skönlitterärt

Aprillyrik dag 2 – Johnny boy

Skolbiblioteket var inte så mycket bibliotek
som en del av korridoren
avskärmad med tillfälliga mellanväggar
alltid tomt
(förutom jag)

En pocket som låg bra i handen
handlade om ett gäng pojkar:
de hade hårpomada och läderjackor
doftade av blod och våld,
en hette Johnny
och alla bar kniv

Någon av dem
(kanske Johnny)
hoppade ut genom ett fönster

När de två yngsta
(en av dem Johnny)
kom till en fest
hände något –

Jag minns inte vad
men minns rodnande kinder
(mina eller Johnnys)
en naken överkropp och lågskurna jeans

Det var inte så mycket
vad som sades
som vad som gjordes
händelser mellan orden
(händerna under bordet)
något förbjudet på tungan
som jag utan att förstå
förstod redan då

National Poetry Writing Month 2024 är i gång! Trots att det är dag 2 skrev jag dagens dikt enligt promptet för dag 1, eftersom det var ett så inspirerande prompt som jag dessvärre inte hade tid och ro att utforska under aprils första dag. Så här löd promptet: ”Today, we’d like to challenge you to write – without consulting the book – a poem that recounts the plot, or some portion of the plot, of a novel that you remember having liked but that you haven’t read in a long time.” Jag utgick från en uppenbarelse jag hade under studietiden för nästan ett decennium sedan.

dagbok

City boy stole my heart

Under högstadiet upptäckte jag rock- och metallmusiken, med dragning åt glamrock och svartrock. Det var HIM, Negative, The 69 Eyes, lite Iron Maiden, Tigertailz, Crashdïet – och Hanoi Rocks, detta finska glamrocksfenomen vars debutskiva fortfarande bär en av de snyggaste titlarna enligt mig: Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks. Mina vänner och jag delade tacksamt nog musiksmak i mångt och mycket. I detaljer som glittrande scarfer, hemtrycka band-t-shirts och Klippotekets hårspray, i orange flaska av den största storleken, finns vår vänskap konkretiserad.

Jag googlade låtar och foton, printade ut bilder för att pryda mina skolkalendrar. En liten svartvit, inplastad bild av en barmagad Mike Monroe har hängt med som bokmärke i mina kalendrar ändra fram till för något år sedan, då jag köpte en kalender med inbyggt bokmärke. Då fick bilden flytta till min arbetsanteckningsbok. Den första Youtubevideon jag någonsin såg var en liveversion av Million Miles Away. Jag köpte en musiktidning med ett reportage om Hanoi Rocks i början av sin karriär. De berättade att de var så fattiga när de bodde i Stockholm att de ibland bara hade råd att köpa gurka till mat, och på bilderna låg Mike Monroe draperad över motorhuven på en bil, iklädd röd cowboyhatt och guldlamékostym med små, svarta prickar.

I Hanoi Rocks’ låt Lost In The City från debutskivan år 1981, med mycket enkel text där refrängen både inleder låten och upprepas många gånger, sjunger Mike Monroe om det hårda livet i storstan, för den som vill fantisera kanske om tiden i Stockholm (och vem är bättre på att fantisera än fangirls?):

”Take me down to the way back home
I lost all my money, now I’m all alone
City boy stole my car
City girl stole my heart”

Men ungefär halvvägs in i låten, strax före bryggan, så kastas texten om i en enda refräng:

Now won’t you take me down to the way back home
I lost all my money, now I’m all alone
City girl stole my car
City boy stole my heart
Oh yes, he did!”

Jag minns hur det redan då kändes som en hemlighet, något privat mellan mig och Hanoi Rocks, kännbart bara i den bärbara cd-spelaren och bussresorna till och från skolan, något som pirrade och som var synligt endast för de insatta. Man behövde lyssna noga på låten för att inte missa det – jag läste i texthäftet som hörde till, för att vara säker på att jag inte hade missförstått något. Det var mitten av 00-talet, jag var tonåring och såg mig som straight.

Ändå var det något med en city boy som stjäl en annan city boys hjärta som fick mitt eget hjärta att fladdra till.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 8 – Strasstiara

Högstadiet är livets påsk:
grupptryck, våld
död och uppståndelse

lukten av H&M strawberry body splash och smaken av
klädkrokar i metall
skolans häxa och hora
raklång på kyliga linoleumgolv
med black metal på repeat i
den bärbara cd-spelaren
smala kajalprydda män som sjunger
om kärleken och döden
(Vad finns det annat
än kärleken och döden?)
som vore de
våra älskare och frälsare
jeans så låga att könshåret sticker fram
både på kajalmännen på skivomslagen
och på skolans coolaste tjejer
lutade mot korridorens enda varma elementet

Men det är ändå
skolans tjockaste tjej
som kommer till mig i en dröm
som en fet Jesus
den nya uppenbarelsen
strasstiara i stället för törnekrona

Vad är hemligheten till
lyckade tonår?
frågar hon retoriskt
Att inte vara fet.
(den sista måltiden:
snabbnudlar utan vatten)

Men många som är de smalaste
skall bli de fetaste,
och många som är de fetaste
ska bli de coolaste.

Jesus i tajta jeans
som en moderiktig liksvepning
vi vet alla
vad som gäller:
tajta jeans eller korsfäst! korsfäst!

Pontius Pilatus sprejar sig med Dolce & Gabbana
Barabbas har rosa snedlugg och svarta fingervantar
Korset knakar under hennes tyngd
Briljanter droppar från hennes panna

Dagens prompt var egentligen tjugo prompt i en: att få med 20 punkter i en och samma dikt, bland annat att använda alla fem sinnen, använda ett ord man aldrig sett i en dikt förr, para ihop ett substantiv med ett oväntat adjektiv och säga något specifikt men alldeles befängt. Inte en chans att jag fick in alla 20 saker i dikten, men ungefär hälften lyckades jag med, och är nöjd så. Denna dikt hade aldrig blivit till utan dagens sanslösa prompt.

dagbok

Sakramentet

Jag språkgranskar en biografi om en ortodox författare, läser det allra sista. I en fotnot hänvisas till ett verk med titeln ”The Sacramento of Love”. Jag läser vidare, men i bakhuvudet börjar en låt spela. Pianot. Musikvideon i slow motion som går i vitt, dovt blått och svart. Jag är 13 år och vet då inte om att jag har hittat en alltomvälvande musik, en kärleksrelation som ska pågå i ett decennium.

När jag avslutat språkgranskningen googlar jag fram låten, kokar kaffe, värmer en pajbit. När sången drar i gång står jag och tar ut pajen ur mikron, och utan att jag inser det sjunger jag sakta med i låten. I hear you breathe so far from me. I feel your touch so close and real, and I know, my church is not of silver and gold …

I mitt gamla engelskalexion finns understrykningar i blyerts, svåra ord för en ung tonåring som jag fick slå upp för att veta vad de sjöng om: pandemonium, heretic, redemption. Jag ristade in bandets sigill i min underarm med en passare, och mamma blev arg när hon såg det. Jag lovade att inte göra om det. Såret läkte och bara i vissa vinklar, i vissa ljus, ser jag idag spåren, för att jag vet om det. Det syns inte, men det finns där. Jag har inte tänkt på bandet på många månader, inte lyssnat på låten på många år, men det finns där.

skönlitterärt

Hamburgerpapper

De sitter mitt emot varandra
pussas över tomma hamburgerpapper
och ser lyckliga ut:
en 16-åring med sin
pojkvän/flickvän/älskare/dejt

och jag älskar dem
hett och häftigt
som jag ibland
älskar främlingar

”Han ser ut som en fotbollskille”
säger min pojkvän/partner/älskare/dejt
mitt emot mig
över tomma hamburgerpapper

”Han ser ut som en
som jag tänker
att jag hade fallit huvudstupa för
som 16-åring
men nu vet jag
att så inte hade skett”
säger jag

En stund senare
på gågatan:
flygigt hår
tejpade knän
ryggsäck med alla fack öppna
(det är kanske det finaste:
alla fack öppna)

De cyklar kring varandra
i en extra cirkel
innan de skiljs åt

Båda ler

Jag tänker:
tänk att
(och allt)
de får

Jag tänker:
tänk att
(och allt)
jag får

dagbok

Ryska posten

Jag språkgranskar ett romanmanus. Det är fest på gång, en flicka fyller tretton, och de ska leka ”Mörka rummet”.

Jag kommer att tänka på alla dessa lekar som vi hade när födelsedagskalasen nästan omärkligt övergick i födelsedagsfester, tidiga tonår; ryska posten, snurra flaskan, sanning eller konsekvens, klädpoker … Alltid på något vis på gränsen till vad man ville och var bekväm med, något som man kunde förnimma men som var strax utanför ens förståelsehorisont, pirrigt och spännande, pinsamt och skrämmande. (Och samtidigt, på samma fest där någon i en omgång av snurra flaskan skulle kyssa en annan i tio sekunder, tunga och allt (åh, långtradare hette det – jag hade glömt det ordet!), på samma fest: utomhus lekte vi kurragömma, bollen är hemma; sprang och gömde oss bakom husknutar och under verandor och landtagna, upp-och-ner-vända båtar.)

Och heteronormativt, förstås! Alltid! Det fanns liksom inget annat alternativ ens tänkbart, så hårt satt normen i (o)medvetandet. Bara ett par år senare kommer jag att vara på en annan födelsedagsfest, med endast flickor, och när vi ser på film ligger jag med huvudet i födelsedagsbarnets knä och hon stryker med ett finger över mina sockerkladdiga läppar, filmen flimrar i utkanten av medvetandet, hjärtat flimrar, inget mörker eller slumpvist snurrade flaskor som bestämmer här.

(Och ytterligare några år senare: helt andra fester, helt andra människor, och där har heteronormativiteten kastats all världens väg, mörka minuter i badrum och skrubbar med vem som helst, kysser flickor inför allas åsyn – några spelar klädpoker fastän vi alla just varit i bastun tillsammans.)

Var ni också på den sortens fester? Någonstans mellan barn och tonår, med popmusik och dans (tryckare!) och lekar? Festen i källaren och föräldrarna som lovade att hålla sig på ovanvåningen, eller tvärtom. De populäraste pojkarna med uppåtspretande hår och MicMac-jeans. Chips (sourcream&onion, alltid) och godis i stora glasskålar, halvdunkla rum och ljusslingor. Fintröjan med silverglitter, H&M-läppglans, doften av billig parfym.

dagbok

Kumlinge

Plötsligt kommer Åland på tal, och jag översköljs av de fragmentariska minnesbilder jag har från nians klassresa till Kumlinge, hösten 2005.

Vi åkte en himla massa buss hela tiden. Vi ropade de få gångerna vi såg fler än en bil på samma gång.

När min vän Kata och jag slog upp dörren till vårt rum på gästhemmet skrek vi i högan sky. Jag för de fruktansvärda sjuttiotalstapeterna i stormönstrade, mossgröna och orange blommor. Hon för att jag skrek.

Vi lyssnade på The Ark, på ”Disease” och på ”The Most Radical Thing To Do”:

”And if there is disease in you
I want to have that disease too
‘cause I want everything
that is inside you”

och

”I could fuck anyone
every girl, every boy
et least one in every town
that’s to say the least”

(och redan där, då, var det något med de raderna som talade till min lilla inte-ännu-medvetet-queera själ)

Vi besökte en skola som hade en fotbollsplan i rött grus –  eller var det gräs? det var nog gräs –  och den enda som pratade med oss var en pojke som hette Dennis. Han hade långt hår och bandana och var precis i min femtonåriga hårdrockssmak. Jag lade till honom på MSN och vi chattade ett tag efter klassresan. Han var aldrig så intressant som jag hade trott och hoppats på.

En kväll simmade vi, det var ett mjukt gult sken över världen, och det fanns en flotte – eller var det en roddbåt? – och jag minns inte att det fanns någon vuxen i närheten.

Under ett besök till en musikstudio ville ingen gå in, för vi satt alla på rad på en stenmur och masserade varandra. Trubaduren och tillika ägaren till studion kom till gästhemmet en kväll och spelade för oss. Två, tre av klassens pojkar köpte hans skiva på skoj.

En kylig och klar natt låg vi på vägen och såg upp mot stjärnorna. Det kom ju aldrig några bilar. På vägen tillbaka mot gästhemmet lade pojken jag var kär i armen om mina axlar, när han såg att jag frös, och jag vågade knappt andas av närheten och doften från honom.

dagbok · skönlitterärt

Bästa vän

Det driver in ett doftmoln av energidryck i butiken, och strax efter följer fyra unga tonårspojkar. De är alla olika i längd och storlek, men hör tydligt ihop i klädseln – långa shorts, svarta t-skjortor med tryck, keps.

De förhör sig om priset på godis och dividerar med varandra och sina finanser. En pojke har inga pengar alls. En annan, han med energidrycksflaskan i handen, gräver fram 25 cent ur fickan, det räcker ingenstans. Den längsta pojken är den enda med en välfylld plånbok.

”Kom igen”, säger den sista pojken, rösten är låg och mjuk, han ställer sig närmare pojken med pengarna och sänker blicken. Så tittar han upp igen, långa ögonfransar, möter blicken på den längre: ”Jag är ju din bästa vän.”

Det skiljer femton centimeter mellan pojkarna, i längd, i hur nära deras ansikten är varandra. De har likadana kepsar, röda. Så ler den längre pojken.

”Nå, du är ju faktiskt min bästa vän”, säger han och lägger två slantar på disken, väljer ut två polkastänger, och ger den ena till sin bästa vän.

Pojkarna går ut, samma slängiga gångstil och till lika delar spelad och självklar nonchalans. Kvar dröjer den söta lukten av energidryck.

dagbok

Ögonblick i maj

Under en av de sista vändorna jag cyklar till universitetet har jag en blomkruka i cykelkorgen. Framför mig ramlar en man med sin cykel. Jag stannar och frågar på två språk om han är okej. Jovisst är han det, förklarar han. Det var kedjan han använder som cykellås som råkade komma in i hjulet och orsaka fallet.

Tack for asking, en osaa ruottia, svarar han lite sluddrande, luktar dagsgammal sprit. Han kanske inte osaa ruottia men vår ordväxling sker ändå på imponerande tre språk. Långsamt tar han upp på cykeln igen. Jag önskar honom en säker fortsatt resa. Samoin, svarar han och om jag var en sådan som bad, så skulle han finnas i mina böner ikväll.

Väl framme vid universiteten lämnar jag blomkrukan i en blomlåda i ämnets korridor. Som en konkret påminnelse om att jag har varit här. Som ett tyst tack för allt jag har fått.

Jag har tänkt fråga ut dig på kaffe så många gånger! utbrister hon när vi i hastigheten ses, som vi alltid gör. Jag också, tänker jag. Men om vi under de fem år vi har bott i samma stad, rört oss i samma korridorer, ätit lunch i samma studentrestaurang, inte fått till stånd en kaffedejt kanske det inte heller är meningen.

Det är meningen att vi ska träffas i hastigheten, i vimlet. Vi hyser båda en sådan välvilja mot den andra, men vi är helt enkelt inte meningen.

Att sitta och läsa en bok utomhus – på ett kafé, vid en åstrand – handlar bara delvis om att läsa en bok. Det handlar också om att andra ska se att man läser en bok. Att man läser just den boken. Jag har frågat ut någon på kaffe. Vi har bott i samma stad i fem år och först nu är det meningen att vi ska träffas.

Vi sitter med våra böcker på bordet mellan oss. Mest för att visa varandra. Alla de andra runtom, de som också ser – de spelar ingen roll. Just nu är det vi som spelar roll.

En fredagsmorgon har jag hjärtklappning av sömnbrist. Kvällen innan: cider, portvin, whisky, absint. Under natten vaknar jag flera gånger, desorienterad och alldeles för varm. Jag tänker att det bara är att bita ihop. Det är bara att packa porslin och kläder. Köpa fler flyttlådor. Dammsuga och skura badrummet för att göra det lättare för själen. Bakom svidande ögon och kalla händer finns ändå något slags njutning. Ett masochistiskt nöje i att känna efterverkningarna av ett liv.

Utanför köpcentret står ett gäng tonåringar. De är på väg att skiljas åt men vill inte riktigt, inte riktigt än. En pojke är huvudet längre än jag och klädd helt i nitar och tygmärken. Grov ring i näsan. Jag är inte säker på att hans byxor någonsin har varit byxor. De kanske alltid har varit med grov tråd ihopsydda tyglappar. På ryggen har han ett gitarrfodral, under ena armen en rullbräda.

Utan att tveka tar han en annan pojke, en mindre och med färre nitar, i hand. Tillsammans går de därifrån. Hejdårop åt resten av gruppen. Återigen den där känslan, någon slags kärlek till mina medmänniskor i allmänhet och till tonårspojkar i synnerhet.