dagbok

Söderfjärden

I söndags var det minusgrader och ett snötäcke hade bäddat in världen under natten.

20200119_155454

Mamma, Nisse och jag tog en promenad på Söderfjärden i skymningen. Himlen ligger som en kupol.

20200119_155519

Söderfjärden är alltså ingen riktig fjärd numera. Bara för att förtydliga. Det är en stor meteoritkrater som är idag torrlagd och fungerar som odlingsmark. (Uttalas för övrigt Söderfjäärden. Eller Söderfjäälin, om man pratar dialekt. Inga utdragna sööder här, inte.)

20200119_155549

Nisse fick springa fritt längs de tomma vägarna.

20200119_155600

Halvvägs rullade dimman och kylan in.

20200119_161456

Vi såg fem galopperande hästar med ryttare när vi gick ut på Söderfjärden, och mötte sedan en enda vandrare som snabbt uppslukades av dimman. Annars fanns endast spår av människor och djur.

20200119_161841

dagbok

Vila ikapp

Det är jul. Jag läser inte min mejl på tre dagar, vet inte när det senast skulle ha skett. Jag kan vila i vetskapen om att alla andra också är lediga, att ingen kommer vilja mig något under de här röda dagarna.

IMG-20191222-WA0000

Julen är känslosam. Vi saknar alla min syster i USA, videosamtalar med henne medan vi öppnar julklappar. Jag får bland annat choklad och hemstickade yllesockor och ett halvlitersmått i metall och presentkort till bio och kafé och konsert och en svindlande stor summa pengar av mina morföräldrar (jag tror de döstädar bland sina konton).

20191225_132948

Natten till juldagen snöar det äntligen. Vi tar en långpromenad i skogen med Nisse, går ner till ett träsk som jag inte varit vid på nästan tjugo år. Det är vitt och vackert och jag drömmer om flera skogsutfärder, kanske med en picknickskorg, kanske göra upp en eld. Sedan halvligger vi i soffan resten av kvällen, bara vilar i glitter och ljussken och brasvärme. Det är som om man måste vila ikapp de senaste månaderna, kroppen orkar verkligen ingenting, hösten har varit lång och mörk och tung.

På annandagen kör jag tillbaka till stan efter tre dagar i byn. Jag ska träffa en vän och min partner, och vi ser en favoritfilm och äter popcorn efter all julmat. Men snart far jag nog tillbaka till byn igen, om så bara över dagen. De där snötäckta granskogarna vill inte lämna mig ifred.

20191225_141036

dagbok

Svarta snörkängor

Tiodygnsprognosen lovar enstaka minusgrader nästan varje dag och jag njuter storligen av frosten. Världen blir vacker och tankarna blir lättare. Nu är det dessutom november, så jag berättigar härmed mig själv och alla andra hugade att börja nosa på julstämningen. Inga tomtar och julgranar än, nejdå, men nog levande ljus och glögg. Och kanske sådan här musik på i bakgrunden?

Mina trognaste läderkängor har gått sönder. De har redan tidigare gått upp i sömmarna, gått upp i limningarna, spruckit i lädret, och nu senast gick en dragkedja sönder. Jag ger upp tanken på att laga dem och beger mig ut på jakt med min mor efter nya kängor.

20170503_190239.jpg
Mina trogna kängor som under flera år tagit mig runt i Stockholm, London, Lissabon, Prag, Rom. Och många andra ställen!

Mina krav på kängor:

  • svarta
  • snörning
  • helt i äkta läder
  • redig gummisula i ett stycke
  • skaftet upp till halva vaden
  • löstagbar innersula
  • tillverkade i Europa

Det är kanske inte förvånansvärt att de också ska vara bekväma. Det kravet går före alla andra krav. Jag vägrar köpa skor som skaver, klämmer eller som är stela och ”ska gås in”. Här ska inte skor gås in, här ska de vara bekväma från början.

Vet ni hur många svarta snörkängor det finns som är obekväma som fasen, i fejkläder, tillverkade utom Europa, har stötdämpande innersulor som absolut inte går att rubba, har korta och fladdriga skaft, eller bara helt enkelt är fula? (Ja, det var kanske ett outtalat krav: de ska vara fina. Men jag anser också att om de uppfyller de ovanstående kraven är de per automatik snygga.)

Och vet ni vad? Jag anser inte ens att mina krav är orimliga på något som helst vis.

Marknaden är av en lite annan åsikt. Jag hittade faktiskt ett par som uppfyllde nästan alla krav, ett par herrkängor i storlek 41. Det var storleken som gjorde att jag inte slog till direkt utan sov på saken en natt, och när jag återkom till butiken dagen efter så konstaterade jag det som jag hade anat under min väntan – de var, sist och slutligen, för stora. Storlek 40 skulle säkert ha varit ypperliga. Finns de i storlek 40? Nå nej.

Inga skor blev köpta (men däremot köptes oväntat en festklänning inför min systers vigsel senare i år, till och med tillverkad i Finland!) och jakten på de perfekta snörkängorna fortsätter. Tipsa om märken och butiker i Vasatrakten i kommentarsfältet!

dagbok

Hus- och hundvakt

Denna helg är jag hus- och hundvakt, då resten av familjen befinner sig på varierande breddgrader. Efter några veckor av kaotiskt stadsliv har jag verkligen sett fram emot de här dagarna. Jag har tänkt mig: vinterpromenader, sovmorgon, elda brasa, arbetsro.

20190125_114311

Detta var mitt kontor. Mycket bra kontor. Jag har arbetat 14 av de senaste 16 dagarna med ett manus som jag med stort nöje och mycket besvär (internet är inte det snabbaste här ute på landsbygden) skickade in. Sedan bestämde jag mig helt enkelt för att ge mig själv 1½ dag ledigt innan jag tog itu med följande arbete.

20190125_144815

Kaffepaus framför brasan med säsongens första fastlagsbulle. Den innehöll mandelmassa och vegangrädde. Jag var inte övertygad om den senare, men man tager vad som finnes i kylskåpet.

20190125_153545

Sedan blev det vinterpromenader med Nisse. Han är ytterst ivrig under morgnar och eftermiddagar, men för den sista kvällspromenaden räcker det bra med att gå 20 meter från huset, in i skogen för att uträtta det som uträttas skall, och sedan tillbaka in i värmen och sovkorgen.

20190125_15585720190125_160250

En av standardrundorna går förbi en av byns två väderkvarnar, samt en liten mangelstuga som sköts av en förening som jag, trots idogt letande, aldrig har lyckats hitta mera information om.

img-20190126-wa0002

På lördagskvällen värmde jag bastun. Det var den bästa bastuomgången på långa tider, oh, så jag njöt. Jag rotade igenom alla badrumsskåp och lånade alla slags krämer och skrubbar och smörjor som jag hittade. Efteråt kände jag mig klyschigt nyfödd i kropp och själ.

img-20190126-wa0004

Förutom Nisse har jag endast träffat mommo och moffa, som kom hit på eftermiddagskaffe. Det har varit en skön ensamhet. Här visar Nisse hur kalla vinterkvällar bäst tillbringas. Notera hans utmärkta kamouflagefärger i soffan!

20190127_113531

Idag är det -24 °C och jag ska ta mig till butiken för att handla, skriva brev och hämta in mera ved. O, sköna söndag.

dagbok

Fjärde advent och juldag

Fjärde advent och vår juldag. Vi tände det sista adventsljuset redan igår, eftersom vi då firade julafton, mycket traditionellt med gröt, paketrim och bastu. Till de nya inslagen hörde ingen julkyrka eller Kalle Anka (eftersom sådana inte förekommer den 22 december), men däremot äggtoddy. Gårdagen visade också att jul, vilket jag ju anade med tacksamt nog fick bekräftat, inte är ett datum utan en stämning och en gemenskap. Jag fick också en massa fina julklappar, bland annat en (icke-fungerande) skrivmaskin, ett restaurerat tro, hopp och kärlek,  och ett återanvändbart kaffefilter. Det ni!

E9D957AB-62B9-4BC6-956E-F328FFE127F2

Klockan är lite efter tolv, jag står på balkongen. Solen har inte orkat upp över skogshorisonten, och den gör väl knappast det idag heller. Vackert är det ändå, eller kanske just därför. Jag är ensam med Nisse i huset, har diskat grötkastruller och sorterat tvätt och vattnat blommor i allsköns ro. Resten av huset är i kyrkan och sedan på vinterbad, eller ut till villan en sväng för att avlämna paket. Snart ska jag också bege mig ut i kylan och allt det vita.

En riktigt gog julhelg önskar jag er allihopa! ♥

dagbok

Novemberseg

Jag har varit på massage och ansiktsbehandling. Känner mig så slät i både kropp och själ. Sådant kan behövas när väderleksprognosen inte lovar en enda glimt sol på 10 dagar.

Skärmklipp 2018-11-08 17.16.16

Och då är det redan ett par dagar sedan vi såg solen. Jag bara gäspar hela tiden, vill inte stiga upp om morgnarna och vill lägga mig tidigt om kvällarna. Om man inte var novemberseg innan, så blir man det nu.

Jag råskrattar åt hurtfriska råd som att ”ta en promenad mitt på dagen när det är ljust”. Det är aldrig ljust. Det är lite, lite mindre mörkt. Istället känner jag bara för att gosa ihop mig inomhus. Experten Nisse demonstrerar klassiskt höstmys.

Nisse myser i höstrusket

Jag har ätit säsongens första julstjärna. Två, till och med. Dagen efter, såsom jag gillar dem bäst. Lurar på om jag ska drista mig till att öppna en första glöggflaska också ännu ikväll, eller om jag borde dra ut på det lite till. Starkt, hett Earl Grey kunde också ha samma eftersökta effekt.

För några dagar sedan hoppade jag av skrivkursen i huvudstaden. Den var inte för mig just nu. Lättnaden var stor när beslutet väl var taget. Jag har ju ändå flera seriebiljetter mellan Vasa och Helsingfors att använda upp, så jag drar söderut några dagar oavsett. Hoppas Stockmanns julfönster är igång och att jag hittar ett par bra lindy hop-dansskor.

dagbok

Epsilon-delta-bevis

En av de sista jullovsdagarna är det snöstorm när jag promenerar in till centrum och han är så stilig i svart kappa där vi träffas inne i köpcentret. Vi har känt varandra i dryga tio år. Han är den enda som har skrivit brev till mig på alviska och när han var i armén skickade jag honom godis. Att dansa med honom är så roligt att jag skrattar högt.

(Ibland vet jag inte om jag hellre skulle byta plats med honom eller med hans fästmö, men jag tänker på vilken tur de har som får vara ihop med varandra och vilken tur jag har som får vara vän med dem båda.)

Han bjuder mig på kaffe och årets första fastlagsbulle och vi sitter så länge vid kafébordet att värmeljuset brinner ut och den alltid lika glada kaféinnehavaren byter ut det.

Vi talar om hur vi har påbörjat vårt rockstjärnedödsår (27 år) men att Jesus dog först när han var 33. Vi vill inte räkna ut hur dyrt det är att bo på hyra men vet också hur mycket ett hus i Österbotten kostar. Vi berättar om våra planer för våren. Jag ska gå skrivkurser och vill hälsa på min vän i Sverige. Han ska gå en kurs i komplex analys, förklarar hur matematiken förändras när den matematiska basen breddas: naturliga tal till heltal till rationella tal till reella tal och nu senast komplexa tal. Någonstans kommer irrationella tal också in, men då hänger jag inte längre med. Medan han är humanistisk matematiker är jag en mycket o-matematisk humanist, och jag blir distraherad av den poetiska potentialen i begrepp som ”epsilon-delta-bevis” och ”gränsvärden”.

När vi slutligen måste bryta upp skjutsar han hem mig i den än mer tilltagande snöstormen. ”För att få umgås en liten stund till”, säger han när han släpper av mig och jag lovar, jag känner fysiskt hur det ilar till i bröstet av kärlek och värme och tacksamhet.

dagbok

Januarimorgon

När jag vaknar för andra gången är det fortfarande becksvart ute. På gärdsgården brinner ännu lyktan jag tände kvällen innan. Klockan visar 08.05 och jag tänker: hur kan solen vara så här långt borta när det ska föreställa vara morgon?

Sedan inser jag att det inte är så mörkt som jag trodde. Utanför mitt lilla fönster, synen upp och ner där jag ligger i sängen, ser jag konturerna av tallarna och att himlen är en dov, blågrå färg. Inte nattsvart. Det tog bara en liten tid att upptäcka det.

På något vis nöjd av insikten om att gryningen nog finns där bakom tallarna mot det blå så somnar jag om, och när klockan ringer närmare tio vaknar jag med ordet ”peppar” ekande i huvudet. Då ser jag också att det har snöat under natten. Ingen sol, men ett grått ljus och när jag stigit upp och tänt alla ljusstakar, julkrubban, granen, tro, hopp och kärlek, får jag eld i spisen på andra försöket och där ute snöar det fortfarande aldrig så litet.

img_0083img_0084img_0101

dagbok

Den 1 februari

Jag längtade till februari. För mitt inre såg jag blå eftermiddagar, tulpanbuketter, sol. Planerna: att skriva och att äta vegetariskt.

Nu är det den 1 februari och jag kämpar med ord. De senaste dagarna har ångesten legat över mina axlar och jag försöker mota bort den, med vänner och teveserier, med ljusslingor och te. Jag försöker hitta rätt ord för den, för att fördriva den. När Rumpelstiltskin hör sitt namn förlorar han sin makt. När trollen dras ut i solen spricker de.

Men det är svårt, för ångest är något som undflyr orden. Den går inte att lokalisera i kroppen, slinker undan mina halvhjärtade försök att fånga den. Om jag ens orkar och ids försöka fånga den. Den där vardagsångesten, när inget egentligen är riktigt fel men något är inte riktigt rätt. När det blir svårt att sova, för då kan jag inte längre distrahera mig utan måste överlämna mig åt mig själv. När det blir svårt att stiga upp, för det finns ingen riktning för dagen. När det blir svårt att göra något, för det är motigt att ens börja.

Jag kämpar med att väga ord när jag talar med vänner om hur jag mår. Att inte framställa det värre än vad det är. Och samtidigt – att inte låtsas som inget. Men när orden inte täcker känslorna vet jag inte hur jag ska förmedla dem.

”Själsligt lågvatten”, sade min vän L idag då jag talade med honom i telefon. Det är väl de närmaste orden jag har. Så idag sitter jag på bryggan och väntar på att själens vattnet ska stiga. Det gör det förr eller senare. Troligen förr. Det är bara den 1 februari och än hinner jag med blå eftermiddagar och tulpaner och sol.

IMG_4856

Min själsstrand och tillika sommarstrand, här i vinterskrud.