Jag är konvalescent samt hus- och hundvakt ett par veckor. Om morgnarna väcks jag av skall som kräver frukost, med lite tur kan jag sova en halvtimme till innan det är dags för morgonpromenad i ullunderställ och dubbskor, tunn dunjacka och påsavantar. Efteråt sätter jag sätter mig framför den rappade spisen på fotpallen, robust och hemsnickrad som så många pallar och småbord här, och öppnar glasluckan med spiskroken i mässing. Eldstaden behöver askas ur. Det blir så med den ved jag har, grova och lite sura björkklabbar som pyser när fukten flyr, ved som kräver mycket tidningspapper för att ta fyr. Det hjälper inte att jag låter veden stå i grovköket och torka ett extra dygn innan jag flyttar över den till vedlådan.
Jag stiger upp och går iväg, sticker fötterna i pappas stora, fodrade gummistövlar, och slirar ut till skjulet. Det finns många små byggnader på tomten: förrådet, skjulet, lilla ladan, stora ladan, vedlidret. Ved förvaras på flera ställen, enligt ett roterande torksystem som bara pappa har full insyn i. Vi hämtar ved därifrån han säger att vi ska hämta ved. För tillfället hämtas veden från vedlidret, längst bort på en hal, slingrande stig. Men nu går jag till skjulet i gummistövlar, där jag vet att det ska finnas en askspade. Också den robust och hemlagad, inte helt bekväm i handen. Jag tror det är min numera bortgångna gammelmosters man som gjorde den. Han har tillverkat mycket av stål och järn: marschallhållarna som vi sticker ner i snön vissa högtider, den väldigt industriella lyktstolpen som lyser upp villatomten sena augustikvällar och som inte alls passar in stilmässigt men som är mycket praktisk. Jag snokar runt i skumrasket i skjulet, vi har aldrig fått något fungerande ljussystem där, far med blicken över hönsnät, utemöbler, lyktor, krukor, komposttunnan som måste stå skyddad eftersom den bara har frusit till hela vintern. Askspaden står förstås lutad mot väggen direkt till höger innanför dörren – varför skulle den ställas längre bort än nödvändigt.
Jag går tillbaka in med askspaden, stiger ur stövlarna och dimper ner på pallen framför spisen igen, skyfflar upp aska och kolbitar, den rejält tilltagna askspaden blir rågad och kräver bägge händer för att hållas stadig. Sedan stiger jag upp igen, gummistövlarna, går förbi skjulet till vedabackan. På vedabackan kastas allt som anses vara skräp eller förbrukat, men som kan få en andra chans: kvistar, rabarberblad, vissna krukväxter. Inget växer så bra som på vedabackan. Där frodas ett par vinbärsbuskar och två krikonträd som ger rikligare skörd än vad vi alltid vet vad vi ska göra av den, och över rishögen slingrar sig en murgröna. Nu är förstås allt dolt under snön, där jag rakt upp och ner kippar ut askan, svart och grått mot det vita. Jag undrar om askan får snön att smälta snabbare eller långsammare. Om dagarna hörs takdropp, och isen på stenplattorna framför huset både tunnas ut och brakar i större sjok under dubbskorna för var dag som går, allt det viskar om vår, men mulenheten inbjuder inte till eftermiddagskaffe på den nu helt snöfria lilla verandan. Inte ännu.
Jag skakar av askspaden, ställer tillbaka den innanför skjuldörren. Kliver ur stövlarna när jag kommer in, öppnar spjället och dimper ner på pallen framför spisen en tredje gång denna morgon. Staplar tunga vedträn, det smärtar i armen av lyftet. Dessa kroppsligheter som avlöser varandra, det är för mycket för att orka fokusera på mer än en krämpa i taget. Jag river strimlor av och knycklar ihop det senaste numret av Österbottniska posten, trycker in papper mellan vedklabbarna och avslutar med en tändbit. Pappret brinner snabbt, tändbiten sakta, och med misstro lämnar jag spisen för att laga frukost. Jag dricker café au lait ur kaffekapsel, rostar rågbröd med rödbetssallad, paprika, sallad, ost, häller upp ett glas hallonkefir. När jag ställt ner allt i vardagsrummet på ett sidobord, detta faktiskt inte hemsnickrat, får jag ta till eldgaffel och mera tidningspapper och tålamod för att dalta med elden. Veden pyser. Tre omgångar brukar det ta innan jag får ordentligt fyr. Jag tänder en pappersstrimla från ljuset på bordet, använder den för att tända vidare i spisen. Inte sparar man något på en tändsticka, egentligen, men det är något i ryggmärgen, varför slösa en tändsticka när det redan finns en öppen låga inom räckhåll.
När elden slutligen tagit sig och jag flyttar mig från pallen till fåtöljen för frukost hörs tassande. Hunden har lämnat sin korg för att lyftas upp i famnen och tigga om dagens lilla ostranson.
Sandra skriver 