Monthly Archives: november 2013

Sol

Imorgon går solen upp klockan 09.06.

Imorgon går solen ned klockan 15.31.

Morgondagens längd: 6 timmar och 25 minuter.

Under årets kortaste dag, fredagen den 20 december, är dagens längd 5 timmar och 43 minuter i Åbo. Jag kommer befinna mig i min hemstad den dagen. Dagens längd: 4 timmar 40 minuter.

Jag kan inte bestämma mig för om det är mera spännande eller skrämmande.

P.S. Exakt ett halvt år senare går solen upp i min hemstad klockan 03.23 och stannar sedan uppe i 20 timmar och 22 minuter. För Åbo gäller då soluppgång en minut över fyra om morgonen och en dag på 19 timmar och 2 minuter. ”Vi betalar för våra ljusa sommarnätter med mörka vinterdagar”, förklarade jag åt en bekant en gång. ”Men jag har kommit att tycka om även de mörka vinterdagarna, så det är ett pris jag inte sörjer över att betala.”

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok

Att cykla snabbt

Jag skulle ha ha tent nästa dag. Sover oroligt, vaknar en gång före tidningen har kommit och en gång efter att tidning har kommit. Klockan är 05.18 och jag tänker ”Skönt, jag får sova en timme till”.

Min telefon är en gammal telefon. Den har sina problem, men hittills har vi kommit mycket bra överens. Nu är det nog ändå dags för en ny, hur illa jag än tycker om det. Min telefon gav nämligen upp inatt (igen). Det innebar att den inte ringde och väckte mig kl 06.30 som den borde. Det innebar att jag vaknade kl 07.56 och min tent började kl 08.15. Det innebar att jag tackade mitt förståndiga gårdagsjag som hade lagt fram morgondagens kläder.

Men jag är snabb att cykla, attans ändå vad jag är snabb att cykla!

I tenten analyserade jag bland annat Solveig von Schoultz’ novell ”Även dina kameler”, skrev om det sapfiska versmåttet och definierade begreppen kanon, diegesis, anafor och metafor.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Tre som alla är skyldiga varandra något

”Jag har tre små påsar med kopparmynt,
som alla tre är skyldiga varandra något.”
–  ur Ögonblick av frihet, söndag 3 januari 1915 av Virginia Woolf

Skrivkurser. Varför har det tagit mig nästan ett decennium av aktivt skrivande innan jag insåg vilken oerhörd skatt skrivkurser är? Jag vill aldrig att det ska sluta och jag vågar knappt tänka på att nästa träff är vår sista, så jag låter bli, och berättar om vad vi har gjort istället. Under den gångna helgens skrivkursträff fick vi bland annat försöka skriva en text utan att använda bokstaven A, och läsa ett utdrag ur Virginia Woolfs dagboksanteckningar för att sedan skriva utgående från de(n) rad(er) som tilltalade oss. Min rad kan ni läsa ovan. Min lilla text kan ni läsa nedan.

Vi är tre bundsförvanter, som alla tre är skyldiga varandra något. Vissa skulle säkert kalla oss vänner, men jag tror inte riktigt på vänskap som grundar sig på skulder, gentjänster och förlikningar.

                      Gillis är skyldig mig tre middagar och en kvarts flaska whisky. Jag är skyldig honom fyrahundrafemtiotre kilometer med valfritt fordon. Ruby har lånat två dagar och en essä av mig, samt åtta böcker – varav den ena har tillfogats skada i vänstra hörnet – av Gillis. Han är skyldig henne ett och ett halvt förhållande, en månads hyra och två bläckpennor av finare sort.

                      Och det fortsätter. Vi har en svart skrivbok där vi skriver upp alla lån och – mer sällan – stryker gamla skulder. Det är ett oändligt virrvarr av pubrundor mot kaffekoppar, använda tändstickor mot vita lögner mot ett par solglasögon. Ruby som är skyldig Gillis en guldring som har lånat ett köksbord av mig som i min tur har lånat fyra äpplen och en väggklocka av Ruby och är skyldig Gillis tre komma sju meter hamparep .

Har ni också någon gång provat på något, och a) insett att ni hela livet har gått och väntat på det här! b) funderat varför i hela friden ni inte har börjat med det tidigare? Berätta för mig! Vad är er oväntade skatt här i världen?

5 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Doctor Who?

DW50

 

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Om jag vore man

Om jag vore man

 ❦

Om jag vore man hade jag fått vara med och spela fotboll på rasterna långt
tidigare, och min sport skulle inte ha ett förled i alla nyhetssammanhang.

Om jag vore man kunde jag ha min plånbok och mina nycklar
i jeansfickan.

Om jag vore man skulle jag vara först.

 ❦

Om jag vore man skulle mina träningsskor inte vara rosa och lila, och ingen
skulle varna mig för att springa längs med ån under mörka kvällar.

 Om jag vore man skulle jag vara en bättre feminist, för till och med
i kvinnosaksfrågor väger en mans röst tyngre.

 Om jag vore man skulle jag inte kunna vara en slampa.

 ❦

Om jag vore man skulle ingen skratta och fråga, om jag inte hellre vill ha en
Sex on the beach, då jag beställer en whiskey.

 Om jag vore man skulle mitt kön inte stå utskrivet
i recensionen av min nyutkomna bok.

 Om jag vore man skulle en euro vara en euro.

 ❦

Om jag vore man skulle jag inte behöva tåla en bh som skaver under brösten,
men framför allt inte kommentarer om brösten som skaver i själen.

 Om jag vore man skulle jag aldrig bli kallad ”lilla vän” av gubbar
som inte är mina vänner.

 Om jag vore man kunde jag bära frack.

 ❦

SH

(Text till en av skrivkurserna som jag går, inspirerad av/utgående från tanken ”Saker jag inte behövde uppleva om jag vore man”. 100 % skönlitterär sanningshalt. I det verkliga livet bär jag frack ibland.)

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Obotlig fangirl

Jag är en obotlig fangirl, brukar jag påstå och bara halvt om halvt skämta. Ända sedan mina första idolförälskelser under tonårstiden har det hållit i sig, min fascination och kärlek för artister, skådespelare eller fiktiva karaktärer är livskraftig och mycket närvarande i mitt vardagsliv.

En av mina längsta och mest ihållande, om inte hela tiden huvudlöst passionerade, kärlekar är nog den till Sotfinger. Han finns alltid, alltid där med sina eldsflammor och sneda leende. Efter att min vän J och jag hade sett Emilie Autumn tog det bokstavligen en hel vecka innan mitt huvud fungerade som det skulle igen. För Sherlock föll jag snabbare och djupare än vad jag kanske någonsin tidigare har gjort och jag såg hela serien på fyra dygn, och inom de följande fem dygnen hade jag sett hela serien en gång till. Jag har aldrig gråtit så mycket åt ett fiktivt verk som åt sista avsnittet i andra säsongen av nya Doctor Who, och var tvungen att ta en veckas paus från serien för att låta hjärtat återhämta sig.

Ja, ni ser kanske ett visst mönster. Jag ser, jag faller, jag älskar, jag lider. Det är på många sätt alldeles underbart, men på många sätt blir det också så uttröttande. Hjärnan och hjärtat tar så mycket stryk – även om det är blåmärken av kärlek så är det fortfarande blåmärken – och vardagliga, verkliga ting blir så små och obetydliga jämfört med det omvälvande som verklighetsflykten ger. Och det går ju över, såklart det går över. I vissa förälskelser stannar jag kvar, andra går jag vidare från. Jag känner mig bara så fånig medan det pågår, tycker att jag borde veta bättre som Vuxen och Sansad Människa.

Men jag vet inte bättre och jag kan intet annat. Så idag försöker jag hålla ihop mig själv, för igår såg jag Thor: The Dark World och Tom Hiddleston i sin roll som sattygsmakaren och asaguden Loki ställde till det ordentligt för mig. Jag ska säga er, att det inte är lätt att försöka läsa på tent och bete sig som en välfungerande människa då the god of mischief har slagit sig ner i ens huvud och hjärta på obestämd tid.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Kvartsdikter

För tillfället går jag två skrivkurser. Det är roligt, frustrerande, utmanande och gott för själen på samma gång. I tisdags skrev vi dikter. Det är något speciellt med att producera dikter a) enligt vissa direktiv och b) under tidspress. Vi får sällan mer än tio, femton minuter på oss då vi gör en skrivövning. Jag älskar det, för det betyder att jag inte hinner tänka så mycket – bara skriva!

I tisdags skrev vi fem dikter. Som hemläxa skulle vi stjäla (kursledarens ordval) 10 ord av en poet vi tyckte om, för att som uppgift skriva en dikt som innehöll de 10 orden. Sedan skulle vi skriva en dikt där alla ord började på M och en dikt som handlade om något väldigt, väldigt litet. Nästa uppgift var att skriva en kärleksdikt med nya ord för att beskriva kärlek, inget hjärta&smärta. Vi skulle säga ”Jag älskar dig” utan att använda just de orden. ”Tolkien hittade på fem nya språk, det är inte mycket jag begär av er!”, tyckte kursledaren. Till sist skulle vi skriva en dikt där orden var kalla.

Jag tänkte dela med mig av två av de dikter som jag skrev under tisdagen. De är i den form de var då jag läste upp dem på skrivkursen, det vill säga, de är påhittade, nedskrivna och bearbetade på under en kvart. Håll till godo!

XX

10 ord stulna av Erik Axel Karlfeldt

Det bor små solar i kådan,
skogens ljusjuveler mot det svarta grova
i hettan.

Jag skakar tunga kjolar
över smala ben,
svalkar sandpudrade fötter

Det blåser ingen vind i kornen.

XX

Kärleksdikt utan klichéer

Du är en jummeljuvel, säger hon
och trycker en blankpolerad hasselnöt
i min hand.
XXXXXJag bär den i innerfickan
på min läderrock, känner hur den
sakta rör sig.

Den blir än mer blank och sliten
av att jag om nätterna
rullar den av och an över ansiktet.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Balladen om kärlek och hat

För länge sedan spelade min vän L en låt för mig. Jag har återkommit till den låten med ojämna mellanrum, och för några dagar sedan fick jag för mig att skriva om den, både som i skriva om den och som i skriva om den.

Låten heter ”The Ballad Of Love And Hate” och framförs av The Avett Brothers. Ni kan lyssna på låten och läsa texten till den först, och sedan ta del av min text – eller så läser ni ”Balladen om kärlek och hat” först och lyssnar på låten efteråt! Valet är upp till er, och upplevelsen av både text och låt blir säkerligen olika, beroende på hur ni väljer. Min tanke har ändå inte varit att skriva en ordagrann översättning av låttexten, utan att göra en svenskspråkig version av berättelsen; att få fram historien och den känsla som genomsyrar den, samtidigt som jag ändå försöker hedra låttextgenrens komprimerade form. Ett rent textuellt komplement och ett alternativ till låten, helt enkelt! Och mycket av ett experiment, ska tilläggas. Förhoppningsvis har det åtminstone till någon del lyckats.

* * *

Balladen om kärlek och hat

Hon skriver ett brev åt honom:
“Min semester är snart slut och jag kommer hem sent.
Vädret var fint och havet fantastiskt,
och jag kan inte bärga mig tills jag får se dig igen!”

Han läser brevet och kastar sedan bort det.
“Ingen här bryr sig om du kommer tillbaka eller stannar”, säger han åt ingen, för han är ensam som alltid.
“Jag märkte knappt att du var borta. Vi ses väl, eller så inte, whatever.”

Hon sjunger tyst på en sång medan hon flyger hemåt. Havet under henne ser blåare ut än någonsin genom hennes ögon, och alla de andra passagerarna ser det också. Hon är den vars närvaro ingen kan undgå att känna, och då hon ger sig av blir frånvaron så påtaglig.

Han håller huvudet högt och går längs gatorna, ser alla i ögonen med en allvarlig blick. Alla främlingar och vagabonder; varje ensam vandrare som han möter hälsar han på, ett fast handslag som inte lämnar någon oberörd.

Hon anländer lyckligt och väl, drar sin stora kappsäck efter sig. I den bär hon med sig alla goda ting: orsaker att leva och orsaker att växa. Omtänksamhet. Förtröstan. Hopp.

Han sitter ensam på motorhuven till sin bil, utan att ta notis om den klara stjärnhimmel som hänger över honom. Håglöst tömmer han det sista ur flaskan av det starkaste som går att köpa i butiken.

Hon tar en taxi. Det är en ung man som kör. Så fort han ser henne lyser han upp av hopp, och då hon senare försvinner iväg mot huset försöker han blinka bort tårarna som hotar att tränga fram vid tanken på att han kanske aldrig kommer se henne igen.

Han kommer hem, och är förunderligt nog fortfarande vid liv. Han svär högljutt över trottoaren och uppfarten till huset. Klockan i köket visar 2:55, och klockan i köket går för sent.

Hon har suttit och väntat, tålmodig och mild. Det enda hon har önskat är ett telefonsamtal eller något slags tecken på att den hon bryr sig om, den som inte är vid sina sinnens fulla bruk, kommer att återvända välbehållen och trygg.

Han snubblar framåt och lutar sig mot dörrkarmen. Huvudet hänger trött och blicken är riktad mot golvet.
“Jag är ledsen, älskling”, säger han, och hon svarar mjukt:
”Varför det? Jag är din, så är det, whatever.

Jag borde inte ha varit borta så länge.
Jag är din, och så är det, för alltid.

Du är min, och så är det, för alltid.”

3 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Dagens lista

Dagens start: Att vakna med inte ens sex timmars sömn i kroppen efter en helkvällnatt ute, långsamt till en söndagsmjukt grå värld. Ligga kvar i sängen och läsa en och en halv novell med ögonen som knastrar av trötthet. Sedan frukost i sällskap för andra morgonen i rad.
Dagens vill:
Få min lägenhet storstädad medan jag är på föreläsning. Tänk att få komma hem och alla dammråttor vore borta, de eländiga fönstren skulle skina nytvättade och blanka, spisplattorna vore skrapade och duschsilen rensad.

Dagens strumpor: Stickasockor, först ett par bruna av mommo, och sen då de blev blöta bytte jag till ett par spräckliga av fammo. Stickasockor är min räddning under vinterhalvåret, då jag egentligen vill gå barfota inomhus men det är lite för kallt. Att tassa på i stickade sockor är det närmaste jag kan komma.
Dagens låt: Det torde väl vara Avicii – Wake Me Up som har fastnat sedan gårkvällen. Den låten för med sig strömmar av minnen från sommarkvällarnas dansgolv. Jag kan nästan känna cigarettröken sticka i näsan och jeanshortsen som stramar om låren.
Dagens dryck: Te i ett par omgångar, för omväxling mot all denna kaffe med grädde som jag har börjat klunka i mig den senaste tiden. Är detta ett tecken på någon slags stereotyp vuxenhet?
Dagens mat: Fullkornsspaghetti och chilistark tomatsås med sojakross, mozzarellaost och stora mängder färsk basilika. Det är mer än dubbelt så roligt att laga mat åt två personer än det är att laga mat åt endast sig själv.
Dagens misslyckande: Versläran. Med andra ord: att ta sina studier inför morgondagens föreläsning på allvar. Jag förstår att det är viktigt att också kunna de mer matematiska aspekterna av poesi, men versmått, trokéer, katalexer och distrikoner är inte riktigt det som ligger mig varmast om hjärtat. Det är tråkigt. Det är svårt. Kalla mig dålig poet om ni vill.
Dagens skönlitterära skrivande: Inget skrivande idag. Jag har flertalet texter på hälft (och kvart och åttondelar och så vidare), Worddokument på dryga 20 kB som väntar. Jag har idéer, men saknar tid, och ju längre det går mellan det att jag skriver, desto större blir skrivprestationsångest. Det är därför jag skriver en sån här fånig liten lista – allt skrivande är bra skrivande, vill jag tro, och att börja knattra ner bokstäver, svart på vitt, kan förhoppningsvis få mig att fortsätta knattrandet i nämnda Worddokument.
Dagens trevlighet: Att efter den misslyckande versläran kura upp sig i soffhörnet och ägna sig åt brevskrivande. Det är ju också en slags skrivande, och det kan vara väldigt välgörande att låta pennans bläck flöda ut över rutigt papper i rad efter rad efter rad utan att tänka efter en gång för mycket.


2 kommentarer

Filed under dagbok

REVOLVER

Min stora idol, inspirationskälla och favoritburleskdansös Veronica Varlow satsar allt på ett kort för att kunna förverkliga sin dröm – en roadtripfilm vid namn REVOLVER. Hon och hennes man Burke har lanserat ett Kickstarter-projekt där de nu ännu har 8 dagar på sig att få ihop en budget för att kunna göra verklighet av sin dröm.

Kika in på projektet, läs Veronicas dagbok, bli övertygad! Tycker du att det här verkar vara en bra idé som du vill stöda? Har du ett par extra slantar? I sådana fall – låt mig genast veta, så kan vi stöda Veronica tillsammans! Det är så här drömmar blir verklighet: genom samarbete.

 

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat