VERY VERY GAY INTENDED i–viii

Det är lördag, I’m feeling fine, och har nyss avslutat en åttadelad diktsvit som jag påbörjade i maj. Den heter VERY VERY GAY INTENDED i–viii och jag hoppas att du ska gilla den ♥

i

Jag:
Jag gjorde den där utmaningen
med min sökhistorik:

shipping from the us
how to ask someone out
what does + in lgbtq+ mean
apple pie recipe
belgravia
search comments in google document
billie eilish

Vad säger det ens om mig?

Hon:
Om du inte fattar det
tänker jag inte berätta det

ii

Jag:
Det betyder ingenting

Jag menade det bara
som en enkel komplimang
Hon fattade att
det inte betyder något

Det var bara
en inbillning
ett infall
en insikt

Du vet ju hurdan jag är
Det betyder ingenting

Hon:
Att det inte betyder något
betyder också något

iii

Jag:
Är jag faktiskt så här
                      billig?
Så här f ö r u t s ä g b a r ?

Hon ler mot mig med
mörkrött läppstift och näspiercing
och jag storknar på min öl
(Hon doktorerar i miljöbiologi
skriver sin avhandling om
zebrafiskars artbeteende
Jag vill studera henne
sa jag
förstås inte
men vad skulle jag inte göra för att få sitta
med henne i laboratoriet?)

Det var två veckor sen
och vi har chattat nästan varje kväll
och det är inte alls som att jag
plötsligt förstår
vad alla kärlekslåtar handlar om

Hon:
Äntligen trillar polletten ner
för dig också
Välkommen till klubben

iv

Jag:
Märktes det
att jag drack
hemskt mycket
igår kväll …?

Hon:
Jag tror ingen
vid sina sinnens fulla bruk
kunde missa det

v

Jag:
Det är fanimej
o m ö j l i g t
att flirta med flickor
i den här skeva världen

Hur ska man få henne att fatta
(hon som är så smart
så söt
så rolig
så sexig —
ska jag sluta
innan jag blir
en kliché?)
att ”I like you very very much”
inte bara är vänner emellan
utan
VERY VERY GAY INTENDED

Jag har bjudit henne på bio
Jag har bjudit henne på drinkar
Jag har bjudit henne hem på te
med tydliga och oanständiga avsikter
(vi kysstes i soffan
nästan. nästan.
benen som ett trassel
mina fingrar mot hennes ärmfåll
hennes händer på mitt knä)

Och dagen efter säger hon
hur trevligt hon hade det
vilken fin vän jag är
och jag tänker bara:
JAG KUNDE VARA DIN FLICKVÄN
OM DU BARA LÄT MIG

Vad ska man riktigt göra
för att få dem att fatta?

Hon:
Jag skickar dem en artikel:
10 Signs She’s Actually Flirting With You
och ser till att uppfylla
minst 8 av dem

vi

Jag:
Det spelar ingen roll
att hon for på festen
utan mig
Hon får väl göra
som hon vill?
Och jag gör
som jag vill
(Fast jag skulle ju vilja
att vi ville samma sak:
gå på samma fest
ens vara bjudna
på samma fest)

Men det spelar ingen roll
Hon får väl göra
som hon vill
Det spelar ingen roll

Hon:
Att det inte spelar någon roll
spelar också en roll

vii

Jag:
Alltså nu orkar jag inte
vänta längre
Nu tänker jag skicka det!
Kan du läsa igenom det?

Hon:
Ge mig en minut

Hon:
Jag förstår
vad du vill säga
men det är

           lite
                      spretigt

Hon:
Hon kanske inte riktigt
lyckas uppfatta
vad du vill säga

Jag:
Hmm

Hon:
Sov på saken
och skicka det
imorgon

Jag:
Jag skickade det redan

Hon:
Men för i helvete

viii

Jag:
jag lyssnar på
vad som helst som är tungt
och drar mig ner till jorden
för det snurrar utom kontroll nu

kan inte tänka på annat än
att jag vill sitta bredvid dig
vill sitta i din famn
(över ditt ansikte)
bita dig
på ställen jag inte sett
men drömmer om
vill täcka dig i mörklila
läppstift över brösten
de där höftbenen
att ta i
gud vad jag vill
ta i
(vara i)
dig

Hon:
Nu skickade du nog
till fel person

Jag:
MEN HERREGUD FÖRLÅT

Jag:
Alltså sorry sorry sorry
fy fan vad pinsamt

Hon:
Nej nej
det var jävligt bra!

Hon:
Skicka nu bara till rätt person
så ska du se att det blir
hur lyckat som helst

Hon:
Om jag var hon
skulle jag helt klart
vilja ligga med dig tillbaka

Jag:
…

Jag:
Okej

Jag:
Tack

Jag:
ANTAR JAG

Valborg 1953

Jag hittar ett foto på mommo och moffa. Valborg 1953. Mommo hälsade på moffa, som då studerade i Helsingfors. De är på Vasa nation, hon är klädd i ljus blus med tunna ärmar och krage, och sitter i famnen på moffa. Moffa har studentmössa, kostym och den ljusa slipsen på sned. I bakgrunden skymtar fler studentmössor och bord med skumpaglas.

(Jag dricker kaffe med mommo och en av hennes väninnor, som också nyss blivit änka. Väninnan berättar om hur hon hade en kavaljer i Helsingfors, hon med, som hon skulle fara och träffa en valborg. Han ville inte att hon skulle ha på sig sin studentmössa, eftersom han själv inte var student. Väninnan gjorde det enda rätta, dumpade kavaljeren, tog med sig sin studentmössa, och drog till Helsingfors ändå. Där träffade hon mannen som sedan blev hennes make.)

”Jag längtar efter att få fara på fest!” skriver jag åt min kavaljer. Drömmer plötsligt och vilt och hett om glas huller om buller på borden, finkläder med tunna ärmar och korta fållar, strumpbyxor, en famn att sitta i, tjockt med folk i alla hörn, rött läppstift och omsorgsfullt (eller, för all del, i all hast och slarvigt!) ditritad eyeliner, tallrikar ifrånställda på skåp där de hittas först dagen efter, klackar mot asfalt, kyssar i hallen, högljudda skratt och flirt och dans, kärlek i luften, hångel, svett!

Som i en opublicerad dikt från i våras, den allra sista i National Poetry Writing Month 2020, att skriva om något som återkommer:

Åter

Det kommer komma
nya vårar
teater, museer
barer, kaféer
picknickar i parken
hemmafester
fullt av gäster
lösgodis
champagne!

Soffan

Jag ligger i soffan. Jag ligger ofta i soffan, så ofta att jag redan har fått byta plats på sittkuddarna för att de ska slitas jämnt. Jag tänker att jag ska sitta ordentligt i soffan, i mitten, men det ena hörnet drar alltid mera. Om kvällarna lyser månen in genom molnsjok och tunna gardiner. En tröst i allt det novembersvarta. ”Som att bo i en strumpa”, brukar jag säga.

På soffbordet: en blombukett (gröna kvistar som förunderligt nog ännu lever, från en bukett efter moffas bortgång, snart två månader sedan; kärleksört från baksidan av gårdshuset), ett ljus, en tidskrift, en puderrosa och mattblå anteckningsbok med guldtext. Ofta koppar och brickor och fat. Jag skriver meddelanden, tittar på videor, spelar Wordfeud, äter, läser. Vilar. Tänker nästan varje dag på vad min mer kända bloggnamne skrev, om att det bästa hon vet är att vila. Jag har tagit det till mig. Känner att det ju är något jag också tycker om. Läsa, prata, äta, se en film. Sitta på verandan och dricka kaffe. Bara vara. Och så gå på lite museum, sitta på kafé, gå i skogen, ha picknick ibland.

Gud vad jag längtar efter att gå på museum och sitta på kafé. Och gå i skogen. Vid två helt olika tillfällen. Det ena: läderkängor och kortkjol och basker och nagellack och bakelse. Helst i London, men Vasa skulle också duga riktigt bra. Det andra: Goretex-kängor och utebyxor och kåsa och sittunderlag och kaffetermos. Men ändå, vissa likheter: Kängorna. Kaffet. Närvaron.

Jag ser en vlogg, skrollar lite på Instagram. (Jag har gjort en överenskommelse med mig själv där – jag begränsar skrollandet och gör det bara medvetet och vid vissa speciella tillfällen – det är så lätt att skrolla bort flera timmar och bli så trött i hjärnan – jag behöver mindre, inte mer sådant just nu.) Chattar med syrran om bakning och julklappar och höstdepression. Lyssnar på vintrig musik.

Från gatan hör jag bussarnas suckande, pusten när de drar igång igen och åker från hållplatsen tvärs över gatan. Om jag blundar kan det vara Londons tunnelbana.

Sori, men det är november, det blir inte mera ljus än så här

Min rumsask – en spretig och ranglig krukväxt som egentligen ska vara tätare, mera trädformat än skrangelbuske – ser ganska ledsen ut. De nya skotten i toppen har torkat och de större bladen är också trötta. Några har trillat av. Jag skickar en video av den till min vän KJ, som jag fick växten av. ”Jag försökte vattna den, men jag vet inte vad det är för fel”, säger jag. ”Kanske har den för lite ljus? Sori, rumsask, men det är november. Det blir inte mera ljus än så här, oavsett var du står.” Jag har köpt växtnäring, funderar på att omplacera den, kanske ta den hemhem över vintern för att se om den trivs bättre där, det finns flera fönster, mera ljus där.

Jag känner mig också ganska ledsen. Kroppen är trött, själen är trött. Ögonen är trötta efter många timmar framför skärm varje dag. En dag tänker jag: Om jag kunde sjukskriva mig, så skulle jag sjukskriva mig. Orken går på sparlåga, allt tar mer energi än vanligt. Sori, Sandra, men det är november. Det blir inte mera ljus än så här. En kväll är jag så trött att jag ligger i sängen och gråter och gråter och önskar att jag vore medvetslös. Sedan sover jag nio timmar och saker blir lite bättre.

Jag försöker hitta ett nytt sätt, lite mera ljus. Flyttar hela arbetsdagen många timmar framåt. Varför ska jag vara inomhus och stirra på en skärm de få ljusa timmarna jag har? I stället tar jag en promenad vid vattnet med mamma och Nisse, hälsar på mommo. Går in till stan med intentionen att hämta ut ett par böcker från bibban, inhandla lite kompletteringssaker som inte går att få tag på i varuhuset där jag handlar mat, och sedan gå på kafé. Jag orkar med hälften, handlar ekologisk tandkräm och lakrits och unnar mig tre chokladpraliner från stans delikatessbutik: salted caramel, polka cupcake och golden champagne. Går sedan hem och kokar starkt, mörkrostat kaffe, läser Språktidningen, äter chokladpraliner. Saker blir lite bättre. När solen har gått ner ska jag ta itu med dagens jobb.