Tag Archives: vinter

Epsilon-delta-bevis

En av de sista jullovsdagarna är det snöstorm när jag promenerar in till centrum och han är så stilig i svart kappa där vi träffas inne i köpcentret. Vi har känt varandra i dryga tio år. Han är den enda som har skrivit brev till mig på alviska och när han var i armén skickade jag honom godis. Att dansa med honom är så roligt att jag skrattar högt.

(Ibland vet jag inte om jag hellre skulle byta plats med honom eller med hans fästmö, men jag tänker på vilken tur de har som får vara ihop med varandra och vilken tur jag har som får vara vän med dem båda.)

Han bjuder mig på kaffe och årets första fastlagsbulle och vi sitter så länge vid kafébordet att värmeljuset brinner ut och den alltid lika glada kaféinnehavaren byter ut det.

Vi talar om hur vi har påbörjat vårt rockstjärnedödsår (27 år) men att Jesus dog först när han var 33. Vi vill inte räkna ut hur dyrt det är att bo på hyra men vet också hur mycket ett hus i Österbotten kostar. Vi berättar om våra planer för våren. Jag ska gå skrivkurser och vill hälsa på min vän i Sverige. Han ska gå en kurs i komplex analys, förklarar hur matematiken förändras när den matematiska basen breddas: naturliga tal till heltal till rationella tal till reella tal och nu senast komplexa tal. Någonstans kommer irrationella tal också in, men då hänger jag inte längre med. Medan han är humanistisk matematiker är jag en mycket o-matematisk humanist, och jag blir distraherad av den poetiska potentialen i begrepp som ”epsilon-delta-bevis” och ”gränsvärden”.

När vi slutligen måste bryta upp skjutsar han hem mig i den än mer tilltagande snöstormen. ”För att få umgås en liten stund till”, säger han när han släpper av mig och jag lovar, jag känner fysiskt hur det ilar till i bröstet av kärlek och värme och tacksamhet.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Januarimorgon

När jag vaknar för andra gången är det fortfarande becksvart ute. På gärdsgården brinner ännu lyktan jag tände kvällen innan. Klockan visar 08.05 och jag tänker: hur kan solen vara så här långt borta när det ska föreställa vara morgon?

Sedan inser jag att det inte är så mörkt som jag trodde. Utanför mitt lilla fönster, synen upp och ner där jag ligger i sängen, ser jag konturerna av tallarna och att himlen är en dov, blågrå färg. Inte nattsvart. Det tog bara en liten tid att upptäcka det.

På något vis nöjd av insikten om att gryningen nog finns där bakom tallarna mot det blå så somnar jag om, och när klockan ringer närmare tio vaknar jag med ordet ”peppar” ekande i huvudet. Då ser jag också att det har snöat under natten. Ingen sol, men ett grått ljus och när jag stigit upp och tänt alla ljusstakar, julkrubban, granen, tro, hopp och kärlek, får jag eld i spisen på andra försöket och där ute snöar det fortfarande aldrig så litet.

img_0083img_0084img_0101

1 kommentar

Filed under dagbok

Den 1 februari

Jag längtade till februari. För mitt inre såg jag blå eftermiddagar, tulpanbuketter, sol. Planerna: att skriva och att äta vegetariskt.

Nu är det den 1 februari och jag kämpar med ord. De senaste dagarna har ångesten legat över mina axlar och jag försöker mota bort den, med vänner och teveserier, med ljusslingor och te. Jag försöker hitta rätt ord för den, för att fördriva den. När Rumpelstiltskin hör sitt namn förlorar han sin makt. När trollen dras ut i solen spricker de.

Men det är svårt, för ångest är något som undflyr orden. Den går inte att lokalisera i kroppen, slinker undan mina halvhjärtade försök att fånga den. Om jag ens orkar och ids försöka fånga den. Den där vardagsångesten, när inget egentligen är riktigt fel men något är inte riktigt rätt. När det blir svårt att sova, för då kan jag inte längre distrahera mig utan måste överlämna mig åt mig själv. När det blir svårt att stiga upp, för det finns ingen riktning för dagen. När det blir svårt att göra något, för det är motigt att ens börja.

Jag kämpar med att väga ord när jag talar med vänner om hur jag mår. Att inte framställa det värre än vad det är. Och samtidigt – att inte låtsas som inget. Men när orden inte täcker känslorna vet jag inte hur jag ska förmedla dem.

”Själsligt lågvatten”, sade min vän L idag då jag talade med honom i telefon. Det är väl de närmaste orden jag har. Så idag sitter jag på bryggan och väntar på att själens vattnet ska stiga. Det gör det förr eller senare. Troligen förr. Det är bara den 1 februari och än hinner jag med blå eftermiddagar och tulpaner och sol.

IMG_4856

Min själsstrand och tillika sommarstrand, här i vinterskrud.

7 kommentarer

Filed under dagbok

Vintervila

Det är som att åka till ett dödsbo, där frånfället var väntat men kom lite hastigare än beräknat. Det mesta är undanplockat, uppordnat. Trädgårdsmöblerna står under tak, mattorna är ihoprullade. Skafferiet är nästintill tömt, men en burk snabbkaffe, lite honung och en oöppnad påse turkisk peppar har lämnats kvar. Spisen är inte avtorkad och någon har glömt en tekanna – fortfarande fylld med te – på den. Jag häller ut teet på backen, slänger tepåsarna i skogen.

Villor och sommarstugor under andra tider än somrar är märkliga. De är ändå inga dödsbon. De har bara gått i ide, ligger i träda. Vattnet stängs av i oktober, rangliga stänglar av prydnadshallon som ingen har klippt ner bär förmultnade löv likt tunga kjolar. Gräsmattan är lerig och stänker ner mina kängor. Det är isande kallt inne i stugorna, i garderoberna sover sommarklänningar och tunna tunikor.

Jag sätter mig i min lillstugo, drar ut lådor och öppnar bokskåpet. Där ligger cigarettpaketet, vars cigaretter jag räknade i somras en natt då jag inte kunde sova. (De var tre stycken.) I skåpet finns ett broderat dynvar som är ställföreträdande bordsduk och liten, liten flaska rom att spetsa sitt te med som jag tar den allra minsta klunk ur. Till sommaren kommer jag plocka fram dynvaret igen, placera flaskan i fönstret. Pynta med blommor och högar av biblioteksböcker. Vädra ut vinterluften, iskylan, öppna fönstren och se spetsgardinerna fladdra i vinddraget.

På bordet på bastuverandan står moffas kvarglömda kaffekopp. Jag låter den vara. Får se om den står där ännu i april, då vi sakta väcker villan ur sin vintersömn.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Denna hösten, ett liv

Jag försöker komma tillrätta med den här hösten, denna höst som numera är vinter och snart över. Jag försöker komma tillrätta med den här hösten, för att kunna få ett slut på den, släppa taget och gå vidare. Det har varit utmanande på många vis. Då jag försöker tänka vilka ord som har legat i luften denna höst är det följande: uppgivenhet. likgiltighet. sparlåga. väntan. uthärda. avstånd. smärta. Men också: tacksamhet. vila. acceptans. lugn. prioriteringar.

Jag har inte uppnått det stora mål som jag hade satt upp åt mig: att skriva klart gradun innan lucia. Det är inte mycket arbete kvar med den, ”några dagar, högst en vecka”, som min handledare sade, men just nu har jag inte en vecka. Kanske i ren tid, men inte i själsfrid och arbetsro. Med andra ord kommer jag låta gradun vila och ta upp den igen på andra sidan nyår för att färdigställa den. På sina sätt är jag besviken över att jag inte klarade av det jag hade tänkt, men å andra sidan vet jag att jag – trots att det inte alltid har verkat så – har jobbat hårt och kan vara nöjd över det jag har åstadkommit så här långt. Det gäller att försöka koncentrera sig på känslan av stolthet istället för misslyckande.

På samma sätt som många saker i livet har gått på sparlåga – sociala relationer, engagemang, entusiasm – så har också kreativiteten legat lågt denna höst. Trots att jag har gått en skrivkurs är det inte många rader poesi och prosa som har lämnat mitt huvud och mina händer. All skrivkraft har lagts på att producera tiotals sidor med akademisk text och dikten har därmed fått lida. Jag försöker att inte heller sörja detta, utan tänker som jag så många gånger tänkt under hösten: det är okej. Allt har sin tid och om det är svåra tider är det bara att vänta ut världen. Det blir bra igen, bara jag låter det.

Snart är hösten här i söder över. Snart packar jag min väska och sätter mig på tåget norrut. Jag önskar, drömmer om och hoppas på ett jullov med långa, sömntunga nätter, dagar av själsro och att kravlöst och okomplicerat kunna umgås med mina vänner. Samla kraft inför vårterminen, känna att jag står stadigt på jorden och att jag ska vilja och orka börja drömma igen, kasta mig ut i äventyr med en iver som jag har saknat.

Livet är ändå något så svindlande stort och jag vill leva vilt och vackert. Jag vill lysa som jag föreställer mig Edith Södergrans stjärnor: starka, klara och alltid utan skräck.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Februarisommar

Det är februari, en lördagskväll då de få vännerna jag har i Staden alla är upptagna på annat håll. Där ute har vintern tagit ett snopet adjö utan att ens ha hälsat på ordentligt. Nu råder snålblåst och ett grådaskigt mörker som med lite tur orkar ljusna upp kring eftermiddagen innan det suckar och åter vänder ryggen åt oss.

Jag bryr mig inte.

Tulpaner

Jag lyssnar på Veronica Maggio och lackar naglarna i samma nyans som tulpanbuketten på köksbordet är. Jag tänker på hur tulpaner ser så bedrägligt aptitliga ut. Det doftar nybakt bröd i lägenheten och jag planerar morgondagen. ”Jag ska ligga på soffan och läsa Hjalmar Söderberg. Sen ska jag promenera in till stan för att dricka kaffe latte på det nyöppnade kaféet och handla hasselnötsmjölk och croissanter på vägen hem och låtsas att jag har en stor blogg som är pastellfärgad.”

I mitt hjärta är det sommar.

Jag dansar runt i köket och viftar med händerna för att låta nagellacket torka, tänker tillbaka på juni juli augusti. Alla kvällar på dansgolvet. Svetten som klibbar på ryggen, hur jag stryker pannluggen bakåt och med flit har varit ovarsam med kajalen, eftersom jag vet att den kommer smetas ut oavsett. Tung bas som fortplantar sig genom converse-beklädda fötter och ett virrvarr av hår. Svala isbitar i munnen och vänners läppar mot min kind då vi står ute för att röka och ta luft.

Om två helger ska jag resa norrut och har ingått ett avtal med en likasinnad. Vi ska ut och dansa som om det vore sommar i våra hjärtan. Då gör det inget att det inte är sommar ute riktigt än.

P.S. Det har gått ett år sedan jag började skriva här. Tack alla ni som har läst och som fortsätter läsa! ♥

4 kommentarer

Filed under dagbok

Januariböcker

Jag blev inspirerad av Stephs inlägg om januariböcker, och tänker för mitt eget höga nöjes skull också lista de böcker som jag har hunnit läsa så här långt under detta år. Thailandsresan gav förstås en extra möjlighet till läsning, eftersom semesterresor för min del oftast innefattar mycket läsning, i solstolar, i skuggan.

1. Den krympande hustrun av Andrew Kaufman. En vän lånade mig boken som är en tunn sak på dryga hundra sidor. Handlar om en bankrånare som istället för pengar stjäl något av personligt värde från sina offer. Efter rånet visar det sig att huvudpersonens hustru börjar krympa. En nätt liten historia i all sin absurditet!

2. Vattenänglar av Mons Kallentoft. Deckare hör hemma på semestrar. Kallentoft har en speciell stil, väldigt poetisk för att vara kriminalförfattare, men hans böcker är nog läsvärda. De är dock ingenting mot böckerna av kriminalförfattaren Karin Fossum.

3. Döden skall du tåla av Karin Fossum. På tal om bra deckare. Kommissarie Konrad Sejer och hans kollega Jacob Skarre är mitt favoritpolispar genom tiderna. Karin Fossum kommer karaktärerna in på djupet, undersöker psykets vinklar och vrår, och denna bok är inget undantag från hennes fenomenala talang.

4. Sirila gentlemän sökes av Karin Brunk Holmqvist. Rätt söt om än lite alldaglig historia om de två tanterna Alma och Margit som bestämmer sig för att lägga ut en kontaktannons. Mycket blommor, kaffedrickande och små promenader. Gullig i all sin enkelhet.

5. När änglar dör av Andreas Roman. Jag lånade även denna av en vän och det är en av de bästa böckerna jag någonsin läst! Det här är historien berättad av Isamael, även känd som Satan, om hur allting egentligen gick till. Om hur Isamael och Iahvé skapade Jord, om hur änglarna med Lucifer i spetsen gjorde revolt, om hur människan gick mot sin undergång och Isamael och Iahvé bestämde sig för att med hjälp av Jesus en gång för alla se om skapelsen kunde räddas eller inte. Underbara karaktärsbeskrivningar, sanslöst fina vändningar i välkända historier och en överväldigande känsla av att det egentligen är så här det har gått till. Jag behöver denna bok i min bokhylla så fort som möjligt. Det behöver du också.

6. Kulla-Gullas myrtenkrona av Martha Sandwall-Bergström. Ungdomsklassiker och sista delen i Kulla-Gulla-serien som jag faktiskt aldrig tidigare har läst. Passade bra på soffan en måndagseftermiddag, men knappast läser jag de tidigare delarna.

Vad är det bästa eller sämsta ni har läst hittills i år?

7 kommentarer

Filed under dagbok

Vardagslivets lov

Vaknar åtta trettio och det är mörkt och kallt. Jag har sovit med yllesockor och drar på mig en stickad tröja innan jag gör frukost åt mig. Det blir en smoothie på banan och sojachokladmjölk, samt rostade scones från i förrgår, med smör och ost. Jag sitter framför datorn och pratar med min vän J. Kvällen innan såg jag det andra avsnittet av den nya Sherlock-säsongen, och det är fint (och behövligt) att ha J att ventilera allt med, för det finns mycket jag har att säga om den serien. Det mesta är variationer på ”briljant”, ”fantastiskt” och ”fenomenalt”.

Strax efter tio drar jag på mig näbbstövlarna och cyklar iväg till universitetet. Jag har en ny cykel, en gammalrosa Monark och det är en fröjd att ha en välfungerande cykel. Det är inte en lika stor fröjd att inse att -15 grader faktiskt kräver utebyxor, vilket jag inte har, men dumt huvud får kroppen lida, som det heter, och jag vet bättre tills imorgon. I universitetets bibliotek är det fel på värmesystemet, så folk går omkring med ytterkläderna på och jag står länge och talar med en bekant i stor röd, dunjacka innan jag slår mig ner framför en dator för att påta med saker som FPA-bilagor och tågbiljettsersättningar, för att sedan förflytta mig till läshörnan där jag läser en analyserande reflektion av Jane Austens ”Northanger Abbey”.

Halv ett har vi bestämt lunchträff, och det blir en lång lunch. Vi är alla fyra på plats och jag skrattar så jag gråter. Vi funderar över vem i sällskapet som är den vuxnaste och ingen håller mig som ett alternativ för den titeln. Däremot är de andra rätt överens om att jag skulle platsa som den barnsligaste av oss. Detta bevisas då jag försöker övertala de andra att jag ska få slänga pepparkorn på dem. Såpass vuxen är jag ändå att jag respekterar deras ”nej” och förstår att behärska mina impulser.

Då vi sent om sider bryter upp cyklar jag hem igen för ”ettmeddaskaffi”. Mera yllesockor och varma tröjor och kaffe med grädde, så slänger jag mig ner i soffan för att läsa ”Kulla-Gullas myrtenkrona”. Jag har aldrig tagit del av Kulla-Gulla-serien förut, men förstår att den har varit och fortfarande är älskad. Kanske fäller jag en liten tår medan jag läser, för jag är känslig och en obotlig litterär romantiker till min natur. Dessutom påminner mig boken om Anne på Grönkulla, min sommarbok som jag älskar högt och förknippar med skira björklövverk och varma villaverandor.

Då boken är slut och kaffet likaså sedan länge värmer jag tomatsoppa för tredje dagen i rad. Som studerande är det bara att acceptera att ens middagar ofta blir ensidiga. Det har börjat skymma utanför fönstret och jag tänder bordslampan. Jag har nya gardiner och en blåvitrandig löpare på matbordet. Så här sitter jag nu, medan jag äter min tomatsoppa och lyssnar på soundtrack till brittiska dramaserier. Tänker att jag senare ska laga mango sticky rice åt mig, för jag har köpt både mango och kokosmjölk, och är ivrig över att se det tredje och sista avsnittet av Sherlock ikväll. Dagen börjar lugna ner sig, långsamheten lägger sig, kvällen får snart ta över. Imorgon är en ny dag, då jag återigen får träffa mina vänner, cykla på min nya cykel och läsa nya böcker.

Tänk att jag kan leva så här. I alla fall idag, i alla fall just nu.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Vintervidder

Foto0174Foto0183Foto0184_001

Den sista dagen på de norra vidderna begav jag mig ut för att fånga solen. Det var så kallt och så vackert att jag tappade både andan och känseln i fingrarna. Då jag gick genom byn tänkte jag:

Det är här mitt hjärta hör hemma.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Sol

Imorgon går solen upp klockan 09.06.

Imorgon går solen ned klockan 15.31.

Morgondagens längd: 6 timmar och 25 minuter.

Under årets kortaste dag, fredagen den 20 december, är dagens längd 5 timmar och 43 minuter i Åbo. Jag kommer befinna mig i min hemstad den dagen. Dagens längd: 4 timmar 40 minuter.

Jag kan inte bestämma mig för om det är mera spännande eller skrämmande.

P.S. Exakt ett halvt år senare går solen upp i min hemstad klockan 03.23 och stannar sedan uppe i 20 timmar och 22 minuter. För Åbo gäller då soluppgång en minut över fyra om morgonen och en dag på 19 timmar och 2 minuter. ”Vi betalar för våra ljusa sommarnätter med mörka vinterdagar”, förklarade jag åt en bekant en gång. ”Men jag har kommit att tycka om även de mörka vinterdagarna, så det är ett pris jag inte sörjer över att betala.”

2 kommentarer

Filed under dagbok