Nedslag i juli

I lillstugon står alltid minst en blombukett. Innehållet varierar efter vad som blommar just då: tidigt på sommaren förgätmigej, skogslyst, smörblomma eller hundloka. Nu: blåklint, daggkåpa eller prydnadshallon. Tre röda rosor efter en teaterpremiär. Jag vaknar en morgon efter flera heta dagar, och blir nästan förvånad över att det inte är sol. Under natten har regnet fallit, detta av så många efterlängtade regn. Mommo vill röka abborrar men har inte kunnat göra det tidigare på grund av eldningsförbudet. Jag drömde en natt att hon hade anlagt små brasor på styroxbitar på en ihopdrömd balkong ovanför verandan, för att kunna röka dem där istället. Alldeles fly förbannad gick jag omkring och släckte eldar och föreläste om oansvarigt beteende och att bryta mot lagen.

Under de heta dagarna vill jag bara ligga på en filt och läsa. En söndag får jag göra just det, ensam på villan. Eller helt ensam är jag ju inte, för Nisse är ju med. När jag breder ut vår gula picknicksfilt, som har hängt med så länge jag kan minnas och som tydligen ursprungligen är ett sängtäcke (vilket förklarar dess enorma storlek), så kommer Nisse genast fram till filten, krafsar och lägger sig på rygg, gonar och bökar. Jag klappar lite varm hundmage med ena handen och läser en bok med andra handen. Så har vi semester, Nisse och jag.

”Hur går det med skrivandet då”? frågar en vän som jag pratar i telefon med medan jag diskar. ”Nä”, svarar jag. Sedan pratar vi istället om sommarteatern som han har skrivit och som jag ska se en andra gång ikväll. Jag har några nedtecknade rader i min anteckningsbok, om att läsa saker som att läsa bibeln, om gatstenar kastade genom fönster, om stöveltramp i skogen, som bär på potential, bilder, känslor, som i något skede nog ska utvecklas och bli poesi, det med. Det är bara inte tid riktigt än för dem.

När vi dricker morgonkaffe får min mamma ett meddelande av en granne: Det är en säl i viken! Jag har aldrig klätt på mig så snabbt, enligt min pojkvän, och sedan går vi raskt i samlad tropp ner till grannen: mamma, mommo, pojkvännen, jag och Nisse, tre av oss med kaffekoppen ännu i handen. Och där nästan mitt ute i viken på en stel ligger en säl! På långt håll ser den mest ut som en svart silhuett, men genom kikare ser man tydligt dess sälnos, sällabbar, sälstjärt. Vi är alla överens om att detta är sommarens händelse, något man inte är med om ofta, ja, kanske bara en gång! Ingen har sett en säl i viken förut. Jag ser genom kikaren hur den till slut glider ner i vattnet, och sedan simmar den omkring och guppar med huvudet ovanför ytan ett tag, försvinner, dyker upp igen. ”Kaniner igår och en säl idag, vilken bra djurserie jag har på gång!” säger jag. Dagen innan har jag fått klappa och hålla i kaniner på en annan sommarteater. En halv kopek för att klappa, en kopek för att hålla i, fem kopek för att köpa. Min pojkvän har smugglat till mig tre kopek, så att jag ska kunna hålla i kaninerna men inte frestas att köpa dem. De är så små och mjuka och lätta. Inte alls som en hund, fast ändå lite. (Det var mina bevingade ord när jag första gången höll i valpen Nisse för snart fem år sedan: ”Det är inte alls som en kanin!” Mamma: ”Det är för att det är en hund.”)

Vissa kvällar brinner solen bakom granarna. Om nätterna är det numera mörkt. Gatlyktorna längs villavägen har tänts. Jag skjuter hösttankarna ifrån mig, tänker att det ännu är juli, att också hela augusti är sommar, att jag inte tänker flytta tillbaka till stan förrän september allra tidigast. Men när jag går till lillstugon en regntung natt, med telefonens ficklampa stadigt riktad mot gräsmattan för att inte trampa på någon av alla dessa grodor som verkar dyka upp i min väg, så känner jag ändå ett kort ögonblick ett pirrande, ett uns magi, en svalka i natten och en mörkernyans som bara hör augusti och hösten till, och det känns bra.

Lite för trolskt för att sova riktigt, riktigt ännu

Jag började detta inlägg där jag låg i sängen i lillstugon och skrev på min mobil. Det var på inga sätt optimalt, men det var det enda som var realistiskt. Vad som inte var realistiskt: att jag skulle gå upp för vindstrapporna, knäppa på datorn, slå på internetdelning, och sedan sitta i kvavhet och värme och formulera mig fint och genomtänkt. Nej du. Det var mobilbloggande eller inget bloggande alls. Jag har semester (eller obetald ledighet, som realiteten är för frilansare) och vill inte upp till vindskontor och datorskärm om inte det är absolut nödvändigt. Jag vill ligga på en filt i björkens skugga och titta upp mot himlen. Ibland ensam, ibland med Nisse, ibland med min käraste.

Själen behöver vila. Vad kroppen behöver är inte helt klart, den fick spunk ungefär samtidigt som pandemin började och har liksom världsläget inte återgått till det normala än. Vi jobbar på det, kroppen och jag, att hitta allt vad som felas och hur det felas och vad man kan göra åt det. Sova. Vila. Promenera. Äta ordentlig mat. Yoga, och när det är så här varmt att jag inte ens orkar yoga, i alla fall stretcha lite. Vissa dagar. Vara okej med att inte göra det alla dagar.

Jag läser Saltkråkan, som jag gör nästan varenda sommar. Vad jag inte brukar göra nästan varje sommar är gråta så mycket åt den. Emellanåt gråter jag åt varenda sida, för att det är så berörande och vackert och sorgligt och hjärteknipande. För att det är precis som livet är. Astrid Lindgren är inte för intet en av de allra största människoberättarna. När jag inte läser Saltkråkan läser jag böcker om acceptans, om känslor, om att jobba mindre och leva mer. Jag märker hur jag vill läsa saker som ett facit, som en instruktionsbok, som bibeln, men jag vet ju att de måste läsas som poesi.

Och sen är det ju alla dessa fester! Mommo fyllde 88 år och jag bakade en sockerfri morotskaka som jag dekorerade med saker jag hittade på tomten. Allt blommar och allt är så vackert just nu. Grannen fyllde år, hur många vet jag inte men det var inte så noga. Vi blev bjudna på tårta i alla fall. I dag ska vi ha våffelkalas, så nu ska jag dra mig ner från vindskontoret, som inte är så hett och kvavt efter de senaste dagarnas lite svalare nätter och konstant korsdrag mellan balkongdörr och vindsfönster. Från det fönstret blickar jag ut över tomten och himlen de nätter det är för varmt för att sova i lillstugon och när det är lite för ljust och framför allt lite för trolskt för att sova riktigt, riktigt ännu.

Bara några texter kvar

Klockan är inte ens nio på morgonen den första juli. Jag har redan gråtit två gånger: en gång åt Fantomen, en gång åt en video där ett gammalt par återförenades. Jag skyller det mesta på sömnbrist, då jag väcktes 07.06 av en pigg hund. Jag var allt annat än pigg.

Det är dagar när jag inte känner att jag har tid att varken yoga eller göra fysioövningar som jag vet att balansen inte är som den borde vara. Eller ”inte har tid” – jag vet att det egentligen är ”inte tar mig tid”, men eftersom jag också vet att det är mycket tillfälligt – en dag, två, högst tre – så får det också vara så. Ledigheten hägrar, bara några texter kvar.

Där ute är det så varmt och stilla att man kan se björklöven gunga det allra minsta bara om man själv sitter precis lika stilla.

Jag svettas solkräm men har ändå frossa när jag stiger ur den luftkonditionerade bilen. Tänker att det är så här som vuxna väninnor umgås: över en lunch. Fast jag tänker ju inte på de här människorna som väninnor. De är mina hjärtanskära, mitt gäng, vi har hängt ihop sedan 2003, mer än halva våra liv. En av vännerna har skimrande blått nagellack, precis som den augustidagen då vi totades ihop i samma sjundeklass. Jag talade med en annan vän i telefon under en promenad, en annan hjärtanskär fast från en senare tid i livet, om hur hennes barndom var den lyckligaste tiden, att hon som barn var mest som sig själv, sin essens, sitt mest äkta jag. Själv känner jag inte igen den tanken i min egen barndom – jag minns inte mycket av den. När jag tänker på mitt mest äkta jag, det som känns som verkligen jag, så dyker tonåren och mina hjärtanskära vänner upp. Jag formades långt till den jag är i relationen till dem, i skärningspunkterna mellan oss. Och här sitter tre av oss igen, aderton år senare, och jag ser dem genom åren, tillbaka till våra tonårsjag och essensen av dem vi är. Vasas vardagsrum Hejm levererar som alltid, ”fy fan vad gott”, utbrister en av oss när vi tar vår första tugga. Det är bra betyg.

På vägen hem köper jag jordgubbar, en hel låda. Jag tänker äta dem i dagarna tre, minst. Inga jordgubbar från frysen under vintern är lika goda som färska jordgubbar under sommaren. De ska ätas med glädje och vaniljglass. Nyss kom pappa hem från butiken. ”Jag köpte tre sortes vaniljglass”, hör jag honom säga. ”Hurra, vaniljglass!” ropar jag genom myggnätsfönstret på vinden, där jag står och arbetar undan det sista, bara några texter kvar.