Monthly Archives: januari 2015

Vilja

Jag vill stanna uppe hela natten. Läsa fanfiction tills ögonen svider och blodet rusar. Känna doften från fiktiva läderjackor och tvätta bort imaginärt vägdamm från händerna. Dröja kvar vid framstötta repliker och sekunden precis innan allt faller sönder.

Jag vill koka riktigt hett, starkt te och baka djävulens kaka. Tända hundra ljus och luta mig tillbaka i hänförd salighet.

Jag vill dansa tills huvudet spränger och fötterna värker och svetten kittlar ryggraden. Så stort och vilt och våldsamt att jag har blåmärken dagen efter.

Jag vill skriva, tusen ord med en aldrig sinande bläckpenna. Krafsa ner varenda mening som någonsin har fått det att kännas. Fylla min vägg mer fler ord, fler citat, fler livsvisdomar som jag nu inte förstår hur jag klarade mig utan innan jag fann dem.

Jag vill springa ut. Ränna rakt genom alla vattenpölar, snöslaskhögar, mörka parker. Möta natten långt borta från ljussjuka stadshimlar. Andas djupt och för evigt med skogen runtom mig.

Jag går och lägger mig.

4 kommentarer

Filed under dagbok

En överjävlig vanlig vardag

Inatt sov jag nästan tio timmar. Jag drömde om att sova och om att dela drömmar. Jag drömde om blodstänk på väggen.

Resten av dagen blev ”en överjävlig vanlig vardag”, för att låna min vän J:s ord då jag beklagade mig för henne. Inga katastrofer, inga storslagenheter – bara en trög, gråslaskig januaridag med oinspirerande föreläsningar och alldeles för mycket och för högljutt folk i matsalen. Jag kravlade mig igenom dagen med tvång och autopilot medan jag fantiserade om kaffe och kardemummakaka. Lugnet i min egen lägenhet. Tända ljus och en tulpanbukett som är inne på sin elfte dag. Akustisk musik och vackra bilder på mina favoritkaraktärer slagna till blods.

Nu, två kaffekoppar senare börjar jag känna mig som en någorlunda fungerande varelse igen. Huvudvärken spänner fortfarande sitt järnband kring pannan, men det är uthärdligt. Jag behöver inte lämna min lägenhet mera idag, min fristad och min borg på 32 sneda kvadratmeter.

Inatt hoppas jag på att få sova nästan tio timmar till och vakna till en lite mer upplyftande vardag.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Den påtagliga kärleken

Det är söndag och jag går till kyrkan. Min själ är trött efter en kort natt och hårt ansatt av stormande känslor. Jag söker förtvivlat efter någon slags frid och tänker att om inte under en högmässa, så var?

Under predikan talas om kärlek. Om den underbara kärleken, om hur den inte är abstrakt utan påtaglig i våra handlingar. Jag försöker förnimma den kärleken, vill kunna greppa den i mina kalla händer. Högt över mig välver sig hundraåriga stenpelare och det enda jag känner mellan kyrktaket och golvet är en tomhet.

Då jag går ner från koret efter att ha tagit emot nattvarden, den sista klunken vin ännu på tungan, ser jag en ung man, en pojke i ljusblå collagetröja. Han har stannat till på vägen från nattvarden till sin plats i kyrkbänken. Pojken står snett bakom en sittande jämnårig, lutar sig fram mot sin vän och viskar något. Båda ler. Pojken har lagt den ena handen på sin väns axel. Med den andra handen stryker han över vännens kind, en gång, långsamt –

och i hans rörelser ser jag kärleken.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Hur många

Det är då hon frågar: ”Hur många?” och båda händernas fingrar inte räcker till som jag anar att det har gått för långt. Jag håller minen, lägger tiotalet på minnet och räknar ännu tumme, pekfinger, långfinger.
Tretton”, säger jag och vet att det kan vara fjorton eller femton, jag har på känn att jag har missat någon.
Och när var den senaste?”
Här behöver jag ingen betänketid.
Lördag”. Tre dagar. Eller två, om man ska vara nogräknad. Det var så sent om lördagsnatten att det redan hade blivit tidig söndagsmorgon. Hon nickar, kort, blundar lite längre än vanligt.
Förstår du till fullo vad det är du håller på med?”
Jag svarar som vanligt att javisst, jag fattar nog, men det är som om jag har dragit fram det i ljuset med de där sista tre fingrarna; tumme, pekfinger, långfinger. Jag kan inte trycka tillbaka känslan av att jag länge vetat att det inte är hållbart, inte är sunt.

Som att plocka fram en flaska brandy ur skåpet och inte reflektera över att man inte tagit fram glas. Då det inte ens känns som en nödvändighet, utan som ett livsvillkor – att trycka flasköppningen mot munnen och kasta huvudet bakåt är en reflex. Det smakar inte gott, det smakar ingenting, men det är det enda man vet av.

Det rätta svaret är sexton, kommer jag senare fram till. Tre fulla händer och en tumme. Jag målar pekfingernageln med tusch, som en påminnelse om att inte låta det gå dit.

Följande vecka frågar hon igen: ”Hur många är det nu?”. Jag har övergått från tusch till mörklila och rött nagellack för att systematisera räknandet.
Tjugoen”, svarar jag.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

International Valentine’s Day Exchange

Vill du vara med i ett nätverk av kärlek och goda viljor? Vill du få ett kort till Alla hjärtans dag? Vill du skicka en främling där ute i världen glädje?
Vill du göra världen till en lite finare plats?

I år så kör min förebild Veronica Varlow och hennes medkonspiratörer igång International Valentine’s Day Exchange. Det hela är mycket enkelt: Du skickar ett Valentinkort, och får ett Valentinkort! I videon här under berättar VeVa i egen hög person om hur det går till, eller så kan du klicka dig in på hennes Danger Diary-blogg, eller så läser du helt enkelt under videon där jag också skriver instruktionerna. Alla med!

X

X

Alltså, detta är vad du gör:

Skicka e-post till revolverlution@live.com.au senast 26 januari.
Skriv ditt namn, din adress och din epostadress.
Du kommer få namnet och postadressen till din ”Secret Valentine”.
Pyssla ihop ett kort, köp ett kort, skriv en dikt, skriv en historia, skriv ett brev, gör ett collage, ta foton… Gör något roligt och kreativt i brevform som du vill skicka till din hemliga valentinvän för att göra hen glad.
Posta brevet senast den 3 februari och se fram emot Alla hjärtans dag!

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Lördagslista

Vad har du på dig?
Ett par urgamla, urblekta collagebyxor, yllesockor lappade i flera omgångar och en begagnad, blåvitrandig tröja som är tvättat till perfekt mjukhet. Jag är lördagens slashas i all dess prakt.

Hur mår du?
Riktigt fint för tillfället! Jag lullar omkring i min helgtillvaro och låter saker ta tid. Det är skönt.

Vad önskar du just nu?
Att jag kan fortsätta vara tillfreds med världen hela dagen.

Vad har du ätit idag?
Frukost och lunch. Fast det blev snarast första och andra frukost i bästa hobbitstil. Första frukost; te, rostat rågbröd med avokado & paprika och banansmoothie då jag just hade stigit upp och läste dagens tidning. Andra frukost för en liten stund sedan; kaffe, svartvinbärssaft, smörgås med paprika & prickig korv och ett härligt syrligt äpple efter att jag hade varit och handlat.

Vad ska du göra imorrn?
Kanske fara på högmässa. Kanske studera lite. Helt säkert dricka te och se på teveserier. Söndagar är sån där trevliga dagar då det inte behöver finnas så mycket planer.

Och ikväll?
Helt säkert dricka te och se på teveserier. Jag lever inte ett så omvälvande liv just nu, men det är ganska skönt. Ibland behöver jag tid att bara vara för mig själv.

Vem saknar du?
Vivi. Nästan alltid, förutom när hon är precis bredvid mig.

Senaste köp?
En bukett med tio lila tulpaner. De är allt vad jag har drömt om det senaste dygnet, och sen går min dröm i uppfyllelse! Dessutom är de från grannkommunen, och ju mindre beresta tulpaner, desto bättre är det.

Vad skrattade du senast åt?
Åt något som KJ skrev åt mig på facebook. Jag ska vara en ordentlig vän och inte upprepa det här.

Vad grät du senast åt?
Åt att jag på sina sätt är så ensam här i staden. Det är en fin stad och visst bor här fenomenala människor, men ibland är det extra jobbigt att ha sitt sociala skyddsnät på annan plats än där man bor.

Vem sov du senast med?
Två vänner den förunderliga natten till det nya året.

Vad läser du just nu?
Jag har ingen bok på gång för tillfället, men mycket av det jag läser är mer eller mindre klassiker till kursen i litteraturhistoria. Snart ska jag dock beställa efter lite böcker från adlibris, så då ska jag försöka ta mig lite tid till nöjesläsning! Förslag på böcker jag bara måste ha i bokhyllan? Den senaste nöjesboken jag läste var dock Gentlemän och spelare.

Senast sedda film?
Jag skulle se en film som heter The Fall, men medan jag försökte leta fram den snubblade jag över filmen Freier Fall. Tyskt drama med poliser, en queer kärlekshistoria och snygga huvudrollsinnehavare – hur skulle jag någonsin kunna låta bli? Det var ett mycket bra drag, för det var en spännande, visuellt vacker och sorglig film. Precis som ett drama ska vara.

Vilken svordom använder du mest?
Jävla(r).

Vem var den senaste som ringde dig?
Studenthälsan. Jag ska bli av med en tredje visdomstand ännu i vår, usch.

Senast 3 inkomna sms?
”Jag går dit till 16.”
”Åååh tack <3”
”Det är en 4-ports förgasare”

Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
Det var ett långt meddelande till KJ som började med ”Hej hej, jag antar att du riktigt just är i Thän Staadh av Thät Hufvud?” där jag berättade om min dag. Då jag inte bor ihop med någon så delar jag min vardag med folk på annat sätt.

Vilken är din favoritfrukt?
Banan är nog en gudagåva, främst för att den är så mångsidig. Annars är persimoner väldigt roliga också!

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Jag tror faktiskt inte jag någonsin har blivit jämförd med en kändis. Förslag på detta?

Vad är du rädd för?
Att någon i min familj ska dö, och folk som är utklädda till stora maskotar.

Blir du lätt svartsjuk?
Inte överlätt i alla fall.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Alltså, jag favoriserar ju såväl karaktärer som serier hejvilt. Svinsvårt, ju! Jag väljer två, som kanske inte är så självklara: Simon Freund från den svenska, historiska kriminalteveserien Anno 1790 samt Douglas Richardson från den brittiska radioserien Cabin Pressure. Jag skulle vilja ha den första som dryckesbroder och den andra som älskare.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Det var Z. Vi pratade om mina lila tulpaner. Det är fint då mina vänner orkar med mina egenheter.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Jag skulle tycka om att kunna teckenspråk. Och danska. Och walesiska.

Vart vill du åka just nu?
Helsingfors skulle inte vara så dumt, faktiskt. Kanske jag hoppar på en billig buss dit någon helg?

3 kommentarer

Filed under dagbok

Röda läppar

Varje gång jag har hälsat på dig, trycker jag läpparna mot din hallspegel och lämnar ett rött kyssmärke efter mig. Jag har sagt, att då spegeln är full så flyttar jag in med dig.

Ibland påminner jag dig om det.

Ibland ber du då skrattande om att få låna mitt läppstift och målar munnen med stora rörelser.

Ibland kysser du mig innan jag går, röda läppar mot röda läppar. I hissen på vägen ner plockar jag fram en fickspegel och snyggar till mig. Jag leker med tanken på att du, ovan som du är med make up, glömmer bort läppstiftet, går och lägger dig utan att sminka av dig och vaknar nästa morgon med det röda utsmetat över kinderna och kudden. Jag hoppas att du tänker på mig då du än en gång måste tvätta sängkläderna.

Ibland öppnar jag munnen så stort jag kan, möter glaset med tänder och tunga för att täcka så stor yta som möjligt. Om du kommer på mig så anklagar du mig för fusk, så nästa gång plutar jag med läpparna och placerar en liten kyss inuti den förra stora, så att den stora och den lilla kyssen tillsammans inte upptar mer plats än vad två vanliga kyssar hade gjort.

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

S:t Oswalds läroverk för pojkar

Jag hittade en pocketbok på loppis. Texten på baksidan inleddes med ”Det nya skolåret har just börjat på S:t Oswald’s, en gammal och välrenommerad internatskola för pojkar i norra England” och jag behövde inte läsa längre innan jag visste att den boken ska få följa med mig hem. Gamla traditionstyngda skolor, internat, barnhem, kloster, mentalvårdsinstitutioner… Små slutna samhällen med egna lagar och hierarkier. Miniatyrvärldar som snurrar runt en ofta mörk och destruktiv sol. Jag älskar fiktion som äger rum på sådana ställen.

Boken är Gentlemän och spelare av Joanne Harris. Det visar sig vara en riktig skatt  en spännande, nästan thrilleraktig berättelse i en mörkbonad och kritdammig miljö, varvat med ändlösa bilder från en enda het och oerhörd barndomssommar.

Jag älskar fiktion som utspelar sig under heta somrar.

”Det var en underbar sommar, en sådan där sommar som bara existerar i minnet och i vissa böcker, het, blågrön och fylld av bin och surrande […]”.

Det är något med sådana värmeböljor, knastertorrt guld i luften, stickande blå himlar och svett som pärlande bryter ner barriärer, gör gränserna lite mer suddiga. Vi är redan andfådda och varma – varför inte ta det ett steg längre? Allt det destruktiva blir också så mycket klarare i obarmhärtigt solljus. Smärtan är skarpare och hettan sveder skinnet. Inte som knytnävsslag, inget näsblod och igensvullna ögon, men ömmande hud efter ett slag med öppen handflata, som när man trillar omkull på golvet i skolans gymnastiksal och bränner sönder knäna.

”[…] och jag rusade ut i solskenet där S:t Oswalds sträckte ut sig i det oändliga över den blå horisonten, och solen genomborrade min panna och det svedda gräset luktade Cinnober och de dumma fåglarna sjöng och sjöng och sjöng och ville inte sluta.”

Den gamla skola S:t Oswald’s är som ett enormt skepp, ett vidunder i mörkt trä som obevekligt fortsätter i samma riktning som alltid, ett skepp som nu på väg att sjunka. Det blir beskjutet, kanoner från många år tillbaka, av häftig längtan och hat och förgrymmelse, i en språkdräkt som är rentav svindlande.

”De flesta vuxna anser att pubertetens känslor på något sätt inte räknas, och att de där brännande passionerna av vrede och hat och förlägenhet och skräck och hopplös, usel kärlek är något man växer ifrån, någonting hormonellt, en träning inför den Verkliga Kärleken. Så var det inte i det här fallet. Vid tretton års ålder räknas allt; allting har vassa kanter, och allt skär. En del droger kan återskapa den där intensiva känslan, men vuxenlivet slipar av kanterna, dämpar färgerna och fläckar allting med skäl, logik och rädsla. Vid tretton års ålder hade jag inte användning för något av det där. Jag visste vad jag ville och jag var redo, med pubertetens målmedvetenhet, att kämpa för det till döden.”

Då jag hade läst klart romanen var min första tanke att jag måste läsa om den, vid ett mer tillåtande tillfälle än under en tågresa och sömnlösa nätter. Någon gång då jag har all ledig tid i världen och inte behöver hasta mig igenom de intrikata beskrivningarna och nästan smärtsamt träffande insikterna. Under en semesterresa, kanske, då jag redan befinner mig i den där slöa hettan som jag så suktar efter i litterär form.

Det var Sommarlägret på Vildkattsön och Fem-böckerna, det var saft på gräsmattan, det var internatskola, det var picknick vid kusten och en fryntlig kokerska som bakade scones, en elegant mor som satt tillbakalutad i en soffa och en piprökande far som alltid hade rätt, alltid var välvillig men sällan var hemma. Jag var knappt tretton och kände mig redan otroligt gammal, som om barndomen på något sätt förnekats mig den barndomen, åtminstone; den jag förtjänade.”

7 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Att motsäga sig själv

Jag älskar då världen placerar ut precis rätt ord i min väg, som om orden har blivit skrivna endast för att jag ska kunna läsa dem då tiden är inne. Då jag oroligt funderar över saker jag har gjort, saker som jag ifrågasätter men som samtidigt är självklara. Jag undrar om jag har varit sann mot mig själv eller om jag har drivits av något som inte är jag.

Så snubblar jag över följande rader:

Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)

Och plötsligt är allt givet.

Jag kan vara mig själv trogen samtidigt som jag gör saker som jag inte förväntar mig. Jag är stor, jag rymmer en mångfald – och vissa delar av denna oerhörda mångfald motsäger sig själva. Dessa motsägelser står inte i väpnad strid med varandra, istället speglas de mot varandra varandra, bildar ett regnbågsspektra av otaliga själv, visar på varandras olikheter, gör mig till den mångfacetterade varelse som jag är, som vi alla är.

Så, motsäger jag mig själv? Ja, jag motsäger mig själv.

Och det är precis som det ska vara.

Och jag är inte längre orolig.

3 kommentarer

Filed under dagbok