid funnits där. En sådan välsignelse att få ha en sådan familj och släkt. När vi följer den ena kusinen hem njuter jag av den nattliga promenaden genom stan – det var länge sedan jag gjorde något sådant.

En enda natt borta är tillräckligt för en 90-åring, resonerade vi, så dagen därpå är andra och sista dagen för den här gången. Mommo har varit uppe i flera timmar när jag kokar gröt och ägg och kaffe, och kusinerna sover ännu på luftmadrassen i vardagsrummet. Tillbaka in i gamla stan har vi vinlunch på en fin restaurang nere vid vattnet, skålar för 90 år och god fortsättning och livet. Sådant där som man behöver skåla för när man fått två alldeles fenomenala, sociala, intrycksrika och uttröttande dagar i självklart sällskap.

När vi går genom gamla stan en sista gång för att dricka kaffe (som mommo nådigt ska få bjuda på) fladdrar något till i ögonvrån. Runt ett dörrhandtag sitter min blåa scarf, som någon har hittat och hängt upp. Vi jublar och tjoar högt åt miraklet i Borgå. Länge leve den finska tillitsprincipen!

Aprillyrik dag 6 – Äpple

Jag var utbytesstudent i Tyskland
korridorsfest med
alla dörrar öppna
allmän samling i köket

bara vatten i glaset
skallen redan manglad
av att leva på ett språk
jag knappt till hälften förstår
till hälften förmår
nickar nickar och ler
så gott det går

vattenpipans doft av grönt äpple
som en parfym jag hade som barn
klotrund flaska med klotrund kork
som gjord för att hålla i handen

Vi hade träffats
på en maskerad
hela kvällen höll jag
ett äpple i handen
jag var Snövit
han den onda styvmodern
och ingen prins fanns på plats

Jag är den sista kvar
när han stänger dörren
och knäpper upp mina jeans
med tänderna

Jag skrattar och han
förstod aldrig varför

jag går hem
till andra sidan stan
det var kallt
och hade fallit snö
under natten

★

Jag går lite omlott, eftersom det i dag är dag sex, och det var den femte dagens prompt som jag följde och som var att skriva en dikt ”in which laughter comes at what might otherwise seem an inappropriate moment – or one that the poem invites the reader to think of as inappropriate”.

Vardag vecka 11

Onsdag

Jag har tänkt blogga, helst redan i går, men vad ska jag skriva om? Livet just nu har liksom ingen input, inga nya upplevelser eller omständigheter som kunde inspirera till text. Jag orkar inte sitta framför datorn mer än nödvändigt – när arbetsdagen är slut är mitt tålamod med skärmar slut.

Vardagarna liknar varandra och det händer inget spännande eller annorlunda. Jag har tänkt på att vi skulle kunna bjuda in någon på middag, bara så där en helt vanlig onsdag, men också sådana infall försvinner lätt i städning och tvätt som ska hängas och att vi borde gå och lägga oss så tidigt för att orka stiga upp tidigt …

T R Å K I G T.

Jag ser fram emot april, då jag måste (för att jag vill) skapa något kreativt varje dag, måste söka efter inspiration i min omgivning och vardag – eller för all del helt och fullt lämna den i tanken för att skriva om något helt annat. Och det finns där, de där spåren, något att kunna fästa tanken vid. Tulpaner som pioner. Att vakna på morgonnatten och snabbt behöva skriva ner ord i telefonen för att inte glömma dem: grundvatten, brackvatten, bakvatten … Att jag sedan också drömmer om att spela minigolf med en fryst julskinka i stället för golfboll visar ju bara på att jag inte behöver ta alla mina nattliga inspirationsbilder på allvar ( … eller?).

Torsdag

Den bästa sortens torsdag är en torsdag när någon fyller år. Ens mamma, förslagsvis. Då får man ta mommo i passagerarsätet och åka ut till vintern och prinsesstårta och Nisse.

Samtidigt tänker jag varje dag på Florida, och på att hälsa på syrran där i höst.

Fredag

Kanske det hjälper att beklaga sig åt världen, överlaget och högre makter över att skrivandet står stilla och inspirationen tryter? För sedan det klagomålet har jag hamrat ner 900 ord fiktion om att drömma om att förföra en vän, renskrivit ett novellutkast som jag skrev ihop under en skrivkursdag 2021, och inspirerad av andra författarinnor – Victoria Benedictsson, Eva-Stina Byggmästar, Karin Boye – skrivit ner de första diktraderna på flera månader. Solveig von Schoultz-tävlingen är ju i gång, med noveller detta år. Skulle det inte vara jäkligt snajdigt att bli uppmärksammad i både Arvid Mörne och Solveig von Schoultz? Tur att SvS inte har någon övre åldersgräns, och att det varannat år är dikter.

40 grader

Det är över 40 graders temperatursskillnad mellan Österbotten och Florida. En knapp vecka efter hemkomsten från Florida tar jag en kvällspromenad. Det är tjockt med frost på alla träd och svidande kallt. Luften är fylld av glitterkorn och alla lampor skickar ljuspelare upp mot himlen genom diset. I Florida var luften av den där varma, fuktiga sorten som aldrig finns i Finland, och träden behängda med spansk mossa.

I Florida drack vi vårt morgonkaffe i tikibaren på verandan. Smaksatt kaffe med sötad mandelmjölk, färska bär, rostade bagles med färskost. På gården sprang en massa grå ekorrar, och ibland hörde och såg vi tranor som spatserade ute vid de efter höstorkanen ännu översvämmade bryggorna. Det var overkligt att tänka sig att det var adventstid. Ändå var det ju julpyntat överallt. Hus, parker, butiker. ”Vad är bildspråket där?” frågade min vän. ”Det kan ju knappast vara snö och slädar och jultomtar?” Jodå. Det är slädar och Rudolf med röda mulen och snögubbar och polkagrisar och grankransar och ljus ljus ljus.

Det bästa med USA var förstås att träffa min syster och hennes man. Det näst bästa var ju att äntligen få fira deras bröllopsfest, men på mycket stark tredjeplats (faktiskt kanske andraplats ändå) kom att få se hur de bor och hänga i deras hus. Att få dela någons vardag gör att det blir mer påtagligt och lättare att greppa när man sedan är en ocean ifrån varandra igen. Då vet man vad de menar när de säger att de cyklade till Central 28, promenerade i Blue Springs eller lagade mat i sitt nyrenoverade kök. Eller för all del hyr genomskinliga kanoter och paddlar i djungeln.

En hel delegation av min systers vänner anlände vartefter till USA för bröllopet, så mot slutet av veckan var det mycket gemensamt program: basketmatch, drinkar, top golf, pizzaparty i poolhuset. Conny och jag passade på att ta ledigt en kväll och cykla iväg till det lokala(ste) favoritbryggeriet för öl och musikbingo. Om någon hade sagt att musikbingo kan vara så skoj, så hade jag inte trott det. Jag vann ½ pint för att jag prickade in och kunde en Spice Girls-låt.

Bröllopsfesten blev, med min systers egna ord, ”livets fest”. Alla förberedelser och vårt hårda arbete lönade sig, och sista minuten-kriser fixade sig så att jag inte tror att någon icke-insatt någonsin märkte något. Det var en kort och stämningsfull ceremoni som jag inte alls grät så mycket under som jag hade trott. (Kanske för att jag grät desto mer när vi övade intåg på deras garageuppfart tidigare under dagen. Bra att få ut tårarna redan då.)

Själva festen blev fullt ös från början till slut. Jag har aldrig varit på ett bröllop av den kalibern. Välkomstdrinken var en shot minttu – mycket uppskattad av finländarna, och kanske ännu mer av amerikanerna. Vi blandade finska och amerikanska traditioner, så det blev både skoleken och line dance. De första danserna var rörande, och de sista danserna var vilda. Kärleken, uppsluppenheten och stämningen tog aldrig slut. Jag har exakt noll foton från den festen.

Om ni tycker att brudparet är ofantligt tjusigt och matchar årstiden och miljön, så har ni rätt!

Om ni tycker detsamma om brudtärneparet, så har ni också rätt.

Två dagar efter bröllopsfesten samlade vi våra krafter och tog oss till Universal. ”Jag vill bara se en toppenattityd!” sa syrran, och jag tycker vi, utrustade med vattenflaskor, snacks och bekväma kläder, gjorde vårt allra bästa med att på cirka 10 timmar ta del av det bästa som två nöjesparker hade att erbjuda. Conny och jag var ju främst där för allt Harry Potter. Precis som när vi var till Disneyworld för tre år sedan är det allra lyxigaste att ha privata guider i familjen, sådana som varit där många gånger först och som vet precis vad som är värt att göra, vad man kan skippa, var man kan äta och i vilken ordning man ska göra allt.

Det allra vackraste var ljusshowen på Hogwarts till kvällen. Det allra godaste var varm butterbeer, serverad av en bartender i kilt. Det allra häftigaste var Hagrids motorcykelbergochdalbana. Bra sätt att ladda upp inför 24 timmars resa hemåt följande dag. Det enda jag ångrar är att vi inte kunde stanna längre i USA. Det ska vi göra nästa gång, banne mig.

SOM SANDRA BEIJER

Vi ska festa som Sandra Beijer.
Ni vet, som Veronica Maggio säger:
”Det ekar över hela staden.”

Dörren är öppen, du är välkommen in,
bara att hitta en sittplats i stöket:
jackan i badrummet, chipsen i köket.

Drar ut kajalen och upp volymen,
svetten och skumpan blandas med parfymen.
I bottnen av en tekopp: gin.

Drar ut, tar längsta vägen över gatan.
Dom får passa sig som satan:
vi är inte dom som väjer.

❦

Nästan elva månader efter att vi flyttat ihop hade vi inflyttningsfest. Det blev inte gin i tekoppar, som jag hade diktat fram, och jag glömde ta på mig parfym, men det var musik och prat och chips i köket. Dörren var öppen, och fönstret med de blå lyktorna likaså öppet mot septembernatten för att svalka nästan tjugo personer i köket.

Tillfällespoesi

Jag har funderat lite på det här med tillfällespoesi.

Tillfällighetspoesi, brukspoesi, personvers: poesi specialskriven till ett visst tillfälle eller person, ofta vid högtidsstunder som bröllop, födelsedagar och begravningar. Diktformen hade sin storhetstid under medeltiden fram till tidigt 1700-tal, varefter den mer eller mindre dog ut. Själv kom jag för första gången i kontakt med begreppet i en liten artikel i Vasabladet från 2018, men jag noterade bara att det var en intressant aspekt av poesi som jag inte hade tänkt på tidigare, och sedan tänkte jag inte på det mer.

Förrän nu den senaste tiden.

Det finns något i tanken på tillfällespoesi som lockar mig. Den är som namnet avslöjar tillfällig – men är den det? Ofta sparas ju dikter i någon slags skriven form. Och även om den bara skulle läsas högt under en viss tillställning – varför skulle värdet av den dikten vara mindre än en tryckt en? På sina sätt är det nästan tvärtom. Någon har ju satt tid och tankemöda på att skriva en dikt särskilt för dig, för då. Jag försöker dra paralleller till andra konstformer, men närmar mig snarast specialskrivna låtar eller omskrivna låttexter, eller ögonblicksskisser, fast det är ju inte heller samma sak. Och med det sagt finns det ju inget som påstår att en tillfällesdikt inte kan vara gällande också senare än den gång till vilken den blev skriven. Den kan fungera både som minnesmärke över tillfället och, beroende på sammanhang, som mer allmängiltig dikt. Eller så faller den i glömska, som genren har gjort, som så mycket i historien gör. Som Edith Södergran skriver: […] en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

I dag ska jag fila vidare på vad jag har kommit att tänka på som en tillfällesdikt till vår så småningom stundande inflyttningsfest. Det blir en bearbetning av en annan, nu när jag tänker efter, tillfällesdikt, som skrevs inför en annans inflyttningsfest, då bara för mitt eget höga nöjes och inspirations skull. Det är nu tio månader sedan vi flyttade ihop, men det har varit pandemi och sommar och sånt. Bättre sent än aldrig när det kommer till fester. När det nalkas ska jag lägga skumpan på kylning, ta fram de sirligaste tekopparna, och låta bli att dammsuga.

Midsommarrosorna har slagit och slår ut

Midsommarbjörkarna utanför lillstugon och mommos villa torkar bort i värmen, björkarna jag i gummistövlar och svett hämtade från skogen på midsommaraftonens morgon. I sådana här väder är det klokt att gå klädd i den blå batikklänningen som nätt och jämnt är en klänning och dricka nästintill frusen Pepsi max från extrakylskåpet i bastukammaren.

De bästa glimtarna från midsommarafton: björkris i bastun (enda gången på året), grönsaksgrillspetten med grekiska kryddor som slog varenda köttalternativ, midsommarrosorna som slagit och slår ut. (Sämsta från midsommaraftonen: USA som fäller aborträtten, skjutningen i Oslo. Hur tydligt är inte hatet mot kvinnor och queera?)

På vägen hem från midsommarfirandet stannar vi till vid Kimo bruk. Jag har aldrig varit där förr, och inte riktigt fattat vad det är, men förstår nu varför folk vill gifta sig bland forsarna och dammarna och grönskan och de rödmyllade husen. Vi köper lösglass och stjäl midsommarrosor på vägen, och jag njuter av känslan av utfärd, roadtrip, tid på tumanhand.

I dag försöker jag vila hjärnan, bara vara i värmen och svetten och planlösheten, tidlösheten, kravlösheten. Söka skugga och förgäves svalka. En glimt av vad sommar kan och ska och kommer vara.

En fylla, en fest

I februari skrev jag: När jag skriver dagbok för kvällen försöker jag reda ut vad det jag egentligen vill ha, och landar i: en fylla, en fest. Bubbel och pirr och eyelinerbågar. Folk i köket, folk i hallen, folk som faller en om halsen. Någon som somnar med handklovar i fåtöljen på efterfesten. Ett fönster öppet mot våren.

En kväll i juni är jag bjuden på en hemmafest, då en god vän fyller år. Jag är intill avgrundens rand trött och har gråtit säkert femton gånger under dagen, men drar på mig tajt jeansklänning och tjock eyeliner och rött läppstift. Jag får skjuts både dit och hem, för att kunna dra den där fyllan om jag vill (men i slutändan är jag nästintill nykter när jag lämnar stället vid midnatt). Enrummaren är full med folk och matos, balkongdörren står vidöppen, lönlöst, det sticker i näsan av chili. Jag bär min powerparfymolja och doften blandas med cigarettrök och hettan från ugn och spis. Födelsedagsbarnet härjar i kokvrån med tio olika bufférätter (”man måste äta för jag har nog med mat för en liten nation”, skrev min vän i inbjudan).

Jag hälsar runt på alla, känner kanske två, tre av tolv, fyller tallriken med ris och grönsakswok och sötpotatis med veganost och en liten, liten bläckfisk. ”Skål”, viftar jag med bläckfisken spetsad på gaffeln åt en annan med en motsvarande munsbit på sin gaffel. Bläckfisken är inte alls är så seg som jag hade befarat. Största delen av kvällen flyttar jag mellan soffan och en stol och pratar med två, tre okända människor, en nykter feminist, en tystlåten pojke med piercing och en tatuerad yngling med bred dialekt.

Jag hade nästan glömt att jag kan det här: vara social, charmig, talför. Att det kan vara uppiggande, inte ångestframkallande, att träffa nya och kända och halvbekanta människor. Diskutera veganism och feminism och dialekter och högstadierelationer och sommarteater med folk man inte känner, men som man instinktivt tycker om. Sitta så nära i soffan att fötterna vidrör någon annans och fylla på glaset med hemblandad bål utan att ha druckit ur.

Dagen efter mår jag bättre än förväntat och sitter på ett kvavt villavindskontor och lyssnar på spellistan från gårkvällen. Precis när jag ska börja skriva det här ringer födelsedagsbarnet för att berätta om vad som hände efter att jag hade farit hem. Den historien är tyvärr inte min att berätta, hur berättansvärd den än är.