Tag Archives: tonår

Kumlinge

Plötsligt kommer Åland på tal, och jag översköljs av de fragmentariska minnesbilder jag har från nians klassresa till Kumlinge, hösten 2005.

Vi åkte en himla massa buss hela tiden. Vi ropade de få gångerna vi såg fler än en bil på samma gång.

När min vän Kata och jag slog upp dörren till vårt rum på gästhemmet skrek vi i högan sky. Jag för de fruktansvärda sjuttiotalstapeterna i stormönstrade, mossgröna och orange blommor. Hon för att jag skrek.

Vi lyssnade på The Ark, på ”Disease” och på ”The Most Radical Thing To Do”:

”And if there is disease in you
I want to have that disease too
‘cause I want everything
that is inside you”

och

”I could fuck anyone
every girl, every boy
et least one in every town
that’s to say the least”

(och redan där, då, var det något med de raderna som talade till min lilla inte-ännu-medvetet-queera själ)

Vi besökte en skola som hade en fotbollsplan i rött grus –  eller var det gräs? det var nog gräs –  och den enda som pratade med oss var en pojke som hette Dennis. Han hade långt hår och bandana och var precis i min femtonåriga hårdrockssmak. Jag lade till honom på MSN och vi chattade ett tag efter klassresan. Han var aldrig så intressant som jag hade trott och hoppats på.

En kväll simmade vi, det var ett mjukt gult sken över världen, och det fanns en flotte – eller var det en roddbåt? – och jag minns inte att det fanns någon vuxen i närheten.

Under ett besök till en musikstudio ville ingen gå in, för vi satt alla på rad på en stenmur och masserade varandra. Trubaduren och tillika ägaren till studion kom till gästhemmet en kväll och spelade för oss. Två, tre av klassens pojkar köpte hans skiva på skoj.

En kylig och klar natt låg vi på vägen och såg upp mot stjärnorna. Det kom ju aldrig några bilar. På vägen tillbaka mot gästhemmet lade pojken jag var kär i armen om mina axlar, när han såg att jag frös, och jag vågade knappt andas av närheten och doften från honom.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Alla mina tonårspojkar

”För att inte dricka whisky, skriver du ofta om whisky”, sade en vän en gång. (Det var innan jag började dricka whisky).

För att inte vara tonårspojke, skriver jag ofta om tonårspojkar också. Ibland får de en egen text. Ibland skymtar de fram bland allt annat.

Här är några av alla mina tonårspojkar.

1. Bästa vän
2. Ögonblick i maj
3. Onåbara
4. Den påtagliga kärleken
5. Oktoberbarn

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Bästa vän

Det driver in ett doftmoln av energidryck i butiken, och strax efter följer fyra unga tonårspojkar. De är alla olika i längd och storlek, men hör tydligt ihop i klädseln – långa shorts, svarta t-skjortor med tryck, keps.

De förhör sig om priset på godis och dividerar med varandra och sina finanser. En pojke har inga pengar alls. En annan, han med energidrycksflaskan i handen, gräver fram 25 cent ur fickan, det räcker ingenstans. Den längsta pojken är den enda med en välfylld plånbok.

”Kom igen”, säger den sista pojken, rösten är låg och mjuk, han ställer sig närmare pojken med pengarna och sänker blicken. Så tittar han upp igen, långa ögonfransar, möter blicken på den längre: ”Jag är ju din bästa vän.”

Det skiljer femton centimeter mellan pojkarna, i längd, i hur nära deras ansikten är varandra. De har likadana kepsar, röda. Så ler den längre pojken.

”Nå, du är ju faktiskt min bästa vän”, säger han och lägger två slantar på disken, väljer ut två polkastänger, och ger den ena till sin bästa vän.

Pojkarna går ut, samma slängiga gångstil och till lika delar spelad och självklar nonchalans. Kvar dröjer den söta lukten av energidryck.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Ögonblick i maj

Under en av de sista vändorna jag cyklar till universitetet har jag en blomkruka i cykelkorgen. Framför mig ramlar en man med sin cykel. Jag stannar och frågar på två språk om han är okej. Jovisst är han det, förklarar han. Det var kedjan han använder som cykellås som råkade komma in i hjulet och orsaka fallet.

Tack for asking, en osaa ruottia, svarar han lite sluddrande, luktar dagsgammal sprit. Han kanske inte osaa ruottia men vår ordväxling sker ändå på imponerande tre språk. Långsamt tar han upp på cykeln igen. Jag önskar honom en säker fortsatt resa. Samoin, svarar han och om jag var en sådan som bad, så skulle han finnas i mina böner ikväll.

Väl framme vid universiteten lämnar jag blomkrukan i en blomlåda i ämnets korridor. Som en konkret påminnelse om att jag har varit här. Som ett tyst tack för allt jag har fått.

Jag har tänkt fråga ut dig på kaffe så många gånger! utbrister hon när vi i hastigheten ses, som vi alltid gör. Jag också, tänker jag. Men om vi under de fem år vi har bott i samma stad, rört oss i samma korridorer, ätit lunch i samma studentrestaurang, inte fått till stånd en kaffedejt kanske det inte heller är meningen.

Det är meningen att vi ska träffas i hastigheten, i vimlet. Vi hyser båda en sådan välvilja mot den andra, men vi är helt enkelt inte meningen.

Att sitta och läsa en bok utomhus – på ett kafé, vid en åstrand – handlar bara delvis om att läsa en bok. Det handlar också om att andra ska se att man läser en bok. Att man läser just den boken. Jag har frågat ut någon på kaffe. Vi har bott i samma stad i fem år och först nu är det meningen att vi ska träffas.

Vi sitter med våra böcker på bordet mellan oss. Mest för att visa varandra. Alla de andra runtom, de som också ser – de spelar ingen roll. Just nu är det vi som spelar roll.

En fredagsmorgon har jag hjärtklappning av sömnbrist. Kvällen innan: cider, portvin, whisky, absint. Under natten vaknar jag flera gånger, desorienterad och alldeles för varm. Jag tänker att det bara är att bita ihop. Det är bara att packa porslin och kläder. Köpa fler flyttlådor. Dammsuga och skura badrummet för att göra det lättare för själen. Bakom svidande ögon och kalla händer finns ändå något slags njutning. Ett masochistiskt nöje i att känna efterverkningarna av ett liv.

Utanför köpcentret står ett gäng tonåringar. De är på väg att skiljas åt men vill inte riktigt, inte riktigt än. En pojke är huvudet längre än jag och klädd helt i nitar och tygmärken. Grov ring i näsan. Jag är inte säker på att hans byxor någonsin har varit byxor. De kanske alltid har varit med grov tråd ihopsydda tyglappar. På ryggen har han ett gitarrfodral, under ena armen en rullbräda.

Utan att tveka tar han en annan pojke, en mindre och med färre nitar, i hand. Tillsammans går de därifrån. Hejdårop åt resten av gruppen. Återigen den där känslan, någon slags kärlek till mina medmänniskor i allmänhet och till tonårspojkar i synnerhet.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 29 – Sockerminnen

Jag minns en högstadiefest
en födelsedagsfest
klassens alla flickor.

Jag minns mörkret
filmen som flimrar
jag låg på golvet
huvudet i hennes famn.

Jag minns hennes fingrar
mot mina godisklibbiga läppar
små rörelser
lätta fingertoppar.

Jag minns hur jag
knappt vågade andas
om jag rörde mig
kanske hon skulle sluta
hon fick inte sluta.

Jag minns ruset av socker
av värmen och närhet
känslan av något nytt
bara delvis förbjudet.

Jag minns att jag
länge efteråt
tänkte på henne
något slags längtan
jag hade ännu inga ord.

Saker jag kom undan med
som tonårsflicka.

Dagens prompt var att skriva en dikt baserad på detaljerade minnen.

6 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Det som finns kvar tio år senare

Det är tio år och en månad sedan jag för första gången träffade lajvare i lajvsammanhang. Tio år och en månad sedan jag för första gången träffade min älva, som till min oändliga lycka har funnits vid min sida ända sedan dess, ibland närmre, ibland längre bort, men alltid alltid där.

Jag läser gamla inlägg i mörka hörn av internet, tankar från 15-åringen som var jag, 16-åringen som var jag. All denna ångest, all denna känsla av att vara onormal – var den faktiskt där, var den faktiskt så stark? Men jag kan inte avfärda mitt dåtida jags erfarenheter och känslor, det är inte rättvist. Det var så svårt, det var så tungt som jag upplevde det. (Jag vet att det fanns fina stunder, vidunderliga tider – världen har aldrig glittrat så som under de där åren. Men jag skrev inte lika ofta om det storslagna, lysande, befriade som om det mörka, panikartade, ångestfyllda.)

Idag när jag läser, så känner jag inte igen mig. Jag kan inte ens känna igen min egen röst i orden. Tio år senare, älskade lilla dåtida jag – det blev så mycket bättre. Jag är så mycket starkare och säkrare, och de som gjorde dig så ont kommer aldrig att nå dig igen.

Det som jag med facit på hand fascineras över är den queerhet som skymtar bakom orden redan då. En visshet om att jag inte passade in i den komplexa och samtidigt strikta heteronorm som fanns, ord som är lite skeva, meningar som avslutas med tre punkter för att visa att tankarna leder annanstans. Men jag hade inte orden då, kunde inte förklara och berätta mig själv. Skrev med vit penna på vitt papper för att ingen skulle se, i hopp om att någon skulle se – och förstå.

Vissa kvällar har jag svårt att somna på grund av den kärleken till mina vänner som brinner häftigt i mig. (Varje dag försöker jag visa mina vänner att jag älskar dem. Varje dag visar de att de älskar mig. Genom brev, genom meddelanden, genom chattar på Facebook, delade länkar, telefonsamtal. Hur fattigt vore inte mitt liv utan Facebook? Hur lätt är det inte att stämma träff, planera resor, boka biljetter, skicka en video och säga: ”Den här fick mig att tänka på dig”?)

För jag tänker på dem, jag tänker på er, alltid alltid.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Onåbara

Två tonårspojkar stiger på den redan fulla bussen. Den ena sätter sig i trappan vid den bakre dörren. Han har knäkorta jeansshorts och en grå tröja med smutsiga armbågar. Ljus pannlugg lite för lång, stora händer — mer vuxna än resten av honom — som drar genom håret. Hans vän, med sliten keps och axelväska, står kvar i gången tills den blonda vinkar honom till sig, flyttar sig så att de båda ryms på översta trappsteget. Så smala över axlarna att de nätt och jämt nuddar varandra, men ändå — konstant kroppskontakt.

Jag älskar dem, plötsligt och vilt och obefogat, speciellt den blonda — brunbrända, nakna smalben med ljusa hårstrån, ett blekt ärr, ansiktet fortfarande runt av barndom med med huvudet högt hållet, som den odödliga tonåring han är — oövervinnlig, onåbar, lockande leende, hård blick, ”du vet att du inte kan få mig”.

Vid varje hållplats flyger de upp. ”Ska någon av?” ut i luften, men alla väljer den främre dörren. De talar om tågbiljetter — kommer mobilens batteri räcka för att visa den? bara två procent acku kvar, de där axlarna som hela tiden rör vid varandra. De pratar om tobak, handen genom håret igen, naglarna så kortklippta, nerbitna?, som det bara går, knogar vita. Pojken med keps har ett sår i nacken, ett rivmärke som försvinner upp i det korta, bruna håret och på något vis vet jag att det är den blondas fel, jag vet bara inte exakt hur.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Stora frukostar med ägg och apelsin

– Det här livet kommer att ta kål på mig, tänker jag uppgivet.

Jag är ensam hemma, otaliga kvadratmeter av ljus öppenhet med skog på tre av husets fyra sidor. Det har snöat under natten och jag tänker på att jag förra slutet-av-mars skrev om converseklädda fötter och koltrastar.

Tillbaka till livet. Detta otyg till ljuvlighet. Jag tänker på hur jag skulle kunna investera emotionellt i endast en relation under hela mitt liv och fortfarande känna att det skulle bli mig övermäktigt. Alla dessa känslor. ”Skulle kunna”, förresten. Jag kan inte. Alla dessa känslor betyder också alla dessa människor, alla dessa älskade människor. Mina nära och kära är många och utspridda. Igår talade jag femtusensjuhundrasextiosex sekunder med en vän i telefon, för det tar så länge för viktiga ting att färdas mellan Finland och Danmark.

Strax innan jag tänkte den ironiska tanken om att jag kommer dö av livet talade jag med en annan vän, om framtidsplaner som har klarnat och drömmar som verkar gå i uppfyllelse. Jag gladdes å min väns vägnar, det gjorde jag, och samtidigt visste jag att jag ännu kommer gråta över det. Att glädjas över någons framtid betyder inte att jag inte kan sörja det som har varit och snart inte längre är.

Jag sitter i soffan och läser en favoritbok från mina tidiga tonår. Föregående kväll stod jag länge framför bokhyllorna, med litteratur fram till år 2009, för att känna efter vad jag egentligen ville ha. På insidan av den bok jag slutligen valde står det mitt namn och 2004 i blyerts, omsorgsfullt textat. Det är en bok som berörde mig starkt som fjortonåring och jag ser bilderna i huvudet lika klart nu som för tio år sedan.

”Själv sjöng hon i duschen. Åt stora frukostar med ägg och apelsinjuice och hade börjat leta på nätet efter gymnasieprogram med inriktning på teater.”

– Jaså, det är nu jag gråter, tänker jag, nästan lättat, och så gör jag det. Tänker på hur livet kan bestå av att sjunga i duschen och äta stora frukostar med ägg och apelsin. Det där adjektivet, ”stora”. Det finns något så livsbejakande över stora frukostar. Det gråter jag lite över. Och över att sjunga i duschen. Och över att det är så långt mellan Danmark och Finland och över att mina vänner får chans att göra det de vill och över att jag saknar dem så fruktansvärt och älskar dem ännu mer. Jag gråter över att längta och över att ge upp. Över att det alltid är och alltid har varit så här, tårar och skratt om vartannat, och jag tror inte det någonsin blir på annat sätt heller.

Sedan torkar jag tårarna och läser klart boken.

Och sedan skrattar jag.

1 kommentar

Filed under dagbok

S:t Oswalds läroverk för pojkar

Jag hittade en pocketbok på loppis. Texten på baksidan inleddes med ”Det nya skolåret har just börjat på S:t Oswald’s, en gammal och välrenommerad internatskola för pojkar i norra England” och jag behövde inte läsa längre innan jag visste att den boken ska få följa med mig hem. Gamla traditionstyngda skolor, internat, barnhem, kloster, mentalvårdsinstitutioner… Små slutna samhällen med egna lagar och hierarkier. Miniatyrvärldar som snurrar runt en ofta mörk och destruktiv sol. Jag älskar fiktion som äger rum på sådana ställen.

Boken är Gentlemän och spelare av Joanne Harris. Det visar sig vara en riktig skatt  en spännande, nästan thrilleraktig berättelse i en mörkbonad och kritdammig miljö, varvat med ändlösa bilder från en enda het och oerhörd barndomssommar.

Jag älskar fiktion som utspelar sig under heta somrar.

”Det var en underbar sommar, en sådan där sommar som bara existerar i minnet och i vissa böcker, het, blågrön och fylld av bin och surrande […]”.

Det är något med sådana värmeböljor, knastertorrt guld i luften, stickande blå himlar och svett som pärlande bryter ner barriärer, gör gränserna lite mer suddiga. Vi är redan andfådda och varma – varför inte ta det ett steg längre? Allt det destruktiva blir också så mycket klarare i obarmhärtigt solljus. Smärtan är skarpare och hettan sveder skinnet. Inte som knytnävsslag, inget näsblod och igensvullna ögon, men ömmande hud efter ett slag med öppen handflata, som när man trillar omkull på golvet i skolans gymnastiksal och bränner sönder knäna.

”[…] och jag rusade ut i solskenet där S:t Oswalds sträckte ut sig i det oändliga över den blå horisonten, och solen genomborrade min panna och det svedda gräset luktade Cinnober och de dumma fåglarna sjöng och sjöng och sjöng och ville inte sluta.”

Den gamla skola S:t Oswald’s är som ett enormt skepp, ett vidunder i mörkt trä som obevekligt fortsätter i samma riktning som alltid, ett skepp som nu på väg att sjunka. Det blir beskjutet, kanoner från många år tillbaka, av häftig längtan och hat och förgrymmelse, i en språkdräkt som är rentav svindlande.

”De flesta vuxna anser att pubertetens känslor på något sätt inte räknas, och att de där brännande passionerna av vrede och hat och förlägenhet och skräck och hopplös, usel kärlek är något man växer ifrån, någonting hormonellt, en träning inför den Verkliga Kärleken. Så var det inte i det här fallet. Vid tretton års ålder räknas allt; allting har vassa kanter, och allt skär. En del droger kan återskapa den där intensiva känslan, men vuxenlivet slipar av kanterna, dämpar färgerna och fläckar allting med skäl, logik och rädsla. Vid tretton års ålder hade jag inte användning för något av det där. Jag visste vad jag ville och jag var redo, med pubertetens målmedvetenhet, att kämpa för det till döden.”

Då jag hade läst klart romanen var min första tanke att jag måste läsa om den, vid ett mer tillåtande tillfälle än under en tågresa och sömnlösa nätter. Någon gång då jag har all ledig tid i världen och inte behöver hasta mig igenom de intrikata beskrivningarna och nästan smärtsamt träffande insikterna. Under en semesterresa, kanske, då jag redan befinner mig i den där slöa hettan som jag så suktar efter i litterär form.

Det var Sommarlägret på Vildkattsön och Fem-böckerna, det var saft på gräsmattan, det var internatskola, det var picknick vid kusten och en fryntlig kokerska som bakade scones, en elegant mor som satt tillbakalutad i en soffa och en piprökande far som alltid hade rätt, alltid var välvillig men sällan var hemma. Jag var knappt tretton och kände mig redan otroligt gammal, som om barndomen på något sätt förnekats mig den barndomen, åtminstone; den jag förtjänade.”

7 kommentarer

Filed under skönlitterärt

After all / Still alive

Idag då jag stod på busshållplatsen och väntade på bussen in till stan kom jag att tänka på alla de gånger jag har stått och väntat på skolbussen på samma busshållplats. Tio före sju vaknade jag, tjugofem över sju var jag ute ur huset och tjugofem före åtta steg jag på bussen.

Min skolväska under högstadiet var en mossgrön axelväska i stadigt tyg. Jag började dekorera framsidan med märken och pinsar vars sammanlagda värde snabbt översteg väskans pris. Jag köpte en regnbågspins, en pins med den brittiska flaggan och en rosa pins på vilken det stod PRINCESS från Camden Market i London. Jag hade musikrelaterade pinsar, mental circus och goth and proud och flera pinsar med heartagram.

Den dyraste pinsen jag hade var en karikatyr av musikern Jonne Aaron. Den kostade mig fem euro, en inte obetydlig summa för en tonåring med en månadspeng på tjugo euro. Jag minns en av de första artiklarna jag såg om Jonne Aaron, ett dubbeluppslag i en finsk gratistidning som jag stavade mig igenom. Han tittade rakt på mig. En ung man med uppnäsa, händerna utsträckta åt sidorna, bar överkropp och oerhört lågt skurna byxor. Han omtalades som änglapojke och beskrevs som så smal att, om han hade varit kvinna, så skulle hans menstruation ha upphört. Jag var alldeles betagen av honom, av hans bleka hud och mörkblonda, långa hår och vita halvvantar. Som en tilltufsad och svältfödd ängel, fransig i kanterna. Senare tapetserade jag mitt rum med planscher och han fanns på flera av dem, i rosaglittriga solglasögon och silverblank läderkjol och han var så vacker att jag ibland fick svårt att andas.

Min skolväska med dess pinsar blev med tiden sliten och skön. Tyget blev trådslitet, kantbanden fransade. Väskan var mjuk då jag strök handen över den och tillsammans med pinsarna blev den en historik över min högstadietid. Skolväskan användes inte bara som väska utan också som kudde, tillhygge och sittunderlag – jag bar sällan med mig något värdefullt och min mobiltelefon, en Nokia 3310, var nästintill oförstörbar. Skolböckerna var ofta ärvda och tålde att bli suttna på, min finskabok var redan illa medfaren med tandmärken i ena hörnet. I stor stress hade jag bitit i den innan en finskalektion. Jag kan fortfarande minnas smaken av kontaktplasten som jag hade klätt in boken med, ordentligt elev som jag var.

Då jag började gymnasiet var min gröna väska så trasig att jag var tvungen att köpa en ny. Det blev en mörkgrå axelväska, också den i kraftigt tyg, men jag flyttade aldrig över mina pinsar och märken och trots att jag använde den grå väskan lika många år som den gröna, så blev den grå av någon anledning aldrig lika sliten.

XX

P.S. Rubriken är två låttitlar av bandet Negative som Jonne Aaron var sångare i.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok