Månadsarkiv: januari 2018

Iakttagelser

En icke-involverads iakttagelser från gårkvällens dansgolv:

Vad gör okända, fulla män på krogen? Tränger sig på på dansgolvet och slutar inte störa trots flera tillsägelser (i början artiga, i slutet hotfulla).*

Vad gör okända, fulla kvinnor på krogen? Ger komplimanger för ens coola partyskor med led-lampor i sulan

Tankar kring detta?

*Första tillsägelsen: ”Jag är här för att dansa med mina kompisar, men tack ändå!”
Andra tillsägelsen: [knuffar undan mannen]
Tredje tillsägelsen: ”Om du gör tränger dig på en gång till, så säger jag till åt säkerhetsvakten!”

Annonser

1 kommentar

Under dagbok

Där vänner kan vara något annat, och tvärtom

Vi pratar om heteronormativitet, en annan skribent och jag, i världen i allmänhet och i litteraturen i synnerhet. Hur två flickor i en novell automatiskt ses som vänner, fast de kanske är flickvänner. Hur jag skriver en text om ett lite undfallande jag och en spattig Carl, och sedan kommer en ömsint Salla in i bilden, och åhörarna tolkar jaget som kvinna och därmed jaget och Carl som ett par, och Salla blir i någon version en svärmor. Jag blir lite paff av läsningen, då jag tänkte mig en dysfunktionell men kärleksfull vänskapstrio.

Vi talar lite om hur en queer berättelse ofta tolkas som skriven av en queer författare, och det kanske stämmer i många fall, men samtidigt är det vanskligt att läsa fiktion som biografi. ”Jag vill komma ifrån heteronormen inom fiktion” är ju ett tillräckligt argument i sig för att skriva queert, utan att ge några som helst vinkar om var man själv eventuellt står. (Sedan kanske queera författare gärna skriver queert, för någonstans ifrån måste ju också de berättelserna komma. Men queera författare kan för all del skriva straighta karaktärer och historier också, utan att vara straighta själva för det.)

Det gäller väl att vara övertydlig, när man vill få fram ett normbrott. Alla karaktärer läses som hetero och cis om inget annat explicit nämns, precis som alla karaktärer läses som vita om inget annat explicit nämns. Presentera den andra flickan som flickvän, för annars går den relationen förbi.

Alltid vill man ju inte skriva rakt ut heller. Vi pratar också om antydningarna, de som kanske är glasklara för en själv men som går andra förbi. Bedrövelsen i att de går folk förbi, när man vill visa på normbrottet men inte göra en grej av det. Veta var ens egna gränser går, vad man är bekväm med att skriva (för när man skriver så tolkar folk alltid även författaren, och det är inte alltid angenämt).

Jag inser att jag återkommer till ett begrepp i vårt samtal: ruska om. Att bli omruskad, att tro att man läser om två vänner och, se där, de var systrar! Eller läser om ett par och se där, de var bästa vänner! Eller en stor familj, se där, de var inte blodssläkt alls! När man minst anar det gungar marken och de automatiska tankarna till.

För de intresserade finns här den dialogbaserade texten om jaget, Carl och Salla. Hur läser du dem?

– Vi kan åka direkt från Gatswick, det går tåg ungefär en gång i halvtimmen. Kostar inte så mycket heller, man kan köpa biljetter på plats.
Tangentbordet smattrar, fem-sex öppna flikar som svirrar i bakgrunden. Ur någon av dem spelar musik på låg volym.
– Mm, det kan vi väl.
– Det beror egentligen på vilket flyg vi tar. Är det bättre att flyga till Stansted? Blir närmare och snabbare, men lite dyrare.
– Jag tycker kanske att vi far till Stansted då, vi har ju inte så länge på oss.
Tangentbordet smattrar vidare, det brusar av Samarin i saft som Carl blandar med ena handen medan den andra vilt klickar vidare.
– Åh jävlar, här finns billiga online-biljetter! Tjugosju pund från Gatwick, billigare kommer vi inte undan. Vilket datum är det vi landar nu igen?
– Alltså, vi har inte ens bokat flyg än. Vi skulle vänta till nästa vecka, då jag har fått semestern bekräftad?
Jag rör om i bottensatsen av teet, det är sedan länge kallt.
– Ingen sen fågel fångar någon mask, vet du väl! Här har vi en guldmask.

Carl tömmer glaset med Samarinsaft, rullar en cigarett och dräller tobak över hela skrivbordet. Talet blir knappt sluddrigt av cigaretten som guppar i mungipan när han går ut på balkongen.
– Om vi sticker på lördag, med tåg ner.
Paus, klick från tändaren.
– Och sen flyger vi, vad blir det, tidig söndag morgon? Helgen är du väl i alla fall ledig, det vet du väl redan nu?
–  Mjo, det är jag. Men jag vet inte hur länge jag måste jobba på fredagen, sista dagen och så.
– Äsch, vila får man göra i graven! Sova får du göra när vi kommit hem!
Det slamrar från balkongen, en lång radda svordomar (”helvetes jävla skit jag tappade den satans askkoppen i golvet det är fan glas överallt”) innan ha kommer in med fimpen ännu i munnen och med kraft trycker ner den i det tomma saftglaset, skjuter det vårdslöst in i hörnet bland alla andra urdruckna koppar och glas.
– Vi gör så här, va? säger Carl och vänder sig mot datorn igen, musiken byts ut mot något mer dovt och oroväckande. Vi bokar biljetter imorgon, kollar de där billiga tågbiljetterna då?

Jag svarar inte utan stjälper i mig mitt kalla te, stiger upp för att koka mer vatten. Det finns ingen vattenkokare utan bara en kastrull. När vattnet just kokat upp ringer det på dörren, från kokvrån hör jag Salla braka in med sina klackar och hesa röst.
– Men hej! Hur går det? Har ni bokat biljetter än?
Hon trycker en puss mot min kind och drar fram en kopp i samma andetag, skopar kokande vatten direkt ur kastrullen och sörplar i sig snabbkaffe redan hon hunnit ut i rummet.
– Inga biljetter än, för vissa av oss (här tittar Carl på mig med överdrivet höjda ögonbryn) hasn’t got their shit together.
– Jag sade bara, att jag inte fått semesterveckorna bekräftade än! Vissa av oss (och här tar jag mod till mig och nöjer ögonbrynen mot Carl) har faktiskt ett jobb att sköta.
– Och har blivit stöddiga efter det också, tydligen!

– Darlings, darlings, kommer Sallas djupa röst. Nu ska ni inte redan slita upp strupen på varandra. Det finns gott om tid för det sen. Sägs det inte att tågluffande är det bästa sättet att testa en relation?

Hon stryker Carl över huvudet där han sitter vid datorn och rullar en ny cigarett, ler mot mig.
– Och er relation har stått ut med värre saker än lite bråk om semestrar, right?
Jag stirrar ner i min nybryggda tekopp. Carl byter musik igen. Jag väntar på något.
– Nåjo, medger han, och jag slappnar plötsligt av, tar en klunk av teet, kan le (om även lite darrigt) tillbaka mot Salla. Hon klappar Carl på axeln, sätter sig mitt emot mig vid bordet. Carl går ut för en till cigarett.

4 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Vestervik

20180121_123143

”Alle man överbord, stolen sjunker!”

20180121_130524

Söderut.

20180121_130912

Viken.

1 kommentar

Under dagbok

Stolt

Jag är jag stolt, för idag jag har lagat mat, Quornfärssås med tomatkross, riven morot, lök och grädde. Och pasta med det. Så grundläggande som det kan bli. Jag minns ärligt talat inte när jag senast lagade mat. Förra året? (Vetefan vad jag har levt av hittills under 2018.)

Annars är jag också stolt över dagen: jag steg upp när väckarklockan ringde, körde hemhem, tog en promenad med Nisse, besiktade syrrans bil, lagade ovan nämnda mat och for på jobb. Ikväll ska jag ut på ett glas med några Vasafeminister. Det är ju inga mirakel, verkligen inte, utan en helt vanlig vardag, men ibland kommer jag att tänka på hur skit det faktiskt ha varit i perioder, och då känns det bra att kunna ha den här sortens vardagliga, vanliga dagar och inte känna ångest eller stress, utan liksom bara fixa det. Hah.

1 kommentar

Under dagbok

Utdrag

Kalendern består av prydliga sjok: arbete och fritid. Jag har fyra flikar i webbläsaren som jag ska ta mig an, så fort jag har tid och ro.

Lindy hop-lektionerna har börjat för terminen. Jag njuter av dansen och ser fram emot kommande söndagar. I en chattruta förs långa diskussioner om dans, om relationer i dans, om relationer till dans. Det är så skönt att ha andra normbrytande förare att prata med. Sakta börjar jag lära känna de andra dansarna på kursen. Jag vågar börja tro att det kan bli något riktigt fint.

Den första februari kommer min syster hem efter många veckor i USA. Jag ser fram emot det så hjärtat värker. Samma dag ska jag genomgå en liten operation, som förhoppningsvis kommer göra livet lite lättare. Jag är nervös inför operationen men väntar samtidigt ivrigt på att må bättre efteråt.

På väg för att dricka Irish coffee med några vänner tappar jag telefonen i asfalten. Skärmen spricker. Den går fortfarande att använda utan att skära upp fingertopparna.

Om nätterna drömmer jag så våldsamt igen. En natt bevittnar jag ett lönnmord av ryska maffian. Det är så mycket blod på golvet. En annan natt är det offentlig hängning på Vasa torg. Det är min pojkvän som möter galgen.

3 kommentarer

Under dagbok

En lista om kultur

Jag hittade en liten kulturlista hos min namne Sandra Beijer. Ska vi köra? Vi kör!

Senaste filmen jag blev pepp på:
Det var när jag googlade julfilmer som jag snubblade över ”The Man Who Invented Christmas” från 2017. Den hade i princip allt jag kunde önska (jultema, magisk realism/fantasy, historisk epok) och lite till (Dan Stevens!). Jag har inte sett den än, eftersom den är så ny att den är svår för mig att få tag på, men om inte annat har jag en film att se fram emot nästa julsäsong.

Jag har för övrigt inte sett hela trailern. Stoppar sisådär vid 1:19. Min åsikt är den, att en trailer över 2 minuter är en dålig trailer. Om man inte lyckas säga det man vill ha sagt om en film inom 2 minuter har man inte gjort ett bra jobb. Dessutom känns det som om man får reda på hela historien när en trailer är två, tre minuter lång. Nä, kort och koncist, tack!

Senaste boken jag läste:
Den senaste boken jag läste ut var ”Saeculum” av Ursula Poznanski. Jag lånade den till stor del på grund av det lockande omslaget och för att den handlade om rollspelare. Som bonus var det varken en nordisk eller angloamerikansk författare, utan en österrikisk. I min läsebok fick den 3 av 5 stjärnor. Pluspoäng för lajvandet och en spännande historia, minuspoäng för att den rörde sig lite för mycket mellan genrer för att jag skulle vara helt bekväm.

Just nu läser jag diktsamlingen ”Den sjungande kratern” av Gurli Lindén. Jag läser ett tiotals dikter i sängen innan jag går och lägger mig, och jag har egentligen ingen uppfattning om vad jag har läst, för jag blir så trött av det. Men det gör inget. Dikter kan läsas så också: som sömnmedel. Att läsa ord för ord, rad för rad, långsamt, och liksom bara flyta med i dem. Inte analysera, inte tänka. Bara läsa och vara och sedan sova.

Senaste serien jag sträcksåg:
Det måste vara ”Grantchester”. Jag behövde något trevligt till middagsunderhållning och den fanns på Arenan. Engelska deckare som utspelar sig under tidigt 1900-tal är min grej. Estetisk tilltalande, lite spännande, men aldrig otäckt.

Skärmklipp 2018-01-06 21.31.19

Se nu, vackert och mysigt och lite spännande.

Senaste låten jag lyssnade på repeat:
”Den signade dag” av Kraja. Den för med sig ett lugn under tidiga morgnar och sena kvällar som jag behöver efter intensiva dagar.

Innan dess var det Marcus & Martinus med ”Light It Up”. Här går det från den ena ändan till den andra!

Senaste föreställningen jag var på:
Jag var på Stadsteaterns fenomenala uppsättning av ”Billy Elliot” i början av november. Min tanke är att ta del av den historien i så många former som möjligt. Hittills har jag sett filmen, läst romanen, sett musikalen i London och sett musikalen i Vasa. Av musikalerna blev jag till och med mer imponerad av den senare! Tror bestämt jag ska gå igen här under vårvintern.

Senaste restaurangen jag besökte och åt middag på:
I fredags var jag på Amarillo med förra årets styrelse och årets styrelse (i vilken jag är med) i Eloria. Vi fick vänta länge på maten, men i slutändan fick alla vad de skulle och det var en mycket trevlig kväll! Jag åt mot bättre vetande en stor efterrätt (vaniljglass, chokladglass och salted caramel-glass med chokladsås, krossade salta nötter och karamelliserad mjölk) efter en stor getostburgare, så sedan var jag alldeles för mätt för att sova. Men det var värt det.

Tre ställen jag vill rekommendera:
Vadå ”ställen”? Matställen? Vad har det med kultur att göra? Nä, vi skippar det och tar tre allmänna kulturella rekommendationer istället.

1. Jonna Jintons Lucia-film från 2017. Visserligen var Lucia för en månad sedan, men jag upptäckte den först här om dagen. Kanske är jag den som är den, men jag satt och storgrät genom hela videon. Så vacker var den. Ses med fördel tidigt om morgonen, i mycket dämpat ljus och med en kaffekopp i handen.

2. Muralgranskaren. Jag har ingen aning om kontext, bakgrundshistoria eller person bakom detta twitterkonto. Det gör inget. Det är roligt, det är Gammal Swänska, och det är stundvis riktigt, riktigt skarpt.

3. Nationel Poetry Writing Month. Visst, det är länge till april, men det är inte så länge till april. Jag ser redan nu fram emot en månad av att bara flyta omkring i poesi. Om man inte skriver dikter själv är april ett utmärkt tillfälle att börja skriva dikter. Och vill man inte det, men är ens en gnutta intresserad av poesi, så är det en ypperlig tid att ta del av andras dikter. NaPoWriMo – i en blogg nära dig, snarare än du anar!

4 kommentarer

Under okategoriserat

Denna dag

8.00 Väckning. Hasa ut i vardagsrumsköket för att tända ljusstakar i fönstret. Julgransljusen har brunnit natten igenom. På himlen en månskära. Till frukost te och rostat rågbröd med fiskröra, samt den sista kokosbollen.

9.30 Dimmigt som i en saga. Tid hos familjerådgivningen för att förnya p-pillerreceptet. Jag har äntligen hittat något som fungerar, och sköterskan verkar uppriktigt glad över det. Överlag en trevlig sköterska, som är förstående och tillmötesgående då jag inte vill veta vad jag väger, och som är mycket varsam när hon ska ta papa-prov. Under besöket vågar jag utmana både min egen nervositet och heteronormen, och kontrar frågan om förhållanden med hur det är ifall man har sex med andra kvinnor. Vad finns det för risker då? Efteråt är jag nöjd över att jag vågade.

10.03 Hemma igen. Det är fortfarande dimmigt. Jag skrapar bilen fri från is.

10.20 Mitt på Myrgrundsbron ser man inte till stranden. Dimman är sanslöst tjock. Myrgrundsvägen är igen närmast dimfri, men så fort jag kommer in i byn ligger dimman på mig igen. Det är vackert och farligt.

11.00 Jag tänder ljus, dricker cappuccino, läser nyheterna med Nisse sovandes i famnen. Blodtrycket, som var lite högt hos sköterskan tidigare på morgonen, är nu helt normalt. Jag språkgranskar ett första av många kommande manus – tänk att kunna jobba med det man vill och kan – och promenerar med Nisse till vägändan och hämtar in posten och leker med honom på uppfarten tills fötterna är kalla i gummistövlarna. Bakom huset har kaninerna hoppat ut ur buren för dagen. Jag äter lunch innan jag kör tillbaka till stan.

15.00 Kvällsskift på jobbet. Det är glest med kunder och jag har tråkigt. Skickar bilder på de finaste och de konstigaste ljusen till en vän. Köper vårrullar till en tidig middag. Läser inte min mejl. Väntar på att klockan ska bli sex så att jag får stänga.

18.30 Hemma igen. Äter lakritsdadlar och tre överblivna chokladbitar till senmiddag. Samlar krafter.

19.20 En bekant har öppen studio, med konceptet CLAY + BEER. Min plan är att gå dit, dricka en öl, titta på när de andra arbetar med lera, prata lite med folk, och sedan gå hem. Jag gör precis det och är nöjd så.

20.35 Lyssnar på Ulvens döttrar. Funderar på karelska piroger med äggsmör och på att jobba lite ännu ikväll. Skriver detta blogginlägg. Känner hur tröttheten smyger sig på.

2 kommentarer

Under dagbok

Lördag kväll

Det är lördag och jag tar hand om Nisse över natten. Vi går på en promenad i snöyran, leker med boll och en platt mjukisanka, bjuder över en vän på kaffe. Senare på kvällen sitter jag och slötittar på en ny serie (engelsk mysdeckare, utspelar sig på 1950-talet, började med andra avsnittet i säsong 3, för det var vad som fanns på Arenan).
Skärmklipp 2018-01-06 21.31.19

De två huvudkaraktärerna sitter och dricker te vid köksbordet och utanför sjunger koltrasten, och det är bara något med det här ljuset (och ljudet!) som är så otroligt vackert. Jag planerar ju dra ut julen så länge jag kan i år, rött och gyllene ända in i februari om jag så vill, och än är det länge kvar av vinter, men ändå – när den sedan kommer, den där våren, med sitt vita ljus och sina koltrastar. Det är något som lättar då, koltrastskymning och doften av mylla och tunna sulor mot småningom bar asfalt. Sedan.

Ännu senare på kvällen skjutsar jag hem mommo och moffa från en bjudning. Det är inte mycket trafik, föret är dåligt. De har varit sju personer på en middag på Strandgatan.
”Har ni känt dem länge, de i sällskapet?” frågar jag.
”Nåjoo”, svarar moffa. ”Kronlunds har vi nog känt rätt länge. Och Smeds sedan 60-talet.” Vänskaper på femtio år. Det är nog livsmål, det. Så vill jag också svara, sisådär år 2068, när någon ung spoling skjutsar hem mig från en trevlig bjudning:
”Nåjoo”, ska jag säga, ”Palmbäck har jag nog känt rätt länge. Och Vistbackas sedan 2010-talet.”

3 kommentarer

Under dagbok

2018

Så här ser år 2018 ut. Det har börjat bra. Färgerna är lagom dova och gotiskt vackra.

20180105_101527

Det kantiga linjemönstret (jag försökte hitta ett specifikt ord för just denna sortens linjemönster, men fann inget – vet du om något?) symboliserar, enligt min vän Z som var med när jag köpte kalendern, strukturernas sönderfall. Fjärilarna och blommorna symboliserar allt det vackra i världen. Krossa strukturerna och gör världen skön, är det inte ett vinnande koncept för år 2018?

20180105_101641

Så här ser kalendern ut på insidan. Nästa veckas schema ser skönt ut. Jobbet är, efter en intensiv period före jul och ivrigaste mellandagsrean, nere i deltid igen. Det finns utrymme för sömn och åtaganden som styrelsemöte, simhallsbesök och dans. Jag hoppas att också kommande veckor blir lika luftiga och (i alla fall till synes) balanserade.

Längst uppe i hörnet ser ni en ung Michel Monroe. Han har följt mig varenda vecka sedan högstadiet. Det känns bra att fortfarande ha honom med.

3 kommentarer

Under dagbok

Bokåret 2017

Jag satte jag upp ett mål för mig själv: under år 2017 skulle jag läsa minst 52 böcker. I snitt en bok i veckan. Det är genomförbart, tänkte jag.

Idag räknar jag till 53 böcker under år 2017. Hurra för det!

Så här såg min läsning ut under året. Jag började starkt i januari, och läste bra under våren. Sommaren, som jag har på känn att brukar vara min aktivaste läsperiod, var rätt lugn. I september var jag arbetslös och hade plötsligt tid att läsa igen. I november läste jag aktivt för att komma upp till minst 52, och i december jobbade jag mycket och lutade mig tillbaka i visshet om att jag skulle uppnå mitt mål.

Januari: 8
Februari: 3
Mars: 5
April: 6
Maj: 3
Juni: 4
Juli: 3
Augusti: 4
September: 6
Oktober: 3
November: 6
December: 2

Av dessa 53 böcker hade jag läst 6 förut.

Två av dem var på engelska (The Life and Death of St. Kilda av Tom Steel, som jag köpte begagnad från Amazon för 1 penny, och The Asylum for Wayward Victorian Girls av Emilie Autumn, som jag köpte i nyupptryckt storpocket för en tjugolapp) och resten skrivna på eller översatta till svenska.

Sju böcker var finlandssvenska, och en bok finsk i svensk översättning. Sammanlagt alltså 15 % inhemsk litteratur. Det är bra, men kunde bli bättre.

Det som jag däremot är mycket nöjd över är att 43 av böckerna hade kvinnliga författare eller redaktörer. Det är över 80 % litteratur av kvinnor, men då har jag också aktivt valt kvinnliga författare, något jag tänker fortsätta med.

Det har varit ett år av bra läsning, om jag ser till betygsättningen i min läsdagbok. Ingen bok har fått det högsta betyget (fem stjärnor), men ingen har heller fått det lägsta (en stjärna). Tre av favoriterna från senare på året (bra böcker från tidigare 2017 finns här) med fyra starka stjärnor är i alla fall:

1. Juldagar: 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar av Jeanette Winterson
2. Oryx och Crake av Margaret Atwood
3. Den blå tråden av Anne Tyler

Just nu läser jag Neil Gaimans M Is for Magic, en novellsamling med småmagiska och småmärkliga berättelser. Den lär väl bli den första noterade boken för år 2018. Må de bli minst 51 till.

6 kommentarer

Under dagbok