dagbok

Sheena is a punk rocker

Det är sen mars och premiär för solglasögonen när jag promenerar in mot stan. Jag har en för varm jacka och fredagsplaner i sinnet.

Tvärs över övergångsstället står en punkrockare vid rödljuset: svarta byxor med en massa kedjor, ett par handklovar; urtvättat rödfärgat hår på svaj; svart jacka med en massa nitar, märken och pinsar. Och, av någon outgrundlig anledning, ett paket Jaffakex i handen. (Jag får plötsligt en stark lust att rota fram mina egna svartrockarkläder, drömmer om grus under converse-sulor och tunna läderjackor.) Punkrockaren ser precis ut som en lite trulig ungdom, en sån där person som äldre damer blänger lite misstänksamt mot och som kan bli skränig i grupp.

Runt armen har punkaren en armbindel med en symbol. På håll tvärs över vägen ser jag inte vad den föreställer, så när ljuset slår om till grönt försäkrar jag mig om att gå förbi på vänster sida för att kunna kika efter. På armbindeln är symbolen av en streckfigur som slänger skräp i en papperskorg, bara det att den här figuren inte kastar ett papper utan ett hakkors. ”Vi antinazister kommer i alla slags former och färger”, tänker jag glatt och känner genast ännu mera samhörighet med personen. Resten av eftermiddagen sjunger jag på Sheena is a punk rocker för mig själv medan jag handlar fikonmarmelad och tittar på dammsugare.

dagbok · okategoriserat

Internationella kvinnodagen: repetition

Idag är internationella kvinnodagen! Hurra! (Idag är även första dagen i min nya lägenhet, men mer om det i ett annat inlägg.) Vi tar en kort repetition av vad det handlar om, okej? Från Wikipedia: ”Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.”

En dag för att uppmärksamma kvinnor och de specifika, strukturella problem som påverkar kvinnors vardag. En dag för kamp, systerskap och gemenskap. Inte en dag för män att köpa choklad, blombuketter och presentkort på manikyr till kvinnor. (Jag säger inte att man inte får köpa choklad, blommor och presentkort – gör det för all del! Men gör det bokstavligen vilken annan dag som helst. Jag föreslår till exempel på måndag. Måndagar är ofta lite tråkigare än andra veckodagar, så då får godis eller blommor extra stor effekt.) Framför allt är det inte en dag att säga ”grattis” på. (Grattis till vadå? Att vara förtryckt? Skärpning.*)

Eller som Märta Tikkanen skriver:

Behåll dina rosor
duka av bordet i stället
Behåll dina rosor
Ljug lite mindre i stället
Behåll dina rosor
hör vad jag säger i stället
Älska mig mindre
tro på mig mera
Behåll dina rosor!

faust-3217339_1920

Nåja. Efter denna repetition (inga typiskt kvinnokodade presenter, INGA GRATTIS) kan vi gå vidare. Vad kan man då göra på internationella kvinnodagen? Nå, förutom att själv reflektera över kvinnors situation och position i samhället och världen, rannsaka sitt eget beteende och sina egna vanor, så har jag samlat 4 konkreta sätt på vilka man kan uppmärksamma internationella kvinnodagen. Varsågoda:

1. Skänk pengar

En av de mest effektiva vägarna mot jämställdhet är att försäkra sig om att flickor har tillgång till skola och utbildning. Det här är ingen självklarhet för alla världens flickor. Genom att skänka pengar till exempelvis Plan International (https://lahjoita.plan.fi/kertalahjoitus) hjälper du flickor att gå i skola, få hjälp i krissituationer samt motarbetar könsstympning och barnäktenskap.

Om du känner för att göra en mer långvarig insats går det alltid att bli månadsgivare också – sällan saknar man de där tiorna som automatiskt dras från ens konto varje månad, och jag vill tro att de gör stor nytta där de hamnar.

i-am-a-student-1412778_1280

2. Skriv under

Att skriva under ett upprop tar ungefär 30 sekunder och är ett konkret sätt att visa sitt stöd för en viss kamp.  En riktig skamfläck i det finländska samhället är våldet mot kvinnor. Varje år dör 15 kvinnor på grund av våld i parförhållande. Fatta. Mer än en kvinna i månaden dödas av sin partner eller ex-parter. Via Amnesty kan man skriva under en appell riktad till Finlands blivande statsminister, som bland annat kräver:

  • bättre och utvidgade stödtjänster för våldsoffer
  • öronmärkta pengar i statsbudgeten för att bekämpa våld mot kvinnor
  • en samtyckeslag (för sex utan samtycke är våldtäkt)
  • att medling inte är ett alternativ i fall av våld mot kvinnor

Appellen hittas på: http://www.amnesty.fi/vetoomukset/tieto-toiminnaksi-loppu-naisiin-kohdistuvalle-vakivallalle

3. Följ en feminist

Vem följer du på sociala medier? Varifrån får du nya tankar, perspektiv och berättelser? Hur många kvinnoförkämpar finns i ditt flöde? Om du tycker att de är alldeles för få, så kan det löna sig att kolla in någon av följande:

  1. MansbebisarOm emotionellt arbete, mansbebisar och jämställdhet.
  2. White Feminist Meme. Om din feminism inte är intersektionell så är det inte feminism.
  3. Konstkvinnor. Precis vad det låter som: konst & kvinnor.
  4. Arga bibliotekstanten. Enligt kontot: ”Pk-batikhäxa och crazy catlady. Det blir inte bättre än så.
  5. Normkreativa barnböcker. Enligt kontot: ”Genom att lära känna diversitet blir vi öppnare för olikheter.” 
  6. Kvinnohistoria. Här lyfts kvinnor ur historien upp, som sig bör.

Skärmklipp 2019-03-06 22.24.31
Från kontot Kvinnohistoria: ”20 december 1914 blev författaren och kvinnorättskämpen Selma Lagerlöf den första kvinnan att träda in i Svenska Akademien. Hon hade 5 år tidigare tilldelats Nobelpriset av akademien där hon hade både beundrare och motståndare.”

Hmm, låter det där med kvinnor som skakar om Svenska Akademien inte rätt bekant också från 2010-talet …?

(Alla konton tipsades av min fina vän Ylva, även hon en smart feminist att följa på Instagram ♥)

4. Välj en kvinna

Nästa gång du ska läsa en bok, lyssna på en låt, köpa ett konstverk, rösta på en politiker, anlita en ljudtekniker, boka en föreläsare: välj en kvinna.

Nästa gång du ska tipsa om en författare, musiker, konstnär, politiker, ljudtekniker, föreläsare: tipsa om en kvinna.

Över huvud taget, när det går: välj en kvinna. Att oreflekterat välja innebär så ofta i praktiken att välja en man, eftersom män syns, hörs och märks mer. De är helt enkelt mer lättillgängliga.

En anekdot: Ett år bestämde jag mig för att aktivt tänka på saken och välja att läsa böcker av kvinnliga författare. Det året var hälften av böckerna jag läste skrivna av kvinnor. Undrar hur fördelningen hade sett ut om jag inte aktivt hade valt kvinnor?

20181228_121640

* Om du absolut vill ge en hälsning på Internationella kvinnodagen till en kvinna i din närhet, så föreslår jag ”Glad kvinnodag” framom ”Grattis”. Speciellt om detta ”Glad kvinnodag” följs av något med ännu mer substans, typ: ”Jag bestämde mig för att donera en tia till UN Women för att stöda flickor och kvinnor” eller ”Har du tips på en bra feminist jag kan börja följa på Instagram?”.

 

dagbok · okategoriserat

Queerhet ≠ sex

Jag sade att jag skulle skriva mera om myten att queerhet = sex. Det lär bli ett långt inlägg (med många parenteser), som på många sätt tangerar det tidigare jag skrev om queerhet – men om det är något som behöver repeteras och nötas in så är det väl det här.

Tänk dig en generisk straight heterosexuell kvinna. Vad inkluderas i hennes sexualitet? Sexuell läggning, förstås – hon blir attraherad av män. Kanske hon blir kär i en man, kanske de blir ihop. Förhoppningsvis är de lyckliga tillsammans, köper ett hus, har ett bra sexliv och får småningom ett barn. Annat? En straight kvinna kan se ut nästan hur som helst. Ingen höjer ett ögonbryn vare sig hon har volangklänning eller kostymbyxor, ring i näsan eller rött läppstift. Hon är inkluderad i bröllopskort med en brud och en brudgum, i filmer, låtar och böcker som behandlar romantik, i Fpa-blanketter och i reklamer för bostadslån.

Tänk dig en generisk lesbisk kvinna. Vad inkluderas i hennes sexualitet? Hon har sex med andra kvinnor. (Kanske är hon korthårig och kör truck också.) Så mestadels: sexuella praktiker. (Kanske även utseende.)

En heterokvinnas sexualitet omfattar allt från sexuell läggning till relationer till eventuell familjebildning till boende. Vittomspännande, hela livet, med andra ord. En queer kvinnas sexualitet ses som hur och med vem hon har sex.

När det talas om queera människor, finns sex alltid väldigt, väldigt nära ytan. Som jag läste någonstans – president Sauli Niinistö är (till synes) heterosexuell. När man ser bilder av honom och hans fru tänker man ”aha, presidenten och hans fru”. Pekka Haavisto, kandidat i presidentvalet 2012, är homosexuell. När man ser bilder av honom och hans man tänker man ”aha, undra vem som sätter på vem i sovrummet?”.

Nå nej, så tänker man inte. (Hoppas jag.) Men trots raljerandet ligger Haavistos sängkammarvanor de facto mycket, mycket närmare till i det allmänna medvetandet än vad Niinistös gör, enbart på grund av att Haavisto är tillsammans med en man. Och även om jag vill tro att två män i ett äktenskap idag i första hand ses som två människor som lever ihop, så är tankesteget till ”två män som har sex” mycket kortare än om det var ett par bestående av en man och en kvinna. Orsaken, tror jag, är att det är där som queer sexualitet skiljer sig från heterosexualitet. Istället för att fokusera på allt det som är likadant, eller liknande (att bli kär eller inte bli kär, att ha eller inte ha sex, dela liv och vardag, att ha viktiga relationer med andra, att kanske gifta sig eller vilja ha barn tillsammans) så markeras det som är olika (vem man är i förhållande till vem man vill ha sex med).

Att endast fokusera på en del liten av (den queera) sexualiteten, nämligen sex i praktiken, är så förenklande, förminskande och förödmjukande. För att jämföra, så låter en arbetsdefinition av sexualitet från Världshälsoorganisationen WHO (2006) så här, i fri översättning:

”Sexualitet är en väsentlig del av att vara människa genom genom hela livet och innefattar kön, könsidentiteter och könsroller, sexuell läggning, erotik, njutning, intimitet och reproduktion. Sexualitet upplevs och uttrycks i tankar, fantasier, önskningar, normer, attityder, värderingar, beteenden, praktiker, roller och relationer. Medan sexualitet kan omfatta alla dessa dimensioner, upplevs eller uttrycks inte alltid alla av dem. Sexualitet påverkas av samspelet mellan biologiska, psykologiska, sociala, ekonomiska, politiska, kulturella, etiska, legala, historiska, religiösa och andliga faktorer.”

Eller som ett citat, som tillskrivs biologien och sexologen Alfred Kinsey: ”Sexuality is expressed in the way we speak, smile, stand, sit, dress, dance, laugh and cry”.

Precis som heterosexualitet är queerhet något som finns och (kanske) tar sig uttryck i till exempel kön, sex, erotik, njutning, reproduktion, fantasier, intimitet och relationer. Som queer måste man också, till en högre grad än hetero, förhålla sig till sociala, ekonomiska, politiska, kulturella, rättsliga, historiska och religiösa faktorer. Ens sexualitet är inte ens privata, utan finns hela tiden närmare ytan för skärskådning, ifrågasättande och reducerande till endast sex. Ofta med oförstående eller moraliskt fördömande inbakat.

Jag tänker igen på Prideparader, och på alla de som grumsar över att Prideparader bara är ett sätt för queera att trycka upp sin sexualitet (läs: sex) i ansiktet på Stackars Oskyldiga Heteron. Heterosexualiteten normaliseras och uppmuntras varje dag, överallt. I filmer, i böcker, i skolor, i samhällsinstitutioner, i språkbruk, i politiska beslut, i religioner, på arbetsplatser, i klädbutiker, i reklam. Prideparader är ett tillfälle för queera att låta sin sexualitet – hela spektret av det – synas och vara, i musik och språk och reklam, i skratt och dans och gråt.

dagbok · okategoriserat

Vatten på flaska

Jag vaknade till en morgon med tulpaner, kaffe och nyheten på radio om att en av idioterna som sitter i vår riksdag vill begränsa asylsökandes rörelsefrihet. Då svor jag över mitt kaffe och tänkte åter en gång att vart är världen på väg?

Det är en skrämmande fråga, för ofta verkar den gå åt så snett håll. Följdfrågan, och kanske den viktigare frågan, är väl vad kan jag göra för att styra den rätt igen? Ofta är det en fråga som känns hopplös – hur ska en kunna stå upp mot dessa idioter, rasister, tidvatten, stormar, döva öron?

Jag tänker på ett fragment ur en dikt jag en gång skrev.

Satans rasister
sexister
nazister
fascister

Ni är fel sorts
satans –ister.

Vi har alla våra kamper att föra, är något som jag upprepar. Ändå är inställningen ofta den, att de som redan kämpar för något som borde kämpa mera, eller snarare för andra saker. Om du är aktiv htbqia*-aktivist i Finland borde du bry dig mera om kvinnorna i Saudiarabien, om du är engagerad i saimenvikaren borde du tänka på isbjörnen, ifall ditt hjärta brinner för finlandssvensk skönlitteratur så finns det HELT säkert viktigare saker att tänka på! Som om ens resurser var obegränsade. Som om alla hjärtefrågor kan rangordnas och endast de i topp tio är värda att bry sig om.

Men nu vill jag göra något. Mot idioterna i riksdagen, mot högerextremtistiska och rasistiska gatupatruller, mot kvinnohatarna och homofoberna. För utsatta och flyende människor, för allas rätt till sin egen kropp, för ett öppnare och bättre samhälle. (För mera finlandssvensk poesi.)

Har ni tips och förslag på vad jag kan göra? Organisationer att stöda, listor att skriva under, mejl att skicka, saker att skänka?

Som tack på förhand ger jag mitt bästa tips på att hjälpa – donera pengar. Att bli månadsgivare hos till exempel Amnesty, Röda Korset eller Unicef är väldigt enkelt. Pengarna dras från ditt bankkonto innan du ens har hunnit märka att de var där, vilket betyder att du inte saknar dem men de kommer till nytta annanstans. Jag läste en gång en definition på att vara rik: ”om du någon gång har råd att köpa vatten på flaska är du rik”. Om du någon gång har råd att köpa vatten på flaska har du råd att ge en liten summa pengar varje månad till ett enligt dig viktigt ändamål.

Ifall du är mera av en spontangivare har föreningen Nada-Nord en kampanj för att samla in pengar för att hjälpa syriska båtflyktingar. Med ett sms (men då tar telefonoperatören 15% av summan) eller en bankbetalning (Nada-Nord får hela summan) har du gjort något för att vända världen åt ett bättre håll.

okategoriserat

9. Hur feminismen syns i min vardag

Jag är språkstuderande och fritidspoet. Ord är mina verktyg och min glädje, men ibland hakar jag upp mig på dem och blir förvirrad.

Hur syns feminismen i min vardag?

”Syns” som… syns i mina hårbeprydda ben då jag drar på mig röda strumpbyxor? ”Syns” som syns i högen med litteratur inom feministisk språkvetenskap som har bott i mitt kök det senaste året, innan jag lämnade tillbaka alla böcker till biblioteket härom veckan då jag äntligen har avslutat min gradu? ”Syns” som syns i post it-lappen som sitter uppklistrad på mitt badrumsskåp?

DSC05145

Nä. Det handlar väl mera om vad jag gör i min vardag som bär tydliga, feministiska förtecken. Min förhoppning är ju att mycket av den feministiska ideologin ska bli så självklart hos mig att det inte krävs en aktiv ansträngning att vara feminist varenda minut. Samtidigt inser jag ju att jag hela tiden måste ha genusglasögonen på näsan och feminismen i bakhuvudet, för annars faller jag automatiskt in i det normaliserade, patriarkala sättet att leva, det sätt som jag har blivit lärd av samhället.

Nåväl. Det här är sådant jag gör:

Jag läser feministiska artiklar, bloggar och diskussioner på nätet, pratar om dem med mina vänner och ger mig ibland (ofta mot bättre vetande) in i debatter. Jag vill lära mig mer, nyansera min bild av världen och nå större förståelse.

Jag lånar, läser, pratar om och köper böcker av kvinnliga författare. Delvis för att det finns många bra kvinnliga författare som jag gärna läser, men också för att dra upp lånestatistiken och visa att det finns en efterfrågan på till exempel finlandssvenska, kvinnliga poeter.

Jag rättar mig själv i tanken. Ofta. Om jag ser en lättklädd kvinna, en tiggare, ett gäng tonåringar vid en busshållplats eller någon annan som får stereotypa tankar att dyka upp i huvudet på mig, så rättar jag mig själv. Frågar mig själv, ”varför tänker jag så här?” och tänker om. Vi har alla automatiserade, ofta fördömande tankar. Det är okej. Det som inte är okej är att stanna vid dem och låta bli att ifrågasätta stereotyperna.

Jag bemödar mig om att använda ett inkluderande och könsneutralt språk. Jag vill använda hen, säga forskare och inte vetenskapsman. Jag försöker prata om partner istället för flickvän eller pojkvän för att inte reproducera hetero- och  tvåsamhetsnormer.

Så här skrev jag i teorikapitlet i min gradu: ”Istället för att som tidigare anse att vi använder språket på ett visst sätt för att vi är på ett visst sätt, är dagens syn snarast den att vi är på ett visst sätt för att vi använder språket på ett visst sätt. Det här perspektivet innebär samtidigt att språkbruket inte bara konstruerar, reflekterar och upprätthåller den sociala verkligheten, utan den sociala verkligheten skapas och omskapas, ifrågasätts och i förlängningen också förändras med hjälp av språket. (Litosseliti 2006:9.)”

Jag vägrar skämmas. Det här är något jag fortfarande jobbar mycket på. Det finns så mycket som en kvinna (outtalat) förväntas skämmas över på något plan: utseende, matvanor, sexualitet, intressen. Jag vägrar. Jag vägrar skämmas över att jag älskar mat. Jag vägrar skämmas över att jag läser fanfiction och är en ivrig fangirl. Jag vägrar skämmas över min klädstorlek, över att jag inte är sminkad, har smutsigt hår eller går med orakade ben på offentlig plats. Jag vägrar skämmas över att jag är singel.

Jag försöker prata om feminism, queerhet, kön och rasism med vänner och familjemedlemmar som inte är så insatta eller intresserade. Det går inte alltid bra, men jag kan ofta inte hålla tyst. ”Du slåss bara mot väderkvarnar”, sade min far en gång. ”Jag vet”, svarade jag, ”men jag måste göra det för att kunna stå till svars inför mig själv”.

Frågor på det? Eller tips på annat som jag kan göra för att föra in feminismen mer i mitt liv?

dagbok

Varenda jävla dag

Idag, den 8 mars, har Filip, Filippa och Vilppu namnsdag. Idag är det också internationella kvinnodagen.

I högstadiet hade jag en klasskamrat som hette Filip. Mina vänner och jag brukade vara noga med att alltid gratulera honom på namnsdagen. För att retas lite, för att i all vänlighet skratta lite åt hans otur. För det var ju lite besvärande att vara pojke och ha namnsdag på internationella kvinnodagen. Lite genant, lite förargligt att sammankopplas med en dag för kvinnor.

Jag kan inte vara arg på mitt tonåriga jag och hennes vänner. De visste inte bättre. Däremot fanns det de som borde ha vetat bättre. Vuxna. Skolan. Samhället. Vi borde inte ha skrattat åt att en manlig vän hade namnsdag den 8 mars. Vi borde ha haft morgonsamlingar om internationella kvinnodagen. Vi borde ha gjort grupparbeten om feminism i samhällslära. Skolan borde ha lyft upp ojämställdhet och sexism. Inte bara den 8 mars, utan varenda jävla dag.

Jag är studerande. Bloggare, feminist, queer. Österbottning, lajvare, aspirerande poet. Sherlockian, bokslukare, f.d. fotbollsspelare. Syskon, vän och självklar bundsförvant. Och kvinna. En aspekt av många andra, en nyans i ett oändligt regnbågsspektra. Men eftersom jag råkar vara detta – kvinna -, så är jag i samhällets ögon först och främst kvinna.

Det finns många kamper att föra, och jag utgjuter hjärteblod för många av dem. Men eftersom jag först och främst ses som kvinna, är det också den feministiska kampen som jag först och främst utkämpar. Varenda jävla dag kämpar jag mot ett patriarkat, av den enkla anledningen att jag råkar vara kvinna. Bland annat.

Om det är något jag avskyr, så är det att bli gratulerad på kvinnodagen. Om du är här för att gratulera, så har du kommit fel. De enda du får gratulera denna dag är folk som heter Filip, Filippa eller Vilppu.

Om du är här för att reflektera, så finns det te i skåpet och tusen feministiska bloggar att läsa. Slå dig ner, lyssna och nöj dig aldrig, aldrig någonsin med ”det är så typiskt kvinnor att bla bla bla”. (Det är inte typiskt kvinnor att bla bla bla. Det är typiskt oupplysta att tro det.)

Och om du är här för agera, så är du varmt välkommen. Jag har hållit en plats åt dig på barrikaden.

dagbok

Ja, nu och för evigt

Imorgon imorgon imorgon röstar Finlands riksdag om en jämlik äktenskapslag.

Jag minns en historia som en god vän berättade en gång. Han är på besök i hemstaden och råkar på en bekant. De stannar och pratar en stund, kommer in på ämnet hemlängtan och hur saknaden efter nära och kära kan vara stor. Min vän beklagar sig över att han så sällan kan tillbringa tid i hemstaden, då han studerar utomlands. Det förstår den bekanta väl, som också studerar på annan ort för tillfället, om än inrikes.

Men du har i alla fall inte din äkta hälft i hemstaden att längta till, säger den bekanta.
Nej, det har jag inte, svarar min vän. Jag får ju inte ens gifta mig.

Då min vän berättar det här vill jag bara gråta. Min fina vän kan inte ens i teorin sakna en äkta hälft, eftersom han inte skulle få gifta sig med en hypotetisk partner, bara för att denna också är man.

Jag trodde att jag är en sådan som inte ber. Jag hade fel. Den senaste tiden har jag bett, ordlöst och omedvetet, med ett aldrig stilla hjärta. Jag har sänder mina tankar och önskningar till alla goda högre makter, till världen, till människorna som står i beråd att säga ja eller nej, för att bestämma om folk – folk som min vän – ens ska få den teoretiska chansen att säga ja till en äkta hälft som är av samma kön som de själva.

Jag har inga planer på att gifta mig. Men om jag någon gång får sådana planer, så önskar jag att de planerna inte skulle gå i stöpet, bara för att min tilltänkta skulle vara kvinna.

dagbok

Pakkosuomi i tvättstugan

Huomenta! säger kvinnan i tvättstugan då jag kommer in för att hämta min tvätt. Jag svarar detsamma och rafsar de fuktiga kläderna ur maskinen, hittar en före detta vit strumpa som inte är min och tänker än en gång att jag måste kika in i maskintrumman innan jag slänger dit min egen tvätt, för det är inte första gången jag har tvättat någon annans strumpor ett varv extra.

Kvinnan står och betraktar kalendern med bokade tvättider och säger något till mig, på finska, då jag redan är halvvägs ut genom dörren. Jag uppfattar det inte, mumlar ett ”Mmhmm” och hoppas att det är en vettig respons, att det ska räcka. Det gör det inte. Hon frågar om jag inte ska använda torkrummet, och jag svarar att nej, jag hänger tvätten i lägenheten så jag slipper springa fram och tillbaka mellan tvättstugan och huset.

– Ootko sä suomenruotsalainen? frågar hon då. Hon menar att det hörs, på min accent. (Och mina underliga böjningsformer och mitt stapplande språk, kan jag anta.) Ja, det är jag och det förstår jag, svarar jag och vill bara gå hem med min tvätt.

Kvinnan börjar prata om svenska i Finland, påpekar igen att min accent avslöjar att jag inte är helt finsktalande. Hon berättar om en bekant (alltid denna bekanta), som är finlandssvensk och jobbar i en blombutik – och som inte kunde finska, tänka sig! Att det går att bo i åratal i Finland utan att behöva använda finska! De lyssnar på svenska nyheter, ser på svensk teve… Själv är hon emot svenskan, på grund av pakkoruotsi. Hon skulle aldrig tala svenska, inte ens om hon skulle drunkna utanför Åland skulle hon ropa något annat än Apua! Då hon hälsar på sin finskspråkiga syster, som bor i Sverige och är gift med en rikssvensk man,  så talar hon finska eller engelska med mannen. Hennes syster tycker att hon är barnslig och envis. Allt detta berättar hon med ett glatt tonfall och ord och kroppsspråk som visar på skämt, på trevligt småprat.

Jag småpratar med, på min knaggliga finska och min avslöjande accent. Säger aivan och just niin och försöker förklara hur det är helt och fullt möjligt att leva i Finland på svenska, då ens familj och vänner talar svenska, skolan går på svenska, det finns svenskspråkig teve och svenskspråkiga radiokanaler och nyheter och tidningar… Och medan jag pratar – eller mest lyssnar – tänker jag så många saker, på svenska, för att min finska inte räcker till.

Jag tänker på hur:

– någon kan tycka att svenska, eller kanske snarast idén bakom, är ett så motbjudande språk att hen vägrar använda det över huvud taget?
– hon inte verkar hysa agg mot mig som person, utan endast mitt språk. Och eftersom jag för tillfället inte talar mitt språk är allt frid och fröjd i hennes värld.
– pakkoruotsiförespråkare ofta menar att deras motstånd mot svenska ”inte är något personligt” riktat mot svensktalande, och hur överjordiskt svårt om inte ens omöjligt det kan vara för finlandssvenskar att inte ta det personligt, eftersom ens modersmål är så personligt och tätt sammanknutet med ens identitet? Trampar du på mitt språk så trampar du på mig.
– jag, trots att jag (högst troligen) är den mer språkbegåvade av oss två, blir att känna mig så obekväm?
– jag återigen inte fattar att någon kan vägra ett språk på det där viset. Som om svenska var det absolut värsta som kunde komma ur ens mun, som om det på något vis är ett språk så lågt stående att en inte vill befatta sig med det över huvud taget.

Sedan önskar jag Hyvää päivänjatkoa och får ett glatt Samoin! till svar. Går till min lägenhet och hänger tvätt, och tänker på hur jag kommer fortsätta prata svenska varje dag, läsa min finlandssvenska fantasy, skriva mina svenska dikter. Hur jag vill leva och dö på svenska, och på vad som har blivit en livsdevis: om en inte har något positivt, upplyftande eller hjälpande att säga – då ska en bara hålla tyst, på vilket språk en helst behagar. Speciellt på finska.

dagbok · skönlitterärt

Historien om hen

Trodde du att hen var ett 2010-talets påhitt? Tänkte du att ordet bara används av radikalfeminister som högljutt propagerar för att ingen ska få vara kvinna eller man längre (obs! stark ironivarning på det uttalandet!)?

Tänk om.

Låt mig presentera en liten, fragmentarisk och mycket kvasiakademisk historik över hen, med hjälp av några nedslag och citat i den svenska språkvården. Det är faktiskt där allt började, i det språkliga.

Fokuset på kön och folks könstillhörighet är något som kan kännas till och med löjligt stort. Könet överskuggar allt annat. Som Ulf Teleman (1995) skriver: ”När vi ser en obekant person vars kön inte omedelbart kan avläsas, blir vi väldigt nyfikna och gör allt som kan göras inom den goda uppfostrans ramar för att få reda på om det är en hon eller en han.”

Eller som min vän KJ sade: Ibland går vi till och med utanför den goda uppfostrans ramar, så viktigt är det med kön.

Jag minns en Kulturkarneval för flera år sedan. Under öppningssamlingen fick jag syn på en överjordiskt vacker varelse i svart hatt. Jag tittade länge, länge efter den smala uppenbarelsen och trots att jag försökte, så kunde jag inte komma underfund med om det var en pojke eller flicka. Till slut bestämde jag mig för att helt enkelt tycka om personen oavsett könstillhörighet. (Det här var alltså under den tiden då jag fortfarande påstod mig vara straight och var tvungen att rättfärdiga allt intresse av icke-pojkar som något slags undantag.) Jag hade inte ett ord som hen, men jag hade behövt det.

Eller tänk på hur svårt det är att glömma en persons kön när man väl känner till det”, fortsätter Teleman (1995). ”Vi kan glömma ålder, hårfärg, yrke, namn, nationalitet, men könet glömmer vi inte”.

Ibland är dock könet inte det viktiga, och könsneutralitet är något som har orsakat språkligt huvudbry i många decennier. Det kan handla om att könet är okänt, irrelevant, eller utanför dikotomin kvinna-man. Vad gör vi då? Vi kan upprepa oss, vi kan skriva om, vi kan använda plural, vi kan utnyttja termer som denna eller personen. Och numera kan vi också, tack och lov, använda hen. Samma exempelmening som används idag för att förklara och rättfärdiga hen-pronomenet, användes också för närmare 20 år sedan.

1995. ”Man har också föreslagit att svenskan skulle överta finskans könsneutrala hän, eventuellt stavat hen (rimmande på den): Om det är någon som vill röka så får hen göra det utomhus.” (Teleman 1995).

Vi rör oss ännu tillbaka i tiden, gräver djupare bland inbundna årgångar av språkvårdstidningar.

1976. Bertil Molde diskuterar könsneutralitet ur språkvårdsperspektiv. Samhället går framåt och ett generiskt han som också ska innefatta kvinnor är inte längre gångbart. Vad är då alternativen? Han, hon, den – eller vad? Som svar på den sista frågan, eller det sista förslaget, skriver Molde (1976): ”Tanken på att införa hen som nytt pronomen torde vara praktiskt ogenomförbart.”

1967. Vi är över 40 år tillbaka i tiden. I en fotnot, gömd i akademisk text i liten font, uppmärksammar Karl-Hampus Dahlstedt ett nytt pronomenförslag från året innan, men hans ord ekar bekanta: ”Att införa ett nytt pronomen i ett språk är en besvärlig operation”, menar Dahlstedt (1967).

1966. Den 30 november detta år besvarar Rolf Dunås i Upsala Nya Tidning en språkfråga, som sänts in till tidningens frågespalt. Frågan berör användandet av generiskt han, och Dunås svarar som följande: ”Oftast kunde man mycket väl nöja sig med han. Men det vore en stor vinst för språket om man toge i bruk pronominet den, alltså studenten den o.s.v. Ett sådant bruk har faktiskt gamla anor och har ett stöd i uttryck som den som lever får se. Här väntar en uppgift för modiga och fördomsfria språkmän och s.k. radikala.

30 november 1966. Snart 48 år sedan. Nästan ett halv sekel. Tänk på det. Fundera över hur många ord som idag är vardagsord, som inte ens var påtänkta för 48 år sedan.

Sedan skriver Dunås (1966): ”För egen del kan jag drömma om att man från han gick ett steg framåt i vokalräckan och från hon två steg tillbaka och uppfann det tvåkönade ordet hen med kort e.”

Låt oss ta ett stort kliv framåt, faktiskt till och med ett år in i framtiden.

2015. Hen kommer med i den fjortonde upplagan av Svenska Akademiens Ordlista, SAOL (SvD 2014).

Som Teleman (1995) skrev: ”Den som lever får se. Intet är så svårt att spå om som framtiden.”

Nu är framtiden här. Må vara att införandet av ett nytt, könsneutralt pronomen var den ”besvärliga operation” som Dahlstedt talade om, men Moldes ”praktiska omöjlighet” kom på skam. Hen är här, och förhoppningsvis för att stanna!

Källor:

Dahlstedt, Karl-Hampus. 1967. Språkvård och samhällssynI: Språk, språkvård och kommunikation. S. 118 (fotnot).
Dunås, Rolf. 1966. Han eller hon. Frågespaltssvar. I: Upsala Nya Tidning, 30.11.1966.
Molde, Bertil. 1976. Han, hon, den – eller vad? I: Språkvård 1/1976. S. 4-7.
Svenska dagbladet. 2014. ”Hen” kommer med i SAOL. http://www.svd.se/kultur/hen-kommer-med-i-saol_3784100.svd
Teleman, Ulf. 1995. Han, hon eller vem som helst. I: Språkvård 1/1995. S. 3-9.

skönlitterärt

-ister

Se på oss små anarkister
hur vi över gräset sneddar
hur vi vårat livsrum breddar
Sommarnattens smygligister

Se på oss små feminister
vägrar hålla tand för tunga
vi är starka arga unga
Hör hur normer bryts och brister

Se på oss små aktivister
hur vi drömmer talar skriver
hur vi barriärer river
Samtidsskeppets myterister

Se på oss små humanister
vi drar undan dimridåer
möts på olikhetsnivåer
Livsaktörer ej statister

Se på oss små optimister
hur vi plockar grus och fjäder
hur vi flyttar berg och städer
Handlingskraftens utopister

Den här dikten – kampsången, nästan? – är resultatet av de tankar som har rört sig i mitt sinne de senaste dagarna. Vi må vara små, men det vi gör är stort. Och jag måste påminna mig själv om det varje dag för att orka vidare med och i världen.