Jag hade en bra fredag. Lånade böcker från flera bibliotek, åt lutfiskmiddag med släkten hos morföräldrarna. Pratade vitt och brett med en kusin och gosade med Nisse. På kvällen blev det La la land på bio med syster och mamma. Jag tycker om att gå på bio, tycker om hela fenomenet: biljettinköp, godsaker att knapra på, reklamerna innan filmen, surroundljudet, att sitta kvar tills eftertexterna rullat klart.
Och ändå: när jag kom hem slog ångesten till. Helt omotiverat (som den ju brukar). Snabba, ytliga andetag och något som drar i magen. Man kan ha hur många strategier som helst för att stävja ångest – att jorda sig, andas i fyrkanter, medveten närvaro, accepterande av känslor – men allt är glömt när ångesten redan är där. Jag minns inget och kan inget.
Mycket, mycket försiktigt letade jag runt efter musik som inte var för snabb, för att inte öka pulsen ytterligare; inte för långsam, för att inte sjunka ner i apati; inte för sorglig, för att inte späda på känslan av uppgivenhet; inte för hetsig, för jag klarade inte av för mycket sinnesintryck.
Till slut sov jag och drömde om kaniner, fyra stycken, som alla var på rymmen och var alldeles dammiga efter att ha grävt i torr jord.
Idag har jag navigerat mig långsamt genom dagen, för att inte röra upp ångesten från igår. Föräldrarna skulle fara ut till villan en sväng. ”Vad ska ni göra vid villan ens?”, frågade jag mamma. ”Inget speciellt”, svarade hon. ”Titta oss omkring”.
Så jag följde med ut till villan där vi gjorde inget speciellt och tittade oss omkring. Bastun stod där den ska stå. Bryggan låg kvar där den ska ligga. Vi funderade över ett träd vi ska plantera, över att lillstugoverandan behöver tvättas i sommar. Vi drack varm kakao och åt croissanter. Sedan diskade vi kastrullen och sleven i snön och åkte hem igen.
