SKOGEN

Jag längtar ut till skogen, har gjort det ända sedan förra gången jag var ut i skogen.
”Jag tänkte bjuda ut dig på kaffe på lördagen”, säger min sambo.
”Vad trevligt”, svarar jag.
”Vid en lägerled i skogen”, förtydligar han.
”SKOGEN!” ropar jag.

Under veckan som går tänker jag på skogen. Inte hela tiden, för jag övar mig ju på att tänka på en sak i taget, men allt emellanåt. Tänker på kaffe och brasrök och vandringsleder. Jag följer med väderleksrapporten, gläds åt utsikterna av några minusgrader och solglimt. Vi söker rätt på en ny vandringsled, en som lär vara bra, en där det finns ved vid rastplatserna.

På lördagen packar vi trangiakanna, vattenflaskor och puukko, klär vi oss i stickatröjor och kängor, köper vi bullar på vägen.
”SKOGEN!” ropar jag när vi tog de första stegen in på leden. ”Nu är jag här!”

Att gå i skogen är att tvingas in i nuet. Fast tvingas låter för motspänstigt. Att gå i skogen är att inte kunna, inte vilja, vara annat än i nuet. Det gäller att se upp för stenar och rötter, sikta in sig på den säkraste vägen nerför en slänt. Stora stenar, öppningar i träden och utsikten över träsk kräver utrop, påpekningar åt sitt sällskap, ”se, vilken stor sten!” Det går så bra att prata när man går, solvitur ambulando, tankarna och samtalet slingrar sig iväg högt över trädtopparna men kommer alltid tillbaka igen, landar i det praktiska, förankrar en på stigen. Ska vi pausa här, eller går vi ännu till nästa rastplats? Titta, vilken stor flock kråkor! Eller är det korpar? Vad fint hållen den här vandringsleden är! Se, här finns till och med sopborste och yxa. Ja, om vi går ännu till nästa rastplats, det är bara 900 meter.

Jag blir bjuden på kaffe vid en lägereld i skogen, i en handgjord kåsa. Solen skymtar fram där vi sitter högt över isen. Brasan väller rök över våra kläder. Vi lindar aluminiumfolie runt bullarna och värmer upp dem, jag är nöjd över idén. Återigen är det bara nuet som räknas: få veden att brinna, inte låta kaffet koka över, stiga upp och göra åkarbrasor när det blir för kallt.

När vi spridit ut glöden och samlat ihop våra saker har kylan och solen sänkt sig. Skymningen nalkas snabbare än vi har tänkt. Stigen slingrar längs med sjöstränderna, bakom oss glöder solnedgången och framför oss stiger månen mot himlen som skiftar i rosa och lila.

”Skogen”, viskar jag. Det var meningen att vi skulle bli lite sena i starten, kommer vi överens om, för om vi inte hade blivit sena hade vi inte fått gå i skogen i skymningen, och då hade vi missat det här. Vi hade inte velat missa det här.

När vi kommer ut på parkeringen igen, sju kilometer senare, är det nästan helt mörkt.