Årsdag

”Grattis på årsdagen!” säger min sambo. Han har nyss kommit hem och kramar om mig där jag står i köket och diskar undan efter eftermiddagskaffet. Jag blir ställd, förstår inte vad han menar, vi har ju årsdag i augusti? Så inser jag att det är ett år på dagen sedan vårt gemensamma hyreskontrakt trädde i kraft.

Köksfönstret mot infarten för ungefär ett år sedan. Inget drastiskt har ändrats i utsikten sedan dess. Jag längtar efter ljusslingor och snö i trädgården.

Själva flytten och allt kring det var ju ett helvetiskt projekt. Jag kan sällan ta det lugnt över saker, och går det att stressa upp sig så gör jag det. Som jag skrev då: Jag mådde skitdåligt. Denna november är tack tack tack så mycket bättre, så mycket lättare.

Innan vi flyttade ihop hade jag bara bott ensam. Jag älskade att bo ensam, få rå om mig själv, ha allt på mitt sätt, inte behöva ta hänsyn till någon, så jag var förståeligt nog mycket nervös inför samboskapet.

”Jag har ju inte bott ihop med någon annan än min familj!” skrev jag till en vän, som flyttat land flera gånger för studier och kärlek.
”Men Conny är ju din familj nu!” svarade hon. Och det hade hon ju rätt i, och inget av mina katastrofscenarion gick i uppfyllelse, och jag har varje dag varit glad åt att få bo som jag gör.

Tänk ändå, vilken välsignelse att få fatta ett (i min värld) så stort beslut som att bo tillsammans och inte en enda gång på hela året ifrågasätta eller ångra sitt val. Inte en enda gång. Må detta fortsätta till alla dagars slut.

Lontoo, Englanti

Jag står halvvägs ner i pappersinsamlingen och fiskar upp fler tidningar. Mamma och jag packar allt mitt porslin, och det går åt mycket papper till sådant. Min granngubbe kommer förbi med sin cykel. På styret hänger några skräppåsar som han ska slänga, och en liten Ikea-kasse med kärl som han ska föra till det närmsta loppiset. Jag berättar att jag håller på att flyttpacka.

– Jaså, du ska flytta? säger han. Vart då? Nej vänta, låt mig gissa!
Han kniper ihop ögonen bakom de tjocka glasögonlinserna och visualiserar. Så säger han:
– Lontoo, Englanti!

För ett svindlande ögonblick föreställer också jag mig att jag ska flytta till London, England. Till staden som jag på något plan alltid längtar till när jag inte är där, där de statliga museerna har gratis inträde, där punkare i Camden Town artigt drar in benen där de sitter på trottoarkanten och man ska förbi. Där teet är hett och fönstren dragiga och varmvattnet opålitligt och parkerna ljuvliga. Där bokhandlarna är fyllda av böcker jag inte skulle orka ta mig igenom och där jag inte skulle känna en enda själ. Hur annorlunda vore mitt liv inte beskaffat, om jag nu stod i beråd att flytta till London, England?

Så skrattar jag till, pekar, och säger att jag ska flytta tre kvarter åt det hållet.
– Aha. Hur kommer det sig att du ska flytta då?
Jag måste fundera ett par sekunder, letar efter orden på finska. Hur omfattar man en helt ny livsriktning i en enkel mening?
– För att jag vill bo tillsammans med min pojkvän, svarar jag.
– Den bästa orsaken att flytta! utbrister grannen. Han berättar om hur han har bott ihop med sin fru i grannhuset i trettio år, om hur en kvinna på stan en gång kom emot honom och frun, och hälsade så innerligt på honom. Han visar hur hon klappade honom kring båda kinderna. När grannen och frun hade gått åt sitt håll och kvinnan åt sitt, hade frun frågat vem kvinnan riktigt var.
– Det var min första flickvän, skrattade grannen. Det är en så liten stad, det här, så förstås stötte vi på varandra i något skede!

Det börjar regna. Grannen klappar mig på axeln och säger att om vi inte råkas något mer, så önskar han mig all lycka i livet och framtiden, och framför allt önskar han mig god hälsa.
– Det är det viktigaste! påstår han, och jag håller med, uppriktigt glad över hans lyckönskningar.

Jag berättar att jag fortfarande kommer äga lägenheten, och hyra ut den åt en kompis, så vi ses säkert på gården när jag någon gång kommer på kaffe till kompisen. Grannen säger glatt hejdå och leder cykeln vidare, försiktigt så att kassen med porslin inte ska fara illa. Jag går in med tidningarna och flera flyttlådor att senare köra tre kvarter bort.

Motsatsen till att göra slut

”Kära dagbok! Jag är så trött och bara gråter hela tiden. C och jag ska flytta ihop.”

Med tanke på hur den dagbokssidan började, kunde man tro att vi hade gjort slut. Men det är precis tvärtom. Äntligen ska vi få påbörja det vi längtat efter länge: ett mer gemensamt vardagsliv. Motsatsen till att göra slut. Att få vakna tillsammans och äta middag tillsammans och inte behöva komma överens om vilka kvällar vi ska träffas, utan tvärtom behöva komma överens om vilka kvällar vi inte ska träffas.

När jag köpte min lägenhet för över 2½ år sedan föregick lägenhetsköpet av två veckors konstant gråt. Jag grät så mycket att jag måste börja använda en särskild ögonkräm, för huden kring ögonen blev så torr.

Den här gången gråter jag inte lika mycket, men nog nästan. Gråter över att vi behöver fatta snabba beslut. Gråter över att vi inte får skilda hyreskontrakt, vilket innebär förlorade bostadsstöd. Gråter när jag inser att jag inte kan hyra ut min lägenhet bara så där, eftersom den är köpt med bsp-lån (allt de inte berättar för dig!). Gråter då C redan har sagt upp sin lägenhet, och jag känner att allt är mitt fel. Gråter när jag telefonköar till banken för att reda ut situationen (och byta från bsp-lån till vanligt lån – vilket går, men vilket tar tid, pengar och ork som jag gärna skulle lägga på något annat). Gråter för att jag är trött, för att jag har ont, för att jag är så stressad att jag inte kan sova och inte kan arbeta. Gråter över tanken på hemförsäkringar, internetabonnemang, elavtal. Gråter över att jag inte ännu är helt frisk, så allt tar mer på krafterna och psyket än det skulle göra om jag vore i skick.

I går kväll låg jag som vanligt på spikmattan för att vila min stackars kropp, och grät ner i telefon. Men jag insåg och kände också att det var den sista gråten. Inte för alltid, gubevars, och knappast ens för hela den här flyttrumban – men för den här gången. Det håller inte att gråta och stressa så här. Jag mår absolut skitdåligt av det. ”I morgon ska du koncentrera dig på att arbeta och må bra”, säger C i andra ändan av telefon.

Så det ska jag göra i dag. Inte gråta. Arbeta och må bra.

Lämna ett hem och återvända till ett annat

Åboeran har nått sitt slut. Igår bar jag lådor och gnuggade väggarna fria från ord. Idag cyklade jag på lånad cykel till lägenheten för att städa det sista och sedan lämna in nycklarna. Alla inneboenden har flyttat ut – emopojkarna ur garderoberna, drottningen ur städskrubben, Moriarty ur skafferiet, badrums(s)lampan ur badrummet… Endast Tarzan lämnade kvar, och honom gömde jag högt upp i ett skåp.

De senaste veckorna har jag tömt skåp efter skåp, staplat flyttlådor på varandra. Sovit på en madrass på golvet för att jag sålde sängen, haft nattduksbordslampan (som jag lånat de senaste åren) som enda ljuskälla i sovrummet för att jag sålde takkronan. De senaste veckorna har varit intensiva och stundom tunga och jag är tacksam över att de nu är över. I helgen kom mina föräldrar och med minsta möjliga mån lyckades vi få alla kvarvarande saker på släpet och i bilen. Det är nog tur att jag har föräldrar som hjälper mig. Det är nog tur att det är så jobbigt att flytta, för då är det skönt och inte bara sorgligt när det är över.

Många är de vänner som har hälsat på under åren, som har sovit över. Välutnyttjad bäddsoffa, det är så jag vill ha det också i fortsättningen. Vissa gäster har varit oväntade men inte desto mindre välkomna. Det är en ynnest att få äta frukost med personer man tycker om, dricka eftermiddagskaffe med en kär vän.

Hur känns det? är frågan som jag har fått. Det känns skönt. Det är sent i maj och jag längtar norrut till andra hem. Jag har anat de här dagarna i flera månader och nu, nu anar jag sommarnätter över Österbotten. Jag är redo att lämna ett hem och återvända till ett annat.

Nattduksbordslampan har jag återlämnat, och i dess lägenhet sover jag de sista Åbonätterna. Med dess ägare och andra vänner umgås jag de sista Åbodagarna.

Jag ska tydligen flytta

En dag hjälpte jag en vän att flytta. Vi bar stolar och pafflådor med tygbitar, trängdes i hissen på varsin sida om en bordsskiva, och jag sprang förtjust omkring i den nya lägenhet och gladdes åt den hysteriska färgen på köksväggen.

Då vi står nere vid ytterdörren och krånglar för att få den att hållas uppe, så att inte en av oss hela tiden måste stå dörrvakt, kommer en kvinna ner för trappan. Hon frågar vart flyttlasset går och min vän berättar vilken lägenhet han ska bo i. Kvinnan hälsar honom välkommen till huset, menar att det ju är ett så lugnt och trevligt område att bo i.

Så sträcker hon fram handen åt mig. ”Tervetuloa”, säger hon och ler, och då jag skakar hand med henne har jag inte en tanke i världen på att rätta henne. Jag brukar inte tycka om att folk drar förhastade slutsatser om mig, men den här gången blir jag varm inombords. Visst förstår jag att det är skenet som bedrar, en man och en kvinna i samma ålder som tillsammans bär in flyttlådor i en flerrummare. Ändå väljer jag att tro att det är uppenbart att jag hör ihop med min vän, om än på ett annat sätt än vad kvinnan kanske tror.

Om jag får bestämma, så kommer jag ju ändå att hälsa på min vän jämt och ständigt.