Lördagsögonblick

Jag har egentligen varken lust eller ork att ta mig in till stan, men jag har lovat att uträtta ett ärende, och platsen för ärendet stänger redan klockan tre på lördagar. När jag en gång kommer mig utanför dörren blir jag genast piggare, det är klart väder, lagom kyligt och solglimt. I centrum anas en härlig helgstämning i luften, folk är i rörelse, tonåringar med papperskassar från modebutiker, fullt med folk på kaféer. Utanför Frihetsstatyn doftar det grillrök. I folkmängden i rörelse bär en man ut ett litet barn i halare ur en sportaffär, barnet som en stor baguette under armen på honom. Det var säkert bråttom att komma ut ur affären. En annan man, i ljus rock, kommer ut ur Citymarket. I ena handen håller han en bukett vita krysantemum. Med den andra handen försöker han tända en cigarett i mungipan. Skynda, skynda, tänker jag, innan blommorna fryser.

I ena ändan av torget står små valstugor. Jag orkar inte gå dit, vet redan om inte exakt vilket parti jag ska rösta på, så i alla fall nästan. Det är inte akut eller aktuellt just i dag. Jag tänker att jag ska förhandsrösta, bara för att med säkerhet hinna göra det. En torgförsäljare bjuder ut läderväskor och fodrade läderhandskar. Vissa av väskorna är egentillverkade, ”Ristinummella”, säger försäljaren.

På gågatan spelar en sliten man elgitarr. Han är klädd i tajta, zebrarandiga byxor, en raggig mössa i dålig pälsimitation och svart skinnjacka med fransar och silvernitar. Bredvid honom står två Jehovas vittnen med anständigt långa kjolar och hatt. De har broschyrer om bibelläsning och Jesus återkomst. Mannen med gitarren tar en paus, sträcker på sina stela fingrar med neongrönt nagellack och byter några artiga ord med vittnena om hur kallt det är. De håller med, står med fötterna tätt ihop för att hålla värmen i sina strumpbyxor.

I Rewell center, som bara heter Rewell nu för tiden, rundar jag några bekanta tanter. De är väninnor till min mommo och brukar ofta sitta på kaféet vid ingången och titta på folk. I förbifarten hör jag att de är på väg till något slags evenemang, men funderar om de kanske är på fel ställe, trots allt. ”Hur går det annars i livet?” frågar den ena tanten när de rör sig mot kaféet. ”Jodå, en dag i taget”, svarar en annan tant. ”Som för oss alla”, säger den första. Som för oss alla, tänker jag.

Vad jag gjorde en lördagskväll

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Klädde mig i lånat guld
svart sammet och vit päls.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Firade femton år som gått
och alla år som komma skall.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Åt oxfilé och crème brûlée
med rödvinssås och päronsorbet.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Drack gin & tonic (Napue)
blev bjuden på än mer.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Fick sällskap hem men
sov (med vilje) ensam sen.

Dikter och fester

Denna april skriver jag inte bara dikter, jag festar också.

Denna lördag kan väl ses som denna aprilmånad i komprimerat format då. Jag har fått spontana applåder över en diktuppläsning, och hört att jag ser så glad ut när jag dansar lindy hop. Båda sakerna värmde mitt hjärta så ♥

På förmiddagen hade vi den avslutande skrivkursträffen för detta år. Det har varit väldans givande att gå en skrivkurs – som det ju brukar vara. Att ha en plats att reflektera över sitt skrivande, träffa andra som skriver, läsa – och förstås skriva. Den här lördagen hade vår eminenta skrivkursledare en riktigt lurig skrivuppgift. Eftersom detta var den sista gången gick vi turvis igenom hur statusen för våra skrivprojekt ser ut, om vi har sådana, eller vad vi möjligen skulle vilja ha för skrivprojekt. Sedan släpper kursledaren bomben: ”Nu har ni fram till klockan tolv på er att påbörja det skrivprojektet.” Och vi skrattade, och stönade, och skrev – och nu har mitt mycket lågmälda och fortfarande oannonserade skrivprojekt fått två nya dikter att ta ställning till. Se där, inte hade jag ju skrivit något till det specifika syftet om det inte vore för denna skrivkurs och -handledare!

Eftermiddagens alla timmar tillbringade jag framför datorn och tittade på Things Not To Say To [insert minority or group]-videor. Saker att inte säga åt döva personer, personer i rullstol, gay personer, personer med kroppsmodifikationer, ensamstående föräldrar… Min favorit var kanske Things Not To Say To Hairy Women:

På kvällen var det prova på-lindy hop, följt av socialdans. Jag hade fått medlockat tre vänner från olika håll, och vi dansade och bouncade och trampade. Pratade och svettades och skrattade. Åt chips och mintchokladkex. Det var inte svårt att vara social, inte ens en gång, jag kände mig glad, och jag stannade ända tills lamporna släcktes och musiken stängdes av.

Nu är jag trött och har ont överallt, så nu ska jag med stort nöje sova.

Lördag kväll

Det är lördag och jag tar hand om Nisse över natten. Vi går på en promenad i snöyran, leker med boll och en platt mjukisanka, bjuder över en vän på kaffe. Senare på kvällen sitter jag och slötittar på en ny serie (engelsk mysdeckare, utspelar sig på 1950-talet, började med andra avsnittet i säsong 3, för det var vad som fanns på Arenan).

De två huvudkaraktärerna sitter och dricker te vid köksbordet och utanför sjunger koltrasten, och det är bara något med det här ljuset (och ljudet!) som är så otroligt vackert. Jag planerar ju dra ut julen så länge jag kan i år, rött och gyllene ända in i februari om jag så vill, och än är det länge kvar av vinter, men ändå – när den sedan kommer, den där våren, med sitt vita ljus och sina koltrastar. Det är något som lättar då, koltrastskymning och doften av mylla och tunna sulor mot småningom bar asfalt. Sedan.

Ännu senare på kvällen skjutsar jag hem mommo och moffa från en bjudning. Det är inte mycket trafik, föret är dåligt. De har varit sju personer på en middag på Strandgatan.
”Har ni känt dem länge, de i sällskapet?” frågar jag.
”Nåjoo”, svarar moffa. ”Kronlunds har vi nog känt rätt länge. Och Smeds sedan 60-talet.” Vänskaper på femtio år. Det är nog livsmål, det. Så vill jag också svara, sisådär år 2068, när någon ung spoling skjutsar hem mig från en trevlig bjudning:
”Nåjoo”, ska jag säga, ”Palmbäck har jag nog känt rätt länge. Och Vistbackas sedan 2010-talet.”

Titta sig omkring

Jag hade en bra fredag. Lånade böcker från flera bibliotek, åt lutfiskmiddag med släkten hos morföräldrarna. Pratade vitt och brett med en kusin och gosade med Nisse. På kvällen blev det La la land på bio med syster och mamma. Jag tycker om att gå på bio, tycker om hela fenomenet: biljettinköp, godsaker att knapra på, reklamerna innan filmen, surroundljudet, att sitta kvar tills eftertexterna rullat klart.

Och ändå: när jag kom hem slog ångesten till. Helt omotiverat (som den ju brukar). Snabba, ytliga andetag och något som drar i magen. Man kan ha hur många strategier som helst för att stävja ångest – att jorda sig, andas i fyrkanter, medveten närvaro, accepterande av känslor – men allt är glömt när ångesten redan är där. Jag minns inget och kan inget.

Mycket, mycket försiktigt letade jag runt efter musik som inte var för snabb, för att inte öka pulsen ytterligare; inte för långsam, för att inte sjunka ner i apati; inte för sorglig, för att inte späda på känslan av uppgivenhet; inte för hetsig, för jag klarade inte av för mycket sinnesintryck.

Till slut sov jag och drömde om kaniner, fyra stycken, som alla var på rymmen och var alldeles dammiga efter att ha grävt i torr jord.

Idag har jag navigerat mig långsamt genom dagen, för att inte röra upp ångesten från igår. Föräldrarna skulle fara ut till villan en sväng. ”Vad ska ni göra vid villan ens?”, frågade jag mamma. ”Inget speciellt”, svarade hon. ”Titta oss omkring”.

Så jag följde med ut till villan där vi gjorde inget speciellt och tittade oss omkring. Bastun stod där den ska stå. Bryggan låg kvar där den ska ligga. Vi funderade över ett träd vi ska plantera, över att lillstugoverandan behöver tvättas i sommar. Vi drack varm kakao och åt croissanter. Sedan diskade vi kastrullen och sleven i snön och åkte hem igen.

 

Lördagsnatt

De senaste dagarna har varit ganska tunga. Orken har inte räckt till, studierna har gett mig huvudvärk och mina nojor har börjat ge sig till känna. Fredagsnatten öste jag ur mig ångest i ordform för en vän som tacksamt nog ville lyssna.

Lördagsnatten blev ett underbart avbrott. Jag bjöd in mig själv till min goda vän Karin. Hon lät mig bestämma bakverk för kvällen. Det blev en överdådig Devil’s Food Cake, en saftig chokladkaka med tjock chokladglasyr och dekorerad med strössel, krokant och amerikanska pastiller.

Till det: starkt, rykande hett svart te med bara en aning mjölk.

Till det: mörk folk & americana-musik med sydstatskänsla.

Till det: diskussioner om tatueringar, fanfiction, sex, barndom, livsval, ekonomi, drömkök, vänner. Sådant stort och viktigt som vi brukar prata om.

Mot slutet av kvällen var jag så mätt och nöjd att jag låg raklång på golvet och tittade upp i taket. Tänkte att det kan vara så här för alltid, dämpat ljus och chokladkaka och te och vänner.

Ungefär halv tre på natten cyklade jag hem genom en tacksamt tom stad. På gården mötte jag tidningsutdelaren och jag undrade, om han hade sovit alls inatt eller om han är en nattuggla som går och lägger sig då tidningarna är utdelade och andra människor så småningom börjar vakna.

Med mig hem hade jag tre blyertsteckningar som Karin hade givit mig. Tre heta män att hänga upp på min vägg. Tre män som jag nu ser varje gång jag går från köket till sovrummet.

Dean Winchester från Supernatural (spelad av Jensen Ackles)

Sam Winchester från Supernatural (spelad av Jared Padalecki)

Tom Hiddleston

(Alla tre porträtt ritade av Karin Holmström. Fler mästerverk i varierande tekniker finns på www.karinholmstrom.fi.)

Imorse vaknade jag av att bländande ljus och vithet. Det hade snöat under morgonnatten och har fortsatt hela dagen.