Saker Att Göra När Jag Är Frisk Igen

– köpa fler tulpaner (fick tio gula av mamma igår, tack mamma ♥)
– sova en hel natt utan strategier för hur jag ska kunna sova
– träffa vänner (jag är så led mitt eget sällskap)
– äta en massa god mat som smakar
– städa undan alla mediciner från badrummet
– gå på kafé
– skriva de där dikterna som jag inte har haft ork att skriva
– klippa håret kort, mycket kort

Tvillingar

Då jag står och väntar på bussen ser jag ett par tvillingar.

De går i takt, bestämda steg i Doc Martens, nätstrumpbyxor och raka, svarta kappor. När de passerar tittar en av dem på mig, blicken lika hård som stegen, bleka ansikten med skarpt smink och krusigt rött hår.

De har varsin vit tygkasse över axeln – inte på samma axel utan på den yttre, så att de blir spegelbilder där det enda som skiljer dem åt är att ena tygkassen är mönstrad i svart.

Jag tänker att jag aldrig någonsin kommer vara lika cool som de.

Sjuk

Sjuk hemma för andra dagen. Orkar-knappt-gå-utanför-dörren-och-tillbringar-mest-tid-i-sängen-sjuk. Förmiddagarna går bra: jag ligger i sängen och surfar, läser, dricker te och isvatten med citron om vartannat. Dagen går bra: Sms:ar med vänner för att se hur de har det. Ställer in och skjuter på planer. Tar en dusch för att känna mig lite mer som en fungerande människa. Får skjuts till butiken för att köpa bröd och tandkräm och är alldeles slut när jag kommer hem igen.

Men så smyger skymningen på: himmel i blekrosa i ena fönstret, ljusblå i det andra. Jag inser att jag måste tända lampor. Kanske borde äta middag, fast jag inte känner någon smak. Het tomatsoppa ska väl gå an. Kvällen går inte lika bra: jag är trött, men det är för tidigt att gå och lägga sig. Jag ser inte fram emot natten, feber och halsont och täppt näsa. Konstanta drömmar, med tur bara märkliga och med otur mardrömmar. Känslan av att man aldrig någonsin kommer sova. Somnar tydligen ändå, eftersom jag vaknar många gånger under natten.

Men förr eller senare: en ny morgon. En förmiddag som förhoppningsvis kommer gå bra. En tredje dag där jag kanske är frisk.

Feministisk simning

Något jag kommit att tänka på: att gå till simhallen kan vara en feministisk gärning.

Att tillåta sig själv vara precis som man är, genom att tillåta sin kropp att vara precis som den är; gå naken med orakade ben, putande mage, ofixat hår. Se andra bara vara och låta andra se en bara vara.

Kroppen behöver inte se ut. Kroppen får göra och vara.

Duschar utan att skyla mig. Det är kallt i bassängen till en början. Simmar fram och tillbaka, räknar varje simtag för mig själv. Mellan 28 och 33 simtag för att komma från ena sidan till den andra. Lite fler om jag simmar på rygg, vatten i öronen och takbjälkarna för ögonen. I vattnet är kroppen behaglig, smidig. Jag bärs upp utan ansträngning. En meditation av något slag. Jag tar sats från kanten och skjuter iväg så långt jag kan under vattnet. Simmar varv efter varv, inte för att träna eller bränna kalorier, utan för att det känns skönt. Sitter sedan i bastun och känner hur jag slappnar av.

En enda gång tänker jag på hur jag ser ut – när jag går mellan omklädningsrummet och bassängen. Och då tänker jag: räta på ryggen, gå rak och stolt, se inte ut som om du försöker gömma dig. För jag vill inte gömma mig. Jag vill bara vara.

Efteråt är jag hungrig, äter pirog med äggsmör och dricker te. Värmen från bastun sitter kvar i kroppen hela kvällen.

Knäckebröd och kokt potatis

De senaste dagarna har jag vikarierat som elevassistent i en lågstadieskola. Jag får skjuts med min pappa, som är lärare och rektor. Morgnarna är mörka och blåsiga, men jag sitter som en varm, sömnig puppa i passagerarsätet och lullar i takt med radion.

Min aktning för lärare och skolpersonal växer för varje timme. Att de orkar. Att de klarar det.

Varje rast är det någon som gråter. Någon som slåss. Varje lektion är det någon som springer, någon som skriker. Fyra elever som frågar ”Vad ska vi göra?” precis åtta sekunder efter det att läraren har gått igenom de steg-för-steg-instruktioner som står skrivna på tavlan.

Samtidigt: för varje timme lär jag känna eleverna lite bättre. De vågar komma till mig när de har problem med matteräkning, låter sig tröstas efter att någon har pickat dem lite för hårt i axeln, läser sin läseläxa för mig. (Det är fascinerande, hur stora skillnader det är  i läsning för elever på sju, åtta år: vissa stavar sig igenom varje ord och klarar det knappt då, andra läser flytande och har inga problem med ord som ”guldbroderi” eller ”brådska”.)

I matsalen tänker jag tänker, hur alla finländska elever i princip är uppfödda på knäckebröd, kokt potatis och mjölk så kall att det ilar i tänderna om man tar för stora klunkar.

Det fascinerar mig också, hur eleverna inte verkar tro att lärare och andra vuxna är så okunniga om vad de gör. Svärord i korridoren. Fula gester i matsalen. Tänkte vi också att vuxna inte lade märke till saker?

Kanske är det mycket vi inte lägger märke till.

Ett foto i timmen

När jag frågade var ni vill läsa, föreslog min syster ett ett-foto-i-timmen-inlägg. Lätt som en plätt, tänkte jag, men tji fick jag! Hela dagen tänkte jag bara i entimmesetapper, för att få ihop foton. Oredigerade och sneda är de flesta. Ungefär som mig, då.

Så här var i alla fall min måndag:

Kl 9 → När väckarklockan ringde fortsatte jag där jag slutade kvällen innan: med att titta på succéserien SKAM. Jag skulle inte vilja erkänna hur snabbt jag blev indragen i den, men den är lättsam underhållning av hög kvalitet. Skönt också med en teveserie som jag inte investerar så mycket tid och känslor i.

Kl 10 → Ordnade i lägenheten. Vek och lade undan tvätt som hade hängt på tork under natten och immat igen alla fönster i köksrummet.

Kl 11 → Det fina med att jobba deltid är ju de lediga dagarna. Sådana dagar när man kan fortsätta titta på SKAM i sängen, denna gång med frukost. För övrigt njuter jag oerhört av den nya lyxen av en smidig dator, vilket möjliggör just sängtittandet.

Kl 12 → Drog mig ut på en promenad i solskenet. Jag gick genom Sandviksparken, som är en av mina favoritparker i stan, och ut på isen. Det blåste kallt om kinderna.

Kl 13 → Hemma igen duschade jag, kokade kaffe och tog itu med diverse skrivande. Mejl, korrekturläsning av lajvroller, en dikt som gnagde i huvudet men som ännu inte har fått sin slutliga form. Ibland vill inte orden samarbeta fastän bilderna i huvudet är alldeles klara.

Kl 14 → Fortsatte framför datorn. Slösurfade säkert en hel del. Här är hörnutsikten från mitt köksbord. Min fina Wall of Fandoms har fått flytta med från Åbo.

Kl 15 → Dagens mål mat: pasta carbonara som föräldrarna kommit med dagen innan. En stor fördel med att bo i Vasa: familj som förser en med mat nu som då. Efter senaste leveransen behövde jag inte laga mat på flera dagar.

Kl 16 → Jag begav mig iväg ut i den vackra skymningen, efter att ha haft en mycket intensiv Facebook-diskussion med en vän. (Diskussionen resulterade senare i det förra blogginlägget.)

Kl 17 → Arbiskursen i kreativt skrivande inleddes! Vi är sju hugade skribenter som kommer träffas tio gånger under våren. Jag tror det blir riktigt, riktigt bra.

Kl 18 → Dagens skrivuppgift var att skriva kring ett doftminne. Jag fick ihop en liten text med rubriken SKITFABRIK.

”När vi åkte norrut för att hälsa på fammo och faffa fanns det alltid ett avsnitt av vägen som luktade skit. Det kom från Jakobstad, sa pappa, från en fabrik som gjorde pappersmassa. Min syster och jag förstod aldrig hur papper kunde lukta så vidrigt. Det var inte ens lönt att veva ner bilrutorna för lite frisk luft, eftersom lukten var på utsidan och illa nog med stängda fönster.”

Kl 19 → Hemma igen fortsatte skrivandet och planerandet. Jag fick tre dagars jobb som skolassistentvikarie, och försökte få en överblick av den kommande veckan. (Såsom så ofta när jag planerar försöker jag göra sju saker samtidigt, istället för att beta av dem en i taget.)

Kl 20 → Tände ljus, kokade varm choklad och dumpade en hög halvtorkade minimarshmallows i den, pratade med vänner på nätet.

Kl 21 → Och resten av kvällen tittade jag alldeles för länge på SKAM och chattade med min vän KJ.

Jag: Blrrrgggghhh det var det där att sova…
KJ: Det är alltid det… Undrar hur många diskussioner vi har haft efter att nån av oss egentligen sku sova eller diska.
Jag: Ungefär varannan, typ.

Föräldrar och barn

En av mina närmaste vänner väntar barn på egen hand. Efter flera års noggrant övervägande och funderande kontaktade hon en fertilitetsklinik. Min vän hade tur, hon fick snabbt en passande spermadonator och blev gravid på andra inseminationsförsöket.

Om allt går som det ska får hon sitt första barn i sommar.

I en artikel på YLE konstateras det att 150-160 ensamstående kvinnor blir mammor varje år, med hjälp av fertilitetsbehandling. Folkhälsan ordnar en kurs för sådana blivande mammor, eftersom blivande mammor utan partner kanske inte alltid känner att de har en plats på traditionella föräldrakurser.

Det konstateras också i en annan YLE-artikel att regnbågsbarn (i detta fall barn till samkönade kvinnopar eller ensamstående kvinnor, som använder fertilitetskliniktjänster) är en klassfråga. Det är helt enkelt mycket dyrt att försöka få barn på det viset: vi pratar tusentals euro.

Jag läser artiklarna med stort intresse. Sedan läser jag kommentarsfälten och vill spy.

”Alla barn har rätt till en mamma och en pappa” skriver någon. ”Barn är ingen rättighet”, skriver någon annan. ”Jag tycker barnets behov ska ställas i främsta rummet. Singelkvinnor borde inte ha rätten att kasta bort ett människoliv bara för att de vill ha en liten kelgris att köpa gulliga kläder till”, skriver en tredje i all sin vidrighet och SATAN I GATAN ÄNDÅ, mina versaler och svärord räcker inte till för att förmedla den ilska och förnedring jag känner.

Självklart är barn ingen rättighet, inte för någon, och därför är det så tröttsamt att självklarheter ska användas som argument mot vissa grupper som vill ha barn. Ingen pratar om sådant när olikkönade par söker fertilitetshjälp på grund av barnlöshet.

Och när folk talar om samkönade parförhållanden som ”val av livsstil” och menar att man på grund av det valet har valt bort barn, då ser jag fanimej rött. Allt som över huvud taget kopplar ihop icke-heterosexualitet med ”val” och ”livsstil” får mig att vilja skriva FUCKKKK YOUUUUU (men då skulle jag säkert bli portad från alla kommentarsfält).

Det är personligt. Varje gång någon påstår att ett barn alltid ska ha rätt till en mamma och en pappa, att singelmammor är egoistiska och ”kastar bort ett människoliv” för att de bestämmer sig för att bli just singelmammor, så är det personligt. De som skriver så spottar på min vän, min underbara vän som längtar så efter barn och som tack vare teknologi och liberal lagstiftning (och länge ihopsparade pengar). De som skriver så spottar på mig, för även om jag inte vill ha barn så vill de förvägra mig chansen till barn på egen hand.

Ytterligare en kritisk kommentator skriver att YLE-redaktionen ”framställer den förändring som sker i samhället på denna normkritikens och normnedmonteringens väg som något positivt”. JA FÖR FAN. Att över huvud taget vidga familjebegreppet och -bildningen tror jag bara är positivt. Mer förståelse och respekt. Ett synliggörande av den mångfald som redan finns.

We’re here, we’re queer – get fucking used to it already.

Epsilon-delta-bevis

En av de sista jullovsdagarna är det snöstorm när jag promenerar in till centrum och han är så stilig i svart kappa där vi träffas inne i köpcentret. Vi har känt varandra i dryga tio år. Han är den enda som har skrivit brev till mig på alviska och när han var i armén skickade jag honom godis. Att dansa med honom är så roligt att jag skrattar högt.

(Ibland vet jag inte om jag hellre skulle byta plats med honom eller med hans fästmö, men jag tänker på vilken tur de har som får vara ihop med varandra och vilken tur jag har som får vara vän med dem båda.)

Han bjuder mig på kaffe och årets första fastlagsbulle och vi sitter så länge vid kafébordet att värmeljuset brinner ut och den alltid lika glada kaféinnehavaren byter ut det.

Vi talar om hur vi har påbörjat vårt rockstjärnedödsår (27 år) men att Jesus dog först när han var 33. Vi vill inte räkna ut hur dyrt det är att bo på hyra men vet också hur mycket ett hus i Österbotten kostar. Vi berättar om våra planer för våren. Jag ska gå skrivkurser och vill hälsa på min vän i Sverige. Han ska gå en kurs i komplex analys, förklarar hur matematiken förändras när den matematiska basen breddas: naturliga tal till heltal till rationella tal till reella tal och nu senast komplexa tal. Någonstans kommer irrationella tal också in, men då hänger jag inte längre med. Medan han är humanistisk matematiker är jag en mycket o-matematisk humanist, och jag blir distraherad av den poetiska potentialen i begrepp som ”epsilon-delta-bevis” och ”gränsvärden”.

När vi slutligen måste bryta upp skjutsar han hem mig i den än mer tilltagande snöstormen. ”För att få umgås en liten stund till”, säger han när han släpper av mig och jag lovar, jag känner fysiskt hur det ilar till i bröstet av kärlek och värme och tacksamhet.

Önskeläsning

”Jag har inte bloggat sedan den andra januari”, sade jag till min syster där jag hälsade på henne på arbetet. ”Ojdå”, svarade hon, ”dags att skriva något? Eller har du ingen inspiration?”

Det känns fanimej som om jag aldrig har inspiration längre. Har bloggen förverkar sitt syfte? Känner jag inte längre att jag vill eller behöver dela med mig av mina tankar och skriverier? Borde jag bara skriva ett tack-för-allt-och-hejdå-inlägg? (Hah, nä. Jag avskyr ju farväl och speciellt tillsynes permanenta sådana.)

Jag ger inte upp riktigt än.

Så jag gick till Gala Darlings 50 tips på att övervinna bloggkramp, en länk som jag har haft bokmärkt i flera år men aldrig använt mig av. Sedan googlade jag fram en nummergenerator och lät den slumpa fram tre alternativ mellan 1 och 50 åt mig. Och sedan valde jag nr 12:

Ask your readers what they’d like to read.

Och jag tänkte ”frågestund och önskeinlägg, herregud, inte kan jag ha något sådant, liten fjantbloggare i cyberrymden som jag är, det är sådant som storbloggare har och klarar av”.

Och sedan tänkte jag ”fuck jantelagen och kan-inten, vem bestämmer över min bloggs innehåll om inte jag? Dags att röra sig utanför den där bekvämlighetszonen nu!”

Så här är jag, utanför bekvämlighetszonen men med ett av mina motton (”no shame”) ringande i huvudet. Kära läsare, ni få men trogna:

vad skulle ni vilja läsa om?

Alla förslag och tankar tas med tacksamhet och nyfikenhet emot. Med återhörande inom en förhoppningsvis kort tid,

er fjantbloggare

Januarimorgon

När jag vaknar för andra gången är det fortfarande becksvart ute. På gärdsgården brinner ännu lyktan jag tände kvällen innan. Klockan visar 08.05 och jag tänker: hur kan solen vara så här långt borta när det ska föreställa vara morgon?

Sedan inser jag att det inte är så mörkt som jag trodde. Utanför mitt lilla fönster, synen upp och ner där jag ligger i sängen, ser jag konturerna av tallarna och att himlen är en dov, blågrå färg. Inte nattsvart. Det tog bara en liten tid att upptäcka det.

På något vis nöjd av insikten om att gryningen nog finns där bakom tallarna mot det blå så somnar jag om, och när klockan ringer närmare tio vaknar jag med ordet ”peppar” ekande i huvudet. Då ser jag också att det har snöat under natten. Ingen sol, men ett grått ljus och när jag stigit upp och tänt alla ljusstakar, julkrubban, granen, tro, hopp och kärlek, får jag eld i spisen på andra försöket och där ute snöar det fortfarande aldrig så litet.