Monthly Archives: september 2017

Om jag skulle dö i morgon

Ångrar jag
att jag aldrig
tagit mig en man?
Nej.
Men kanske
att jag inte tog
fler flickor i min famn.

Annonser

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Upprätthålla eller förändra

Jag tänker lite på det här med språk. På språk som maktmedel att både upprätthålla och förändra tankar, syner, ideologier. På varför jag är orubblig i min tro på att feminism och språk går hand i hand.

En dryg vecka vikarierar jag som assistent i en lågstadieskola. Ettorna har religion och går igenom vad som finns i en kyrka. Läraren visar en ritad bild av kyrklig interiör och berättar. Altare, altartavla, orgel, predikstol, nattvard. Vad allt är och används till. Präst, kantor och en som samlar in kollekten. Vad de har för uppgifter.

Och alla omtalas med ”han”. Prästen, han läser ur Bibeln och predikar. Kantorn, han spelar på orgeln. Och personen med kollekthåven, han samlar in pengar till mission eller välgörenhet.

Jag tänker på de små flickorna, som bara har gått i skola i en dryg månad, som inte får speglas i prästen, i kantorn, i församlingsmedlemmen med kollekthåven. Där ingen av dem uttalat förbjuds från att vara präster och kantorer, men där de uttalat – omedvetet, helt utan illvilja, jag är säker på det – utesluts från att vara desamma. Hur många andra roller och yrken utesluts de inte från, av gammal ovana och ett ogenomtänkt språkbruk?

Lindy hop-kursen börjar igen. Vi är rekordmånga dansare på plats, nästan 40 stycken i den nya danssalen vars luft snabbt blir tung och vars fönster immar igen. Jag dansar och svettas och skrattar, i lika delar. Det är trångt och roligt.

Så vitt jag kan uppfatta är jag den enda kvinnan som för, bland tjogtalet par. Alla män för. Alla andra kvinnor följer.

Därför gläder det mig så – när läraren pratar om ”männen” och det är förarna som avses –  att andra dansare korrigerar. Varje gång. Och att läraren snart korrigerar sig själv, när fel ord slinker ut. För vi är förare och följare i våra dansroller. Där spelar könet ingen roll. Och det värmer att känna att jag har mina meddansares stöd. I språket, och i dansen.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Kvällar

Jag har så sköna kvällar för tillfället. Ror ut och tar upp näten med mommo medan det ännu är ljust. I kväll var det alldeles ljuvligt lugnt på sjön. (Vi fick en enda liten abborre.) Jag skrotar omkring i yllesockor och collegetröja. När det mörknar lägger jag i gång en brasa och eldar sedan hela kvällen, vedkorgen töms. Jobbar kanske någon timme vid datorn, pratar med vänner. Kokar te eller gräddar pannkaka (det sista gör jag i kväll).

20170905_212802

Slötittar på teve, bläddrar flera varv genom alla kanaler för att se om det är något jag vill titta på. En dokumentär, kanske, eller en film. I något skede tar jag mig ut i mörkret för att mata och stänga in kaninerna. Klappar dem god natt när de mumsar från matskålen.

När brasan har blivit glöd och kvällen har blivit natt stänger jag spjället och går upp på vinden, ligger och läser i lampskenet tills jag är riktigt, riktigt trött. Sover sedan utan väckarklocka tills jag vaknar av mig själv.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Kumlinge

Plötsligt kommer Åland på tal, och jag översköljs av de fragmentariska minnesbilder jag har från nians klassresa till Kumlinge, hösten 2005.

Vi åkte en himla massa buss hela tiden. Vi ropade de få gångerna vi såg fler än en bil på samma gång.

När min vän Kata och jag slog upp dörren till vårt rum på gästhemmet skrek vi i högan sky. Jag för de fruktansvärda sjuttiotalstapeterna i stormönstrade, mossgröna och orange blommor. Hon för att jag skrek.

Vi lyssnade på The Ark, på ”Disease” och på ”The Most Radical Thing To Do”:

”And if there is disease in you
I want to have that disease too
‘cause I want everything
that is inside you”

och

”I could fuck anyone
every girl, every boy
et least one in every town
that’s to say the least”

(och redan där, då, var det något med de raderna som talade till min lilla inte-ännu-medvetet-queera själ)

Vi besökte en skola som hade en fotbollsplan i rött grus –  eller var det gräs? det var nog gräs –  och den enda som pratade med oss var en pojke som hette Dennis. Han hade långt hår och bandana och var precis i min femtonåriga hårdrockssmak. Jag lade till honom på MSN och vi chattade ett tag efter klassresan. Han var aldrig så intressant som jag hade trott och hoppats på.

En kväll simmade vi, det var ett mjukt gult sken över världen, och det fanns en flotte – eller var det en roddbåt? – och jag minns inte att det fanns någon vuxen i närheten.

Under ett besök till en musikstudio ville ingen gå in, för vi satt alla på rad på en stenmur och masserade varandra. Trubaduren och tillika ägaren till studion kom till gästhemmet en kväll och spelade för oss. Två, tre av klassens pojkar köpte hans skiva på skoj.

En kylig och klar natt låg vi på vägen och såg upp mot stjärnorna. Det kom ju aldrig några bilar. På vägen tillbaka mot gästhemmet lade pojken jag var kär i armen om mina axlar, när han såg att jag frös, och jag vågade knappt andas av närheten och doften från honom.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Som Sandra Beijer

Det blir höst och det blir helg.
Allt som lockar en lördagsnatt:
mellan dans och vilda skratt.

Drar upp volymen, och sedan kajalen
(som ändå kommer smetas ut.)
När badrummet är tomt är skumpan slut.

Jag ska festa som Sandra Beijer.
Ni vet vad Veronica Maggio säjer:
”Det ekar över hela staden”.

Jag är inte den som väjer,
går längsta vägen över gatan.
Ni får passa er som satan.

 

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt