dagbok

Nu

Nu. Nu har jag äntligen jobbat färdigt för denna november. Det blev mycket mera arbete än beräknat, så jag har varit jobbstressad på ett sätt som jag inte tror jag har varit sedan studietiden – kroppen minns det, hjärtklappningen, svårigheterna att sova, andan som sitter för högt i bröstet. Nu har jag tvättat, och städat, och ordnat. Kylskåpet är nästan tomt, cykeln är inställd i källaren för säsongen, julprydnaderna är inte framplockade, men nog utsedda. Nu gäller det bara (”bara”) att packa: festklänning, smycken, tröjor, bekväma skor, strumpbyxor, gåvor, böcker, kort, stödstrumpor, kjolar, den begagnade jeansjackan jag fick i födelsedagspresent av min syster – den som är köpt och buren av henne på andra sidan Atlanten.

Nu. Nu är det bara några dagar tills vi reser till Orlando, USA. Till Floriida, med betoning på -ida, som min gammelmommo Momi sa när hon reste dit som pensionär, för första gången i sitt liv var längre bort än till Sverige. Vi ska hälsa på min syster och hennes fästman med familj. Närvara vid deras vigsel. Fira Thanksgiving, delta i ett välgörenshetslopp, fara på roadtrip, åka till Disney World. Så många nya saker att uppleva! Det är väldigt spännande och väldigt nervöst på samma gång. Det här blir den största resan vi någonsin har gjort, på många plan.

Foto: Julia Holmqvist
dagbok · skönlitterärt

Jacktull

Natten till idag drömde jag fram ett nytt ord, igen.

jacktull [∫aktul´] substantiv ~en ~er

Jacktull (uttalas alltså med sch-ljud och betoning på den sista stavelsen -tull) är ett kort textstycke avsedd för högläsning och reflektion, sällan längre än en halv sida, i vilket det sker en förändring. Något är inte detsamma i slutet av texten som i början. En jacktull översätts för det mesta inte, utan tanken är att jacktullens sensmoral är så stark att den förmedlas oavsett språk.

En jacktull kan också i överförd betydelse vara en kort, tunn sommarjacka som man inte tar av sig inför ett besök; en jacktull-text är så kort att man inte behöver ta av sig jackan för att lyssna eller läsa.

dagbok

Facklitteratur om människan

En kväll tröttnar jag på skärmar. Jag tycker att jag stirrar på dem dagarna i ända, både för nytta och nöjes skull. Jag orkar inte med en en enda kväll till framför datorn.

I bokhyllan finns flera olästa böcker. En samling feministiska essäer, nej, två essäsamlingar faktiskt. En handbok om att leva mera klimatvänligt. Sådana där böcker jag borde läsa, som är förkovrande på något vis, som jag har tänkt läsa i långa tider, men som ännu står där i sin olästa skam.

Jag flyttar blicken vidare och tänker: Vilka böcker fastnar tanken för? Jo, Emilie Autumns självpublicerade The Asylum for Wayward Victorian Girls. Jessica Kolterjahns fria litterära fantasi Den bästa dagen är en dag av törst om Karin Boye. Richard Sikens diktsamling Crush. Alla dem har jag läst förut, vissa flera gånger.

Jag tänker på det som står på glasväggen in till litteraturvetenskapen på Åbo Akademi, ett ämne med utrymmen som jag lärde känna på riktigt först under mina sista studieår, som jag alltid var gäst i på något plan, men som jag kunde se mig själv vara fullständigt hemma i i en annan verklighet, bara ett snett ögonkast bort från denna.

På glasväggen står det: Skönlitteratur är facklitteratur om människan.

Jag plockar ner The Asylum for Wayward Victorian Girls.

dagbok

Imperium

Jag drömmer att jag är en maffiaboss över en enorm nöjesindustri, ett kasinoimperium. En konkurrent inom den undre världen hotar med att förstöra min business, om jag inte går med på att dela på vinsterna. Jag vägrar, naturligtvis, att gå med på att bli utpressad.

Konkurrenten hackar då mina databaser, jag ser hur alla skärmar börjar ladda ner alla mina kunders information och sälja den för högstbjudande till utomstående parter. Jag får jobba hårt med att få alla kunder att skriva nya avtal med mig, så att deras uppgifter ska vara säkra igen. Min omsättning går ner med bara 6 %. Ingen kan röra mig.

Under denna svacka är min plats i hierarkin tom, bokstavligen. Hela mitt imperium styrs från en slags amfiteater, där folk sitter placerade på bänkrader beroende på hur hög status de har. Den högsta raden, min, står tom. En som jobbar för mig tar tillfället i akt och sätter sig på min plats, blickar ut över amfiteatern och alla som sitter samlade där, men efter bara några sekunder ser jag hur hans ansikte förvrids av rädsla, och han skyndar sig tillbaka till sin egen bänkrad längre ner.

Jag skrattar, och viskar till honom när jag passerar honom för att återta min plats högst upp: Det är bra att veta när man ska ta chansen, men det är ännu bättre att veta när man ska låta bli.

dagbok

Jordgubbar i november

I går var jag på min första uttalade dejt. Det har varit en lång väg dit.

Jag blev utbjuden sent om kvällen den första maj, krisade i ungefär en vecka, och den sjunde maj svarade jag att jag gärna går på dejt, ifall frågan fortfarande var gällande. Det gjorde den.

Det blev aldrig någon dejt under sommaren, för vi hade båda så fullt upp med våra liv och arbeten och sommarteatrar, och under hösten var vi bortresta i olika omgångar. Men på svenska dagen, ett halvt år efter att jag tackat ja, blev det av: middag och efterföljande teater.

Jag hade nyköpt klänning (som inköptes för ett annat festligt tillfälle, ska erkännas, men som fick invigas nu) och min partner hade matchat sin slips, och jag var till min egen förvåning nervös när vi möttes i teaterns foajé. Jag skulle ha förstått det om dejten hade ägt rum då i maj, men nu har vi ändå varit ihop sedan sen augusti, så lång och så kort tid på samma gång.

20191106_184613

Vi beundrade den viborgska kristallkronan, som är tillbaka i teaterhuset efter år i exil, och den både bildliga och bokstavliga kronan på verket i den nyöppnade restaurangen. Det var också det enda fotot jag tog under kvällen, för här om dagen såg jag en video om hur mycket smarttelefonerna distraherar och stjäl vår uppmärksamhet, så jag hade bestämt mig för att hålla telefonen utom synhåll och hörhåll. Min partner, som jobbar i teaterhuset, berättade också om vad som hade hänt med kristallkronan under teaterns 100-årsfest veckan innan. Den har inte riktigt ännu återhämtat sig, så att säga.

Maten var underbar: skumpan var kall och torr, parmensanrisotton med svamp och vattenkrasse krämig, och till efterrätt åt jag Grand Marnier-marinerade jordgubbar med vispad grädde och maräng. Den första skeden var som att ögonblickligen förflyttas tillbaka till juli, sötman och smaken och känslan. ”Man kunde gråta för mindre”, sa jag, och senare under kvällen grät jag både för mindre och för mer. Vi såg Spelman på taket och det var länge sedan jag blev så tagen av en pjäs. Jag skrattade högt under första akten, och grät mig igenom den sista halvtimmen av pjäsen. Skådespelarna var fantastiska, berättelsen berörande och dockorna briljanta. Spelman på taket går på Wasa Teater ända in i mars, så det finns ännu tid att se den!

”Tack för att du frågade ut mig”, sa jag när vi gick hem i armkrok genom kyrkparken. Det var kylig och mörkt, bara rönnbären lyste grant på de annars nakna trädgrenarna.
”Tack för att du svarade ja”, sa han.

dagbok

Svarta snörkängor

Tiodygnsprognosen lovar enstaka minusgrader nästan varje dag och jag njuter storligen av frosten. Världen blir vacker och tankarna blir lättare. Nu är det dessutom november, så jag berättigar härmed mig själv och alla andra hugade att börja nosa på julstämningen. Inga tomtar och julgranar än, nejdå, men nog levande ljus och glögg. Och kanske sådan här musik på i bakgrunden?

Mina trognaste läderkängor har gått sönder. De har redan tidigare gått upp i sömmarna, gått upp i limningarna, spruckit i lädret, och nu senast gick en dragkedja sönder. Jag ger upp tanken på att laga dem och beger mig ut på jakt med min mor efter nya kängor.

20170503_190239.jpg
Mina trogna kängor som under flera år tagit mig runt i Stockholm, London, Lissabon, Prag, Rom. Och många andra ställen!

Mina krav på kängor:

  • svarta
  • snörning
  • helt i äkta läder
  • redig gummisula i ett stycke
  • skaftet upp till halva vaden
  • löstagbar innersula
  • tillverkade i Europa

Det är kanske inte förvånansvärt att de också ska vara bekväma. Det kravet går före alla andra krav. Jag vägrar köpa skor som skaver, klämmer eller som är stela och ”ska gås in”. Här ska inte skor gås in, här ska de vara bekväma från början.

Vet ni hur många svarta snörkängor det finns som är obekväma som fasen, i fejkläder, tillverkade utom Europa, har stötdämpande innersulor som absolut inte går att rubba, har korta och fladdriga skaft, eller bara helt enkelt är fula? (Ja, det var kanske ett outtalat krav: de ska vara fina. Men jag anser också att om de uppfyller de ovanstående kraven är de per automatik snygga.)

Och vet ni vad? Jag anser inte ens att mina krav är orimliga på något som helst vis.

Marknaden är av en lite annan åsikt. Jag hittade faktiskt ett par som uppfyllde nästan alla krav, ett par herrkängor i storlek 41. Det var storleken som gjorde att jag inte slog till direkt utan sov på saken en natt, och när jag återkom till butiken dagen efter så konstaterade jag det som jag hade anat under min väntan – de var, sist och slutligen, för stora. Storlek 40 skulle säkert ha varit ypperliga. Finns de i storlek 40? Nå nej.

Inga skor blev köpta (men däremot köptes oväntat en festklänning inför min systers vigsel senare i år, till och med tillverkad i Finland!) och jakten på de perfekta snörkängorna fortsätter. Tipsa om märken och butiker i Vasatrakten i kommentarsfältet!