Monthly Archives: mars 2015

Stora frukostar med ägg och apelsin

– Det här livet kommer att ta kål på mig, tänker jag uppgivet.

Jag är ensam hemma, otaliga kvadratmeter av ljus öppenhet med skog på tre av husets fyra sidor. Det har snöat under natten och jag tänker på att jag förra slutet-av-mars skrev om converseklädda fötter och koltrastar.

Tillbaka till livet. Detta otyg till ljuvlighet. Jag tänker på hur jag skulle kunna investera emotionellt i endast en relation under hela mitt liv och fortfarande känna att det skulle bli mig övermäktigt. Alla dessa känslor. ”Skulle kunna”, förresten. Jag kan inte. Alla dessa känslor betyder också alla dessa människor, alla dessa älskade människor. Mina nära och kära är många och utspridda. Igår talade jag femtusensjuhundrasextiosex sekunder med en vän i telefon, för det tar så länge för viktiga ting att färdas mellan Finland och Danmark.

Strax innan jag tänkte den ironiska tanken om att jag kommer dö av livet talade jag med en annan vän, om framtidsplaner som har klarnat och drömmar som verkar gå i uppfyllelse. Jag gladdes å min väns vägnar, det gjorde jag, och samtidigt visste jag att jag ännu kommer gråta över det. Att glädjas över någons framtid betyder inte att jag inte kan sörja det som har varit och snart inte längre är.

Jag sitter i soffan och läser en favoritbok från mina tidiga tonår. Föregående kväll stod jag länge framför bokhyllorna, med litteratur fram till år 2009, för att känna efter vad jag egentligen ville ha. På insidan av den bok jag slutligen valde står det mitt namn och 2004 i blyerts, omsorgsfullt textat. Det är en bok som berörde mig starkt som fjortonåring och jag ser bilderna i huvudet lika klart nu som för tio år sedan.

”Själv sjöng hon i duschen. Åt stora frukostar med ägg och apelsinjuice och hade börjat leta på nätet efter gymnasieprogram med inriktning på teater.”

– Jaså, det är nu jag gråter, tänker jag, nästan lättat, och så gör jag det. Tänker på hur livet kan bestå av att sjunga i duschen och äta stora frukostar med ägg och apelsin. Det där adjektivet, ”stora”. Det finns något så livsbejakande över stora frukostar. Det gråter jag lite över. Och över att sjunga i duschen. Och över att det är så långt mellan Danmark och Finland och över att mina vänner får chans att göra det de vill och över att jag saknar dem så fruktansvärt och älskar dem ännu mer. Jag gråter över att längta och över att ge upp. Över att det alltid är och alltid har varit så här, tårar och skratt om vartannat, och jag tror inte det någonsin blir på annat sätt heller.

Sedan torkar jag tårarna och läser klart boken.

Och sedan skrattar jag.

1 kommentar

Filed under dagbok

3. När jag började kalla mig feminist

Det känns som om jag för tillfället bara skriver om feminism och om poesi. Å andra sidan råkar det vara två av de viktigaste sakerna någonsin, så det är väl helt okej.

För någon vecka sedan uppdaterade jag min presentation här på bloggen. Jag ville förtydliga vissa saker, för det är en konst (som jag inte till fullo behärskar) att fånga kärnan av sig själv på ett fåtal ord. En av de saker som jag lade till är att jag är feminist. Men –

När började jag kalla mig feminist?

Det korta svaret är: Pinsamt sent. Men sedan har jag också som princip att inte vara arg på mina tidigare jag för att de inte förstod bättre, utan ha överseende med mig själv och glädjas över att jag (tydligen) blir klokare med åren.

Det längre svaret är: Jag har kallat mig feminist i ett par år. I hela mitt liv har jag (”förstås”, vill jag skriva) omfattat en tanke om jämställdhet, men jag visste inte exakt vad feminism gick ut på och kallade mig därmed heller inte aktivt feminist.

Hösten 2012 gick jag en universitetskurs i kvinnovetenskap som hette Bloggriot slash feminism. Det var en nätkurs som behandlade feminism och feministiska bloggar. Jag valde den som extra kurs, så på något plan måste jag ha börjat fundera över feminism – annars hade ju kursen inte intresserat mig. Trots att jag var mycket frustrerad under kursens gång (bland annat på grund av längden på inlämningsuppgifterna – hur skulle jag hinna säga något vettigt på max 300 ord?) och stundtals tyckte att den var rätt flummig och onödig, så har jag i efterhand insett att den sparkade igång något inom mig som så småningom ledde till att jag började se mig, agera och beskriva mig som feminist. Jag tvingades att läsa feministiska bloggar såsom Lady Dahmer, Zettermark och Genusfotografen. Då kursen tog slut så fortsatte jag läsa bloggar. Läste och läste och läste, klickade mig vidare till andra bloggar, lärde mig termer, anammade synsätt. Bloggarna utmanade mig i mitt sätt att tänka och se på världen. Jag blev långsamt och nästan omedvetet feminist, och så småningom började jag också använda det ordet om mig själv.

Så, tack Bloggriot slash feminism! Tack för att du fick mig att gå från en okunnig student till en okuvlig feminist som just skrivit sitt tredje av tio blogginlägg angående feminism!

P.S. Den här texten är 403 ord. Bara så ni vet.

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

Hur kan du fortfarande vara vid liv

Hur kan du fortfarande vara vid liv

då du sedan länge brunnit slut?

det växer redan liljor

där ditt blod vätte marken,

dina brutna revben som stöd

för rangliga stjälkar

 

Hur kan du fortfarande andas

då bröstkorgen fallit in

av många vintrars tunga snö?

hur kan ännu tala

med söndergråten strupe?

 

Min kära, du är bortom ruiner

dina knäskålar har sjunkit ner i mossan

och benen som en gång var din handled

har vittrat sönder av fukt och glömska

 

Hur svårt måste det inte vara

att se med ögon

som dimman redan tagit över?

 

Så lämna det,

sargade fötter och trötta axlar

trasiga hälar av för många mil i fel riktning

 

Nu skall du vila.

Ett stycke dikt från senaste höst, då jag ägnade mig mycket åt mörker och förfall.

Nu är det vår och jag ägnar mig mera åt ljus och skymningshimlar. Om en vecka börjar NaPoWriMo igen, eller som jag kallar det på mitt modersmål – aprillyrik. Det innebär att det kommer bli pintjockt med poesi här på bloggen, eftersom jag strävar efter att skriva en dikt per dag under hela april månad. Jag kommer inte att publicera varenda dikt jag skriver, men jag ser fram emot att dyka ner i poesin djupa vatten och fylla era Facebookflöden och blogglistor med lyriska funderingar.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

2. Det här är feminism inte för mig

Minna Canth-dagen, jämställdhetsdagen, till ära ska jag ta mig an den andra rubriken i min feministiska blogglista.

Vad är feminism inte för mig?

Om det var plågsamt svårt att skriva om vad feminism är för mig, så är det lättare att skriva om vad feminism inte är för mig. Jag funderade över detta medan jag promenerade till butiken. Först känner jag mig dock tvingad till att ta upp två saker, två saker som för mig är självklarheter men som jag trots det ser att missförstås gång på gång. Alltså. Feminism för mig är inte att hata alla enskilda män (att däremot hata män som grupp och förtrycket den utövar eller hata den rådande mansnormen är en annan sak). Feminism för mig är inte att vilja ha ett matriarkat där kvinnorna innehar makten (själva definitionen av feminism innebär ju en vilja att uppnå j-ä-m-s-t-ä-l-l-d-h-e-t, tror folk att vi feminister inte vet vad vi själva gör?).

Sådärja. Nu då vi har fått det utrett, så kan vi gå över till andra viktiga saker.

Feminism för mig är inte att begränsa. Enkelt handlar det om att inte begränsa folks uttryckssätt, val och preferenser. Feminism för mig innebär inte att förbjuda alla flickor från att leka med rosa dockor och alla pojkar med blåa bilar. Det handlar om att erbjuda hela regnbågsskalan av, tja, allt till alla, oavsett kön. Feminism för mig är att bryta könsnormer – inte skapa nya, må vara motsatta sådana.

Feminism för mig är inte att döma. Det här hör starkt ihop med det ovanstående, och är något som jag har fått jobba mycket med – och fortfarande jobbar med. ”Jag dömer ingen, alla får göra och vara som de vill” är lätt att säga, men det kan vara svårare att hålla sitt ord i praktiken. Det är lätt att se en kortklippt, bisexuell feminist som jobbar som bilmekaniker som en stark förebild för kvinnor – men hur lätt är det att värdera en blonderad, heterosexuell feminist som är hemmafru på samma sätt? Om jag påstår att folk ska få tillgång till hela regnbågsskalan, så kan jag sedan heller inte rynka på näsan åt de kvinnor som intresserar sig för det nyaste modet och lackar naglarna ljusrosa eller åt de män som älskar att meka med motorcyklar och dricka öl i garaget. Anna kaikkien kukkien kukkia gäller både blommor och människor.

Ett problem som jag ser här, är att det återigen är det kvinnliga som nedvärderas. Mannen är normen, det omarkerade, det självklara och naturliga. Kvinnan är ohjälpligt Den Andra. I jämställdhetens namn uppmanas kvinnor våga ta för sig, satsa på karriären, armbåga sig fram, höja rösten – allt sådant som förknippas med mannen i dagens samhälle. För att uppnå jämställdhet ska alltså kvinnor bete sig mer som män.

. Det är inte feminism för mig.

2 kommentarer

Filed under okategoriserat

Alla de jag har förlorat

Alla de jag har förlorat

de lever ännu
i adressboken
i Facebookflödet

Jag ser dem
tänker:
”Honom kysste jag i en snöhög,
henne följde jag till dörren”

Gamla älskare och älskarinnor,
forna vänner och bekanta,
människor i utkanten, vaga

Folk jag har älskat och folk jag har glömt
och folk som jag kom att förakta

Folk, i vars sängar jag sovit
Folk, vars hand jag har hållit
Folk, vars tårar jag torkat

Nu vilar de tysta
i sällan uppringda nummer
i senaste meddelande mottaget
(4.8.2010 15:34)
om varma duschar i all ära
”men inget värmer som du”

 

7 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

1. Det här är feminism för mig

Jag utlovade imaginärt te och dito kex. Om du hälsar på mig i min skeva lägenhet någon gång så bjuder jag på riktigt te och kakor.

Foto0571

Här. Det är här jag börjar mitt feminism-bloggprojekt. Vi börjar förstås i den viktigaste ändan. Definitivt inte den lättaste ändan, för dagens rubrik är en mycket vittspännande sådan.

Vad är feminism för mig?

Feminism för mig är en livssyn som innebär att a) jag är övertygad om att människor av alla kön är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter, möjligheter och ansvar men att b) kvinnor alltid har värderats och fortfarande värderas lägre än män. Detta är förjävligt och något som måste förändras.

Feminism för mig är tankeverktyg och analysredskap som har gjort det möjligt för mig att se det strukturella förtryck av kvinnor som existerar. Det må låta melodramatiskt, men feminismen har fått slöjan att falla från mina ögon. Genom att betrakta världen från en feministisk synvinkel kan jag se det som ligger under ytan, jag kan se de konstruktioner som konstant förtrycker kvinnor – och det är endast genom att vara medveten om dessa strukturer som jag kan börja bekämpa dem.

Framför allt är feminism för mig är ett sätt att bli säkrare i mig själv. I början kan det vara rentav förkrossande att inse att en är utsatt för förtryck, att det är omöjligt att komma ifrån detta förtryck. Sedan kommer kampviljan, insikterna, hur bitarna en efter en faller på plats och det känns som att jag står med facit på hand. Jag förstår att jag i mångt och mycket är som jag är för att jag är uppfostrad som kvinna i ett patriarkalt samhälle – en av De Andra, en av de som står lägre i hierarkin. Jag genomskådar samhällets skadliga könsnormer och jag vägrar skämmas, både då jag följer dem och då jag bryter dem.

Istället för att bara känna mig obekväm, utan att riktigt veta varför, då någon kallar mig ”lilla gumman” så förstår jag att personen utövar en härskarstrategi mot mig och vågar säga ifrån. Om en okänd kille på krogen tycker att jag ska le och inte se så sur ut, så är jag säker i min vetskap om att jag inte existerar för att behaga andra, utan att jag har rätt att vara precis som jag är och kan utan dåligt samvete be honom dra åt helskotta. Feminismen ger mig kraft att ifrågasätta den grymma utseendehetsen: att jag som kvinna värderas utifrån mitt yttre och förväntas vara missnöjd med min kropp, vilja gå ner i vikt; att det ses som naturligt och självklart att raka ben, armhålor och underliv. Feminismen har gett mig mod att lägga mindre tid, kraft och pengar på mitt utseende, och därmed få mer tid, kraft och pengar att lägga på saker som spelar större roll för mig – som en god frukost, att skriva dikter eller att njuta av hur det kittlar i magen då jag besöker en lekpark och gungar så högt att kedjorna slackar. Feminismen ger mig styrka att inte förminska mig själv, trots att patriarkatet ständigt förminskar mig. ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”, som Edith Södergran skrev.

Vet ni, det här är verkligt svårt att skriva. Det är inte bara svårt, det är nästintill smärtsamt. Det är så mycket jag vill säga, det är så många tankar som halvfärdiga rasar genom sinnet: om skambelagd sexualitet, om nedvärdering av sådant som traditionellt ses som kvinnligt, om att tvingas till heteronormativitet. Det är stormande känslor om allt från kärlek och systerskap till frustrerande oförståelse och ilska. Medan jag har skrivit detta har jag lyssnat på musik, googlat definitioner av feminism, läst feministiska bloggar, skrollat genom tumblr-flöden med taggen #feminism. Medan jag har skrivit detta har jag kommit till nya insikter. För att låna orden av en tumblr-bloggare: ”i wish men understood that when women are talking about feminism and rape culture and shit, it’s not just a political conversation. it’s not about being a “social justice warrior” or whatever. it’s about our actual lives being shaped by misogyny since childhood, and the daily reality of living in fear of violence. this isn’t a fucking game or philosophical debate. this is our fucking lives.”

Feminism för mig är inte bara en livssyn och en ideologi – det är en överlevnadsstrategi.

7 kommentarer

Filed under okategoriserat

10 x feminism

Jag har tänkt påbörja ett bloggprojekt denna vår.

Det är inte så ambitiöst som det låter. Jag håller fortfarande kvar vid tanken på att denna blogg ska vara mitt krypin och andningshål, ett eget rum där jag kan skriva och tänka fritt. Icke desto mindre tänker jag försöka ta mig an något som jag hittade på yllestrumpas blogg, nämligen en blogglista med tio olika rubriker för inlägg på temat feminism. Rubrikerna (som jag har modifierat något för mina syften) ser ut som följande:

1. Det här är feminism för mig
2. Det här är feminism inte för mig
3. När jag började kalla mig feminist
4. Vad jag tänkte om feminismen innan jag insåg att jag själv var en del av den
5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist
6. Det svåraste med att vara feminist enligt mig
7. Mina 5 främsta feministiska förebilder
8. Den viktigaste feministiska frågan enligt mig
9. Hur feminismen syns i min vardag
10. 3 suveräna tips på verk som på något sätt handlar om feminism

Orsakerna till att jag vill skriva (ännu mera) om feminism är flera.

För det första vill jag utmana mig själv att verkligen tänka till när det gäller feminism och min syn på densamma. Att göra det enligt ett färdigt uppsatt schema är tacksamt. Jag tvingas till att tänka efter, samtidigt som jag kan koncentrera mig på en aspekt i taget. Som ni uppmärksamma läsare kanske ser, så utgår alla rubriker från mig själv som feminist. Jag gör alltså inte anspråk på att komma med feministiska sanningar. Jag gör anspråk på att komma med feministiska reflektioner.

För det andra vill jag uppmuntra till diskussion. Det är tillåtet att drömma. Kanske får något av inläggen en läsare att tänka, reagera, hålla med eller ifrågasätta. Kanske skriver någon en kommentar, ett eget inlägg. Vilket leder mig in på min tredje orsak…

För det tredje pratas det för lite feminism. Jag vill dränka världen i feministiska texter (jämsides med dikter, reflektioner kring litteratur & teveserier och vardagsbetraktelser, givetvis.) Som jag läste på en av mina favoritbloggar på tumblr: ”im going to scream about the importance of feminism to the world until my voice becomes hoarse enough to be mistaken for a mans and people actually start to listen to me”.

Jag tänkte sparka igång det hela redan imorgon. Välkommen tillbaka då och läs! Jag bjuder på imaginärt te och kakor.

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

Tisdag

Idag har varit en bra dag. En omväxlande dag, en givande dag. En dag då jag trots allt känner att jag har en plats i akademin, att universitetslivet passar mig.

Morgon. Radio och en yvig bukett tulpaner på köksbordet. Te och smörgås i soffan medan jag läser tidningen. Det blåser friskt då jag cyklar iväg mot akademin.

Foto0567

Förmiddag. Långtråkig föreläsning om det moderna genombrottet, men tacksamt nog mycket fokus på den feministiska kampen. Jag sitter och vickar på tårna och funderar på att skriva en dikt, men hittar ingen inspiration. Otillfredsställande lunch med den djefla Strindberg som sällskap. Jag dissar honom och dricker kaffe istället medan jag planerar min vår. Det positiva med att vara studerande är att det, efter lite tråcklande, går att ta påsklov på 1½ vecka. Österbotten, here I come.

Eftermiddag. Ett mycket hjärnkittlande och givande seminarium om queera läsningar. Vi ställde alla stolar i en ring för att kunna diskutera bättre. Det kändes naket, skavde och var lite obekvämt men just därför var det precis rätt. Jag antecknade inte en enda rad men talade desto mera. Queera sprickor i fiktion – det som inte riktigt syns men ändå finns, det som talar i tystnaden – fascinerar mig oerhört. Jag tänkte mycket på hur det är helt möjligt att läsa (eller snarast se) Supernatural ur ett queert perspektiv, om hur det går att se en romantisk och/eller sexuell relation mellan bröderna Winchester utan att för den delen ignorera eller ogiltigförklara den broderliga och vänskapliga relationen. ”You know Sam and Dean Winchester are psychotically, irrationally, erotically codependent on each other, right?” En sak behöver inte utesluta en annan, och en queer läsning av ett verk är bara en möjlig av otaliga sätt att närma sig fiktionen.

Foto0526Ett av mina många ensamnöjen – Supernatural och whisky.

Sedan. Steka plättar till middag och äta dem med vispad grädde och jordgubbar (jordgubbar!) medan jag ser på en teveserie och diskuterar populärkultur med en vän. Det är fortfarande ljust och jag har inga kvällsplaner.

Fy farao, vad fint.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Addan

Jag drömde den finaste drömmen inatt. Jag drömmer att jag flyttar in i en ny lägenhet. I grannlägenheten bor en familj eller något slags kollektiv på tre-fyra personer.

Jag blir blixtförälskad i en av dem. Hen heter Addan och är kort och liten med svart, spretigt hår. Min flytthjälp märker hur betagen jag är av min vackra granne, motsätter sig bestämt att jag ska bära flyttlådor och knuffar istället in mig genom grannlägenhetens öppna dörr, där Addan och hens sambor står för att önska mig välkommen. Addan visar runt mig i deras lägenhet, och medan jag lyckas slita blicken från hens mjuka, stora leende inser jag att det finns två små trädörrar som förbinder våra lägenheter med varandra.

Det mest fantastiska är att Addan blir lika kär i mig, lika snabbt. Ni vet, stormande kärlek vid första ögonkastet, med vetskapen om att detta är början på något nytt. Jag ser det i hur hen tittar på mig, i hens sätt att närma sig mig. Långsamt. För mellan oss ligger inte bara kärlek, utan också den underbara känslan av självklarhet – att det är menat att vara vi två.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Varenda jävla dag

Idag, den 8 mars, har Filip, Filippa och Vilppu namnsdag. Idag är det också internationella kvinnodagen.

I högstadiet hade jag en klasskamrat som hette Filip. Mina vänner och jag brukade vara noga med att alltid gratulera honom på namnsdagen. För att retas lite, för att i all vänlighet skratta lite åt hans otur. För det var ju lite besvärande att vara pojke och ha namnsdag på internationella kvinnodagen. Lite genant, lite förargligt att sammankopplas med en dag för kvinnor.

Jag kan inte vara arg på mitt tonåriga jag och hennes vänner. De visste inte bättre. Däremot fanns det de som borde ha vetat bättre. Vuxna. Skolan. Samhället. Vi borde inte ha skrattat åt att en manlig vän hade namnsdag den 8 mars. Vi borde ha haft morgonsamlingar om internationella kvinnodagen. Vi borde ha gjort grupparbeten om feminism i samhällslära. Skolan borde ha lyft upp ojämställdhet och sexism. Inte bara den 8 mars, utan varenda jävla dag.

Jag är studerande. Bloggare, feminist, queer. Österbottning, lajvare, aspirerande poet. Sherlockian, bokslukare, f.d. fotbollsspelare. Syskon, vän och självklar bundsförvant. Och kvinna. En aspekt av många andra, en nyans i ett oändligt regnbågsspektra. Men eftersom jag råkar vara detta – kvinna -, så är jag i samhällets ögon först och främst kvinna.

Det finns många kamper att föra, och jag utgjuter hjärteblod för många av dem. Men eftersom jag först och främst ses som kvinna, är det också den feministiska kampen som jag först och främst utkämpar. Varenda jävla dag kämpar jag mot ett patriarkat, av den enkla anledningen att jag råkar vara kvinna. Bland annat.

Om det är något jag avskyr, så är det att bli gratulerad på kvinnodagen. Om du är här för att gratulera, så har du kommit fel. De enda du får gratulera denna dag är folk som heter Filip, Filippa eller Vilppu.

Om du är här för att reflektera, så finns det te i skåpet och tusen feministiska bloggar att läsa. Slå dig ner, lyssna och nöj dig aldrig, aldrig någonsin med ”det är så typiskt kvinnor att bla bla bla”. (Det är inte typiskt kvinnor att bla bla bla. Det är typiskt oupplysta att tro det.)

Och om du är här för agera, så är du varmt välkommen. Jag har hållit en plats åt dig på barrikaden.

5 kommentarer

Filed under dagbok