Vykort från oktober

Om jag mådde riktigt usligt för några veckor sedan, så mår jag förvånansvärt bra för tillfället. Ork och vilja i oktober, tidigare okänt! Jag funderar på vad som skiljer sig från sen september, och landar i rimligare mängd jobb. Så där att jag också hinner och orkar promenera till mommo för att hämta vegekorvsoppa och äpplen och potatis och rulltårta när hon bjuder ut. Rösten är ännu skrovlig och näsan lite täppt efter coronan, men jag har fått tillbaka krafterna.

Här är vi redo att ta oss an Umeå, innan sjukdomen slog till. Vad jag är outsägligt glad att få dela både hemmavardag och firarresor med den här människan ♥

Väl hemma har jag tagit morgonpromenader för att få sol och rörelse, och en morgon ligger den första isen tunn, tunn över mitten av viken.

Varje morgon dricker jag Earl Grey med blå blommor till frukost. När orken återkom, så återkom också lusten och ron att läsa och se på serier. Vi har tittat på Maktens ringar, en av få serier där bådas smak sammanföll. Nu tittar jag på The Essex Serpent, med Tom Hiddleston i ena huvudrollen. Det känns som studietider igen, med attraktiva skådespelare i kostymdrama i dimmiga landskap. Det resonerar fint med oktober utanför.

Jag har halloweenpyntat med små lysande pumpor. På köksbänken väntar också en riktig, stor, icke-lysande pumpa som nästa vecka ska bli pumpapuré och därefter pumpapaj.

En dag fick jag så fin post: senaste numret av Astra, en bröllopsinbjudan och ett vykort från New York. Någon gång har jag nog tänkt fara till New York också. Helst i vykortskrivarens sällskap.

En annan dag skulle vi på lajv. Då ser det ut så här: saker överallt. Sambon satt och sydde klart sin kjortel sent på fredag kväll. När vi blev alltför uppjagade och korta i tonen mot varandra sa han: ”Vi har ju inte ätit någon middag.” Då åt vi soppa, bröd och öl, som de vikingar vi skulle lajva dagen därpå, och sedan var vi mycket snällare mot varandra. Det hänger ännu ylletröjor, sockor och mantlar på tork och vädring för att bli av med den kännspaka lajvlukten av flott och rök. (Man blir aldrig av med den, man bara marinerar klädesplaggen mera gång för gång.)

Jag har börjat läsa en av mina födelsedagsböcker också, igen så här passligt till häxornas högsäsong (vid sidan av påsk). Den matchar rosorna som jag snodde från en närliggande park.

Snålt

Jag satt framför datorn och kom på att jag skulle ringa moffa, för att berätta både om helgens ypperliga Umeåresa och om hur jag till sist drog på mig coronan efter den. Jag kunde riktigt höra moffas lite hesa skratt för mitt inre, han skulle säkert skratta när jag berättade om allt vad vi hade gjort: Kvinnohistoriskt museum och restauranger med en massa god mat och familjetripp till Ikea. Sedan kom jag ihåg att moffa ju inte lever längre, sedan två år tillbaka. Tänk att man kan glömma det? Igen känner jag hur snålt det är med döden. Att man inte ens ska få höra sin moffa skratta bara för att han är död, vad är det för jäkla påfund? Jag blir både arg och ledsen.

Jag berättar om det här för min sambo lite senare, gråter så att min redan täppta näsa blir ännu täpptare. Han tröstar mig och säger: Bara för att din moffa inte kan höra det, så betyder det ju inte att du inte kan berätta det.

Och någonstans så vet ju nog moffa redan hur trevligt vi hade det, om inte annat så via mommo. Mommo som lämnar skinkpaj och potatis och smoothie i en burk utanför ytterdörren, så att jag ska ha något bra att äta medan jag är sjuk. Vi byter några ord på behörigt avstånd i trapphuset, och jag berättar om vår ypperliga Umeåresa med museum och restauranger och Ikea. Eller via mamma, som besiktar min bil och kommer med bröd och grisar.

Då är livet inte snål, inte.

Så hörs vi igen när min näsa är mindre täppt och min energi är större än att jag behöver vila på soffan mellan varje arbetspass.