De senaste dagarna har varit ganska tunga. Orken har inte räckt till, studierna har gett mig huvudvärk och mina nojor har börjat ge sig till känna. Fredagsnatten öste jag ur mig ångest i ordform för en vän som tacksamt nog ville lyssna.
Lördagsnatten blev ett underbart avbrott. Jag bjöd in mig själv till min goda vän Karin. Hon lät mig bestämma bakverk för kvällen. Det blev en överdådig Devil’s Food Cake, en saftig chokladkaka med tjock chokladglasyr och dekorerad med strössel, krokant och amerikanska pastiller.
Till det: starkt, rykande hett svart te med bara en aning mjölk.
Till det: mörk folk & americana-musik med sydstatskänsla.
Till det: diskussioner om tatueringar, fanfiction, sex, barndom, livsval, ekonomi, drömkök, vänner. Sådant stort och viktigt som vi brukar prata om.
Mot slutet av kvällen var jag så mätt och nöjd att jag låg raklång på golvet och tittade upp i taket. Tänkte att det kan vara så här för alltid, dämpat ljus och chokladkaka och te och vänner.
Ungefär halv tre på natten cyklade jag hem genom en tacksamt tom stad. På gården mötte jag tidningsutdelaren och jag undrade, om han hade sovit alls inatt eller om han är en nattuggla som går och lägger sig då tidningarna är utdelade och andra människor så småningom börjar vakna.
Med mig hem hade jag tre blyertsteckningar som Karin hade givit mig. Tre heta män att hänga upp på min vägg. Tre män som jag nu ser varje gång jag går från köket till sovrummet.

Dean Winchester från Supernatural (spelad av Jensen Ackles)

Sam Winchester från Supernatural (spelad av Jared Padalecki)

Tom Hiddleston
(Alla tre porträtt ritade av Karin Holmström. Fler mästerverk i varierande tekniker finns på www.karinholmstrom.fi.)
Imorse vaknade jag av att bländande ljus och vithet. Det hade snöat under morgonnatten och har fortsatt hela dagen.