Monthly Archives: april 2015

Någon slags frid

Jag kan inte lägga fingret på vad som är fel. Det är ingen enskild känsla, ingen konkret händelse. Det är som om världen har förskjutits några grader åt höger. Den skaver. Jag snubblar in i saker för att djupseendet inte fungerar som det ska, jag glömmer vad jag ska göra då jag fryser. Barriärerna är nere, det främmande sipprar in. Jag har ont i magen ett dygn i sträck och vågar inte äta.

Så jag gör som jag brukar. Inte för att det är det bästa sättet att hantera en vriden värld på, men för att det är det enda sättet jag har krafter till. Att sköta om en opasslig själ kräver resurser som jag inte har när skevheten smyger sig på. Jag drar mig tillbaka, flyr till teveserier och tekoppar och whisky. Talar inte i telefon, lyssnar på death metal då jag måste till butiken för att klara av att röra mig i folkmassorna. Väljer vad jag visar upp av mig då jag måste interagera med människor.

Så jag gör som jag brukar. Väntar ut det. Förr eller senare kommer världen vridas rätt igen, eller så lär jag mig hantera den nya vinkeln, jag är inte säker. Förr eller senare, tänker jag och kokar en till kopp te. Det är okej, tänker jag och ser på ytterligare ett avsnitt Supernatural.

Det är någonstans där det händer. Vid kanten av en stor sjö, mjukt ljus över grusväg. Ljusa blickar, en luftad tanke, ett avslut. En början på något nytt. Så kör de iväg.

Och jag, jag förnimmer någon slags frid. Inser att jag är hungrig och funderar på havregrynsgröt med blåbär. Förr eller senare, tänker jag. Det är kanske här det vänder.

1 kommentar

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 24 – Hjärter tre

Det högsta kortet
bland alla spader fyror
ruter nior
klöver ess
är hjärter tre.

Jag såg en gång
två män, en kvinna
dansa i blått ljus
med blänkande vita tänder.

Bara de tre tillsammans.

Kanske någon av dem hade rött läppstift.
En av dem hade rödrutig skjorta.
Ingen hade rött hår.

Dagens prompt var att dra ett kort: ett vanligt spelkort, ett Uno-kort, ett tarotkort, ett Cards Against Humanity-kort eller någon annan slags kortlek, och att utgående från det kortet skriva oavbrutet i fem minuter. Sedan skulle flödestexten bearbetas till en dikt.

Jag drog ruter tre, men på något vis fick jag det till hjärter tre i huvudet.
Så jag skrev om hjärter tre.

P.S. Tack och lov för internets oändlighet med bland annat hemsidor för kortblandning och -dragning, då jag själv inte har en komplett kortpacke.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Aprillyrik dag 23 – Cirkus

Det står en cirkus på min bakgård.

En akrobat dansar limbo
under parkerade bilar,
en annan på höga styltor
– han kliver över telefontrådar.

Det doftar smör och brända mandlar.

En natt tyckte jag mig höra
vajrar som brast,
tältduk som slog i stormen
men nästa morgon
hade vinden mojnat,
det rödgröna tältet
stadigt förankrat.

Igår knackade direktören på,
bjöd på spunnet socker
som kompensation för olägenheten
hans förrymda gris orsakat.

Jag sade
att jag inte sett någon gris.

”Det är en mycket klyftig gris”,
sade han.

Från mitt fönster ser jag
hästar
kameler
elva vita hundar
en elefant som går lös.

En jonglör i randig kostym
har övergått till sidennäsdukar
efter olyckan.

Jag kom på trollkarlen
som kysste lindansaren
i mitt vedskjul
och lovade att inget säga.

Imorse hittade jag
en blåspräcklig gris i badrummet.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist

Vet ni, jag är trött på att vara feminist.

Eller nej, det är inte riktigt sant. Vad jag menar är: jag är trött på att tvingas vara feminist. Jag är trött på att den feministiska kampen behövs. Jag är trött på att behöva läsa och höra om fruktansvärda händelser, på att bemöta idioti och på att tvingas bevisa att jag och andra som på något vis är utsatta har en rättighet att existera i oss själva.

Därför drog jag mig för att skriva det här inlägget. Jag blev ledsen och uppgiven vid blotta tanken, drog mig undan till en lättare värld av teveserier och kladdkakor och förstående vänner, istället för sexistiska kommentarer i Facebookflödet och utsikten av en regering som kan komma att göra världen svårare för minoriteter av olika slag.

För vad får jag höra som motargument till feminismen?

Att vi redan är så jämställda. Att feminismen drar jämställdheten för långt (ser ni paradoxen i det?). Att feminism är bara manshat. Att vi feminister hakar upp oss på alltför små – och framför allt fel – saker. Att feminismen vill utrota kön och alla bara ska vara ”hen”.

Jag skulle inte orka bemöta det just nu. Skulle inte vilja.

Men jag måste göra det ändå. Måste fortsätta kämpa, prata, svära, härja och skriva. För att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar. För att män inte ska känna att de måste leva upp till ett skadligt machoideal. För att homo ännu används som ett skällsord. För att de som varken är kvinnor eller män fortfarande tvingas välja endera alternativet.

Jag lånar orden från en tumblr-bloggare:

”I need feminism because –

A man in a room full of women is ecstatic.
A woman in a room full of men is terrified.”

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

Vi kan inte alltid lyckas, och det är som det ska vara.

Mina drömmars kvinna är svarthårig och bär krona. Hon heter Veronica Varlow.

I natt träffade jag henne på en stor utomhusmarknad. Det är vackert väder. Hon står bakom mig i kön till kassan, mitt sällskap ska köpa en massa askar och tyll och guld. När jag hjälper att packa inköpen vänder sig Veronica till mig och frågar om jag njutit av marknaden. Jag drar lite besvärat i min svarta, slinkiga klänning som hela tiden hotar att glida ner på grund av avsaknaden av axelband. Jag har en tiara i handen. Med drömmars logik sitter den ibland i mitt hår och ibland är den två – växlande mellan min första tiara någonsin, en nätt liten sak i silver, och min nyaste tiara, en intrikat prydnad i brons och pärlor. Just nu är den en stor, glittrande skapelse av endast glaspärlor som fångar ljuset på ett underbart sätt.

Jag svarar att jag tyvärr inte har uppskattat marknaden så mycket som jag hade hoppats, trots att jag har gjort mitt bästa med klänning och tiara.

Veronica ler mot mig. ”Det är okej”, säger hon medan hon packar ihop sina inköp med sitt sällskap, en okänd dam lika strålande betagande som hon själv. ”Om du har försökt, om du har planerat och ansträngt dig, men ändå misslyckas, så är det helt okej. Vi kan inte alltid lyckas, och det är som det ska vara. Vi får bara inte ge upp, utan försöka igen nästa gång.”

När vi ska skiljas åt kramar hon alla i mitt sällskap, mig till allra sist. Så kysser hon mig med smala, rödmålade läppar. Hon kysser mig länge och ömt och det är inte helt oväntat, men inte heller något som jag hade kunnat kräva. Det är en välsignelse, och medan vi kysser varandra tänker jag på resor och solljus.

DSC05124

2 kommentarer

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 17 – namnlös III

Det behöver inte vara förbjudet
bara för att du tvekar.
Det behöver inte vara närhet
bara för att du andas.

Det behöver inte vara slutet
bara för att det ekar.
Det behöver inte vara blodsed
bara för att det blandas.

Det behöver inte vara skamligt
bara för att du ljuger.
Det behöver inte vara brutet
bara för att du lider.

Det behöver inte vara vänskap
bara för att det duger.
Det behöver inte vara thinner
bara för att det svider.

Det behöver inte vara tårar
bara för att det rinner.
Det behöver inte vara kärlek
bara för att det brinner.

I februari var jag på en hemmafest i Helsingfors. Då jag var på väg därifrån skrev jag upp två rader i min anteckningsbok. De har sedan dess väntat på att bli använda och nu fick jag äntligen sätta dem i omlopp, i form av diktens sista strof.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Aprillyrik dag 13 – Löpeld

Spruckna rötter
spruckna läppar
majsfält, guld.
Smärtsamt blå himlar
XXXXXvänder ögonen neråt.

Röda grusvägar
under vita tygskor
XXXXX(de kommer aldrig
XXXXXbli rena igen.)

Alltid andfådda, varma.
Dåsigheten bryter ner barriärer.
Fingrarna kladdiga av jordnötssmör,
kaffe så djävulskt starkt
att det fräter genom plåtmuggen.

Det doftar skarpt: bensin, hetta, gräsbrand.

Horisonten kommer aldrig närmare,
trycker sig mot marken mil och åter mil bort.
En bil skramlar förbi,
stora dammoln dröjer kvar.
XXXXXMarodörer, mordbrännare,
XXXXXlaglös, löpeld.

En gång vitmålade verandor.
Sneda solstrålar
på svedda kinder –
det finns ingen lindring,
inget vatten, ingen vind.

Hjärtslagen dunkar i öronen,
klockan över halva urtavlan
XXXXXdet borde bli skymning
XXXXXmen allt är fortfarande
XXXXXXXXXXlika klibbigt
XXXXXXXXXXlika ljust.

 

Dagens prompt: att mycket detaljerat beskriva en favorit av något slag, antingen i prosatext eller i punktform, för att sedan omvandla den texten till dikt genom att stryka onödiga ord samt göra nya radbrytningar.

Jag kan aldrig få nog av fiktiva värmeböljor, brännande sydstatslandskap och doften av bensin.

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

4. Vad jag tänkte om feminismen innan jag insåg att jag själv var en del av den

Hej på er och välkomna till det fjärde inlägget av tio om feminism! Den här gången går vi lite bakåt i tiden, till den mörka tiden innan feministisk medvetenhet. Jag funderar kring följande:

Vad tänkte jag om feminismen innan jag insåg att jag själv var en del av den?

Då jag var yngre (håh, vad jag känner mig gammal) hade jag inte tillgång till en feministisk diskussion på samma sätt som jag har idag. Jag läste inte bloggar (det fanns inte bloggar…), feminism togs inte upp som en del av min skolgång, det skrevs inte uttalat feministiska kolumner i dagstidningar – eller så gjordes det, men jag förstod det inte.

Det här gjorde att jag egentligen inte visste, och därmed inte tänkte, så mycket om feminismen innan jag insåg att jag själv var en del av den. På sina sätt tycker jag det är synd att jag inte blev introducerad till feminismen långt tidigare. Å andra sidan kan jag ju inte göra något åt det såhär i efterhand. Detta sena närmande av feminismen har också inneburit att jag inte har haft några enorma fördomar mot feminismen och feminister – litegrann som att jag var rätt gammal innan jag förstod att det finns fler sexuella läggningar än heterosexualitet. Det är förstås tråkigt på sina sätt att jag inte fick kunskap om hela regnbågen redan från början. Samtidigt var jag såpass förståndig då jag sent omsider fick höra om först homosexualitet, senare bisexualitet, asexualitet*, pansexualitet och andra sexualiteter, att jag tog jag dem som de självklarheter de är.

Visst har jag haft mina mindre briljanta stunder, speciellt i början av mitt feministiska uppvaknande. (Nog är det tur att jag blir klokare och mer upplyst med tiden.) Jag föll i de fällor som jag antar att många gör, innan de kommer på bättre tankar, och ställde feminismen frågor som:

– Varför tjatas det om att raka benen eller inte, finns det inte viktigare frågor att koncentrera sig på?
(Svar: För att kvinnors kroppsbehårings vara eller icke-vara bara är ytterligare ett konkret tecken på hur patriarkatet visar att kvinnors kroppar inte är deras egna utan ska tuktas enligt patriarkatets regler. Alla frågor, även de som kan tyckas små och obetydliga, hänger ihop med patriarkala strukturer och är därmed också viktiga.)

Men inte kan feministerna prata om ”alla män” och dra dem över en kam, det är diskriminerande!
(Svar: Jo, det går att tala om ”alla män” i betydelsen ”män som (förtryckande) grupp”. Det är inte diskriminerande på samma sätt som att tala om till exempel ”alla invandrare” eller ”alla homosexuella”, eftersom män tillhör den privilegierade gruppen ”män”, medan grupperna ”invandrare” och ”homosexuella” inte är privilegierade grupper.)

Varför läggs det så stor vikt vid kön, det spelar väl inte någon roll?
(Svar: I den bästa av världar skulle det inte spela någon roll. Nu lever vi tyvärr inte i den bästa av världar, och då spelar det stor roll. Tills vi når en bättre värld där könen inte gör någon skillnad, och för att nå den världen så måste vi, ironiskt nog, alltid beakta kön, eftersom det manliga annars fortsättningsvis kommer förbli normen.)

– Vadå trans, alla människor måste ju vara kvinna eller man?
(Svar: Nej, kära lilla dåtida jag. Människor kan vara kvinnor eller män eller både och eller ingendera eller något mitt emellan eller något bortom. Eller något helt annat. Kön är inte endast biologiskt, kön är inte något statiskt; det är något som skapas, omskapas och förändras under livets gång och är mycket mer komplext och förunderligt än bara de två alternativen ”kvinna” och ”man”.)

Vad trodde ni om feminism, innan ni insåg att ni var en del av den?

*Jag är alltid osäker på om jag ska räkna asexualitet till sexuella läggningar, eftersom det ju innebär en avsaknad av sexualitet/sexuellt intresse. Nu fick det komma med i samma kategori av praktiska skäl.

3 kommentarer

Filed under okategoriserat

Aprillyrik dag 11 – Betongtillverkning

Betongtillverkning sker
i stora drag
genom att blanda murbruk och vatten
med grus och makadam
För att få fram
”vissa önskade egenskaper”
tillsätts kemiska medel

Till en kubikmeter betong
behövs
två ton ballast
180 liter vatten
350 kilo murbruk
1 kilo betongtillsats
samt 7 liter eldningsolja

(Betong i tunnelväggar och vägar
innehåller ofta mycket fukt
och blir livsfarligt i en brandsituation.
När det absorberade vattnet
når kokpunkten
spricker betongen med
oerhörd kraft.

(Tänk det.
Betong som krackelerar
med
oerhörd
kraft.))

Se till att transportera
betongen i en roterande behållare
så den inte stelnar

Sedan –

gjut fast honom i ett betongblock
antingen bara fötterna
eller hela kroppen,
helt enligt egna preferenser
och tillgång till utrustning

dumpa honom i fiskehamnen
vid en väl vald tidpunkt
då alla ser

 

Ingen kommer stoppa dig.

 

Jag funderade här om dagen kring att skriva samma sak om och om igenLostmord kommenterade inlägget med att jag, ifall jag vill variera mig, kan ”skriva ett inlägg om Turkmenistan eller betongtillverkning”. Må så ske.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Att skriva samma sak om och om igen

Ibland känns det som om jag skriver om samma sak om och om igen.

Jag skriver om feminism och teveserier. Jag skriver om andetag och om nyckelben under tunn hud. Om tonårspojkars kärlek till varandra, om converse och asfalt och rök. Om rött läppstift och whisky och svarta hattar.

Någon gång har jag tänkt på att göra som Sandra Beijer och förbjuda ord, vägra skriva vissa bokstavskombinationer. Men det går inte.

Veronica Varlow förlorade sitt hus i en eldsvåda. I sin blogg skriver hon om att känna skam inför att återkommande teman:

I feel that way every time I write about the fire.  I feel like people will think – why isn’t she over it yet?

I’ll never be over it.”

Det är kanske så det är. Jag är inte över det än. Kanske kommer jag aldrig över vissa saker, i den betydelsen att de för alltid kommer vara en del av mig, av min historia och min tankevärld. Obekvämheten i min egen kropp, som konkretiseras i ett par rosa byxor i högstadiet. Den oerhörda svärtan i att bli utnyttjad och manipulerad av en äldre man som jävlarimig borde ha vetat bättre – men också, senare: en annan man i grön huvtröja som tittade rakt på mig och såg något värdefullt. Den eviga kampen i att försöka förstå och hantera stormande känslor i en värld där tårar kan vara något obekvämt.

Jag är inte klar med feminism och rött läppstift. Jag är inte färdig med känslan av converse mot asfalt, den svarttuschade blicken mellan två unga, den stickande smaken av för billig whisky.

”Döda inte dina älsklingar”, skriver Beijer. ”Använd dem om och om igen om det gör att språket flyter enklare. Rödvinshångla passionerat med varenda stavelse som ligger dig närmare om hjärtat. Det viktigaste är att vi skriver.”

Och det är väl det. Det viktigaste är att vi skriver. Och om vad?

VeVa träffade en författare, som inte skulle skriva ännu en bok om sin mor. Så hon skrev en bok om att ensam vandra 1600 kilometer – och om sin mor.

”The last bits of advice Cheryl [Strayed] gave to me were:
Write what you’re obsessed with.  Write the truth.  And write like a motherfucker.”

Så jag fortsätter skriva om dem. Det handlar om att skriva samma sak om och om igen, och vad mer –

Det handlar om att skriva samma sak om och om igen
och om att tillåta sig det.

11 kommentarer

Filed under dagbok