skönlitterärt

Aprillyrik dag 29 – Samla en eld

Samla en eld
och värm upp vatten
– lys upp natten.

Blås ut luften
och bryt upp jorden
– bryt upp orden.

Sprid ut snön
och släpp ut håret
– nytt är året.

Sjung mot månen
och spring ur spåren
– här är våren!

Med gårdagens dikt, den näst sista dikten denna National Poetry Month, avslutar jag (kanske?) årets aprillyrik här. I år har NaPoWriMo gått riktigt, riktigt dåligt, hah! Utan tvekan det sämsta året sedan jag började delta år 2014. Jag har inte mått så bra och har saknat inspiration och motivation på grund av omständigheterna i det prosaiska vardagslivet, men så är det ibland. Det kommer en ny april nästa år, och turligt nog är lyriken inte bunden till endast en månad i året. Dessutom fanns det ingenstans i instruktionerna att det behövde bli BRA dikter i april, bara ATT det skulle bli dikter. Och dikter har det blivit, om än med nöd och näppe. Nu ser jag mycket fram emot att få kasta iväg april och möta maj med öppna armar och förhoppningsvis varma dagar, ljusa kvällar och lugna nätter. Glad valborg!

dagbok

Askspade

Jag är konvalescent samt hus- och hundvakt ett par veckor. Om morgnarna väcks jag av skall som kräver frukost, med lite tur kan jag sova en halvtimme till innan det är dags för morgonpromenad i ullunderställ och dubbskor, tunn dunjacka och påsavantar. Efteråt sätter jag sätter mig framför den rappade spisen på fotpallen, robust och hemsnickrad som så många pallar och småbord här, och öppnar glasluckan med spiskroken i mässing. Eldstaden behöver askas ur. Det blir så med den ved jag har, grova och lite sura björkklabbar som pyser när fukten flyr, ved som kräver mycket tidningspapper för att ta fyr. Det hjälper inte att jag låter veden stå i grovköket och torka ett extra dygn innan jag flyttar över den till vedlådan.

Jag stiger upp och går iväg, sticker fötterna i pappas stora, fodrade gummistövlar, och slirar ut till skjulet. Det finns många små byggnader på tomten: förrådet, skjulet, lilla ladan, stora ladan, vedlidret. Ved förvaras på flera ställen, enligt ett roterande torksystem som bara pappa har full insyn i. Vi hämtar ved därifrån han säger att vi ska hämta ved. För tillfället hämtas veden från vedlidret, längst bort på en hal, slingrande stig. Men nu går jag till skjulet i gummistövlar, där jag vet att det ska finnas en askspade. Också den robust och hemlagad, inte helt bekväm i handen. Jag tror det är min numera bortgångna gammelmosters man som gjorde den. Han har tillverkat mycket av stål och järn: marschallhållarna som vi sticker ner i snön vissa högtider, den väldigt industriella lyktstolpen som lyser upp villatomten sena augustikvällar och som inte alls passar in stilmässigt men som är mycket praktisk. Jag snokar runt i skumrasket i skjulet, vi har aldrig fått något fungerande ljussystem där, far med blicken över hönsnät, utemöbler, lyktor, krukor, komposttunnan som måste stå skyddad eftersom den bara har frusit till hela vintern. Askspaden står förstås lutad mot väggen direkt till höger innanför dörren – varför skulle den ställas längre bort än nödvändigt.

Jag går tillbaka in med askspaden, stiger ur stövlarna och dimper ner på pallen framför spisen igen, skyfflar upp aska och kolbitar, den rejält tilltagna askspaden blir rågad och kräver bägge händer för att hållas stadig. Sedan stiger jag upp igen, gummistövlarna, går förbi skjulet till vedabackan. På vedabackan kastas allt som anses vara skräp eller förbrukat, men som kan få en andra chans: kvistar, rabarberblad, vissna krukväxter. Inget växer så bra som på vedabackan. Där frodas ett par vinbärsbuskar och två krikonträd som ger rikligare skörd än vad vi alltid vet vad vi ska göra av den, och över rishögen slingrar sig en murgröna. Nu är förstås allt dolt under snön, där jag rakt upp och ner kippar ut askan, svart och grått mot det vita. Jag undrar om askan får snön att smälta snabbare eller långsammare. Om dagarna hörs takdropp, och isen på stenplattorna framför huset både tunnas ut och brakar i större sjok under dubbskorna för var dag som går, allt det viskar om vår, men mulenheten inbjuder inte till eftermiddagskaffe på den nu helt snöfria lilla verandan. Inte ännu.

Jag skakar av askspaden, ställer tillbaka den innanför skjuldörren. Kliver ur stövlarna när jag kommer in, öppnar spjället och dimper ner på pallen framför spisen en tredje gång denna morgon. Staplar tunga vedträn, det smärtar i armen av lyftet. Dessa kroppsligheter som avlöser varandra, det är för mycket för att orka fokusera på mer än en krämpa i taget. Jag river strimlor av och knycklar ihop det senaste numret av Österbottniska posten, trycker in papper mellan vedklabbarna och avslutar med en tändbit. Pappret brinner snabbt, tändbiten sakta, och med misstro lämnar jag spisen för att laga frukost. Jag dricker café au lait ur kaffekapsel, rostar rågbröd med rödbetssallad, paprika, sallad, ost, häller upp ett glas hallonkefir. När jag ställt ner allt i vardagsrummet på ett sidobord, detta faktiskt inte hemsnickrat, får jag ta till eldgaffel och mera tidningspapper och tålamod för att dalta med elden. Veden pyser. Tre omgångar brukar det ta innan jag får ordentligt fyr. Jag tänder en pappersstrimla från ljuset på bordet, använder den för att tända vidare i spisen. Inte sparar man något på en tändsticka, egentligen, men det är något i ryggmärgen, varför slösa en tändsticka när det redan finns en öppen låga inom räckhåll.

När elden slutligen tagit sig och jag flyttar mig från pallen till fåtöljen för frukost hörs tassande. Hunden har lämnat sin korg för att lyftas upp i famnen och tigga om dagens lilla ostranson.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 25 – Gnistskydd

Du säger att det är
klyschigt att tala
om bläck och rosor
men klyschor är klyschor av
en orsak
och du är bläck och rosor

Jag minns inte regnet
bara doften av yllesjalar
på tork över elementet
(stolsryggarna och gnistskyddet
redan upptagna av knästrumpor,
fingervantar, våra
koftor och baskrar)

Du säger att det är klyschigt att tala
om yllesjalar och te
men du är yllesjalar och te,
doften av bergamott
sträv ull i vätan, duggregnet
små smekningar
mot kalla kinder (du mot
min kind)

Jag hängde mina knästrumpor över
gnistskyddet på ditt rum
(vi hade ingen ved, men tände)
ljus i alla lyktor och i askfatet med
ratade kastanjer och i
tekopparna
vi inte använde

och i de vi använde
te bryggt så starkt
att det nästan
(bara nästan)
slog över i beska

Du är allt annat än beska.
Du är bläck och rosor.

Dagens prompt var att skriva ”a love poem, one that names at least one flower, contains one parenthetical statement, and in which at least some lines break in unusual places”.

dagbok

Kvantitetstid

Det är som att jag har sportlov fast jag egentligen inte har sportlov, kanske för att mina närmaste också har sportlov (även de som egentligen inte har sportlov). Jag är mycket hemhemma, fördriver tiden i soffan medan de andra i familjen stickar, tvättar bilar, jobbar på vinden, sitter i fåtöljen med hörlurar och skrattar så tårarna rinner åt roliga videor på plattan. Jag halkar runt på isiga byvägar med Nisse, och däremellan jobbar jag hårt hemma vid köksbordet för att kunna ta de där lediga stunderna. Tre gånger på samma vecka står det lunch på stan! i kalendern, och däremellan kaffe hos mommo och, en ljuvlig söndag, SKOGEN!

Ofta är jag en komplex kvinna med många behov, men ibland är mina behov mycket enkla och kan sammanfattas i det här:

Det är som göra ett helt sportlov på en enda dag. Vi startar redan från tidig förmiddag, packar med oss fårskinn och matsäck och spanar efter örnar innan vi släpper lös hunden. Ingen annan människa syns till, kanske vi är tidiga, kanske det soligare vädret dagen innan lockade mera, stigarna ut mot kåtan och sjön är upptrampade. Vi promenerar över mossen och räknar vindkraftverk, de som jag inte ens såg förra gången vi var där i snöyran. Sedan gör vi upp en lägereld, grillar korv och vegehamburgare, kokar kaffe och värmer bullar, dricker Minttukakao. Jag sjunger en suparvisa för att jag känner för det. Jag har drömt om den här dagen i flera veckor.

Efter några timmar ute i skogen åker vi hem och hänger rökluktande jackor på vädring, kokar mera kaffe och värmer bastun medan vi lagar pizza. Det är fortfarande ljust när vi går i bastun, det är eftermiddag och ännu ofattbart ljust. Vi tänker rulla oss i snön men missar skaren som finns under nysnön. Jag skrapar upp skenben och armbåge, det svider mer än den smältande snön när vi är tillbaka in i hettan.

Varenda gång jag umgås med familjen den här veckan, och det är många gånger eftersom systra mi är på besök från USA, är jag djupt tacksam och tänker att jag inte kan eller vill ta det för givet. Det är en slags motsats till när jag bodde hemma och umgicks med familjen varje dag och tog det för givet. Då ska man kunna ta det för givet, att man mer eller mindre har veckans alla dagar tillsammans. Under alla dessa luncher, kaffepauser och hundpromenader funderar jag också på hur jag föredrar kvantitetstid framom kvalitetstid. Kvantitetstid blir kvalitetstid. När min syster frågar ”Stannar du ännu på en kopp te?” är jag ju rakt dum i huvudet om jag skulle svara nej.

dagbok

SKOGEN

Jag längtar ut till skogen, har gjort det ända sedan förra gången jag var ut i skogen.
”Jag tänkte bjuda ut dig på kaffe på lördagen”, säger min sambo.
”Vad trevligt”, svarar jag.
”Vid en lägerled i skogen”, förtydligar han.
”SKOGEN!” ropar jag.

Under veckan som går tänker jag på skogen. Inte hela tiden, för jag övar mig ju på att tänka på en sak i taget, men allt emellanåt. Tänker på kaffe och brasrök och vandringsleder. Jag följer med väderleksrapporten, gläds åt utsikterna av några minusgrader och solglimt. Vi söker rätt på en ny vandringsled, en som lär vara bra, en där det finns ved vid rastplatserna.

På lördagen packar vi trangiakanna, vattenflaskor och puukko, klär vi oss i stickatröjor och kängor, köper vi bullar på vägen.
”SKOGEN!” ropar jag när vi tog de första stegen in på leden. ”Nu är jag här!”

Att gå i skogen är att tvingas in i nuet. Fast tvingas låter för motspänstigt. Att gå i skogen är att inte kunna, inte vilja, vara annat än i nuet. Det gäller att se upp för stenar och rötter, sikta in sig på den säkraste vägen nerför en slänt. Stora stenar, öppningar i träden och utsikten över träsk kräver utrop, påpekningar åt sitt sällskap, ”se, vilken stor sten!” Det går så bra att prata när man går, solvitur ambulando, tankarna och samtalet slingrar sig iväg högt över trädtopparna men kommer alltid tillbaka igen, landar i det praktiska, förankrar en på stigen. Ska vi pausa här, eller går vi ännu till nästa rastplats? Titta, vilken stor flock kråkor! Eller är det korpar? Vad fint hållen den här vandringsleden är! Se, här finns till och med sopborste och yxa. Ja, om vi går ännu till nästa rastplats, det är bara 900 meter.

Jag blir bjuden på kaffe vid en lägereld i skogen, i en handgjord kåsa. Solen skymtar fram där vi sitter högt över isen. Brasan väller rök över våra kläder. Vi lindar aluminiumfolie runt bullarna och värmer upp dem, jag är nöjd över idén. Återigen är det bara nuet som räknas: få veden att brinna, inte låta kaffet koka över, stiga upp och göra åkarbrasor när det blir för kallt.

När vi spridit ut glöden och samlat ihop våra saker har kylan och solen sänkt sig. Skymningen nalkas snabbare än vi har tänkt. Stigen slingrar längs med sjöstränderna, bakom oss glöder solnedgången och framför oss stiger månen mot himlen som skiftar i rosa och lila.

”Skogen”, viskar jag. Det var meningen att vi skulle bli lite sena i starten, kommer vi överens om, för om vi inte hade blivit sena hade vi inte fått gå i skogen i skymningen, och då hade vi missat det här. Vi hade inte velat missa det här.

När vi kommer ut på parkeringen igen, sju kilometer senare, är det nästan helt mörkt.

dagbok

Ingens storm är den andras lik

Alla talar om ovädret, men ingens storm är den andras lik.

Jag drar på mig ytterkläderna över nattlinnet, tvingar upp dörren i motvind klockan fyra på morgonen för att hämta in lyktan som hänger och slår på sin krok utanför köksfönstret. Skramlet har väckt mig och sedan hållit mig vaken. Lyktan och skorna möter mig i badrummet, där de fått töa av sig, när jag stiger upp några timmar senare.

Trägolvet är kyligt också med yllesockor. Bakom slitna gjutjärnsluckorna sprakar elden som jag lade igång i morse. Om jag utgår från att kakelugnen är original, vilket jag inte har någon orsak att betvivla, brinner det i en eldstad som är nästan hundra år gammal. Nästan hundra år gamla tegel som långsamt värms upp under dagen. Huset lär vara byggt år 1928, och jag tror det när jag lägger handen mot det varma kaklet.

Det viner runt huset, bullrar i knutarna och mullrar från väggarna. Fönstren är täta, de minst dragiga fönstret jag någonsin haft, och värmebatterierna under dem strålar ut stark värme och väser av vattnet som strömmar, men från postluckan i den spånskivstunna lägenhetsdörren drar det en bred stråle kalluft. Jag kunde använda trapphuset som extra kylskåp, om jag ville och behövde. I kakelugnen drar det också, stormen kastar sig ner i skorstenen och jagar upp glöden. Jag eldar med bastanta tallklabbar, de är så grova att de knappt ryms in i eldstaden, jag måste ha en rejäl glöd för att de ska orka brinna till slut. Jag borde klyva dem i mindre och mer lätthanterliga vedträn, men äger ingen yxa, och med en enda ynka puukko kommer man inte långt med dessa furuklossar.

dagbok

Hus- och hundvakt

Denna helg är jag hus- och hundvakt, då resten av familjen befinner sig på varierande breddgrader. Efter några veckor av kaotiskt stadsliv har jag verkligen sett fram emot de här dagarna. Jag har tänkt mig: vinterpromenader, sovmorgon, elda brasa, arbetsro.

20190125_114311

Detta var mitt kontor. Mycket bra kontor. Jag har arbetat 14 av de senaste 16 dagarna med ett manus som jag med stort nöje och mycket besvär (internet är inte det snabbaste här ute på landsbygden) skickade in. Sedan bestämde jag mig helt enkelt för att ge mig själv 1½ dag ledigt innan jag tog itu med följande arbete.

20190125_144815

Kaffepaus framför brasan med säsongens första fastlagsbulle. Den innehöll mandelmassa och vegangrädde. Jag var inte övertygad om den senare, men man tager vad som finnes i kylskåpet.

20190125_153545

Sedan blev det vinterpromenader med Nisse. Han är ytterst ivrig under morgnar och eftermiddagar, men för den sista kvällspromenaden räcker det bra med att gå 20 meter från huset, in i skogen för att uträtta det som uträttas skall, och sedan tillbaka in i värmen och sovkorgen.

20190125_15585720190125_160250

En av standardrundorna går förbi en av byns två väderkvarnar, samt en liten mangelstuga som sköts av en förening som jag, trots idogt letande, aldrig har lyckats hitta mera information om.

img-20190126-wa0002

På lördagskvällen värmde jag bastun. Det var den bästa bastuomgången på långa tider, oh, så jag njöt. Jag rotade igenom alla badrumsskåp och lånade alla slags krämer och skrubbar och smörjor som jag hittade. Efteråt kände jag mig klyschigt nyfödd i kropp och själ.

img-20190126-wa0004

Förutom Nisse har jag endast träffat mommo och moffa, som kom hit på eftermiddagskaffe. Det har varit en skön ensamhet. Här visar Nisse hur kalla vinterkvällar bäst tillbringas. Notera hans utmärkta kamouflagefärger i soffan!

20190127_113531

Idag är det -24 °C och jag ska ta mig till butiken för att handla, skriva brev och hämta in mera ved. O, sköna söndag.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 13 – Löpeld

Spruckna rötter
spruckna läppar
majsfält, guld.
Smärtsamt blå himlar
XXXXXvänder ögonen neråt.

Röda grusvägar
under vita tygskor
XXXXX(de kommer aldrig
XXXXXbli rena igen.)

Alltid andfådda, varma.
Dåsigheten bryter ner barriärer.
Fingrarna kladdiga av jordnötssmör,
kaffe så djävulskt starkt
att det fräter genom plåtmuggen.

Det doftar skarpt: bensin, hetta, gräsbrand.

Horisonten kommer aldrig närmare,
trycker sig mot marken mil och åter mil bort.
En bil skramlar förbi,
stora dammoln dröjer kvar.
XXXXXMarodörer, mordbrännare,
XXXXXlaglös, löpeld.

En gång vitmålade verandor.
Sneda solstrålar
på svedda kinder –
det finns ingen lindring,
inget vatten, ingen vind.

Hjärtslagen dunkar i öronen,
klockan över halva urtavlan
XXXXXdet borde bli skymning
XXXXXmen allt är fortfarande
XXXXXXXXXXlika klibbigt
XXXXXXXXXXlika ljust.

 

Dagens prompt: att mycket detaljerat beskriva en favorit av något slag, antingen i prosatext eller i punktform, för att sedan omvandla den texten till dikt genom att stryka onödiga ord samt göra nya radbrytningar.

Jag kan aldrig få nog av fiktiva värmeböljor, brännande sydstatslandskap och doften av bensin.