Vi pratar om heteronormativitet, en annan skribent och jag, i världen i allmänhet och i litteraturen i synnerhet. Hur två flickor i en novell automatiskt ses som vänner, fast de kanske är flickvänner. Hur jag skriver en text om ett lite undfallande jag och en spattig Carl, och sedan kommer en ömsint Salla in i bilden, och åhörarna tolkar jaget som kvinna och därmed jaget och Carl som ett par, och Salla blir i någon version en svärmor. Jag blir lite paff av läsningen, då jag tänkte mig en dysfunktionell men kärleksfull vänskapstrio.
Vi talar lite om hur en queer berättelse ofta tolkas som skriven av en queer författare, och det kanske stämmer i många fall, men samtidigt är det vanskligt att läsa fiktion som biografi. ”Jag vill komma ifrån heteronormen inom fiktion” är ju ett tillräckligt argument i sig för att skriva queert, utan att ge några som helst vinkar om var man själv eventuellt står. (Sedan kanske queera författare gärna skriver queert, för någonstans ifrån måste ju också de berättelserna komma. Men queera författare kan för all del skriva straighta karaktärer och historier också, utan att vara straighta själva för det.)
Det gäller väl att vara övertydlig, när man vill få fram ett normbrott. Alla karaktärer läses som hetero och cis om inget annat explicit nämns, precis som alla karaktärer läses som vita om inget annat explicit nämns. Presentera den andra flickan som flickvän, för annars går den relationen förbi.
Alltid vill man ju inte skriva rakt ut heller. Vi pratar också om antydningarna, de som kanske är glasklara för en själv men som går andra förbi. Bedrövelsen i att de går folk förbi, när man vill visa på normbrottet men inte göra en grej av det. Veta var ens egna gränser går, vad man är bekväm med att skriva (för när man skriver så tolkar folk alltid även författaren, och det är inte alltid angenämt).
Jag inser att jag återkommer till ett begrepp i vårt samtal: ruska om. Att bli omruskad, att tro att man läser om två vänner och, se där, de var systrar! Eller läser om ett par och se där, de var bästa vänner! Eller en stor familj, se där, de var inte blodssläkt alls! När man minst anar det gungar marken och de automatiska tankarna till.
För de intresserade finns här den dialogbaserade texten om jaget, Carl och Salla. Hur läser du dem?
– Vi kan åka direkt från Gatswick, det går tåg ungefär en gång i halvtimmen. Kostar inte så mycket heller, man kan köpa biljetter på plats.
Tangentbordet smattrar, fem-sex öppna flikar som svirrar i bakgrunden. Ur någon av dem spelar musik på låg volym.
– Mm, det kan vi väl.
– Det beror egentligen på vilket flyg vi tar. Är det bättre att flyga till Stansted? Blir närmare och snabbare, men lite dyrare.
– Jag tycker kanske att vi far till Stansted då, vi har ju inte så länge på oss.
Tangentbordet smattrar vidare, det brusar av Samarin i saft som Carl blandar med ena handen medan den andra vilt klickar vidare.
– Åh jävlar, här finns billiga online-biljetter! Tjugosju pund från Gatwick, billigare kommer vi inte undan. Vilket datum är det vi landar nu igen?
– Alltså, vi har inte ens bokat flyg än. Vi skulle vänta till nästa vecka, då jag har fått semestern bekräftad?
Jag rör om i bottensatsen av teet, det är sedan länge kallt.
– Ingen sen fågel fångar någon mask, vet du väl! Här har vi en guldmask.
Carl tömmer glaset med Samarinsaft, rullar en cigarett och dräller tobak över hela skrivbordet. Talet blir knappt sluddrigt av cigaretten som guppar i mungipan när han går ut på balkongen.
– Om vi sticker på lördag, med tåg ner.
Paus, klick från tändaren.
– Och sen flyger vi, vad blir det, tidig söndag morgon? Helgen är du väl i alla fall ledig, det vet du väl redan nu?
– Mjo, det är jag. Men jag vet inte hur länge jag måste jobba på fredagen, sista dagen och så.
– Äsch, vila får man göra i graven! Sova får du göra när vi kommit hem!
Det slamrar från balkongen, en lång radda svordomar (”helvetes jävla skit jag tappade den satans askkoppen i golvet det är fan glas överallt”) innan ha kommer in med fimpen ännu i munnen och med kraft trycker ner den i det tomma saftglaset, skjuter det vårdslöst in i hörnet bland alla andra urdruckna koppar och glas.
– Vi gör så här, va? säger Carl och vänder sig mot datorn igen, musiken byts ut mot något mer dovt och oroväckande. Vi bokar biljetter imorgon, kollar de där billiga tågbiljetterna då?
Jag svarar inte utan stjälper i mig mitt kalla te, stiger upp för att koka mer vatten. Det finns ingen vattenkokare utan bara en kastrull. När vattnet just kokat upp ringer det på dörren, från kokvrån hör jag Salla braka in med sina klackar och hesa röst.
– Men hej! Hur går det? Har ni bokat biljetter än?
Hon trycker en puss mot min kind och drar fram en kopp i samma andetag, skopar kokande vatten direkt ur kastrullen och sörplar i sig snabbkaffe redan hon hunnit ut i rummet.
– Inga biljetter än, för vissa av oss (här tittar Carl på mig med överdrivet höjda ögonbryn) hasn’t got their shit together.
– Jag sade bara, att jag inte fått semesterveckorna bekräftade än! Vissa av oss (och här tar jag mod till mig och nöjer ögonbrynen mot Carl) har faktiskt ett jobb att sköta.
– Och har blivit stöddiga efter det också, tydligen!
– Darlings, darlings, kommer Sallas djupa röst. Nu ska ni inte redan slita upp strupen på varandra. Det finns gott om tid för det sen. Sägs det inte att tågluffande är det bästa sättet att testa en relation?
Hon stryker Carl över huvudet där han sitter vid datorn och rullar en ny cigarett, ler mot mig.
– Och er relation har stått ut med värre saker än lite bråk om semestrar, right?
Jag stirrar ner i min nybryggda tekopp. Carl byter musik igen. Jag väntar på något.
– Nåjo, medger han, och jag slappnar plötsligt av, tar en klunk av teet, kan le (om även lite darrigt) tillbaka mot Salla. Hon klappar Carl på axeln, sätter sig mitt emot mig vid bordet. Carl går ut för en till cigarett.
Sandra skriver 